I dag går Danmark till val - vänstern förväntas växa

Uppdaterat kl 22.00. Vallokalsundersökningarna och de första prognoserna bekräftar i huvudsak den bild som opinionsundersökningarna tidigare givit. Socialdemokraterna blir största parti, och det röda  blocket blir störst. Främslingsfientliga Dansk Folkeparti gör ett katastrofval och får sitt väljarstöd halverat. Socialliberala Radikale Venstre och rödgröna Socialistisk Folkeparti fördubblar sitt väljarstöd. Mycket talar således för att vi går mot ett regeringsskifte och att Danmark kommer att få en socialdemokratiskt ledd regering.

*

I dag håller Danmark val till Folketinget. Det är spännande. I opinionsmätningarna har de rödgröna partierna ett klart försteg. Mycket talar för ett regeringsskifte och att Socialdemokraterna kommer att kunna bilda någon form av minoritetsregering. I så fall kommer tre av fem nordiska länder (Sverige, Finland, Danmark) att ha en socialdemokratisk statsminister. Och i Island innehas statsministerposten av Katrín Jakobsdottír från Gröna vänstern. Sedan är det bara Norge kvar...

Men osvuret är bäst. I går meddelade statsminister Lars Løkke Rasmussen från liberala Venstre att hans första prioritet efter valet inte längre är att bilda en borgerlig regering, utan i stället någon form av mittenkoalition. Det är klart att det är en omvändelse under galgen, framkallad av det bistra opinionsläget. Lökke Rasmussens borgerliga partiledarkollegor rasar, och Socialdemokraterna håller sig kyligt avvaktande eller avvisande. Men Lars Løkke Rasmussen är känd som en politisk överlevare, så vi får väl se.

Nu innebär ju en socialdemokratisk valframgång i Danmark tyvärr inte någon ogrumlad segerglädje. Partiet har under sin ordförande Mette Fredriksen - men även dessförinnan - uttalat sig i frågor kring invandring och flyktingpolitik på ett sätt som mer påminner om högerpopulism än om socialdemokrati. Jag hoppas en valseger ska ge självförtroende nog åt dansk socialdemokrati att inte längre anpassa sig efter högernationalistiska, populistiska partiers politik och retorik.

Än så länge gläds jag åt att främlingsfientliga Dansk Folkeparti rasat i opinionsmätningarna och riskerar att halveras i valet. Jag håller också tummarna för att det högerradikala partiet Stram kurs med Rasmus Paludan - som vill utvisa en halv miljon danskar ur landet, varav flera är danska medborgare - inte klarar tvåprocentsspärren.

TT ger en bra översikt över de olika danska partierna och deras förutsättningar inför dagens val. Den kan läsas här.

När man trodde dansk politik inte kunde bli värre

När man trodde att dansk politik kanske inte kunde bli värre presenterar det främlingsfientliga och högerpopulistiska partiet Dansk Folkeparti på sin Facebooksida en slags "enkät" om huruvida somaliska kvinnor är en tillgång eller en belastning för det danska samhället. Bakgrunden påstås vara att en relativt hög andel somaliska kvinnor har någon form av bidragsförsörjning jämfört med andra befolkningsgrupper i Danmark.

Utspelet är vämjeligt. Vilka befolkningsgrupper ska vi rösta om nästa gång? Sjukpensionärer? Människor med funktionshinder? Eller varför inte judar och muslimer när vi ändå är på gång?

Det är med detta parti som de danska socialdemokraterna inom kort ska samtala med för att se om de båda partierna kan nå en samsyn kring delar av den danska migrationspolitiken. Jag hoppas verkligen att svensk socialdemokrati utnyttjar lämpliga tillfällen till att vara tydliga i sin kritik av sitt danska systerparti. Dansk socialdemokrati skämmer ut arbetarrörelsen i sitt flirtande med främlingsfientliga krafter. Sverigedemokraterna har ju här också faktiskt en möjlighet att ta ett steg framåt i sina försök att normaliseras genom att kraftigt ta avstånd från Dansk Folkepartis agerande.

