Antalet arrangemang slog rekord under årets Almedalsvecka. Men antalet personer som lyssnade på partiledartalen rasade med över 25 procent jämfört med 2016 (från 19 000 till 14 000), enligt Region Gotland/Dagens Opinion. Uppgifterna stämmer med min fingertoppskänsla. Trots ökat antal arrangemang kändes det glesare på gatorna och framför allt framför scenen vid partiledartalen i år.
Ja, hur ska det gå med Almedalsveckan i framtiden? I år saknades socialdemokraternas partiledare, statsminister Stefan Löfven. Han och övriga partiledare lär komma nästa år, då det ju är valår. Men 2019, vad händer då?
Här kommer tre korta spaningar kring Almedalsveckan och framtiden.
1.) Håller politiken på att marginaliseras? Antalet arrangemang ökar, men jag skulle bli förvånad om inte andelen "politiska" arrangemang minskat. Partierna och andra politiska organisationer dominerar på intet sätt stadsbilden. Däremot syns näringslivsrepresentanter och företagare allt mer. Jag tror det ligger mycket i DN-journalisten Viktor Barth-Krons analys: Företag som är beroende av det offentliga har alltid varit i Visby. Det nya är att företag som är beroende av andra företag, det vill säga i praktiken alla, har fått för sig att de också måste vara med på Almedalsveckan. (...) Almedalen har på så vis ätit upp Båstad som mötesplats, och på köpet blivit en allmän representationssemester för stora delar av det svenska näringslivet. Jag hoppas och tror att de ansvariga bakom Almedalsveckan - det vill säga Region Gotland och de politiska partierna - gör en ordentlig översyn av programutvecklingen och besökarbilden över tid, och agerar för att främja politiken som Almedalsveckans grundbult.
2.) Nazisternas närvaro. Jag trodde nog inte själv att jag skulle bli så tagen av att se nazister manifestera på gatorna i Visby. Men så blev det. De som på avstånd hävdade att vi som var där skulle nonchalera nazisterna och spela ner deras närvaro vet inte vad de talar om. Nazism är inte en åsikt eller en ideologi som andra - nazism står för våldsförhärligande, judehat och Förintelse. Dess närvaro impregnerade hela innerstan i Visby. Jag förutsätter att arrangörerna vidtar åtgärder som omöjliggör nazisternas närvaro i Almedalen nästa år.
3.) Almedalsveckan och framtiden. Almedalsveckan måste ändra sitt format för att utvecklas. Change or die, Jag tror kanske inte som Daniel Suhonen att det går att korta veckan till fyra dagar - det blir för komprimerat. Men kanske till sex? Med åtta partier i riksdagen får fyra partier var sin dag och fyra partier får dela på två dagar, enligt rullande schema. Fler offentliga debatter med tunga partiföreträdare. Utnyttja Almedalsscenen under större delar av dagen. Stärk civilsamhällets närvaro. Underlätta resande och boende, och minska kostnaderna för de som vill vara med. Se till att fler - alla - seminarier sänds digitalt. Mer kultur. Fler internationella inslag. Och jag är inte helt övertygad om att varje enskild medieplattform måste ha egna sändningar, egna partiledarintervjuer och egna program hela dagarna...
Visar inlägg med etikett Daniel Suhonen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Daniel Suhonen. Visa alla inlägg
2017-07-10
2014-10-12
Rabalder kring Suhonens bok om Håkan Juholt
Daniel Suhonens bok "Partiledaren som kom in från kylan", om Håkan Juholts uppgång och fall, har fått stor uppmärksamhet. Boken skildrar bland annat de kupplika former under vilka Juholt avsattes, och de politiska intriger och det vulgära språkbruk som kännetecknade delar av maktkampen i partiet under Juholts korta tid som partiledare. Boken är unik eftersom författaren haft tillgång till protokoll från sammanträden med Socialdemokraternas verkställande utskott. De inblandade aktörerna kan därför i viktiga avseenden inte förneka påståenden de tillskrivs.
Jag har ännu inte läst hela boken, utan bara de delar som publicerats i dagspressen samt de avsnitt där jag är direkt citerad. Jag har också samtalat med Daniel Suhonen om boken ett par gånger under skrivprocessen.
Boken ger ingen vacker bild av Socialdemokraternas inre liv. Läsaren bör dock komma ihåg att partiet vid det här tillfället genomgick sin värsta kris sedan partisplittringen 1917. Jag har varit aktiv i partiet i många år - om än inte i några partiledande sammanhang - och kan ärligt intyga att de händelser som beskrivs i boken inte på något sätt avspeglar det "normala" partilivet.
Hur kunde det då gå så illa under Håkan Juholts tid som partiledare? Och vad betyder Suhonens bok för Socialdemokraterna i dag?
Roten till den onda i Juholt-affären ligger i partiets slutna organisationsstruktur och dess föråldrade sätt att arbeta. Den valberedning som föreslog Håkan Juholt som partiledare genomförde sitt arbete i en sluten process, där medlemmarna och partiets gräsrötter inte hade en aning om vilka kandidater som var villiga att ställa upp. Tänkbara partiledare tackade offentligt nej eller ville inte svara på frågan om de var kandidater eller ej. Efter ett långt och hemlighetsfullt arbete lyftes överraskande Håkan Juholt fram, som kaninen ur trollkarlens hatt. Medlemmarna fick i praktiken aldrig möjlighet att diskutera och väga Juholts fördelar och nackdelar mot varandra. Juholt valdes med jubel av en enhällig kongress, men i praktiken var hans mandat redan från början svagt. Processen var inte värdig ett parti som vill göra anspråk på att vara öppet, modernt och framtidsinriktat.
Ett ytterligare uttryck för den slutna och förlegade organisationskulturen är den bristande insikt som många ledande socialdemokratern uppvisade om att vi i dag lever i ett öppet och transparent samhälle. Det går inte att skicka runt mejl och sms till varandra och sedan förtrytsamt uppröras över att saker och ting läcker ut. I dag är allt offentligt, och den insikten måste prägla medlemmar och förtroendevalda på alla nivåer i partiet.
Juholts stora tillkortakommande var att han inte lyckades hålla samman partiet, vilket är en partiledares viktigaste uppgift. Genom att inte lyckas rekrytera en pålitlig och lojal personlig stab blev Håkan Juholt mycket ensam när det började blåsa. Juholt lyckades heller inte hantera de motsättningar mellan vänster och höger som alltid funnits inom socialdemokratin. Inledningsvis utmanades Juholt av de politiska krafter i partiet som oroades över hans vänsterretorik. Mot slutet insåg emellertid både vänster- och högerfalangerna att det inte fanns någon återvändo. Affären utvecklades till en maktstrid inte längre mellan vänster och höger, utan mellan en majoritet av verkställande utskottets ledamöter och partiledaren.
