Liberalernas landsmöte blev ett episkt misslyckande. Vad händer nu?

 Nej, det blev ingen bra söndagskväll för Liberalerna och Simona Mohamsson. Det digitala extrainkallade landsmötet var tänkt att bli en klang- och jubelföreställning där valet av partiledaren skulle fattas med acklamation, som ett uttryck för det starka stödet för Simona Mohamsson.

Så blev det inte. Mötet havererade på ett sätt som omöjliggjorde uppfyllandet av enkla föreningsdemokratiska principer. Kombinationen av teknikstrul och dåliga förberedelser synliggjorde det stora missnöje som finns i Liberalerna kring såväl processen som kursändring. Men detta missnöje fick bara diskuteras i form av ordningsfrågor (!) kring dagordningspunkter om till exempel mötets behöriga utlysande. Jag har aldrig varit med om maken, och det har nog nästan ingen annan heller.

Än allvarligare var det svaga stöd som fanns för Simona Mohamsson. Trots att det röde sig om en sittande partiledare, utan motkandidat, ett valår fick Simona Mohamsson endast stöd av 95 delegater - 80 stycken röstade blankt och 8 valde att lägga ned sina röster.

Liberalerna är ett djupt splittrat och skadeskjutet parti. De kommande opinionsmätningarna blir mycket viktiga för att bedöma Simona Mohamsson möjligheter att sitta kvar som partiledare över valet i höst. Min gissning är att all uppmärksamhet ger ett svagt uppsving för Liberalerna i de mätningar som genomförts under den period då processen ägde rum. Men hur varaktig blir i så fall denna ökning? Kommer den att kvarstå när läget lugnat sig något- Det återstår att se.

Det talas mycket om taktikröstning - att främst moderata sympatisörer nu skulle välja att taktikrösta på Liberalerna. Men det tåget tror jag redan har gått. Givet den djupa splittringen i Liberalerna, och givet partiets alla helomvändningar i regeringsfrågan, är det ingen som med trovärdigheten i behåll kan vara helt säker på hur Liberalerna förhåller sig efter valet 2026. Dessutom behöver Moderaterna sina väljare själva, för att inte tappa för mycket makt och position till Sverigedemokraterna.

Däremot kan jag tänka mig att Liberalerna kan vinna över en del väljare från Moderaterna och Kristdemokraterna på sakpolitiska frågor. Liberaler som valt Moderaterna och Kristdemokraterna på grund av Liberalernas tidigare hållning i regeringsfrågan. Det tillskottet av väljare ska då ställas mot de liberaler som nu väljer Centerpartiet i stället, för att hålla Jimmie Åkesson och ett tiotal andra sverigedemokrater borta från regeringen.

Sammantaget ser det fortsatt mörkt ut för Liberalerna. Läs gärna min artikel i dagens Altinget, där jag hävdar att Simona Mohamsson enda hopp är att sjunga med i en refräng av Dolly Parton: I believe in miracles, I believe in magic too. 

Foto: Lowe Lillhorn

Vart för Simona Mohamsson Liberalerna? Eller - vart för Liberalerna Simona Mohamsson?

Liberalernas föreslagna ordförande Simona Mohamsson har under hela sin tid som politiker profilerat sig som en benhård kritiker av Sverigedemokraterna. Det var Sverigedemokraternas framgångar som fick henne att engagera sig i politiken, och hon var en av Tidöavtalets starkaste liberala kritiker. Men den som hoppats på att Simona Mohansson som föreslagen partiordförande skulle fortsätta att uttala kritik mot SD och till SD-samarbete måste ha blivit djupt besviken efter pressträffen där hon presenterades som valberedningens förslag. Simona Mohamsson var i sina svar på journalisternas frågor mycket tydlig med att inte säga explicit nej till att sitta i en regering tillsammans med Jimmie Åkesson. Hon betonade också att hon ändrat uppfattning om Tidöavtalet. Det går fort i politiken ibland.