Jag konstaterar däremot med glädje att Stefan Löfven i dag är ytterst tydlig i att regeringen på inga villkor tänker ta bort rätten till LSS (Lag om stöd och service för vissa funktionshindrade) för barn under tolv år eller för äldre över 80 år. Ryktena har florerat sedan några av den pågående LSS-utredningens förslag blev kända för en tid sedan. Det är bra att Stefan Löfven nu dementerar dessa rykten. Det hade varit ännu bättre om dementin från socialdemokratiskt håll kommit betydligt tidigare. Nu har många människor i stället kastats ut i oro och frustration. Självklart ska vi nu inte sänka garden, utan fortsätta att bevaka LSS-frågan ytterst noga.

Anna Kinberg Batra och normaliseringen av Sverigedemokraterna

Det är naturligtvis många socialdemokrater som ler i mjugg i dag. Alliansen har stora problem, och Annie Lööfs offentliga uppläxning av Anna Kinberg Batra igår synliggjorde och förstärkte borgerlighetens splittring i regeringsfrågan. Anna Kinberg Batra är åtminstone tillfälligtvis stukad, och det finns just nu inte någon självklar oppositionsledare.

Men jag skrattar inte. Gårdagens utspel av Moderaterna innebar kanske inte att Sverigedemokraterna släpptes in i den politiska värmen, men väl att partiet fick in foten i farstudörren. Moderaterna ser nu inte längre några principiella problem med att samarbeta med det parti som Anna Kinberg Batra för bara några månader sedan beskrev som rasistiskt. Det går fort i politiken ibland.

Sverigedemokraterna har sitt ursprung i nazistiska miljöer, och partiet är fortfarande impregnerat av rasism. Där skiljer sig Sverigedemokraterna från till exempel Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet, vilka båda uppstod som populistiska partier på det borgerliga mittfältet. Jag har tidigare uttryckt min respekt för Anna Kinberg Batra och Moderaterna för att de vägrat normalisera Sverigedemokraterna. Den respekten är tyvärr sedan igår borta. Nu rör sig Moderaterna på ett sluttande plan. I dag vill man göra sig beroende av aktivt SD-stöd för att kunna regera. Nästa steg är att regera tillsammans med SD. Det är en olycklig politisk utveckling, för demokratin och för Sverige.

Mina tankar går också till Kristdemokraterna. Trots sina bekymmer hade partiet lyckats positionera sig som det enda borgerliga parti som var villigt att med Sverigedemokraternas aktiva stöd fälla den rödgröna regeringen redan nu. Igår intog Moderaterna samma position. Varför skulle en borgerlig väljare som inte räds samarbete med Sverigedemokraterna då välja Kristdemokraterna framför Moderaterna? Jag har faktiskt inte längre något riktigt bra svar på den frågan.

SD tar ett steg åt höger

Sverigedemokraterna byter fot och säger nu nej till ett renodlat kommunalt veto till nya friskolor. Därmed finns det inte längre majoritet för ett sådant förslag i riksdagen. Sverigedemokraternas positionsförflyttning i frågan skärper partiets högerprofilering ytterligare.

I sitt anförande under partiets landsdagar förra helgen sa Jimmie Åkesson att han gärna vill att partiet är med och bildar en mitten-högerregering tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna. Så kommer det naturligtvis inte att bli, åtminstone inte under överskådlig tid. Men den här typen av steg åt höger stärker de krafter inom Moderaterna och Kristdemokraterna som inte har något emot att samverka med Sverigedemokraterna.

Sverige är ju ett av de få länder i Europa där partierna har varit överens om att behandla det främlingsfientliga partiet i parlamentet som paria. Det finns olika tänkbara förklaringar till varför de svenska partierna haft en sådan inställning. Sverige är det land i Europa där medborgarnas inställning till invandrare och flyktingmottagning är mest positiv, vilket underlättat ställningstagandet. Sverigedemokraterna har också sina rötter i nazistiska miljöer, vilket skiljer partiet från till exempel Dansk Folkeparti i Danmark eller Fremskrittspartiet i Norge. Nazi-anstrykningen gör det svårare för övriga partier att inleda någon form av samverkan med Sverigedemokraterna.