Vilka konsekvenser får då Suhonens bok för Socialdemokraterna i dag? På kort sikt blir konsekvenserna sannolikt inte särskilt stora. Juholt-affären ligger ett par år tillbaka i tiden. Stefan Löfven har ett stort förtroende internt i partiet och tycks ha spelat en återhållande och samlande roll när det blåste som värst. Svenska väljare låter sällan skandaler påverka sitt val av parti. Ingen inblandad tycks ha begått någon olaglig handling
Däremot hoppas och tror jag att Suhonens bok kan påskynda den nödvändiga processen att förändra och modernisera Socialdemokraternas organisationsformer. Partiet måste bli mindre slutet och mindre hierarkiskt. Jag blir därför bekymrad när Anneli Hulthén, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg och ledamot av Socialdemokraternas verkställande utskott, säger att Suhonens bok gör henne så upprörd att hon "nästan får ont i huvudet". Hulthén är upprörd över att Suhonen röjer "förtroliga uppgifter" och menar att han "visar fruktansvärt dåligt omdöme och visar verkligen ingen omsorg för partiet". Daniel Suhonen "skadar partiet mer än många andra har lyckats med", hävdar Hulthén.
Tänk, jag tycker precis tvärtom. Det som "skadar partiet" är den typ av dålig partikultur och vulgärt språkbruk som frodades i partiets högsta ledning under Juholts korta tid som partiledare - inte att visa vad som faktiskt hände. Mörkläggningskulturen och en daterad förhoppning om att "det där tar vi internt" skadar också partiet. Vill man värna partiet bör man i stället ställa sig frågorna "Hur kunde det gå så illa?" samt "Hur skall vi göra för att det inte skall hända igen?". Att svartmåla den person som i form av originalhandlingar presenterar ett unikt källmaterial kring vad som hände och varför det hände tyder inte på någon större vilja att lära av det som hänt.
Jag har ännu inte läst hela boken, utan bara de delar som publicerats i dagspressen samt de avsnitt där jag är direkt citerad. Jag har också samtalat med Daniel Suhonen om boken ett par gånger under skrivprocessen.
Boken ger ingen vacker bild av Socialdemokraternas inre liv. Läsaren bör dock komma ihåg att partiet vid det här tillfället genomgick sin värsta kris sedan partisplittringen 1917. Jag har varit aktiv i partiet i många år - om än inte i några partiledande sammanhang - och kan ärligt intyga att de händelser som beskrivs i boken inte på något sätt avspeglar det "normala" partilivet.
Hur kunde det då gå så illa under Håkan Juholts tid som partiledare? Och vad betyder Suhonens bok för Socialdemokraterna i dag?
Roten till den onda i Juholt-affären ligger i partiets slutna organisationsstruktur och dess föråldrade sätt att arbeta. Den valberedning som föreslog Håkan Juholt som partiledare genomförde sitt arbete i en sluten process, där medlemmarna och partiets gräsrötter inte hade en aning om vilka kandidater som var villiga att ställa upp. Tänkbara partiledare tackade offentligt nej eller ville inte svara på frågan om de var kandidater eller ej. Efter ett långt och hemlighetsfullt arbete lyftes överraskande Håkan Juholt fram, som kaninen ur trollkarlens hatt. Medlemmarna fick i praktiken aldrig möjlighet att diskutera och väga Juholts fördelar och nackdelar mot varandra. Juholt valdes med jubel av en enhällig kongress, men i praktiken var hans mandat redan från början svagt. Processen var inte värdig ett parti som vill göra anspråk på att vara öppet, modernt och framtidsinriktat.
Ett ytterligare uttryck för den slutna och förlegade organisationskulturen är den bristande insikt som många ledande socialdemokratern uppvisade om att vi i dag lever i ett öppet och transparent samhälle. Det går inte att skicka runt mejl och sms till varandra och sedan förtrytsamt uppröras över att saker och ting läcker ut. I dag är allt offentligt, och den insikten måste prägla medlemmar och förtroendevalda på alla nivåer i partiet.
Juholts stora tillkortakommande var att han inte lyckades hålla samman partiet, vilket är en partiledares viktigaste uppgift. Genom att inte lyckas rekrytera en pålitlig och lojal personlig stab blev Håkan Juholt mycket ensam när det började blåsa. Juholt lyckades heller inte hantera de motsättningar mellan vänster och höger som alltid funnits inom socialdemokratin. Inledningsvis utmanades Juholt av de politiska krafter i partiet som oroades över hans vänsterretorik. Mot slutet insåg emellertid både vänster- och högerfalangerna att det inte fanns någon återvändo. Affären utvecklades till en maktstrid inte längre mellan vänster och höger, utan mellan en majoritet av verkställande utskottets ledamöter och partiledaren.
Vilka konsekvenser får då Suhonens bok för Socialdemokraterna i dag? På kort sikt blir konsekvenserna sannolikt inte särskilt stora. Juholt-affären ligger ett par år tillbaka i tiden. Stefan Löfven har ett stort förtroende internt i partiet och tycks ha spelat en återhållande och samlande roll när det blåste som värst. Svenska väljare låter sällan skandaler påverka sitt val av parti. Ingen inblandad tycks ha begått någon olaglig handling
Däremot hoppas och tror jag att Suhonens bok kan påskynda den nödvändiga processen att förändra och modernisera Socialdemokraternas organisationsformer. Partiet måste bli mindre slutet och mindre hierarkiskt. Jag blir därför bekymrad när Anneli Hulthén, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg och ledamot av Socialdemokraternas verkställande utskott, säger att Suhonens bok gör henne så upprörd att hon "nästan får ont i huvudet". Hulthén är upprörd över att Suhonen röjer "förtroliga uppgifter" och menar att han "visar fruktansvärt dåligt omdöme och visar verkligen ingen omsorg för partiet". Daniel Suhonen "skadar partiet mer än många andra har lyckats med", hävdar Hulthén.
Tänk, jag tycker precis tvärtom. Det som "skadar partiet" är den typ av dålig partikultur och vulgärt språkbruk som frodades i partiets högsta ledning under Juholts korta tid som partiledare - inte att visa vad som faktiskt hände. Mörkläggningskulturen och en daterad förhoppning om att "det där tar vi internt" skadar också partiet. Vill man värna partiet bör man i stället ställa sig frågorna "Hur kunde det gå så illa?" samt "Hur skall vi göra för att det inte skall hända igen?". Att svartmåla den person som i form av originalhandlingar presenterar ett unikt källmaterial kring vad som hände och varför det hände tyder inte på någon större vilja att lära av det som hänt.
2014-09-21
Om vänster och höger i svensk politik
Varför lyckades inte Socialdemokraterna fånga upp de vänstervindar som blåste i valrörelserna 2014? Varför valde i stället så många väljare att söka sig till Sverigedemokraterna?
En första invändning kan vara att det aldrig blåste några vänstervindar. Många talar om dem, men få har visat några belägg. Det finns argument för vänstervindar. I Sveriges Televisions vallokalundersökning VALU i riksdagsvalet placerade 43 procent av de tillfrågade sig själva till vänster på en vänster-högerskala (36 procent svarade höger och 20 procent svarade varken eller). Det var den näst högsta andelen som svarat vänster sedan mätningarna påbörjades vid 1991 års val. Feministiskt initiativ gick också framåt och fick stöd av över tre procent av de svenska väljarna. De fyra borgerliga partierna har aldrig tidigare samlat så liten andel av de svenska väljarna. Men visst, ordet "vänstervind" förpliktigar. Det blir intressant att i kommande undersökningar se om de svenska väljarnas åsikter 2014 gått till vänster i enskilda politiska sakfrågor.
