Kan man träna yoga i fängelset?

Får man äta så mycket man vill om man sitter i fängelse? Och kan man träna yoga i fängelset? Som av en händelse möter mig dessa frågor i gatuvimlet, när jag är på väg till Göteborg C för att åka till Stockholm där jag på kriminologiska institutionen ska kommentera professor Henrik Thams nyutkomna bok "Kriminalpolitik. Brott och straff i Sverige sedan 1965" (Norstedts Juridik).

Frågorna ingår i en kampanj från Kriminalvården som öppnat monter i Östra Nordstan för att informera om sin verksamhet. Eller som en av medarbetarna i montern uttrycker det: "Jag vill informera om den vårdande uppgiften vi har, inte minst för att bemöta den sortens retorik som ställer svaga grupper mot varandra, till exempel att inga pengar läggs på äldreomsorgen, men att kriminella får ha det bra."

I en tid där brott och straff-debattens repressiva retorik tillåts skymma sikten blir Kriminalvårdens synliggörande av fängelselivets vardagligheter ett litet ljus i mörkret, en påminnelse om att fången faktiskt också är en människa med mänskliga behov. Göran Greider påminner oss om Aftonbladets Vi 5-spalt från 1970-talet, där fyra vanliga medborgare och en kändis fick svara på frågan Är det rätt att låta interner åka och vila på semesterfängelser? "Ja", svarade en tjänsteman i hatt, "det är ett riktigt förslag". "Absolut", menade en ung student som ansåg att kriminella måste muntras upp, Sportjournalisten Bengt Bedrup avslutade med ett lika självklart ja. Bedrups svar byggde på erfarenhet - han hade hållit föredrag på fängelser.

I dag är det kanske inte direkt frågan om semesterfängelser som präglar debatten. Vi går mot en valrörelse där frågan om brott och straff tycks få en mer framträdande plats än någon gång tidigare, och debatten har i huvudsak varit fixerad vid straff och andra repressiva åtgärder. Det är djupt olyckligt, inte minst eftersom straff-fixeringen ställer sig i vägen för en relevant debatt om kriminalpolitikens mål och medel.

Läs gärna Henrik Thams bok. Den innehåller många tidsserier om brottslighetens utveckling i Sverige och ger en solid grund för en kriminalpolitisk debatt. Visst finns det många orostecken, men också många glädjeämnen. Själv kände jag till exempel inte till att vi ser en tydlig nedgång av återfall i brott och en stadig nedgång av andelen unga som lagförs för brott. Dessutom ställer Henrik Tham flera analytiskt intressanta frågor kring brottsoffrets stärkta ställning i rättsprocessen och varför vi fått en allt mer straffinriktad kriminalpolitik.

Kanske är Kriminalvårdens kampanj ett tidens tecken och kanske har straff-fixeringen i den kriminalpolitiska debatten till sist nått vägs ände. Framtiden får utvisa. Jag avslutar med att relatera till Karin Petterssons sista ledartext, i Aftonbladet i dag. I artikeln citerar Karin Pettersson Stig Dagerman: "I tider som saknar hopp finns inte något värre fängelse än framtiden", och hon tillägger: "Vi ska inte bygga oss ett sådant fängelse."

Och ja - självklart kan man träna yoga i fängelset. Vi lever trots allt i ett civiliserat land.

Anna Kinberg Batra och regeringsfrågan

I dag talade Anna Kinberg Batra inför Moderaternas Sverigemöte i Malmö. De moderater som hade hoppats på att Kinberg Batra skulle öppna för att fälla den rödgröna minoritetsregeringen blev besvikna. Partiledaren använde sin vanliga formulering: Sverige behöver en alliansregering, senast 2018! Hon gick också hårt åt Sverigedemokraterna, och kallade dem för ett parti som exploaterar samhällsproblem i stället för att lösa dem. Nej, Anna Kinberg Batra har åtminstone tillfälligt lagt alla planer på en gemensam alliansbudget på hyllan och den rödgröna regeringen kan ur det perspektivet lugnt regera vidare.

Angående regeringsfrågan var det i stället mest intressant vad Anna Kinberg Batra inte sa. Inte en enda gång som jag noterade kritiserade Kinberg Batra Miljöpartiet. Genom sin tystnad gav hon ny näring åt ryktena om att allianspartierna inte vill stänga dörren till att på sikt få Miljöpartiet att stödja - eller kanske till och med medverka i - en alliansregering.