Zebran är ett randigt djur, ränderna går aldrig ur sägs det ibland. Så är det. Men politiska partier är inga zebror. Sverigedemokraterna kan försöka sig på en normaliseringsprocess, där de tonar ned sitt främlingsfientliga - eller rasistiska, som en del menar - budskap och den vägen sänka tröskeln för övriga partier att samverka med dem. Risken är då att partiets kärntrupper demobiliseras, de som inte vill att Sverigedemokraterna skall vara ett "vanligt" parti. Sverigedemokraternas beslut att fälla den rödgröna budgeten och utlösa en regeringskris förra hösten samt partiets beslut att prioritera ned det parlamentariska arbetet till förmån för kampanjer på gator och torg har gjort vägen till en sådan "normalisering" betydligt längre.

Tar liberala Venstre i Danmark ett steg i främlingsfientlig riktning?

Jag har alltid tyckt om att vara i Danmark. Sannolikt är jag präglad av ljusa minnen från barn- och ungdomsår, med familjeresor med tåg och hotellövernattningar till Köpenhamn och Tivoli samt tonårstidens "turande" på färjorna mellan Helsingborg och Helsingör. I Danmark finns en - måhända skenbar - chosefrihet och antiauktoritär inställning som jag uppskattar djupt.

Just nu är jag i Köpenhamn där jag besökt Cafe Sorgenfri och jagat Thåström-känsla på Sönder Boulevard. Men verkligheten tränger sig på när jag läser i Politiken om hur det danska liberala partiet Venstre sviker alla liberala ideal och nu diskuterar att lämna de internationella konventioner som försvårar för Danmark att föra en än mer restriktiv invandringspolitik. I rapporten "Et åbent Danmark - for dem der kan og vil!" argumenterar bl a Venstres tidigare integrationsminister Sören Pind för ett sådant förhållningssätt.

Politiken berättar att Venstre tidigare konsekvent deklarerat att Danmark skall "respektere" avtal som till exempel "den europeiske menneskerettighedskonventionen og FN:s konventioner om f. eks börn, flygtninge og statslöse". Men den inställningen är nu på väg att förändras. I stället säger Venstres Sören Pind: "Vi bör kaste et betydeligt mere kritisk blik på dele av de internationale konventioner, og kan vi ikke få dem lavet om i overensstemmelse med almindelig retfaerdighedssans efter danske forhold, så skall vi sige dem op".

Läs gärna den formuleringen igen. Danmark skall alltså kräva omförhandling av ett antal internationella konventioner som världssamfundet med stor möda enats kring, så att dessa konventioner bättre stämmer överens med en "allmän rättskänsla efter danska förhållanden". Om Danmark inte får gehör för sina krav så skall man lämna konventionen.

I Danmark är det främlingsfientliga Dansk Folkeparti inte oväntat mycket positiva till liberala Venstres kursändring. Dansk Folkepartis invandringspolitiske talesperson Martin Henriksen beskriver Venstres förslag som "glimrende".

Förslaget är än så länge bara ett förslag. Själklart finns det många goda liberaler i Venstre som protesterar och vi vet ännu inte om förslaget blir formell Venstre-politik. Jag hoppas att alla goda liberaler i Sverige gör vad de kan för att övertyga sina danska partivänner om att de mäler sig ur en liberal gemenskap om förslaget blir verklighet.

I dag sommartalar Jimmie Åkesson i Sölvesborg. Hittills har allianspartierna och de rödgröna partierna gjort gemensam sak i att inte ge Sverigedemokraterna något inflytande i svensk politik. Den danska utvecklingen har i Sverige använts som ett avskräckande exempel. Låt oss hoppas att den inställningen får vägleda svensk politik även efter valet i september.

Sverigedemokraterna och mötesfriheten

En uppdatering lördag 17 maj kl 08.50 återfinns längst ned i texten.

Den senaste veckan har Jimmie Åkessons och Sverigedemokraternas möten inför EU-valet mötts av flera motdemonstrationer. Ibland har dessa motdemonstrationer tagit sig sådana uttryck (t ex burop, trummor, äggkastning, hätsk stämning) att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna valt att inte genomföra sitt möte. Händelserna har följts av en stundtals animerad debatt om huruvida motdemonstrationerna och Sverigedemokraternas inställda möten är ett hot mot demokratin.

Själv tycker jag inte att saken är särskilt komplicerad. I en demokrati har alla politiska partier rätt till samma mötesfrihet. Denna frihet gäller också Sverigedemokraterna, så länge dess talare inte begår brott, till exempel i form av hets mot folkgrupp.