I en artikel på DN Debatt på lördagen argumenterar Enna Gerin och Daniel Suhonen från det fackliga idéinstitutet Katalys att Alliansens och främst Moderaternas kliv mot mitten har bidragit till att minska polariseringen längs vänster-högerskalan och därigenom ökat betydelsen av den frihetlig/auktoritära dimensionen i svensk politik, den så kallade GAL-TAN dimensionen. (GAL står för Grön/Alternativ/Libertariansk och TAN för Traditionell/Auktoritär/Nationalistisk.) Vänstra Stranden och Bo Rothstein har tidigare anfört snarlika resonemang.
Den frihetlig/auktoritära dimensionen rör värden som å ena sidan tradition, familj, religion, nation, disciplin och lag och ordning och å andra sidan värden som tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet. Framgångarna för Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ samt de svaga valresultaten för Moderaterna och Socialdemokraterna kan tolkas som ett uttryck för den frihetlig/auktoritära dimensionens betydelse.
Enna Gerin och Daniel Suhonen tycks mena att Moderaternas och Socialdemokraternas dragning mot mitten pacificerat vänster-högerdimensionen och öppnat dörren för den frihetlig/auktoritära dimensionen. Socialdemokraterna får därför delvis skylla sig självt, då partiets bristande valframgång har sin grund i en ovilja att profilera sig som ett vänsterparti i förhållande till Moderaterna.
Det ligger mycket i Gerins och Suhonens analys. Men den viktiga frågan är om Socialdemokraternas vandring mot mitten skall ses som en orsak till eller en effekt av vänster-högerdimensionens försvagning.
Vi lever i en individualiserad tid, där industrisamhället sakta håller på att fasas ut för att ersättas av något annat. Vad detta "något annat" är kan vi ännu inte riktigt benämna, i brist på annat kallar vi det för ett "kunskapssamhälle" eller ett "informationssamhälle". Industrisamhällets klassiska motsättning mellan arbete och kapital transformas till nya skiljelinjer eller tar sig åtminstone nya och annorlunda uttryck. Människors subjektiva klasstillhörighet minskar - allt färre medborgare känner att de tillhör en specifik samhällsklass. Frågor om identitet och individens rättigheter har blivit allt viktigare. Grunden till denna pågående samhällsomvälvning finner vi i den kommunikationsteknologiska revolutionen och samhällets digitalisering.
Givet denna utveckling kan det mycket väl vara så att vänster-högerdimensionens - i dess klassiska tappning - minskade betydelse vilar på en djupare materiell grund än att partierna väljer att inte mobilisera på den. I så fall kan den medicin som Enna Gerin och Daniel Suhonen rekommenderar - (ta tillbaka åtminstone två jobbskatteavdrag, häv överskottsmålet för att satsa på investeringar, begränsa vinstläckaget ur välfärden, samarbeta tydligt med Vänsterpartiet etc) - riskera att bli verkningslös. Visst, den partipolitiska polariseringen på vänster-högerdimensionen skulle i så fall öka. Men det är inte säkert att medborgarna låter sig mobiliseras på denna dimension. I stället kan mittenväljarna i valet 2018 ta steget tillbaka till Alliansen och Socialdemokraterna få ett valresultat på ungefär 25 procent.
Socialdemokratin måste givet samhällsutvecklingen fråga sig vad som är vänsterpolitik i dag. Var finns alternativen bortom kompromissandet över blockgränsen eller gå armkrok med Vänsterpartiet? Den avgörande frågan blir hur man utvecklar en politik som kombinerar dagens fokus på identitet och individuella rättigheter med kampen om samhällets resursfördelning. Arbetarrörelsens värden kring frihet, jämlikhet och solidaritet är avsevärt äldre än motsättningen mellan arbete och kapital. Menhur skall dessa värden komma till uttryck i en individualiserad tid där industrisamhället långsamt fasas ut? Den politiska som kraft som formulerar bäst svar på dessa frågor står väl rustat att möta framtiden.
Resonemangen ovan bygger delvis på min och Marie Demkers bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011).
En första invändning kan vara att det aldrig blåste några vänstervindar. Många talar om dem, men få har visat några belägg. Det finns argument för vänstervindar. I Sveriges Televisions vallokalundersökning VALU i riksdagsvalet placerade 43 procent av de tillfrågade sig själva till vänster på en vänster-högerskala (36 procent svarade höger och 20 procent svarade varken eller). Det var den näst högsta andelen som svarat vänster sedan mätningarna påbörjades vid 1991 års val. Feministiskt initiativ gick också framåt och fick stöd av över tre procent av de svenska väljarna. De fyra borgerliga partierna har aldrig tidigare samlat så liten andel av de svenska väljarna. Men visst, ordet "vänstervind" förpliktigar. Det blir intressant att i kommande undersökningar se om de svenska väljarnas åsikter 2014 gått till vänster i enskilda politiska sakfrågor.
I en artikel på DN Debatt på lördagen argumenterar Enna Gerin och Daniel Suhonen från det fackliga idéinstitutet Katalys att Alliansens och främst Moderaternas kliv mot mitten har bidragit till att minska polariseringen längs vänster-högerskalan och därigenom ökat betydelsen av den frihetlig/auktoritära dimensionen i svensk politik, den så kallade GAL-TAN dimensionen. (GAL står för Grön/Alternativ/Libertariansk och TAN för Traditionell/Auktoritär/Nationalistisk.) Vänstra Stranden och Bo Rothstein har tidigare anfört snarlika resonemang.
Den frihetlig/auktoritära dimensionen rör värden som å ena sidan tradition, familj, religion, nation, disciplin och lag och ordning och å andra sidan värden som tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet. Framgångarna för Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ samt de svaga valresultaten för Moderaterna och Socialdemokraterna kan tolkas som ett uttryck för den frihetlig/auktoritära dimensionens betydelse.
Enna Gerin och Daniel Suhonen tycks mena att Moderaternas och Socialdemokraternas dragning mot mitten pacificerat vänster-högerdimensionen och öppnat dörren för den frihetlig/auktoritära dimensionen. Socialdemokraterna får därför delvis skylla sig självt, då partiets bristande valframgång har sin grund i en ovilja att profilera sig som ett vänsterparti i förhållande till Moderaterna.
Det ligger mycket i Gerins och Suhonens analys. Men den viktiga frågan är om Socialdemokraternas vandring mot mitten skall ses som en orsak till eller en effekt av vänster-högerdimensionens försvagning.
Vi lever i en individualiserad tid, där industrisamhället sakta håller på att fasas ut för att ersättas av något annat. Vad detta "något annat" är kan vi ännu inte riktigt benämna, i brist på annat kallar vi det för ett "kunskapssamhälle" eller ett "informationssamhälle". Industrisamhällets klassiska motsättning mellan arbete och kapital transformas till nya skiljelinjer eller tar sig åtminstone nya och annorlunda uttryck. Människors subjektiva klasstillhörighet minskar - allt färre medborgare känner att de tillhör en specifik samhällsklass. Frågor om identitet och individens rättigheter har blivit allt viktigare. Grunden till denna pågående samhällsomvälvning finner vi i den kommunikationsteknologiska revolutionen och samhällets digitalisering.