Det var också värt att notera att Anna Kinberg Batra var mycket tydlig med att Moderaterna inte längre tänker låta Liberalerna ha alliansmonopol på skofrågorna. Kinberg Batra skrädde inte orden: Moderaterna har släppt skolfrågan till andra partier de senaste åren. Den tiden är förbi. Jag undrar förstås lite vad Jan Björklund tyckte om den passningen.

Moderaterna har lanserat "En plan för ett starkare Sverige". Jag noterar att Anna Kinberg Batra använde ordet "plan" 24 gånger i sitt anförande. Som Göran Greider skrev på Twitter - det är till och med mer än vad Fidel Castro brukade göra.

Allianspartierna valde att riva upp Decemberöverenskommelsen. Ändå agerar de i opposition som om överenskommelsen fortfarande fanns kvar. Om Decemberöverenskommelsen funnits kvar och allianspartierna skulle vinna valet 2018 hade Stefan Löfven varit tvungen att släppa fram en Alliansregering och en alliansbudget. Nu vet ingen i stället hur det blir. Lyssna gärna på Lördagsintervjun i P1 där Dagens Nyheters politiska reporter Karin Eriksson diskuterar Moderaternas komplicerade förhållande till regeringsmakten, bland annat utifrån boken Förhandla eller DÖ (som hon skrivit tillsammans med Jonas Hinnfors och undertecknad).

Bör en rödgrön feminist avstå från att rösta på Fi?

Bör en rödgrön feminist låta bli att rösta på Feministiskt initiativ (Fi) i höstens riskdagsval? Ja, säger författaren och redaktören Göran Greider, och får medhåll av Daniel Suhonen, chef för det fackliga idéinstitutet Katalys. Greider och Suhonen oroar sig för att en röst på Feministiskt initiativ blir en bortkastad rödgrön röst eftersom det är långtifrån säkert att Feministisk initiativ lyckas ta sig in i riksdagen. En röst på Feministiskt initiativ kan bli det som förhindrar en rödgrön valseger och i stället ger Alliansen och Fredrik Reinfeldt fyra år till vid makten - och hur bra är det för jämställdheten, frågar Greider och Suhonen retoriskt.

Visst har Greider och Suhonen rätt i att det skulle kunna bli så att ett valresultat för Feministiskt perspektiv strax under fyra procent avgör valet till Alliansens fördel. Ett exempel som då och då används är det extremt jämna presidentvalet i USA år 2000, då George W. Bush besegrade Al Gore i Florida med endast 537 röster och där den miljöorienterade, gröne kandidaten Ralph Nader fick nära 100 000 röster. Om Ralph Nader i valets slutskede uppmanat sina väljare att stödja Al Gore hade George W. Bush inte valts till amerikanska president och historien hade kanske tagit sig en annan riktning.

Det må väl vara hur det vill med George W. Bush, Al Gore och Ralph Nader. Det vore absurt att uppmana Feministiskt initiativ att inte kandidera eftersom det är osäkert att de klarar fyraprocentsspärren. Däremot ställs partiets sympatisörer inför ett strategiskt dilemma om valrörelsen verkar bli jämn. Den enskilde väljaren måste väga värdet av att bidra till en rödgrön valseger mot värdet av att bidra till en möjlig valframgång för Feministiskt initiativ. Om tillräckligt många potentiella Fi-väljare röstar rödgrönt omintetgörs Fi:s eventuella valframgång. Om tillräckligt många potentiella Fi-väljare röstar på Fi kan det bli så att Alliansen får regera vidare. Damned if you do and damned if you don't.

Jag tänker inte ge några strategiska råd till rödgrönt sinnade potentiella Fi-väljare. Det är lätt att bli övertaktisk och summan av individernas försök till rationellt handlande behöver inte leda till att handlandet på kollektiv nivå blir särskilt rationellt. Enligt min demokratisyn är det bättre att väljarna i en sådan här situation följer sitt hjärtas väg.

De partier som redan finns i riksdagen ställs också inför en besvärlig utmaning i hur de skall förhålla sig till jämställdhetsfrågorna och Feministiskt initiativ. Om riksdagspartierna ligger lågt i jämställdhetsfrågorna stärks bilden av Feministiskt initiativ som det enda parti som tar dessa frågor på allvar. Om de i stället väljer att profilera sig i jämställdhetsfrågorna får Feministiskt initiativ upp sina frågor på den politiska dagordningen, vilket sannolikt gynnar partiet.

