Liberalernas landsmöte blev ett episkt misslyckande. Vad händer nu?

 Nej, det blev ingen bra söndagskväll för Liberalerna och Simona Mohamsson. Det digitala extrainkallade landsmötet var tänkt att bli en klang- och jubelföreställning där valet av partiledaren skulle fattas med acklamation, som ett uttryck för det starka stödet för Simona Mohamsson.

Så blev det inte. Mötet havererade på ett sätt som omöjliggjorde uppfyllandet av enkla föreningsdemokratiska principer. Kombinationen av teknikstrul och dåliga förberedelser synliggjorde det stora missnöje som finns i Liberalerna kring såväl processen som kursändring. Men detta missnöje fick bara diskuteras i form av ordningsfrågor (!) kring dagordningspunkter om till exempel mötets behöriga utlysande. Jag har aldrig varit med om maken, och det har nog nästan ingen annan heller.

Än allvarligare var det svaga stöd som fanns för Simona Mohamsson. Trots att det röde sig om en sittande partiledare, utan motkandidat, ett valår fick Simona Mohamsson endast stöd av 95 delegater - 80 stycken röstade blankt och 8 valde att lägga ned sina röster.

Liberalerna är ett djupt splittrat och skadeskjutet parti. De kommande opinionsmätningarna blir mycket viktiga för att bedöma Simona Mohamsson möjligheter att sitta kvar som partiledare över valet i höst. Min gissning är att all uppmärksamhet ger ett svagt uppsving för Liberalerna i de mätningar som genomförts under den period då processen ägde rum. Men hur varaktig blir i så fall denna ökning? Kommer den att kvarstå när läget lugnat sig något- Det återstår att se.

Det talas mycket om taktikröstning - att främst moderata sympatisörer nu skulle välja att taktikrösta på Liberalerna. Men det tåget tror jag redan har gått. Givet den djupa splittringen i Liberalerna, och givet partiets alla helomvändningar i regeringsfrågan, är det ingen som med trovärdigheten i behåll kan vara helt säker på hur Liberalerna förhåller sig efter valet 2026. Dessutom behöver Moderaterna sina väljare själva, för att inte tappa för mycket makt och position till Sverigedemokraterna.

Däremot kan jag tänka mig att Liberalerna kan vinna över en del väljare från Moderaterna och Kristdemokraterna på sakpolitiska frågor. Liberaler som valt Moderaterna och Kristdemokraterna på grund av Liberalernas tidigare hållning i regeringsfrågan. Det tillskottet av väljare ska då ställas mot de liberaler som nu väljer Centerpartiet i stället, för att hålla Jimmie Åkesson och ett tiotal andra sverigedemokrater borta från regeringen.

Sammantaget ser det fortsatt mörkt ut för Liberalerna. Läs gärna min artikel i dagens Altinget, där jag hävdar att Simona Mohamsson enda hopp är att sjunga med i en refräng av Dolly Parton: I believe in miracles, I believe in magic too. 

Foto: Lowe Lillhorn

Erik Ullenhag, Sverigedemokraterna och regeringsfrågan

I en uppmärksammad intervju i SVT Agenda igår duckade partiledarkandidaten Erik Ullenhag på frågan om Liberalerna skulle kunna sitta med i en regering som var beroende av Sverigedemokraterna. Fem (5) gånger frågade programledaren Camilla Kvartoft hur Ullenhag och Liberalerna skulle agera om Sverige 2022 fick ett valresultat ungefär motsvarande det 2018, det vill säga att allianspartierna blev mindre de rödgröna partierna. Skulle han då överhuvudtaget kunna tänka sig att bilda regering tillsammans med Centerpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna?

Men Erik Ullenhag vägrade svara på frågan. Hans vägran förvånade kanske en del. Erik Ullenhag förknippas ju med samma principfasta avståndstagande från samverkan med Sverigedemokraterna som Jan Björklund.

Det finns åtminstone två tolkningar av Erik Ullenhags tystnad. Antingen överväger han uppriktigt att ändra Liberalernas hittillsvarande linje angående Sverigedemokraterna (om han skulle bli vald). Eller så är han övertygad om att den nuvarande linjen bör upprätthållas, men han ser inget värde i att berätta det här och nu.

Erik Ullenhags dilemma kan beskrivas så här. Antingen så fortsätter han att ducka på frågan. Då kommer journalister att fortsätta ställa den ända fram tills han svarar - oavsett om det blir ända fram till valet 2022. Eller så svarar han på frågan. Men svarar han då att han vill ändra Liberalernas linje åstadkommer han en intern kris i sitt eget parti. Svarar han i stället att han vill upprätthålla Liberalernas nuvarande linje och fortsätta isolera Sverigedemokraterna kommer han att överösas av följdfrågor kring hur Liberalerna i så fall kommer att agera i regeringsfrågan efter valet 2022.

Det hör ju till saken att frågan i högsta grad är hypotetisk. Det politiska landskapet och förutsättningarna för regeringsfrågan 2022 kan vara helt annorlunda än i dag. Jag skulle gärna se att regeringsfrågan efter 2022 fick ligga på is ytterligare ett tag. Med medielogiken har sina egna mekanismer, och så länge det finns politisk nerv i frågan om Liberalernas relation till Sverigedemokraterna kommer journalister att fortsätta uppmärksamma den.