Givet denna utveckling kan det mycket väl vara så att vänster-högerdimensionens - i dess klassiska tappning - minskade betydelse vilar på en djupare materiell grund än att partierna väljer att inte mobilisera på den. I så fall kan den medicin som Enna Gerin och Daniel Suhonen rekommenderar - (ta tillbaka åtminstone två jobbskatteavdrag, häv överskottsmålet för att satsa på investeringar, begränsa vinstläckaget ur välfärden, samarbeta tydligt med Vänsterpartiet etc) - riskera att bli verkningslös. Visst, den partipolitiska polariseringen på vänster-högerdimensionen skulle i så fall öka. Men det är inte säkert att medborgarna låter sig mobiliseras på denna dimension. I stället kan mittenväljarna i valet 2018 ta steget tillbaka till Alliansen och Socialdemokraterna få ett valresultat på ungefär 25 procent.
Socialdemokratin måste givet samhällsutvecklingen fråga sig vad som är vänsterpolitik i dag. Var finns alternativen bortom kompromissandet över blockgränsen eller gå armkrok med Vänsterpartiet? Den avgörande frågan blir hur man utvecklar en politik som kombinerar dagens fokus på identitet och individuella rättigheter med kampen om samhällets resursfördelning. Arbetarrörelsens värden kring frihet, jämlikhet och solidaritet är avsevärt äldre än motsättningen mellan arbete och kapital. Menhur skall dessa värden komma till uttryck i en individualiserad tid där industrisamhället långsamt fasas ut? Den politiska som kraft som formulerar bäst svar på dessa frågor står väl rustat att möta framtiden.
Resonemangen ovan bygger delvis på min och Marie Demkers bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011).
2014-04-16
Bör en rödgrön feminist avstå från att rösta på Fi?
Bör en rödgrön feminist låta bli att rösta på Feministiskt initiativ (Fi) i höstens riskdagsval? Ja, säger författaren och redaktören Göran Greider, och får medhåll av Daniel Suhonen, chef för det fackliga idéinstitutet Katalys. Greider och Suhonen oroar sig för att en röst på Feministiskt initiativ blir en bortkastad rödgrön röst eftersom det är långtifrån säkert att Feministisk initiativ lyckas ta sig in i riksdagen. En röst på Feministiskt initiativ kan bli det som förhindrar en rödgrön valseger och i stället ger Alliansen och Fredrik Reinfeldt fyra år till vid makten - och hur bra är det för jämställdheten, frågar Greider och Suhonen retoriskt.
Visst har Greider och Suhonen rätt i att det skulle kunna bli så att ett valresultat för Feministiskt perspektiv strax under fyra procent avgör valet till Alliansens fördel. Ett exempel som då och då används är det extremt jämna presidentvalet i USA år 2000, då George W. Bush besegrade Al Gore i Florida med endast 537 röster och där den miljöorienterade, gröne kandidaten Ralph Nader fick nära 100 000 röster. Om Ralph Nader i valets slutskede uppmanat sina väljare att stödja Al Gore hade George W. Bush inte valts till amerikanska president och historien hade kanske tagit sig en annan riktning.
Det må väl vara hur det vill med George W. Bush, Al Gore och Ralph Nader. Det vore absurt att uppmana Feministiskt initiativ att inte kandidera eftersom det är osäkert att de klarar fyraprocentsspärren. Däremot ställs partiets sympatisörer inför ett strategiskt dilemma om valrörelsen verkar bli jämn. Den enskilde väljaren måste väga värdet av att bidra till en rödgrön valseger mot värdet av att bidra till en möjlig valframgång för Feministiskt initiativ. Om tillräckligt många potentiella Fi-väljare röstar rödgrönt omintetgörs Fi:s eventuella valframgång. Om tillräckligt många potentiella Fi-väljare röstar på Fi kan det bli så att Alliansen får regera vidare. Damned if you do and damned if you don't.
Jag tänker inte ge några strategiska råd till rödgrönt sinnade potentiella Fi-väljare. Det är lätt att bli övertaktisk och summan av individernas försök till rationellt handlande behöver inte leda till att handlandet på kollektiv nivå blir särskilt rationellt. Enligt min demokratisyn är det bättre att väljarna i en sådan här situation följer sitt hjärtas väg.
De partier som redan finns i riksdagen ställs också inför en besvärlig utmaning i hur de skall förhålla sig till jämställdhetsfrågorna och Feministiskt initiativ. Om riksdagspartierna ligger lågt i jämställdhetsfrågorna stärks bilden av Feministiskt initiativ som det enda parti som tar dessa frågor på allvar. Om de i stället väljer att profilera sig i jämställdhetsfrågorna får Feministiskt initiativ upp sina frågor på den politiska dagordningen, vilket sannolikt gynnar partiet.
Om valet 2014 genom de rödgrönas stora försprång i samstämmiga opinionsmätningar uppfattas som avgjort på förhand öppnas dörren för så kallade valrörelseraketter. I så fall ligger Feministiskt initiativ bra till. Partiet befinner sig i en kraftig tillväxtprocess och Gudrun Schymans stjärnglans har inte slocknat. En första indikation får vi i valet till Europaparlamentet om några veckor. Där finns inga taktiska hinder för Fi-sympatisörer att rösta på det parti de tycker bäst om.
Visst har Greider och Suhonen rätt i att det skulle kunna bli så att ett valresultat för Feministiskt perspektiv strax under fyra procent avgör valet till Alliansens fördel. Ett exempel som då och då används är det extremt jämna presidentvalet i USA år 2000, då George W. Bush besegrade Al Gore i Florida med endast 537 röster och där den miljöorienterade, gröne kandidaten Ralph Nader fick nära 100 000 röster. Om Ralph Nader i valets slutskede uppmanat sina väljare att stödja Al Gore hade George W. Bush inte valts till amerikanska president och historien hade kanske tagit sig en annan riktning.
Det må väl vara hur det vill med George W. Bush, Al Gore och Ralph Nader. Det vore absurt att uppmana Feministiskt initiativ att inte kandidera eftersom det är osäkert att de klarar fyraprocentsspärren. Däremot ställs partiets sympatisörer inför ett strategiskt dilemma om valrörelsen verkar bli jämn. Den enskilde väljaren måste väga värdet av att bidra till en rödgrön valseger mot värdet av att bidra till en möjlig valframgång för Feministiskt initiativ. Om tillräckligt många potentiella Fi-väljare röstar rödgrönt omintetgörs Fi:s eventuella valframgång. Om tillräckligt många potentiella Fi-väljare röstar på Fi kan det bli så att Alliansen får regera vidare. Damned if you do and damned if you don't.
Jag tänker inte ge några strategiska råd till rödgrönt sinnade potentiella Fi-väljare. Det är lätt att bli övertaktisk och summan av individernas försök till rationellt handlande behöver inte leda till att handlandet på kollektiv nivå blir särskilt rationellt. Enligt min demokratisyn är det bättre att väljarna i en sådan här situation följer sitt hjärtas väg.
De partier som redan finns i riksdagen ställs också inför en besvärlig utmaning i hur de skall förhålla sig till jämställdhetsfrågorna och Feministiskt initiativ. Om riksdagspartierna ligger lågt i jämställdhetsfrågorna stärks bilden av Feministiskt initiativ som det enda parti som tar dessa frågor på allvar. Om de i stället väljer att profilera sig i jämställdhetsfrågorna får Feministiskt initiativ upp sina frågor på den politiska dagordningen, vilket sannolikt gynnar partiet.