 

Simona Mohamsson använde också alla de kodord som används av de borgerliga politiker som förordar SD-samarbete: sakfrågorna främst, möjlighet att få igenom liberal politik, lösa samhällsproblem, hantera stora utmaningar. Det är möjligt att Simona Mohamsson väljer att just nu försöka hålla korten tätt mot kroppen för att inte förvärra den interna splittringen i partiet. Men att leda är inte bara att lyssna in vad som sägs och tycks i partiet - att leda är också att visa vägen och själv ha en åsikt i avgörande frågor. 

 

Det är främst regeringsfrågan som får väljare att stödrösta på partier. Därför är tydlighet i regeringsfrågan avgörande för Liberalerna. Men här ställs partiet inför ett (tillsynes) olösbart dilemma. För det första: Om partiet inte tar ställning i regeringsfrågan före valet minskar sannolikt antalet stödröster betänkligt. För det andra: Om partiet säger fortsatt nej till att släppa fram en regering där Sverigedemokraterna ingår minskar också antalet stödröster, i alla fall de som skulle ha kommit från Moderaterna. För det tredje: Om partiet ändrar linje och säger ja till att släppa fram eller till och med medverka i en regering där Sverigedemokraterna ingår kommer man säkertatt få en hel del stödröster från Moderaterna, men till priset av ytterligare intern splittring. 

  

Regeringsfrågan kommer att förfölja Liberalerna ända fram till att vallokalerna stänger på kvällen söndagen den 13 september 2026. Vi får se hur Simona Mohamsson väljer att positionera sitt parti i detta trixiga politiska landskap. Själv gillar jag politiker som håller fast vid sina ideal, och inte vänder kappan efter valvinden.

 

 

 

Hur ska Sverige kunna regeras efter valet 2018?

En ny Novus-mätning visar att det jämna opinionsläget mellan blocken håller i sig. I Novus-mätningen har de rödgröna partierna en liten ledning över allianspartierna, 40.8 mot 39.8 procent. Stabiliteten i opinionen aktualiserar frågan: Hur ska Sverige kunna regeras efter valet 2018?

I grunden finns det tre sätt att lösa regeringsfrågan, givet att det blir ett så jämnt valresultat som opinionsundersökningarna antyder.

1.) Bryt isoleringen av Sverigedemokraterna. Då kan allianspartierna bilda en regering som får majoritet i riksdagen genom att förlita sig på Sverigedemokraternas stöd, även om de rödgröna partierna blir större än Alliansen. Men Centerpartiet och Liberalerna har hittills varit utomordentligt tydliga med att de inte tänker acceptera en sådan lösning.

2.) Låt största block regera. Det är den lösning som valts för innevarande mandatperiod, och som bygger på Decemberöverenskommelsens grundprinciper. Men mycket lite tyder i dagsläget på att Centerpartiet och Liberalerna skulle välja eller orka med en sådan lösning ytterligare en mandatperiod. Och även om Alliansen blir större än de rödgröna är en alliansregering ingen självklarhet. Sverigedemokraterna kan varje höst välja att i praktiken avsätta en sådan regering genom att rösta på Socialdemokraternas budget (förutsatt att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna tillsammans är större än Alliansen).

3.) Bilda en blocköverskridande regering (eller en regering som har aktivt stöd över blockgränsen). Som nyvald partiledare markerade Ulf Kristersson en ambition att göra upp med Socialdemokraterna i viktiga politiska sakfrågor. I Dagens Nyheter i dag betonar Annie Lööf de blocköverskridande överenskommelserna om energi, försvar och migration och tillägger: Vi är inte bara här för att stå för de fina värderingarna, vi är här för att nå resultat och genomföra saker, säger hon. (...) Till syvende och sist så är det viktigt att vi politiker tar ansvar för det valresultat som väljarna ger oss på valdagen. Vad dessa kompromissbetonade formuleringar betyder efter valdagen är förstås en öppen fråga.