Om valet 2014 genom de rödgrönas stora försprång i samstämmiga opinionsmätningar uppfattas som avgjort på förhand öppnas dörren för så kallade valrörelseraketter. I så fall ligger Feministiskt initiativ bra till. Partiet befinner sig i en kraftig tillväxtprocess och Gudrun Schymans stjärnglans har inte slocknat.  En första indikation får vi i valet till Europaparlamentet om några veckor. Där finns inga taktiska hinder för Fi-sympatisörer att rösta på det parti de tycker bäst om.

18 svenska soldater köper sex på bordell i Tyskland

En grupp på 18 svenska yrkesanställda elitsoldater har köpt sex på en bordell i Würzburg i samband med en militärövning i Tyskland. Juridiskt tycks de inte ha begått något brott, då de besökt bordellen på sin fritid. Må så vara. Men nog borde väl Försvarsmakten kunna formulera ett regelverk som hindrar dras anställda från att köpa sex under en tjänsteresa?

Folkpartisten Erik Svansbo beskriver kritiken mot soldaternas bordellbesök som "ett arv från kristen moralism" och beklagar sig över att ingen tar de sexköpande männens parti. Det tycks som att Folkpartiet har en del att jobba med internt i synen på jämställdhetsfrågorna. (Tipstack till Bulten i Bo.)

Män och våld och sex och krig - har vi hört det förut? Men blir kanske situationen än värre om vi har en yrkesarmé i stället för en värnpliktsarmé? Göran Greider ger uttryck även för mina tankar i denna fråga: Många män samlade kring vapen och ordergivning har alltid gjort mig orolig. Och när det rör sig om män som frivilligt valt den karriären känner jag mig extra orolig.

Om män och kvinnors förhållningssätt till våld och våldsanvändning formulerade jag mig en gång i boken Kön och politiskt våld (Gidlunds, 1998). Finns ännu att läsa och beställa.

Mona Sahlin och Vuitton-väskan

De senaste dagarnas debatt om Mona Sahlins väska från Louis Vuitton inrymmer en moralisk och en politisk aspekt. Den moraliska aspekten handlar om vilken livsstil som är lämplig för en person som representerar en politisk rörelse med jämlikhet som ett av sina grundvärden. Den politiska aspekten handlar om hur väljarna reagerar på Mona Sahlins val av väska.

Fredrik Reinfeldt bär en klocka av märket Longines Evidenza, med ett butikpris på ca 22 000 kronor. Ingen höjer på ögonbrynen för det. Den uteblivna reaktionen beror främst på att Moderaterna aldrig gjort anspråk på att slåss för ökad jämlikhet. Men för Mona Sahlin är det annorlunda. Hon representerar det parti som tillsammans med Vänsterpartiet starkast profilerat sig som jämlikhetens bästa vän. Och en god moralisk regel är att man skall leva som man lär. Eller?

Själv har jag (till skillnad från t ex Göran Greider, Lena Mellin och Stig-Björn Ljunggren) inga moraliska problem med Mona Sahlins Vuitton-väska. Jag har svårt att se hur Mona Sahlins livsstil som helhet skulle innebära en diskrepans mot de jämlikhetsvärden hon slåss för (väskan sägs hon dessutom ha fått i present). Om Mona Sahlin ständigt ägnade sig åt konsumtionsexcesser så skulle det ha varit stötande - men så är ju inte fallet. Diskussionen är inte ny. Göran Perssons godsägarambitioner och Olof Palmes överklassbakgrund är två klassiska exempel.

Hur reagerar då väljarna på Mona Sahlins handväska? Få bryr sig. Dels för att det inte är något nytt att socialdemokratiska toppolitiker har en levnadsstandard som vida överstiger genomsnittet i Sverige. Dels för att väljarna (och här får representationsforskarna rätta mig om jag har fel) nog vill företrädas och representeras av en person som inte går i vardagskläder och inte är alldeles vanlig. I stället vill man företrädas av en person som genom sitt sätt att vara skall vara något utöver det man själv är och därigenom lyfta de värden och de intressen som skall företrädas. (Sedan är det ju inte självklart att just en Vuitton-väska är det bästa sättet att ge glans åt de man företräder...)

Det mediala spinnet kring Vuitton-väskan visar snarast att Mona Sahlins ställning i debatten har stärkts. Fredrik Reinfeldt lär kanske t o m få sig en match i popularitets- och förtroendefrågorna i den kommande valrörelsen.