Om valet 2014 genom de rödgrönas stora försprång i samstämmiga opinionsmätningar uppfattas som avgjort på förhand öppnas dörren för så kallade valrörelseraketter. I så fall ligger Feministiskt initiativ bra till. Partiet befinner sig i en kraftig tillväxtprocess och Gudrun Schymans stjärnglans har inte slocknat. En första indikation får vi i valet till Europaparlamentet om några veckor. Där finns inga taktiska hinder för Fi-sympatisörer att rösta på det parti de tycker bäst om.
2013-03-22
Inför S-kongressen II. Vinster i välfärden - kan motståndet mobiliseras?
Frågan om vinst i välfärden enar och splittrar socialdemokratin. Det råder enighet inom socialdemokratin om behovet att att förbättra kvaliteten och avsevärt begränsa vinsterna. Det råder oenighet om hur långt det är lämpligt att gå i vinstbegränsningen och om vinstuttag över huvud taget skall vara tillåtet. Partistyrelsen har formulerat ett förslag som bland annat innebär ökade regleringar av kvalitet, större insyn i företagens bokföring och kraftigare meddelarskydd. LO och flera motionärer till socialdemokraternas partikongress i början av april kräver betydligt mer långtgående åtgärder.
Vi vet genom flera olika undersökningar att svensk opinion är skeptiskt inställd till vinstintressen inom vård, skola och omsorg. Många bedömare hade trott att Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt genom sin flankposition i frågan om vinst i välfärden skulle kunna vinna över delar den den vinstkritiska opinion som inte har något annat parti att vända sig till i frågan. Men så blev det inte. Vänsterpartiet står och stampar i opinionen, och inget i dagsläget tyder på att partiet skall lyckas moblilisera det motstånd mot vinst i välfärden som finns i opinionen.
Kanske är det så att många väljare visserligen är motståndare till vinst i välfärden, men att Vänsterpartiet genom sin hållning i andra ideologiska och sakpolitiska frågor inte blir ett trovärdigt alternativ för dessa väljare. En annan tolkning är att många väljare visserligen är motståndare till vinst i välfärden, men att frågan inte är tillräckligt viktig för dem för att den skall påverka deras partival.
Går då denna opinion att mobilisera? Går den att mobilisera till Socialdemokraternas partikongress i april och/eller går den att mobilisera i ett längre tidsperspektiv. Ett kreativt och seriöst försök till en sådan mobilisering görs nu av Katalys, ett institut för facklig idéutveckling som startast på initiativ av olika LO-förbund och med Daniel Suhonen som chef. Kampanjen 90 procent vill ha samhällsvinst menar att det nästan bara är de vinstdrivna företagarna och deras lobbyister som hörs i debatten om vinst i välfärden. Kampanjen vill sätta "samhällsvinst" mot fritt vinstintresse i vård, skola och omsorg. De 90 procenten syftar på resultaten i en färsk opinonsundersökning från Novus som kampanjen låtit genomföra, och som visar att endast tio procent tycker att företagen själva skall få bestämma över hur eventuella vinster används. På några dagar har kampanjens Facebook-sida fått över 3 300 gillningar.
Kommer då kampanjen att lyckas mobilisera opinionen? Det är för tidigt att säga. Om inte den nu påbörjade kampanjen lyckas så tror jag det kommer att bli svårt även för andra under den närmaste framtiden Klart är att de ombud som reser till kongressen med ambitionen att få till skärpta skrivningar i partistyrelsens förslag om vinster i välfärden nu får ytterligare bränsle till sin strävan.
Kanske finns det dem som tenderar att underskatta Daniel Suhonen genom hans vänsterprofilering i klassiska socialdemokratiska frågor. Det vore i så fall ett stort misstag. Under Suhonens korta tid som chefredaktör för Tiden fördubblades den prenumererade upplagan och plötsligt citerades tidskriften i samhällsdebatten på ett sätt som inte varit fallet på mycket, mycket länge (och då inte bara på grund av Elisabeth Ohlson Wallins beramade fotocollage på kungen och hans vänner samt Camilla Henemark på matbordet iklädd endast en pizza). Suhonen drar mycket folk var han än framträder i rörelsen. Om detta är tillräckligt för att mobilisera en slumrande opinon vet vi inte. Partikongressen blir en första värdemätare.
Vi vet genom flera olika undersökningar att svensk opinion är skeptiskt inställd till vinstintressen inom vård, skola och omsorg. Många bedömare hade trott att Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt genom sin flankposition i frågan om vinst i välfärden skulle kunna vinna över delar den den vinstkritiska opinion som inte har något annat parti att vända sig till i frågan. Men så blev det inte. Vänsterpartiet står och stampar i opinionen, och inget i dagsläget tyder på att partiet skall lyckas moblilisera det motstånd mot vinst i välfärden som finns i opinionen.
Kanske är det så att många väljare visserligen är motståndare till vinst i välfärden, men att Vänsterpartiet genom sin hållning i andra ideologiska och sakpolitiska frågor inte blir ett trovärdigt alternativ för dessa väljare. En annan tolkning är att många väljare visserligen är motståndare till vinst i välfärden, men att frågan inte är tillräckligt viktig för dem för att den skall påverka deras partival.
Går då denna opinion att mobilisera? Går den att mobilisera till Socialdemokraternas partikongress i april och/eller går den att mobilisera i ett längre tidsperspektiv. Ett kreativt och seriöst försök till en sådan mobilisering görs nu av Katalys, ett institut för facklig idéutveckling som startast på initiativ av olika LO-förbund och med Daniel Suhonen som chef. Kampanjen 90 procent vill ha samhällsvinst menar att det nästan bara är de vinstdrivna företagarna och deras lobbyister som hörs i debatten om vinst i välfärden. Kampanjen vill sätta "samhällsvinst" mot fritt vinstintresse i vård, skola och omsorg. De 90 procenten syftar på resultaten i en färsk opinonsundersökning från Novus som kampanjen låtit genomföra, och som visar att endast tio procent tycker att företagen själva skall få bestämma över hur eventuella vinster används. På några dagar har kampanjens Facebook-sida fått över 3 300 gillningar.
Kommer då kampanjen att lyckas mobilisera opinionen? Det är för tidigt att säga. Om inte den nu påbörjade kampanjen lyckas så tror jag det kommer att bli svårt även för andra under den närmaste framtiden Klart är att de ombud som reser till kongressen med ambitionen att få till skärpta skrivningar i partistyrelsens förslag om vinster i välfärden nu får ytterligare bränsle till sin strävan.
Kanske finns det dem som tenderar att underskatta Daniel Suhonen genom hans vänsterprofilering i klassiska socialdemokratiska frågor. Det vore i så fall ett stort misstag. Under Suhonens korta tid som chefredaktör för Tiden fördubblades den prenumererade upplagan och plötsligt citerades tidskriften i samhällsdebatten på ett sätt som inte varit fallet på mycket, mycket länge (och då inte bara på grund av Elisabeth Ohlson Wallins beramade fotocollage på kungen och hans vänner samt Camilla Henemark på matbordet iklädd endast en pizza). Suhonen drar mycket folk var han än framträder i rörelsen. Om detta är tillräckligt för att mobilisera en slumrande opinon vet vi inte. Partikongressen blir en första värdemätare.
