Liberalernas landsmöte blev ett episkt misslyckande. Vad händer nu?

 Nej, det blev ingen bra söndagskväll för Liberalerna och Simona Mohamsson. Det digitala extrainkallade landsmötet var tänkt att bli en klang- och jubelföreställning där valet av partiledaren skulle fattas med acklamation, som ett uttryck för det starka stödet för Simona Mohamsson.

Så blev det inte. Mötet havererade på ett sätt som omöjliggjorde uppfyllandet av enkla föreningsdemokratiska principer. Kombinationen av teknikstrul och dåliga förberedelser synliggjorde det stora missnöje som finns i Liberalerna kring såväl processen som kursändring. Men detta missnöje fick bara diskuteras i form av ordningsfrågor (!) kring dagordningspunkter om till exempel mötets behöriga utlysande. Jag har aldrig varit med om maken, och det har nog nästan ingen annan heller.

Än allvarligare var det svaga stöd som fanns för Simona Mohamsson. Trots att det röde sig om en sittande partiledare, utan motkandidat, ett valår fick Simona Mohamsson endast stöd av 95 delegater - 80 stycken röstade blankt och 8 valde att lägga ned sina röster.

Liberalerna är ett djupt splittrat och skadeskjutet parti. De kommande opinionsmätningarna blir mycket viktiga för att bedöma Simona Mohamsson möjligheter att sitta kvar som partiledare över valet i höst. Min gissning är att all uppmärksamhet ger ett svagt uppsving för Liberalerna i de mätningar som genomförts under den period då processen ägde rum. Men hur varaktig blir i så fall denna ökning? Kommer den att kvarstå när läget lugnat sig något- Det återstår att se.

Det talas mycket om taktikröstning - att främst moderata sympatisörer nu skulle välja att taktikrösta på Liberalerna. Men det tåget tror jag redan har gått. Givet den djupa splittringen i Liberalerna, och givet partiets alla helomvändningar i regeringsfrågan, är det ingen som med trovärdigheten i behåll kan vara helt säker på hur Liberalerna förhåller sig efter valet 2026. Dessutom behöver Moderaterna sina väljare själva, för att inte tappa för mycket makt och position till Sverigedemokraterna.

Däremot kan jag tänka mig att Liberalerna kan vinna över en del väljare från Moderaterna och Kristdemokraterna på sakpolitiska frågor. Liberaler som valt Moderaterna och Kristdemokraterna på grund av Liberalernas tidigare hållning i regeringsfrågan. Det tillskottet av väljare ska då ställas mot de liberaler som nu väljer Centerpartiet i stället, för att hålla Jimmie Åkesson och ett tiotal andra sverigedemokrater borta från regeringen.

Sammantaget ser det fortsatt mörkt ut för Liberalerna. Läs gärna min artikel i dagens Altinget, där jag hävdar att Simona Mohamsson enda hopp är att sjunga med i en refräng av Dolly Parton: I believe in miracles, I believe in magic too. 

Foto: Lowe Lillhorn

Att se Pridefestivalen som opolitisk är i sig politiskt

I samband med årets upplaga av Stockholm Pride stormar det som aldrig förr inom den svenska hbtq (homo-, bi-, trans- queer-)-rörelsen. Debatten handlar bl a om huruvida Pridefestivalen riskerar att kidnappas av vänsterextremister eller om festivalen håller på att förvandlas till ett harmlöst jippo som inte ifrågasätter samhällets maktordningar.

I grunden är den svenska hbtq-rörelsen en framgångssaga. På några få decennier har frågor om samkönade äktenskap och rätten för homosexuella att prövas som adoptivföräldrar flyttats fram till positioner som få kunde ana när rörelsen under 1950- 0ch 1960-talet tog sina första stapplande steg. Sverige är idag ett av de länder där hbtq-personers rättigheter är som allra starkast. Hbtq-rörelsen är en frihetsrörelse. Dess framgångar är utomordentligt glädjande och ett uttryck för en stärkt ställning för mänskliga rättigheter överhuvudtaget.

Hbtq-rörelsens avgörande fråga skulle kunna formuleras så här: Kan kampen för sexuellt likaberättigande föras fristående från andra frihetskamper i samhället, eller är kampen för sexuellt likaberättigande oundvikligen sammanlänkad med kampen mot förtryck baserat på klass, kön och etnicitet? Svaret på den frågan är politiskt då det betingas av vilken samhällssyn man har. Svaret får också avgörande konsekvenser för vilka mål och strategier som man förespråkar för hbtq-rörelsens fortsatta arbete.

Problematiken är inte på något sätt unikt för hbtq-rörelsen, utan återfinns i de flesta frihetsrörelser som nått en viss grad av mognad. Ett snarlikt exempel finner vi i 1960- och 1970-talets svenska FNL-rörelse, till stöd för Vietnams folk under kriget mot USA. Skulle FNL-rörelsen försöka samla så många som möjligt kring ett enda krav - USA ut ur Vietnam. Eller skulle FNL-rörelsen i stället verka för att synliggöra hur USA:s krig i Vietnam var en konsekvens av det imperialistiska systemet och att Vietnams kamp mot USA hängde samman med svenska arbetares kamp för bättre arbetsvillkor och mot det kapitalistiska systemet? Svaret på dessa frågor var naturligtvis även de politiska och betingades av vilken samhällssyn som låg till grund för analysen.

Utvecklingen inom den svenska hbtq-rörelsen är således inte oväntad, utan snarast ofrånkomlig. Det är bättre att skiljelinjerna inom rörelsen synliggörs så att de kan ställas mot varandra än att de göms bakom ett skynke av förment opolitiskhet. Att se Pridefestivalen som opolitisk är i sig ett politiskt ställningstagande. Pridefestivalen har inte "kidnappats från vänster", däremot pågår det en politisk kamp mellan olika ståndpunkter och åsiktsriktningar om vilka som är hbtq-rörelsens viktigaste arbetsuppgifter.

Däremot är det viktigt att denna politiska kamp förs i demokratiska former (även om vi kan vara oense om vad som menas med "demokratiska former" och vilka medel som ryms inom dessa former), utan våldsretorik och utan trakasserier av enskilda.

Jag avslutar med att länka till en av de vackraste frihetssånger jag vet. Det är Dolly Partons Travelin Thru', ledmotiv till filmen Transamerica.

Om konsten att tro - God Jul från Dolly och mig!

I believe in Santa Claus, I'll tell you why I do

Cause I believe that dreams and plans and wishes can come true

I believe in miracles, I believe in magic too

I believe in Santa Claus and I believe in you

And I believe that everything that is is what it's meant to be

I believe there is a God somewhere although it's hard to see

I believe I am so therefore I should do all what I can

To be a better piece in the puzzle of God's plan

And I believe in Santa Claus

I believe in Santa Claus

I believe there's always hope when all seems lost

I believe in Santa Claus

(D Parton, 1983)

Med dessa rader önskas bloggens alla läsare en riktigt God Jul!