SNS bekymmersamma syn på forskningens frihet

Uppdaterat 22 september kl 09.30. Genom Andreas Bergh och Patrik Öhberg påminns jag om artikeln “Otillbörlig styrning – Turerna kring ett uppdrag för SNS” av statsvetaren Daniel Naurin. I artikeln redogör författaren för sina vedermödor att stå emot påtryckningar att anpassa sina slutsatser så att de passade uppdragsgivaren bättre. Naurin avslutar så här: SNS är en viktig institution i svensk samhällsvetenskaplig forskning. Den nära kopplingen till näringslivet borde göra det extra angeläget att säkerställa att den forskning man bedriver inte kan misstänkas för dold politisk eller ideologisk styrning. Trovärdigheten borde kräva att företrädare för SNS tar sitt ansvar som forskningsledare på mycket stort allvar. Gränsen mellan kvalitetsgranskning och otillbörlig styrning må vara svår att precisera i förväg, men det kan bli besvärande tydligt när man trampar över den.

Artikeln publicerades i år 2001 i Politologen 2001 och kan läsas här.

*

Forskningschefen vid näringslivsanknutna SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) Laura Hartman lämnar sitt jobb med omedelbar verkan. Laura Hartman var huvudredaktör för rapporten "Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?” som publicerades för ett par veckor sedan. Rapporten väckte upprörda känslor bland debattörer på högerkanten och på borgerliga ledarsidor eftersom den hade fräckheten att presentera slutsatser som inte överensstämde med högerns och näringslivets världsbild. Så menade t ex rapporten att det inte gick att visa att de senaste 20 årens privatiseringar givit några kvalitets- eller effektivitetsvinster i välfärden.

Debatten kring rapporten skapade en hel den turbulens inom SNS. Laura Hartman motiverar i Dagens Arena sin avgång med att hon har bättre möjligheter att bedriva och presentera sin forskning på det sätt hon vill inom akademin än vad hon har vid SNS.

SNS-affären växer nu ytterligare genom att professor Olof Petersson också med omedelbar verkan beslutat att säga upp sig från SNS. Olof Petersson motiverar sitt beslut med interna meningsskiljaktigheter när det gäller SNS-forskares möjlighet att fritt få presentera sina forskningsresultat samt att den nuvarande SNS-ledningen har agerat på ett sätt som strider mot den akademiska friheten.

Olof Petersson började som forskningsledare på SNS 1997 och har bl a haft ansvaret för SNS Demokratiråd. Från 2009 har han varit knuten till SNS som deltidsanställd rådgivare i forskningsfrågor. Samarbetet mellan Olof Petersson och SNS har varit framgångsrikt. Olof Peterssons kompetens och integritet är oomstridd och hans namn har bidragit till att skapa legitimitet kring den forskning som genomförts och publicerats genom SNS. Varumärket SNS har inom akademin fram till i dag varit betydligt starkare än t ex den likaså näringslivet närstående tankesmedjan Timbro, vars produkter av många uppfattas som pamfletter och därför haft betydligt svårare att vinna legitimitet inom akademin och i den allmänna debatten.

Därför är Laura Hartmans och Olof Petersson avhopp ett svårt slag mot SNS och dess trovärdighet. Fri forskning förutsätter att den enskilde forskaren skall kunna publicera sina resultat utan att frukta repressalier från sin uppdragsgivare om resultaten går i en annan riktning än den som uppdragsgivaren önskat.

Jag tycker det är utmärkt att SNS och Timbro finns och önskar att tankesmedjor och forskningsinstitut knutna till de rödgröna skulle ha samma resurser och förmåga till kraftsamling för att genom fri forskning bidra till en mångsidig samhällsdebatt. Men när SNS väljer att hantera en forskningsrapport som kommer fram till "fel" resultat på det sätt som nu har skett så hotas inte bara den fria forskningen, utan också SNS eget varumärke och bilden av SNS som en intellektuellt hederlig miljö.

SNS har nu en tuff resa att göra för att återskapa sitt förtroende. En förbehållslös ursäkt för sitt sätt att hantera debatten kring rapporten "Konkurrensens konsekvenser" vore åtminstone en början.

Mona Sahlin och socialdemokratins väg mot glasnost och perestrojka

Mona Sahlins uppmaning till ledamöterna i partistyrelsen och verkställande utskottet att ställa sina platser till förfogande har skapat stor turbulens. Mina farhågor att beslutet innebär att personfrågorna nu kommer att slå ut den just påbörjade diskussionen om partiets framtida politik har tyvärr hittills besannats. Men nu står partiet där det står och det är bara att göra det bästa möjliga av situationen.

Genom beslutet har Mona Sahlin släppt kontrollen över dagordningen och satt sig själv på spel mer än vad något tidigare socialdemokratisk partiledare har gjort. Det är mycket modigt.

Det är nu utomordentligt viktigt att den öppenhet Mona Sahlin eftersträvar får prägla även den fortsatta processen. Förtroenderådet bör formulera direktiv som pekar ut en riktning för valberedningens arbete, så att resultatet inte blir samma gråmelerade kompromiss som det brukar bli. Riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson beskriver sammansättningen av den socialdemokratiska partistyrelsen så här: Men för de som tror att det kommer bli en stor förändring i Socialdemokraternas ledning kan det vara bra med lite bakgrundsinformation. De flesta ledamöterna i dagens partistyrelse är representanter för ett partidistrikt. De partidistrikt som inte har någon ordinarie eller en representant i VU har en ersättarplats i partistyrelsen. LOs ordförande har en fast plats i VU, IF Metalls ordförande brukar också tillhöra VU som ordinarie eller ersättare. I partistyrelsen brukar ett antal LO-förbundsordförande finnas med, idag är det Ella Niia från HRF och Hans Tilly från Byggnads som ingår. Några av de som sitter i partistyrelsen har tunga uppdrag i SKL, Sveriges Kommuner och Landsting.

När så många intressen skall samlas i ett organ minskar möjligheterna för förändring. Jag skulle önska att valberedningen vågade föreslå personer som inte nödvändigtvis passar in i mallen ovan, t ex fritänkaren och ordföranden för kriskommissionens grupp för idédebatt Kajsa Borgnäs, Daniel Suhonen vars bok Bokslut Reinfeldt (skriven tillsammans med Stefan Carlén och Christer Persson) blivit en lässuccé inom Arbetarrörelsen eller alltid kloka Lena Sommestad. (läs gärna hennes senaste bloggpost om socialdemokratins frånvaro i samhällsdebatten).

En vän som jag mötte på stan i dag likande Mona Sahlins agerande vid Mao Tse Tung när denne satte igång den kinesiska kulturrevolutionen. Min kollega Patrik Öhberg nöjde sig med att likna Mona Sahlin vid socialdemokratins svar på Michail Gorbatjov. Låt oss hoppas att den glasnost och perestrojka som Mona Sahlin för med sig inte leder till att Socialdemokraterna möter samma öde som det sovjetiska imperiet, utan begränsar sig till att de bunkerstämningar som här och där fortfarande präglar partiets arbete kan förpassas till historiens sophög.