2013-02-22
Elisabeth Ohlson Wallin ber om ursäkt för Kungamiddagen - men ändå inte
I december 2012 anmälde drottning Silvia fyra tidningar som publicerat Elisabeth Ohlson Wallins kontroversiella fotomontage Kungamiddagen - om detta må vi berätta! till Pressombudsmannen (PO). De fyra anmälda tidningarna var den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, Aftonbladet, Expressen och Sydsvenskan. I montaget syns kung Carl XVI Gustaf och några av hans vänner äta pizza från en naken kvinnas kropp samtidigt som drottning Silvia står på knä och försöker skrubba bort ett hakkors från golvet. Den nakna kvinnan i montaget modelleras av Camilla Henemark.
PO Ola Sigvardsson avskrev ärendet och motiverar be sitt beslut: "Drottningen är en av Sveriges mest kända och offentliga personer. I den rollen får hon acceptera bedömningar och kommentarer av hennes verksamhet som även är starkt negativa. Till det kommer att drottningen har en position är hon alltid har möjlighet att i offentligheten försvara sig mot nedsättande eller i hennes ögon felaktiga påståenden." Hovet har överklagat beslutet till Pressens Opinionsnämnd (PON).
Jag har tidigare skrivit att Elisabeth Ohlson Wallins konst har en riktning och ett solidaritetsperspektiv. Där skiljer hon sig i grunden från en annan kontroversiell konstnär - Lars Vilks - som provocerar för provokationens egen skull och testar yttrandefrihetens gränser genom att reta upp muslimer.
Kanske är det därför som Elisabeth Ohlson Wallin känner sig föranledd att i dag gå ut och be drottningen om ursäkt: "Om man kan be privat, skulle jag be drottningen Silvia Sommerlath om ursäkt, och Camilla Henemark. Det betyder inte att jag ångrar min bild, utan det betyder att jag är ledsen att det kunde hugga så djupt."
Jag tycker det är ett lite märkligt uttalande från Elisabeth Ohlson Wallins sida. Att be om ursäkt innebär att man ångrar något, och Elisabeth Ohlson Wallin ångrar inte att hon skapade sitt konstverk. Däremot kan hon ju vara ledsen över att drottning Silvia personligen tagit så illa vid sig. Elisabeth Ohlson Wallin kunde därför ha beklagat att drottning Silvia blivit ledsen, men inte bett om ursäkt.
Ord är kanske bara ord i det här sammanhanget och jag är ingen språkpolis. Men en ursäkt skall vara en ursäkt och inte något annat. Nu får vi en pseudodiskussion om vad Elisabeth Ohlson Wallin egentligen menade med sin ursäkt och vad ursäkten betyder för förståelsen av hennes konstverk. Det hade varit bättre om konstverket och de pressetiska övervägandena kring publiceringen hade fått stå i centrum för debatten.
Själv tycker jag inte alls att Elisabeth Ohlson Wallin har skäl att be om ursäkt. Om sedan Pressens Opinionsnämnd menar att tidningarna gjort fel som publicerat hennes verk så är det en annan sak.
Marianne Lindberg de Geer skriver klokt i Expressen om allt "tyckande" kring politisk satir.
Noterar också att Tiden under Daniel Suhonens ledning utvecklades till en riktigt vass och läsvärd tidskrift som plötsligt förmådde nå igenom bruset och göra avtryck i samhällsdebatten. Upplagan ökade kraftigt. Nu har Suhonen lämnat Tiden och efterträdarfrågan är inte löst. Det är för tidskriften utomordentligt viktigt att den nye chefredaktören förmår uppvisa samma självständighet och journalistiska skärpa som Daniel Suhonen gjorde.
PO Ola Sigvardsson avskrev ärendet och motiverar be sitt beslut: "Drottningen är en av Sveriges mest kända och offentliga personer. I den rollen får hon acceptera bedömningar och kommentarer av hennes verksamhet som även är starkt negativa. Till det kommer att drottningen har en position är hon alltid har möjlighet att i offentligheten försvara sig mot nedsättande eller i hennes ögon felaktiga påståenden." Hovet har överklagat beslutet till Pressens Opinionsnämnd (PON).
Jag har tidigare skrivit att Elisabeth Ohlson Wallins konst har en riktning och ett solidaritetsperspektiv. Där skiljer hon sig i grunden från en annan kontroversiell konstnär - Lars Vilks - som provocerar för provokationens egen skull och testar yttrandefrihetens gränser genom att reta upp muslimer.
Kanske är det därför som Elisabeth Ohlson Wallin känner sig föranledd att i dag gå ut och be drottningen om ursäkt: "Om man kan be privat, skulle jag be drottningen Silvia Sommerlath om ursäkt, och Camilla Henemark. Det betyder inte att jag ångrar min bild, utan det betyder att jag är ledsen att det kunde hugga så djupt."
Jag tycker det är ett lite märkligt uttalande från Elisabeth Ohlson Wallins sida. Att be om ursäkt innebär att man ångrar något, och Elisabeth Ohlson Wallin ångrar inte att hon skapade sitt konstverk. Däremot kan hon ju vara ledsen över att drottning Silvia personligen tagit så illa vid sig. Elisabeth Ohlson Wallin kunde därför ha beklagat att drottning Silvia blivit ledsen, men inte bett om ursäkt.
Ord är kanske bara ord i det här sammanhanget och jag är ingen språkpolis. Men en ursäkt skall vara en ursäkt och inte något annat. Nu får vi en pseudodiskussion om vad Elisabeth Ohlson Wallin egentligen menade med sin ursäkt och vad ursäkten betyder för förståelsen av hennes konstverk. Det hade varit bättre om konstverket och de pressetiska övervägandena kring publiceringen hade fått stå i centrum för debatten.
Själv tycker jag inte alls att Elisabeth Ohlson Wallin har skäl att be om ursäkt. Om sedan Pressens Opinionsnämnd menar att tidningarna gjort fel som publicerat hennes verk så är det en annan sak.
Marianne Lindberg de Geer skriver klokt i Expressen om allt "tyckande" kring politisk satir.
Noterar också att Tiden under Daniel Suhonens ledning utvecklades till en riktigt vass och läsvärd tidskrift som plötsligt förmådde nå igenom bruset och göra avtryck i samhällsdebatten. Upplagan ökade kraftigt. Nu har Suhonen lämnat Tiden och efterträdarfrågan är inte löst. Det är för tidskriften utomordentligt viktigt att den nye chefredaktören förmår uppvisa samma självständighet och journalistiska skärpa som Daniel Suhonen gjorde.
2012-12-16
Moderaterna hyllar det gemensamma ägandet
I dag på DN Debatt presenterar Moderaterna genom finansmarknadsminister Peter Norman och riksdagsgruppledaren Anna Kinberg Batra partiets syn på ägarpolitiken. Artikeln är fylld med hyllningar till det gemensama ägandet och kritiserar partiets tidigare ideologiskt betingade uppslutning bakom privatiseringar. Det gemensamma ägandet är, och bör förbli, starkt i Sverige, skriver Norman och Kinberg Batra. De nya Moderaterna är tydliga med att vi värdesätter det gemensamma ägandets fördelar, fortsätter artikelförfattarna. Bolag som LKAB, SJ och Vattenfall skall inte säljas. Om Moderaternas tidigare politik sägs att det ibland låtit som att försäljningar i sig självt skulle lösa alla effektivitets- och kvalitetsproblem. Så är det inte, menar de Nya Moderaterna. I själva verket spelar ägandeformen i sig ingen roll, avgörande är i stället vilken ägandeform som i varje enskilt fall bäst tjänar samhällsnyttan. Moderaternas tidigare syn på privat ägande har, sägs det, nu kommit till vägs ände.