Men mötesfriheten gäller självklart också alla dem som upprörs av Sverigedemokraternas politik och vill manifestera sin motvilja mot den. Det är polisens ansvar att se till att både Sverigedemokraternas och motdemonstranternas manifestationer kan genomföras på ett sätt så att ingendera gruppens mötesfrihet sätts ur spel. Ansvaret kan utövas till exempel i form av val av de platser man ger mötes- eller demonstrationstillstånd till och vilka avspärrningar man arrangerar för att undvika fysisk kontakt mellan Sverigedemokrater och motdemonstranter. Jag uppfattar det som att polisen inte riktigt haft den mentala beredskap som behövts för att utöva detta ansvar.

Det är omöjligt att i detalj precisera vilka störningar från motdemonstranter som innebär ett urholkande av Sverigedemokraternas mötesfrihet. Hur högt får man som motdemonstrant till exempel skrika, trumma eller blåsa i en visselpipa? Räcker det om Jimmie Åkessons budskap hörs till dem som står runt talarstolen, eller skall det nås till dem som står tio meter därifrån, eller 100 meter därifrån, eller 500 meter därifrån? Under veckan har det funnits skilda bilder av hur omfattande störningarna har varit. Sverigedemokraterna har beskrivit störningarna som så stora att det blivit orimligt att genomföra möten. Motdemonstranter har i stället hävdat att Sverigedemokraterna visst kunnat genomföra sina möten, men att partiet valt att ställa in för att i stället framstå som martyrer. Här står ord mot ord. I Karlstad i onsdags menade polisen till exempel att Jimmie Åkesson visst hade kunnat framföra sitt budskap.

Vid sidan av demokratidebatten har det också framförts synpunkter på huruvida Sverigedemokraterna vinner eller förlorar på den uppmärksamhet partiet får genom de ständiga motdemonstrationerna. Jag menar att Sverigedemokraterna på kort sikt kan tjäna på denna uppmärksamhet - partiet hamnar i fokus och dess anhängare mobiliseras. Men på längre sikt bidrar motdemonstrationerna till att stärka eller åtminstone befästa den anti-rasistiska normen (vilken redan är oerhört stark i Sverige) och att partiets strävan efter "normalisering" möter motstånd. Så länge Sverigedemokraternas ständigt möts av anti-rasistiska demonstrationer höjs tröskeln för andra partier att bjuda in Sverigedemokraterna i den politiska värmen (till skillnad från Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet, vilka lyckats erövra positioner som regeringsunderlag eller till och med regeringsparti).

Uppdaterat lördag 17 maj kl 08.50: I debatten har en del personer lyft frågan om motdemonstranternas sätt att med högljudda protester utnyttja sin mötesfrihet är lämplig. Så menar till exempel min kollega Andreas Johansson Heinö att "det vore bekymmersamt med en utveckling mot ett klimat där politiska motståndare tävlar i att så långt som möjligt överrösta och obstruera varandras möten." Johansson Heinö efterlyser en uppslutning från alla demokratins aktörer "kring principen att vi ska sträva efter att ge varandra utrymme att hålla möten. Bevisligen går det att protestera på ett sätt som inte stör - t ex genom att vända ryggen - och det bör framhållas som ideal, snarare än att bjuda in till en diskussion på vilket avstånd man ska hålla sina ljudliga protester.huruvida formen för delar av de antirasistiska manifestationer som genomförts är dåligt för demokratin". Min ståndpunkt är följande: Jag vill bejaka "det goda samtalet" och "argumentets primat", men har också förståelse för att medborgare (utan att bryta mot lagen) känslomässigt markerar sin avsky mot vad man uppfattar som rasism och brist på respekt för alla människors lika värde. (Diskussionen återfinns på min Facebook-sida.)

Jag har kommenterat veckans händelser kring Sverigedemokraterna för bland annat TV4 Nyhetsmorgon.

Jimmie Åkessons dilemma

Uppdatering 15/11 kl 13.15 återfinns längst ned i texten.

