Det är med stor sorg jag konstaterar att Amnesty International förespråkar att sexköp skall göras lagliga. Ja, jag vet att svenska Amnesty motsätter sig moderorganisationens beslut. Men det gör inte saken så mycket bättre.
I sakfrågan är min grundinställning entydig. Så länge vi lever i ett
ojämlikt och ojämställt samhälle (kalla det gärna könsmaktsordning om ni vill) så blir varje försök att tolka prostitution som ett uttryck
för samtyckande handlingar mellan vuxna människor en orimlighet.
Kvinnans rätt till sin sexualitet stärks inte genom att den säljs på en
varumarknad. Solidariteten med de prostituerade kvinnorna kan inte ta
sin grund i att legitimera det system vari de prostituerade oundvikligen
befinner sig i underläge. (Ja, jag vet att även män kan sälja sex - men det rubbar inte min grundinställning.)
Den svenska sexköpslagen är kreativ och kraftfull i det att den skuldbelägger den som köper sex och inte den som utövar prostitution. Jag har inte sett några studier som ger fog att tro att den svenska lagstiftningen förvärrat problemen - frågan är i stället i hur stor utsträckning situationen förbättrats.
Frågan om Amnesty Internationals ställningstagande var uppe till diskussion redan för ett par år sedan. Då fick svenska Amnesty kritik för att man inte offentligt och i kraftfullare ordalag argumenterade för att Amnesty International skulle avstå från att förespråka en avkriminalisering. Jag hade själv kontakt med ansvariga personer på svenska Amnesty, men fick senkomna och defensiva svar. Då valde jag att avsluta mitt medlemskap i svenska Amnesty, efter många sammanhängande år som medlem.
Jag vill inte uppmana någon att lämna svenska Amnesty i dag - var och en måste göra det som känns rätt för den. Men svenska Amnesty har en tung uppförsbacke framför sig och organisationens trovärdighet har lidit allvarlig skada av det olyckliga beslutet.
Visar inlägg med etikett Sexköp. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sexköp. Visa alla inlägg
2010-07-12
Hur kunde Reinfeldt hantera Littorin-affären så illa?
Littorin-affären handlar inte längre om Sven Otto Littorins påstådda sexköp, utan om hur illa Fredrik Reinfeldt hanterat frågan. Om Reinfeldt redan vid presskonferensen i samband med Littorins avgång i onsdags sagt sanningen och inte mörkat det han visste så hade affären med stor sannolikhet varit över. Nu får vi i stället en debatt om Reinfeldts regeringsduglighet och hans förhållande till sanningen.
Vid presskonferensen i onsdags visste Fredrik Reinfeldt att den avgörande orsaken till Littorins avgång var de brottsanklagelser om sexköp som Aftonbladet konfronterat Littorin med. Ändå valde Reinfeldt att spela med i Littorins spel och i stället låta Littorins omsorg om barnen i samband den uppslitande vårdnadstvisten vara den avgörande förklaringen till avgången. Nu får Reinfeldt bita i det sura äpplet och stå till svars inför anklagelser om omoraliskt (Reinfeldt höll inne med sanningen) och oskickligt (Reinfeldt lyckades hälla bensin i stället för vatten på Littorin-brasan) agerande.
Kunniga personer som Paul Ronge och Staffan Dopping utför veritabla lustmord på Reinfeldts sätt att hantera frågan, och visar samtidigt på ett enkelt och klargörande sätt hur Reinfeldt borde ha agerat. Liberala Dagens Nyheter skriver på ledarplats att det är upprörande att statsminister Fredrik Reinfeldt inte offentligt distanserade sig från de missvisande avgångsskäl som arbetsmarknadsministern angav på sin presskonferens samt att Kvar står statsminister Fredrik Reinfeldt med ansvaret för en oacceptabel hantering av ett statsråds avgång. Likaså liberala Expressen skriver på ledarplats att smutsen genom Reinfeldts agerande stänkt över hela regeringen, helt i onödan.
Däremot kommer - för ovanlighetens skull, vill jag säga - Westander PR riktigt illa ut, när företagets VD Patrik Westander i Expressen kallar Reinfeldts agerande för ett skolexempel i god krishantering. Regeringen agerade snabbt, effektivt och kraftfullt. Skolexempel var ordet, sa Bull.
Det går inte att låta bli att undra över hur en så erfaren och skicklig politiker som Fredrik Reinfeldt kunnat hantera Littorin-affären så okänsligt. Visst fanns det en snabbhet och en dramatik i förloppet, och visst är Sven Otto Littorin en - åtminstone tidigare - nära vän och kamrat till Fredrik Reinfeldt. Men efter att ha följt Fredrik Reinfeldts snart fyra år som statsminister har jag en känsla av att hans förhållande till media i pressade situationer lämnar en del i övrigt att önska. När Reinfeldt sätts under press av media tenderar han att bli antingen arrogant eller harmsen - vilket inte är en tillgång i den föreliggande situationen. Reinfeldts reaktioner kan ha sin grund i att han blir osäker eftersom han inte fullt ut förstår medielogiken. Eller att han tycker så illa om denna medielogik att han inte förmår hantera den.