Jag blir glad av att läsa de nya Moderaternas hyllningssång till det gemensamma ägandet. Artikeln är ett uttryck för det starka stöd för en kraftfull offentlig sektor som impregnerar det politiska livet i Sverige. Genom de starka formuleringarna binder sig också Moderaterna vid masten för att inte genomföra ett omfattande systemskifte i Sverige.
Nästa steg är väl att Moderaterna tar avstånd också från vinst i välfärden. Skulle vara intressant att se vad Socialdemokraterna och Stefan Löfven gjorde då...
Ett par varningssignaler bör förstås hissas. För det första underlättar Moderaternas starka uppslutning bakom principen om gemensamt ägande för partiet att genomföra privatiseringar i enskilda fall. För det andra är Moderaternas argumentation starkt icke-ideologisk. Här finns inga tankar kring frihet, jämlikhet eller för all del solidaritet, endast en uppslutning bakom honnörsord om "nyttan" för medborgarna. Om ägandeformen reduceras till en praktikalitet ökar risken för att politiken avpolitiseras och att allt handlar om att förvalta och att hitta praktiska lösningar på samhällsproblem. För en motsvarande oro för utvecklingen inom socialdemokratin rekommenderar jag Daniel Suhonens artikel i Aftonbladet i fredags. Suhonen kritiserar förslaget till nytt partiprogram för Socialdemokraterna för att inte utveckla en modern vision om demokratisk socialism utan i stället reducera sig själv till ett idéappendix till Affärsplanen.
En negativ sidoeffekt av Moderaternas marsch mot mitten är att väljarna får svårare att se vad som skiljer regeringens politik från oppositionens politik. Trängseln i mitten och teknokratiseringen av politiken underlättar för Sverigedemokraterna och dess strävan att framstå som det enda egentliga oppositionspartiet.
Jag längar efter en mer engagerad och livfull politisk debatt i Sverige i dag, där vänster verkligen ställs mot höger och där vänster-högerdimensionen utmanas av nya politiska skiljelinjer som kan skönjas i framväxten av informationssamhället. Men det är en bit dit. Regeringen är trött och regerar i minoritet. Socialdemokratin söker sin väg under Stfan Löfven. Vi får sannolikt vänta i bästa fall tills efter den socialdemokratiska partikongressen i april 2013 och i värsta fall till början av valrörelsen 2014.
Jag blir glad av att läsa de nya Moderaternas hyllningssång till det gemensamma ägandet. Artikeln är ett uttryck för det starka stöd för en kraftfull offentlig sektor som impregnerar det politiska livet i Sverige. Genom de starka formuleringarna binder sig också Moderaterna vid masten för att inte genomföra ett omfattande systemskifte i Sverige.
Nästa steg är väl att Moderaterna tar avstånd också från vinst i välfärden. Skulle vara intressant att se vad Socialdemokraterna och Stefan Löfven gjorde då...
Ett par varningssignaler bör förstås hissas. För det första underlättar Moderaternas starka uppslutning bakom principen om gemensamt ägande för partiet att genomföra privatiseringar i enskilda fall. För det andra är Moderaternas argumentation starkt icke-ideologisk. Här finns inga tankar kring frihet, jämlikhet eller för all del solidaritet, endast en uppslutning bakom honnörsord om "nyttan" för medborgarna. Om ägandeformen reduceras till en praktikalitet ökar risken för att politiken avpolitiseras och att allt handlar om att förvalta och att hitta praktiska lösningar på samhällsproblem. För en motsvarande oro för utvecklingen inom socialdemokratin rekommenderar jag Daniel Suhonens artikel i Aftonbladet i fredags. Suhonen kritiserar förslaget till nytt partiprogram för Socialdemokraterna för att inte utveckla en modern vision om demokratisk socialism utan i stället reducera sig själv till ett idéappendix till Affärsplanen.
En negativ sidoeffekt av Moderaternas marsch mot mitten är att väljarna får svårare att se vad som skiljer regeringens politik från oppositionens politik. Trängseln i mitten och teknokratiseringen av politiken underlättar för Sverigedemokraterna och dess strävan att framstå som det enda egentliga oppositionspartiet.
Jag längar efter en mer engagerad och livfull politisk debatt i Sverige i dag, där vänster verkligen ställs mot höger och där vänster-högerdimensionen utmanas av nya politiska skiljelinjer som kan skönjas i framväxten av informationssamhället. Men det är en bit dit. Regeringen är trött och regerar i minoritet. Socialdemokratin söker sin väg under Stfan Löfven. Vi får sannolikt vänta i bästa fall tills efter den socialdemokratiska partikongressen i april 2013 och i värsta fall till början av valrörelsen 2014.
2012-03-28
Helt fel av Socialdemkraterna att ge mindre resurser åt nya Tiden
I dag berättar Dagens Nyheter i en notis (ännu ej på nätet) att den socialdemokratiska idétidskriften Tiden får mindre resurser. Nuvarande chefredaktören Daniel Suhonens heltidsanställning planeras dras ned till en halvtidsanställning:
Neddragningar på tidskriften Tiden
Något beslut är ännu inte fattat, men chefredaktören Daniel Suhonen har fått veta att hans heltid ska dras ner till en halvtid.
En besviken Suhonen hoppas att partiledningen ska ändra sig i sista stund. Han pekar på flera positiva förändringar i verksamheten och anser att neddragning är fel sätt att möta det förnyade intresset för idédebatten inom partiet.
Jag är väl medveten om det Socialdemokratiska partiets ekonomiska problem. Men att i ett läge där det råder stor enighet om behovet av idédebatt och idéutveckling inom partiet spara genom att halvera redaktörskostnaderna för partiets idétidskrift är - helt enkelt - inte klokt.
Daniel Suhonen gjorde ett mycket bra arbete från sin tidigare position som chefredaktör för SSU:s idétidskrift Tvärdrag. Tidskriften började på ett mer kraftfullt sätt än tidigare göra avtryck i samhällsdebatten och gjorde sig synlig i det offentliga samtalet.
Tidskriften Tiden har under lång tid kämpat med små resurser. Suhonens första tid som chefredaktör har givet förutsättningarna varit mycket framgångsrik. Tidskriftens första nummer i den nya regin fick stort genomslag i mediedebatten. På sju månader har antalet prenumeranter på tidskriften ökat från drygt 1 000 till 1 800. Tidskriften citeras, arrangerar seminarier, tar plats i sociala medier och börjar plötsligt kännas angelägen och modern.
Just när Tiden är på väg att etablera sig i samhällsdebatten halveras chefredaktörens tjänst. Funderar den socialdemokratiska partiledningen över vilka signaler som sänds ut om sparplanen blir verklighet? En neddragning urholkar trovärdigheten i alla vackra ord om värdet av idéutveckling och behovet av att modernisera partiet. Jag vägrar tro att ett missnöje med tidskriftens ideolgiska riktning ha betydelse.
Jag hoppas och tror att Carin Jämtin är tillräcklig klok för inse faran och stoppar planerna på en neddragning av tidskriften Tidens resurser.
Neddragningar på tidskriften Tiden
Något beslut är ännu inte fattat, men chefredaktören Daniel Suhonen har fått veta att hans heltid ska dras ner till en halvtid.
