Högern och brottsligheten

Så länge jag kan minnas har högern - oavsett rådande straffnivåer - propagerat för hårdare straff och - oavsett brottsutvecklingen - spridit bilden av en skenande brottslighet i Sverige. Allt från det tidiga 1970-talets Astrid "Batongmormor" Kristensson till dagens nyvalde Europaparlamentsledamot Tomas Tobé. (Ja, jag vet att gamle högerledaren Jarl Hjalmarson var ett positivt undantag, men det var före min tid.)

Jag har alltid irriterats av den signalpolitik som ständiga krav på hårdare straff och Krösa-Maja-inspirerade skildringar av brottsutvecklingen är ett uttryck för.

Jag tänker på Krösa-Maja och högerns kriminalpolitiska retorik när jag läser Brottsförebyggande rådets (Brå) rapport om anmälda brott första halvåret 2019. Javisst - en del brott ökar något, som till exempel bedrägeri, misshandel och narkotikabrott. Men andra brottstyper minskar - till exempel stöld och bostadsinbrott. Brå skriver: Under första halvåret 2019 anmäldes 206 000 stöld- och tillgreppsbrott (8 kap. brottsbalken), vilket är en minskning med 3 procent jämfört med första halvåret 2018. Bostadsinbrotten minskade med 18 procent, till 6 850 anmälda brott. Av dessa utgjorde villainbrotten 4 040 brott (−17 %) och lägenhetsinbrotten 2 810 brott (−21 %).

I ett lite längre perspektiv har brottsökningen planat ut, våldsbrotten inte ökat och ungas brottslighet minskat, skriver professorn i kriminologi Henrik Tham.

Vår tids stora problem med avseende på brottslighet är det gängrelaterade våldet (som vi ibland kallar "skjutningar"), där samhället trots kraftfulla insatser misslyckats med att åstadkomma en lösning. Det gör så ont att tänka på alla dessa människoliv som slocknar i förtid och den sorg som följer för familjer och närstående. Om vi inte får bukt med detta våld så riskerar förtroendet för samhällets institutioner att urholkas.

Denna text är inspirerad av ett inlägg på Kriminologiposten där Sven-Åke Lindgren, professor emeritus i sociologi bloggar i syfte att förmedla forskningsbaserad kunskap om kriminologiska frågor. Följ den gärna.

Kan man träna yoga i fängelset?

Får man äta så mycket man vill om man sitter i fängelse? Och kan man träna yoga i fängelset? Som av en händelse möter mig dessa frågor i gatuvimlet, när jag är på väg till Göteborg C för att åka till Stockholm där jag på kriminologiska institutionen ska kommentera professor Henrik Thams nyutkomna bok "Kriminalpolitik. Brott och straff i Sverige sedan 1965" (Norstedts Juridik).

Frågorna ingår i en kampanj från Kriminalvården som öppnat monter i Östra Nordstan för att informera om sin verksamhet. Eller som en av medarbetarna i montern uttrycker det: "Jag vill informera om den vårdande uppgiften vi har, inte minst för att bemöta den sortens retorik som ställer svaga grupper mot varandra, till exempel att inga pengar läggs på äldreomsorgen, men att kriminella får ha det bra."

I en tid där brott och straff-debattens repressiva retorik tillåts skymma sikten blir Kriminalvårdens synliggörande av fängelselivets vardagligheter ett litet ljus i mörkret, en påminnelse om att fången faktiskt också är en människa med mänskliga behov. Göran Greider påminner oss om Aftonbladets Vi 5-spalt från 1970-talet, där fyra vanliga medborgare och en kändis fick svara på frågan Är det rätt att låta interner åka och vila på semesterfängelser? "Ja", svarade en tjänsteman i hatt, "det är ett riktigt förslag". "Absolut", menade en ung student som ansåg att kriminella måste muntras upp, Sportjournalisten Bengt Bedrup avslutade med ett lika självklart ja. Bedrups svar byggde på erfarenhet - han hade hållit föredrag på fängelser.

I dag är det kanske inte direkt frågan om semesterfängelser som präglar debatten. Vi går mot en valrörelse där frågan om brott och straff tycks få en mer framträdande plats än någon gång tidigare, och debatten har i huvudsak varit fixerad vid straff och andra repressiva åtgärder. Det är djupt olyckligt, inte minst eftersom straff-fixeringen ställer sig i vägen för en relevant debatt om kriminalpolitikens mål och medel.

Läs gärna Henrik Thams bok. Den innehåller många tidsserier om brottslighetens utveckling i Sverige och ger en solid grund för en kriminalpolitisk debatt. Visst finns det många orostecken, men också många glädjeämnen. Själv kände jag till exempel inte till att vi ser en tydlig nedgång av återfall i brott och en stadig nedgång av andelen unga som lagförs för brott. Dessutom ställer Henrik Tham flera analytiskt intressanta frågor kring brottsoffrets stärkta ställning i rättsprocessen och varför vi fått en allt mer straffinriktad kriminalpolitik.

Kanske är Kriminalvårdens kampanj ett tidens tecken och kanske har straff-fixeringen i den kriminalpolitiska debatten till sist nått vägs ände. Framtiden får utvisa. Jag avslutar med att relatera till Karin Petterssons sista ledartext, i Aftonbladet i dag. I artikeln citerar Karin Pettersson Stig Dagerman: "I tider som saknar hopp finns inte något värre fängelse än framtiden", och hon tillägger: "Vi ska inte bygga oss ett sådant fängelse."

Och ja - självklart kan man träna yoga i fängelset. Vi lever trots allt i ett civiliserat land.