Högern och brottsligheten

Så länge jag kan minnas har högern - oavsett rådande straffnivåer - propagerat för hårdare straff och - oavsett brottsutvecklingen - spridit bilden av en skenande brottslighet i Sverige. Allt från det tidiga 1970-talets Astrid "Batongmormor" Kristensson till dagens nyvalde Europaparlamentsledamot Tomas Tobé. (Ja, jag vet att gamle högerledaren Jarl Hjalmarson var ett positivt undantag, men det var före min tid.)

Jag har alltid irriterats av den signalpolitik som ständiga krav på hårdare straff och Krösa-Maja-inspirerade skildringar av brottsutvecklingen är ett uttryck för.

Jag tänker på Krösa-Maja och högerns kriminalpolitiska retorik när jag läser Brottsförebyggande rådets (Brå) rapport om anmälda brott första halvåret 2019. Javisst - en del brott ökar något, som till exempel bedrägeri, misshandel och narkotikabrott. Men andra brottstyper minskar - till exempel stöld och bostadsinbrott. Brå skriver: Under första halvåret 2019 anmäldes 206 000 stöld- och tillgreppsbrott (8 kap. brottsbalken), vilket är en minskning med 3 procent jämfört med första halvåret 2018. Bostadsinbrotten minskade med 18 procent, till 6 850 anmälda brott. Av dessa utgjorde villainbrotten 4 040 brott (−17 %) och lägenhetsinbrotten 2 810 brott (−21 %).

I ett lite längre perspektiv har brottsökningen planat ut, våldsbrotten inte ökat och ungas brottslighet minskat, skriver professorn i kriminologi Henrik Tham.

Vår tids stora problem med avseende på brottslighet är det gängrelaterade våldet (som vi ibland kallar "skjutningar"), där samhället trots kraftfulla insatser misslyckats med att åstadkomma en lösning. Det gör så ont att tänka på alla dessa människoliv som slocknar i förtid och den sorg som följer för familjer och närstående. Om vi inte får bukt med detta våld så riskerar förtroendet för samhällets institutioner att urholkas.

Denna text är inspirerad av ett inlägg på Kriminologiposten där Sven-Åke Lindgren, professor emeritus i sociologi bloggar i syfte att förmedla forskningsbaserad kunskap om kriminologiska frågor. Följ den gärna.

Polisen anmäler Peter Springare - bra om klarhet kan skapas

Polisledningen i region Bergslagen har polisanmält förundersökningsledaren Peter Springare, rapporterar TV4 Nyheterna. Skälet till anmälan är att Peter Springare vid en sluten sammankomst beskrivit gruppvåldtäkter som "ett nytt fenomen" i Sverige. Peter Springare påstår vidare att gruppvåldtäkterna är kopplat till de senaste 10-15 årens invandring och att gruppvåldtäkter är ett "kulturellt fenomen". TV4, som har tillgång till en bandad film av delar av framträdandet, ställer Peter Springares uttalanden mot en rapport från Brottsförebyggande rådet (BRÅ), vilken visar att antalet gruppvåldtäkter inte ökat under de senaste 20 åren.

Det är bra att polisledningen anmäler Peter Springare. Jag har naturligtvis ingen uppfattning om huruvida Springare gjort sig skyldig till brott eller inte. Men anmälan visar att polisledningen tar sin uppgift om att stävja misstänkt brottslighet i form av till exempel hets mot folkgrupp på allvar, även om misstankarna riktas mot personer anställda inom den egna myndigheten. Den inställningen är en bra grund för att stärka allmänhetens förtroende för polisen. 

Peter Springare har vid flera tillfällen råkat blåsväder genom sina uttalanden om invandring och brottslighet, uttalanden som av många uppfattas som ett underblåsande av fördomar och främlingsfientlighet. Springare har också formulerat sig om mediedebatten på ett sätt som väckt anstöt, då han på sin Facebooksida skrev att han ville "förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor". 

Vi lever i en tid där gränslinjen mellan det offentliga och det privata genom den kommunikationsteknologiska utvecklingen ställs inför nya utmaningar. Peter Springare-affären inrymmer åtminstone tre delproblematiker.

För det första: Bröt Peter Springare mot lagen? Det är en sak för rättsväsendet att ta ställning till.

För det andra: Var det lämpligt av Peter Springare att uttala sig på det sätt som han gjorde? Polisen har en objektivitetsplikt som innebär, vad jag kan förstå, att personliga värderingar inte ska ligga till grund för myndighetsutövningen. Urholkar Peter Springares uttalanden trovärdigheten i hans förmåga att som polis efterleva objektivitetsprincipen i till exempel våldtäktsfall? Och hur påverkas förtroendet för polisen i allmänhet av Peter Springares uttalanden?

För det tredje: Framträdde Peter Springare som privatperson och inte som polis - och vad gör det i så fall för skillnad? Peter Springare anför själv att han uttalade sig utifrån "privata slutsatser" och därmed inte var bunden av polisens objektivitetsplikt. 

Det finns inga enkla svar på dessa frågor. Men förutsättningen för att vi ska få svar är att frågorna faktiskt ställs. Därför välkomnar jag polisledningens agerande.

Hur otryggt är Sverige egentligen?

Vi lever i orons tid, hävdar en del. Men hur oroliga är svenskarna egentligen? Enligt en mätning från DN/Ipsos anser 42 procent att Sverige egentligen är tryggare än den bild som framkommer i medierna. Det är nästan dubbelt så många än de som tycker att Sverige egentligen är mer otryggt än den bild som framkommer i medierna (26 procent). 

Jag hoppas att mätningen kan inspirera till en konstruktiv diskussion om mediernas sätt att bevaka de samhällsproblem som finns i Sverige. I vilken utsträckning bidrar dagens journalistik till att ge en fördjupad och nyanserad bild av till exempel kriminalitetens utbredning och orsaker?

Igår tittade jag in på Göteborgs-Postens digitala upplaga. De tolv (12!) första nyheterna var så kallade blåljus-nyheter, det vill säga nyheter om brott och olyckor. Göteborgs-Postens extrema digitala blåljus-journalistik var ett av de viktigaste skälen till att jag nyligen valde att avsluta min prenumeration - efter att i ungefär 35 år oavbrutet haft tidningen i hushållet. (Jag saknar bl a de politiska nyhetsartiklarna och sporten - dessa avdelningar håller fortfarande god klass i papperstidningen.)

SVT Aktuellt presenterade igår kväll exempel på god journalistik, i ett inslag om Brottsförebyggande rådets (Brå) rapport om brottsutvecklingen i Sverige. Effektivt och avklarnat redovisades vilka brottstyper som ökat respektive minskat i statistiken. Förändringarna sattes in i ett längre tidsperspektiv. Dessutom diskuterades om de ökningar som redovisades hade sin grund i ökad brottslighet, ökad anmälningsbenägenhet eller förändrad brottsrubricering. Här fanns ingen alarmism, samtidigt som problemen lyftes fram och analyserades.

Frågor om lag och ordning har klättrat på listan över vilka politiska sakfrågor som väljarna anser vara viktigast. Desto mer angeläget att diskussionen om dessa frågor inte blir en tävling mellan ängsliga politiker som överbjuder varandra i att utlova strängare straff för allehanda brott. Kriminalitet föds ur ojämlikhet, otrygghet och missbruk, står det i partistyrelsens förslag till politiska riktlinjer inför Socialdemokraternas partikongress i Göteborg i april. Det är en formulering som jag tycker utgör en god principiell grund för diskussionen om hur vi bäst bekämpar brottsligheten.