En besviken Suhonen hoppas att partiledningen ska ändra sig i sista stund. Han pekar på flera positiva förändringar i verksamheten och anser att neddragning är fel sätt att möta det förnyade intresset för idédebatten inom partiet.
Jag är väl medveten om det Socialdemokratiska partiets ekonomiska problem. Men att i ett läge där det råder stor enighet om behovet av idédebatt och idéutveckling inom partiet spara genom att halvera redaktörskostnaderna för partiets idétidskrift är - helt enkelt - inte klokt.
Daniel Suhonen gjorde ett mycket bra arbete från sin tidigare position som chefredaktör för SSU:s idétidskrift Tvärdrag. Tidskriften började på ett mer kraftfullt sätt än tidigare göra avtryck i samhällsdebatten och gjorde sig synlig i det offentliga samtalet.
Tidskriften Tiden har under lång tid kämpat med små resurser. Suhonens första tid som chefredaktör har givet förutsättningarna varit mycket framgångsrik. Tidskriftens första nummer i den nya regin fick stort genomslag i mediedebatten. På sju månader har antalet prenumeranter på tidskriften ökat från drygt 1 000 till 1 800. Tidskriften citeras, arrangerar seminarier, tar plats i sociala medier och börjar plötsligt kännas angelägen och modern.
Just när Tiden är på väg att etablera sig i samhällsdebatten halveras chefredaktörens tjänst. Funderar den socialdemokratiska partiledningen över vilka signaler som sänds ut om sparplanen blir verklighet? En neddragning urholkar trovärdigheten i alla vackra ord om värdet av idéutveckling och behovet av att modernisera partiet. Jag vägrar tro att ett missnöje med tidskriftens ideolgiska riktning ha betydelse.
Jag hoppas och tror att Carin Jämtin är tillräcklig klok för inse faran och stoppar planerna på en neddragning av tidskriften Tidens resurser.
2010-11-11
Mona Sahlin och socialdemokratins väg mot glasnost och perestrojka
Mona Sahlins uppmaning till ledamöterna i partistyrelsen och verkställande utskottet att ställa sina platser till förfogande har skapat stor turbulens. Mina farhågor att beslutet innebär att personfrågorna nu kommer att slå ut den just påbörjade diskussionen om partiets framtida politik har tyvärr hittills besannats. Men nu står partiet där det står och det är bara att göra det bästa möjliga av situationen.
Genom beslutet har Mona Sahlin släppt kontrollen över dagordningen och satt sig själv på spel mer än vad något tidigare socialdemokratisk partiledare har gjort. Det är mycket modigt.
Det är nu utomordentligt viktigt att den öppenhet Mona Sahlin eftersträvar får prägla även den fortsatta processen. Förtroenderådet bör formulera direktiv som pekar ut en riktning för valberedningens arbete, så att resultatet inte blir samma gråmelerade kompromiss som det brukar bli. Riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson beskriver sammansättningen av den socialdemokratiska partistyrelsen så här: Men för de som tror att det kommer bli en stor förändring i Socialdemokraternas ledning kan det vara bra med lite bakgrundsinformation. De flesta ledamöterna i dagens partistyrelse är representanter för ett partidistrikt. De partidistrikt som inte har någon ordinarie eller en representant i VU har en ersättarplats i partistyrelsen. LOs ordförande har en fast plats i VU, IF Metalls ordförande brukar också tillhöra VU som ordinarie eller ersättare. I partistyrelsen brukar ett antal LO-förbundsordförande finnas med, idag är det Ella Niia från HRF och Hans Tilly från Byggnads som ingår. Några av de som sitter i partistyrelsen har tunga uppdrag i SKL, Sveriges Kommuner och Landsting.
När så många intressen skall samlas i ett organ minskar möjligheterna för förändring. Jag skulle önska att valberedningen vågade föreslå personer som inte nödvändigtvis passar in i mallen ovan, t ex fritänkaren och ordföranden för kriskommissionens grupp för idédebatt Kajsa Borgnäs, Daniel Suhonen vars bok Bokslut Reinfeldt (skriven tillsammans med Stefan Carlén och Christer Persson) blivit en lässuccé inom Arbetarrörelsen eller alltid kloka Lena Sommestad. (läs gärna hennes senaste bloggpost om socialdemokratins frånvaro i samhällsdebatten).
En vän som jag mötte på stan i dag likande Mona Sahlins agerande vid Mao Tse Tung när denne satte igång den kinesiska kulturrevolutionen. Min kollega Patrik Öhberg nöjde sig med att likna Mona Sahlin vid socialdemokratins svar på Michail Gorbatjov. Låt oss hoppas att den glasnost och perestrojka som Mona Sahlin för med sig inte leder till att Socialdemokraterna möter samma öde som det sovjetiska imperiet, utan begränsar sig till att de bunkerstämningar som här och där fortfarande präglar partiets arbete kan förpassas till historiens sophög.
Genom beslutet har Mona Sahlin släppt kontrollen över dagordningen och satt sig själv på spel mer än vad något tidigare socialdemokratisk partiledare har gjort. Det är mycket modigt.
Det är nu utomordentligt viktigt att den öppenhet Mona Sahlin eftersträvar får prägla även den fortsatta processen. Förtroenderådet bör formulera direktiv som pekar ut en riktning för valberedningens arbete, så att resultatet inte blir samma gråmelerade kompromiss som det brukar bli. Riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson beskriver sammansättningen av den socialdemokratiska partistyrelsen så här: Men för de som tror att det kommer bli en stor förändring i Socialdemokraternas ledning kan det vara bra med lite bakgrundsinformation. De flesta ledamöterna i dagens partistyrelse är representanter för ett partidistrikt. De partidistrikt som inte har någon ordinarie eller en representant i VU har en ersättarplats i partistyrelsen. LOs ordförande har en fast plats i VU, IF Metalls ordförande brukar också tillhöra VU som ordinarie eller ersättare. I partistyrelsen brukar ett antal LO-förbundsordförande finnas med, idag är det Ella Niia från HRF och Hans Tilly från Byggnads som ingår. Några av de som sitter i partistyrelsen har tunga uppdrag i SKL, Sveriges Kommuner och Landsting.
När så många intressen skall samlas i ett organ minskar möjligheterna för förändring. Jag skulle önska att valberedningen vågade föreslå personer som inte nödvändigtvis passar in i mallen ovan, t ex fritänkaren och ordföranden för kriskommissionens grupp för idédebatt Kajsa Borgnäs, Daniel Suhonen vars bok Bokslut Reinfeldt (skriven tillsammans med Stefan Carlén och Christer Persson) blivit en lässuccé inom Arbetarrörelsen eller alltid kloka Lena Sommestad. (läs gärna hennes senaste bloggpost om socialdemokratins frånvaro i samhällsdebatten).
En vän som jag mötte på stan i dag likande Mona Sahlins agerande vid Mao Tse Tung när denne satte igång den kinesiska kulturrevolutionen. Min kollega Patrik Öhberg nöjde sig med att likna Mona Sahlin vid socialdemokratins svar på Michail Gorbatjov. Låt oss hoppas att den glasnost och perestrojka som Mona Sahlin för med sig inte leder till att Socialdemokraterna möter samma öde som det sovjetiska imperiet, utan begränsar sig till att de bunkerstämningar som här och där fortfarande präglar partiets arbete kan förpassas till historiens sophög.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)