I Novus-mätningen fortsätter Kristdemokraterna att ligga på bottensiffror i opinionen - denna gång på 2.7 procent. Kommer taktikröstare än en gång att rädda Kristdemokraterna över fyraprocentsspärren? Det vet vi naturligtvis inte. Men om det inte uppfattas finnas ett självklart samband mellan vilket block som blir störst och hur regeringen kommer att se ut kan det minska incitamenten för alliansväljare att taktikrösta på Kristdemokraterna. I stället kan alliansväljarna uppfatta det som viktigare att försöka se till att det egna partiet blir så stort som möjligt. Statsvetaren Annika Fredén för ett intressant resonemang om denna problematik i artikeln "Opinion Polls, Coalition Signals and Strategic Voting: Evidence from a Survey Experiment" ur (Scandinavian Political Studies, nr 3 2017).

Två frågor splittrar allianspartierna inför valet 2018 - migrationspolitiken och regeringsfrågan. Vi lär få höra en hel del diskussioner i dessa ämnen även framöver.

Bör en rödgrön feminist avstå från att rösta på Fi?

Bör en rödgrön feminist låta bli att rösta på Feministiskt initiativ (Fi) i höstens riskdagsval? Ja, säger författaren och redaktören Göran Greider, och får medhåll av Daniel Suhonen, chef för det fackliga idéinstitutet Katalys. Greider och Suhonen oroar sig för att en röst på Feministiskt initiativ blir en bortkastad rödgrön röst eftersom det är långtifrån säkert att Feministisk initiativ lyckas ta sig in i riksdagen. En röst på Feministiskt initiativ kan bli det som förhindrar en rödgrön valseger och i stället ger Alliansen och Fredrik Reinfeldt fyra år till vid makten - och hur bra är det för jämställdheten, frågar Greider och Suhonen retoriskt.

Visst har Greider och Suhonen rätt i att det skulle kunna bli så att ett valresultat för Feministiskt perspektiv strax under fyra procent avgör valet till Alliansens fördel. Ett exempel som då och då används är det extremt jämna presidentvalet i USA år 2000, då George W. Bush besegrade Al Gore i Florida med endast 537 röster och där den miljöorienterade, gröne kandidaten Ralph Nader fick nära 100 000 röster. Om Ralph Nader i valets slutskede uppmanat sina väljare att stödja Al Gore hade George W. Bush inte valts till amerikanska president och historien hade kanske tagit sig en annan riktning.

Det må väl vara hur det vill med George W. Bush, Al Gore och Ralph Nader. Det vore absurt att uppmana Feministiskt initiativ att inte kandidera eftersom det är osäkert att de klarar fyraprocentsspärren. Däremot ställs partiets sympatisörer inför ett strategiskt dilemma om valrörelsen verkar bli jämn. Den enskilde väljaren måste väga värdet av att bidra till en rödgrön valseger mot värdet av att bidra till en möjlig valframgång för Feministiskt initiativ. Om tillräckligt många potentiella Fi-väljare röstar rödgrönt omintetgörs Fi:s eventuella valframgång. Om tillräckligt många potentiella Fi-väljare röstar på Fi kan det bli så att Alliansen får regera vidare. Damned if you do and damned if you don't.

Jag tänker inte ge några strategiska råd till rödgrönt sinnade potentiella Fi-väljare. Det är lätt att bli övertaktisk och summan av individernas försök till rationellt handlande behöver inte leda till att handlandet på kollektiv nivå blir särskilt rationellt. Enligt min demokratisyn är det bättre att väljarna i en sådan här situation följer sitt hjärtas väg.

De partier som redan finns i riksdagen ställs också inför en besvärlig utmaning i hur de skall förhålla sig till jämställdhetsfrågorna och Feministiskt initiativ. Om riksdagspartierna ligger lågt i jämställdhetsfrågorna stärks bilden av Feministiskt initiativ som det enda parti som tar dessa frågor på allvar. Om de i stället väljer att profilera sig i jämställdhetsfrågorna får Feministiskt initiativ upp sina frågor på den politiska dagordningen, vilket sannolikt gynnar partiet.