För övrigt tycker jag det vore bra om Centerpartiet - och Liberalerna - efter budgetförhandlingarna i höst tog steget fullt och gick in i regeringen. Då blir ansvarsförhållandena mer klara och lättare för väljarna att utkräva just ansvar.

Anna Kinberg Batra och normaliseringen av Sverigedemokraterna

Det är naturligtvis många socialdemokrater som ler i mjugg i dag. Alliansen har stora problem, och Annie Lööfs offentliga uppläxning av Anna Kinberg Batra igår synliggjorde och förstärkte borgerlighetens splittring i regeringsfrågan. Anna Kinberg Batra är åtminstone tillfälligtvis stukad, och det finns just nu inte någon självklar oppositionsledare.

Men jag skrattar inte. Gårdagens utspel av Moderaterna innebar kanske inte att Sverigedemokraterna släpptes in i den politiska värmen, men väl att partiet fick in foten i farstudörren. Moderaterna ser nu inte längre några principiella problem med att samarbeta med det parti som Anna Kinberg Batra för bara några månader sedan beskrev som rasistiskt. Det går fort i politiken ibland.

Sverigedemokraterna har sitt ursprung i nazistiska miljöer, och partiet är fortfarande impregnerat av rasism. Där skiljer sig Sverigedemokraterna från till exempel Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet, vilka båda uppstod som populistiska partier på det borgerliga mittfältet. Jag har tidigare uttryckt min respekt för Anna Kinberg Batra och Moderaterna för att de vägrat normalisera Sverigedemokraterna. Den respekten är tyvärr sedan igår borta. Nu rör sig Moderaterna på ett sluttande plan. I dag vill man göra sig beroende av aktivt SD-stöd för att kunna regera. Nästa steg är att regera tillsammans med SD. Det är en olycklig politisk utveckling, för demokratin och för Sverige.

Mina tankar går också till Kristdemokraterna. Trots sina bekymmer hade partiet lyckats positionera sig som det enda borgerliga parti som var villigt att med Sverigedemokraternas aktiva stöd fälla den rödgröna regeringen redan nu. Igår intog Moderaterna samma position. Varför skulle en borgerlig väljare som inte räds samarbete med Sverigedemokraterna då välja Kristdemokraterna framför Moderaterna? Jag har faktiskt inte längre något riktigt bra svar på den frågan.

Stefan Löfven och den svenska modellen

Igår blåste statsminister Stefan Löfven till strid om "den svenska modellen". Löfven menade att den svenska modellen med generell välfärdspolitik, stöd åt arbetslösa att komma tillbaka till arbetsmarknaden och att löner sätts efter förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter - var under attack. Hoten kommer från borgerlighetens förslag på nya skattesänkningar, motarbetandet av varje försök att begränsa vinsterna i välfärden och förslag på att staten ska gå in och sänka lönerna.

Varför kommer Löfvens utspel om stöd åt den svenska modellen och i förlängningen satsningar på en utvecklad välfärdspolitik just nu? Ja, det är ett utmärkt tillfälle. Den rödgröna regeringen regerar äntligen på egen budget. Ekonomin går strålande. Färre flyktingar söker asyl i Sverige, vilket ger utrymme åt andra politiska sakfrågor. Nu är tillfället under mandatperioden att ta kommandot i politiken och visa medborgarna att en rödgrön politik verkligen skiljer sig från allianspartiernas politik. Om Stefan Löfven och den rödgröna regeringen inte förmår utnyttja tillfället nu blir det brant uppförsbacke inför valet 2018.

Hur kommer det då att gå? Ja, det vet vi förstås inte. Det är viktigt att det inte bara blir en offensiv i ord, utan också en offensiv i handling. Vårbudgeten blir viktig, och än viktigare blir höstbudgeten. Regeringen måste leverera reformer.

Den svenska modellen? Visserligen en uppgraderad sådan, men i alla fall. Jag tror betoningen på "den svenska modellen" på kort sikt kan bidra till att stabilisera och kanske även något förstärka partiets ställning i opinionen. Främst i partiets traditionella väljargrupper, bland äldre och kanske även bland de socialdemokratiska väljare som på senare tid sökt sig till Sverigedemokraterna. På längre sikt behövs förstås andra metoder - en utvecklad politik och en modernare partiorganisation.

Vi vet inte hur flyktingfrågan kommer att gestalta sig under 2016. Kommer de åtgärder som den rödgröna regeringen inför att innebära att färre flyktingar söker asyl i Sverige, eller är det minskade tryck vi nu upplever främst en årstidseffekt? Ingen vet, och väldigt mycket påverkas av händelser som ligger långt bortom Sveriges kontroll (krigsutvecklingen i Syrien, Turkiets agerande, EU:s inre samarbete etc). Om antalet asylsökande 2016 blir lika många som 2015 så kommer flykting- och integrationspolitiken att åter dominera det politiska samtalet.

Jag kommenterar Socialdemokraternas kampanj för den svenska modellen bl a i Svenska Dagbladet. Där säger jag: Vänster och höger har sedan industrisamhällets genombrott utgjort grunden för svensk politik, den dimensionen har varit den allt överskuggande politiska konfliktlinjen på ett nästan unikt sätt i Sverige jämfört med de flesta europeiska länder. Om den här konfliktlinjen inte får komma till uttryck – om väljarna inte kan orientera sig här – då är det inte bra för den politiska demokratin.