Hur påverkas Sverigedemokraterna av Expressens avslöjande om ledande partiföreträdares rasistiska uttalanden och lögner samt om en järnrörsviftande rättspolitisk talesperson? På kort sikt bryts partiets uppåtgående trend i opinionen. Sverigedemokraternas kärnväljare bryr sig nog inte så mycket, men de nytillkomna väljare som tilltalats av partiets strävan att framstå som "ett parti som andra" drar nu öronen åt sig.

I ett längre tidsperspektiv brukar enskilda politiska skandaler snabbt klinga av och inte ha någon betydelse för partiers valresultat. Filmen som beskriver Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling som rasistiska och sexistiska flåbusar hotar emellertid Jimmie Åkessons projekt att göra om Sverigedemokraterna till ett rumsrent socialkonservativt parti med nolltolerans mot rasism och våldsbeägenhet.

Jimmie Åkesson ställs nu inför ett dilemma. Om Åkesson vill göra anspråk på någon som helst trovärdighet i frågan om nolltolerans mot rasism kan han inte släta över det som skett. Erik Almqvist har visserligen blivit av med sina politiska uppdrag inom Sverigedemokraterna, men han fortsätter att representera partiet i riksdagen. Om Almqvist inte själv väljer att dra sig tillbaka återstår endast uteslutning. Kent Ekeroth har tagit en s k time out, men representerar även han Sverigedemokraterna i riksdagen. Om inte Åkesson gör sig av med Almqvist och Ekeroth kommer Sverigedemokraterna även fortsättningsvis att uppfattas som ett extremistparti och därmed döma sig till att vara ett evigt småparti utan reellt politiskt inflytande.

Å andra sidan: Om Jimmie Åkesson fortsätter utrensningen av personer som Erik Almqvist och Kent Ekeroth riskerar partiet att uppfattas som så utslätat att kärntrupperna demobiliseras eller söker sig andra jaktmarker. De kvarvarande väljarna kommer att ställa sig frågan varför de skall rösta på Sverigedemokraterna i stället för på Moderaterna eller Kristdemokraterna. Kan det till och med bli så att besvikna Sverigedemokrater räddar Kristdemokraterna kvar i riksdagen i valet 2014?

Sverigedemokraterna skiljer sig från högerpopulistiska partier som Dansk Folkeparti och norska Fremskittspartiet i det att Sverigedemokraterna har sitt ursprung i den nazi-influerade extremhögern. Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet bildades som allmänborgerliga missnöjespartier med populistiska skattesänkningsförslag som viktiga profilfrågor. Det är Sverigedemokraternas rötter i rasism och högerextremism som nu ger sig till känna. Det är omöjligt att tänka sig rättspolitiska talespersoner från Dansk Folkeparti eller Fremskittspartiet nattetid springa omkring och vifta med järnrör på gatorna i Köpenhamn eller i Oslo.

Oavsett hur Jimmie Åkesson väljer att hantera sitt dilemma återstår frågan om hur mycket han själv visste om filmen. Kan det beläggas att Jimmie Åkesson kände till filmen och dess innehåll blir hans ställning omöjlig. Då kan vi få se ett sönderfall av Sverigedemokraterna av samma dignitet som när Ny Demokrati brakade ihop i början av 1990-talet.

Uppdaterat 15/10 kl 13.15: På DN Debatt går nu på förmiddagen Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU till hård attack mot moderpartiet, för att partiledningen inte försvarat Erik Almqvist utan i stället tagit ifrån honom sina partiuppdrag. Vi har blivit invalda i Sveriges Riksdag inte för att kompromissa, inte för att vika oss, skriver SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne. Genom artikeln trissas motsättningarna inom Sverigedemokraterna upp ytterligare en nivå. Skall Jimmie Åkesson leva upp till partiets krav på nolltolerans och driva frgan om Erik Almqvist som ett uteslutningsärende? Eller skall Åkesson försöka blidka de mer hårdföra krafterna inom SDU genom att nu låta udda vara jämt angående Almqvist? Hur Åkesson än gör skadas partiet. Om de växande motsättningarna mellan SDU och moderpartiet har jag tidigare skrivit här.

Kent Ekeroth har nu också kommenterat händelserna. Hans berättelse gör inte dilemmat lättare för Jimmie Åkesson. Marken gungar under Sverigedemokraterna. Den närmaste tiden blir oerhört viktig för partiets möjligheter att hålla ihop.