Om valet 2014 genom de rödgrönas stora försprång i samstämmiga opinionsmätningar uppfattas som avgjort på förhand öppnas dörren för så kallade valrörelseraketter. I så fall ligger Feministiskt initiativ bra till. Partiet befinner sig i en kraftig tillväxtprocess och Gudrun Schymans stjärnglans har inte slocknat.  En första indikation får vi i valet till Europaparlamentet om några veckor. Där finns inga taktiska hinder för Fi-sympatisörer att rösta på det parti de tycker bäst om.

Räcker taktikröstarna till för att rädda Kristdemokraterna och Centerpartiet?

I dagens opinionsmätning från Novus svarar endast 3.1 procent av de tillfrågade att de skulle rösta på Kristdemokraterna om det var val i dag. Opinionsstödet för Kristdemokraterna har varit lågt i så många mätningar under så lång tid att många bedömare tvivlar på partiets möjligheter att behålla sin riksdagsplats efter valet 2014. Men i en intressant artikel på DN Debatt i dag presenterar doktoranden i statsvetenskap Annika Fredén forskningsresultat som skulle kunna ingjuta om inte hopp så i alla fall en gnutta tröst för Kristdemokratiska tigerhjärtan.

Genom experimentstudier med 3 000 personer ur en internetbaserad Medborgarpanel vid MOD (Centrum för Multidisciplinär forskning om opinion och demokrati vid Göteborgs universitet) finner Fredén att om Kristdemokraterna har stöd av 1.8 procent av väljarna i en opinionsundersökning omedelbart före ett val är de borgerliga taktikröstarna tillräckligt många för att partiet skall klara fyraprocentsspärren. (Medaljongens baksida är att om Kristdemokraterna i en opinionsundersökning i stället antas ha stöd av 5.8 procent av väljarna är det tillräckligt många som då väljer att rösta på ett annat parti och Kristdemokraterna hamnar under spärren...)

I takt med att väljarrörligheten ökat och medborgarnas partiidentifikation eroderat blir taktikröstning ett mer relevant alternativ i valsituationen. En sådan utveckling kan man tycka är bra eller dålig, beroende på vilken demokratisyn man har.

Annika Fredén är föredömligt återhållsam i sina reflektioner kring den politiska betydelsen av hennes resultat. Det är framförallt två saker, menar jag, som gör att Kristdemokraterna nog bör avstå från att sikta in sig på 1.8 procent i opinonsmätningarna för att den vägen hålla sig kvar i riksdagen. För det första är det sannolikt lättare att frestas till taktikröstning i en experimentsituation, där utfallet av valhandlingen inte får någon betydelse utanför experimentet. Ett riktigt val får verkliga konsekvenser, vilket kan ha en återhållsam effekt på presumtiva taktikröstare. För det andra är det inte osannolikt att vi går in i valrörelsen 2014 med två borgerliga partier - Kristdemokraterna och Centerpartiet - som ligger strax över eller under fyraprocentsspärren. Presumtiva borgerliga taktikröstare tvingas då inte bara välja mellan att taktikrösta eller inte taktikrösta utan också att välja mellan två olika partier att taktikrösta på. Då kanske taktikröstarna inte räcker till för att rädda båda parterna, eller att taktikröstarna i en situation av komplex osäkerhet väljer att ta det säkra före det osäkra och röstar på sitt egentliga parti (i det här fallet Moderaterna eller Folkpartiet) i stället.

Kommer då Kristdemokraterna att lyckas hålla sig kvar i riksdagen efter valet 2014? Det är för tidigt att säga. Onekligen ser det dystert ut, men väldigt mycket kan hända på drygt 15 månader. Jag behandlade tidigare ämnet här.

Taktikröstning diskuteras också av statsvetarna Magnus Hagevi (här) och Henrik Ekengren Oscarsson (här).