När det gäller Littorin borde Reinfeldts varningsklockor ha ringt betydligt tidigare. Som jag skrev i en tidigare post innebar avslöjandet om Littorins medlemskap i den något illustra Herrklubben Sällskapet många höjda ögonbryn. Även Littorins falska MBA-examen från Fairfax University, som år 2007 avslöjades av webbtidningen Friktion, innebar frågetecken för Littorins sätt att hantera etiska frågor.
För Fredrik Reinfeldt är skadan redan skedd. Han äger inte längre frågan, utan tvingas passivt avvakta vad som nu händer. Skulle Aftonbladet annan media plocka fram ytterligare nyheter kring Littorins agerande så kan frågan utvecklas till en riktig sommarplåga för regeringen.
Vid presskonferensen i onsdags visste Fredrik Reinfeldt att den avgörande orsaken till Littorins avgång var de brottsanklagelser om sexköp som Aftonbladet konfronterat Littorin med. Ändå valde Reinfeldt att spela med i Littorins spel och i stället låta Littorins omsorg om barnen i samband den uppslitande vårdnadstvisten vara den avgörande förklaringen till avgången. Nu får Reinfeldt bita i det sura äpplet och stå till svars inför anklagelser om omoraliskt (Reinfeldt höll inne med sanningen) och oskickligt (Reinfeldt lyckades hälla bensin i stället för vatten på Littorin-brasan) agerande.
Kunniga personer som Paul Ronge och Staffan Dopping utför veritabla lustmord på Reinfeldts sätt att hantera frågan, och visar samtidigt på ett enkelt och klargörande sätt hur Reinfeldt borde ha agerat. Liberala Dagens Nyheter skriver på ledarplats att det är upprörande att statsminister Fredrik Reinfeldt inte offentligt distanserade sig från de missvisande avgångsskäl som arbetsmarknadsministern angav på sin presskonferens samt att Kvar står statsminister Fredrik Reinfeldt med ansvaret för en oacceptabel hantering av ett statsråds avgång. Likaså liberala Expressen skriver på ledarplats att smutsen genom Reinfeldts agerande stänkt över hela regeringen, helt i onödan.
Däremot kommer - för ovanlighetens skull, vill jag säga - Westander PR riktigt illa ut, när företagets VD Patrik Westander i Expressen kallar Reinfeldts agerande för ett skolexempel i god krishantering. Regeringen agerade snabbt, effektivt och kraftfullt. Skolexempel var ordet, sa Bull.
Det går inte att låta bli att undra över hur en så erfaren och skicklig politiker som Fredrik Reinfeldt kunnat hantera Littorin-affären så okänsligt. Visst fanns det en snabbhet och en dramatik i förloppet, och visst är Sven Otto Littorin en - åtminstone tidigare - nära vän och kamrat till Fredrik Reinfeldt. Men efter att ha följt Fredrik Reinfeldts snart fyra år som statsminister har jag en känsla av att hans förhållande till media i pressade situationer lämnar en del i övrigt att önska. När Reinfeldt sätts under press av media tenderar han att bli antingen arrogant eller harmsen - vilket inte är en tillgång i den föreliggande situationen. Reinfeldts reaktioner kan ha sin grund i att han blir osäker eftersom han inte fullt ut förstår medielogiken. Eller att han tycker så illa om denna medielogik att han inte förmår hantera den.
När det gäller Littorin borde Reinfeldts varningsklockor ha ringt betydligt tidigare. Som jag skrev i en tidigare post innebar avslöjandet om Littorins medlemskap i den något illustra Herrklubben Sällskapet många höjda ögonbryn. Även Littorins falska MBA-examen från Fairfax University, som år 2007 avslöjades av webbtidningen Friktion, innebar frågetecken för Littorins sätt att hantera etiska frågor.
För Fredrik Reinfeldt är skadan redan skedd. Han äger inte längre frågan, utan tvingas passivt avvakta vad som nu händer. Skulle Aftonbladet annan media plocka fram ytterligare nyheter kring Littorins agerande så kan frågan utvecklas till en riktig sommarplåga för regeringen.
2010-07-10
Littorins påstådda sexköp, Herrklubben Sällskapet och den svenska valrörelsen
Historien kring Sven Otto Littorins påstådda sexköp är en tragedi för många enskilda människor, oavsett om anklagelserna är sanna eller ej. Det är en tragedi för hans familj och hans närmaste, en tragedi för den kvinna som under flera år fått psykologhjälp för att bearbeta sin tid som prostituerad och en tragedi för honom själv, som människa och som politiker.
Hur kommer då Littorin-affären att påverka den svenska valrörelsen? En övergripande bedömning är att den sannolikt inte kommer att vara av någon egentlig betydelse. Det är fortfarande långt till valet och sakfrågorna kommer att återta sin centrala plats på dagordningen. Det är också oklart huruvida det finns några politiska dimensioner vid sidan av de personliga i denna sorgliga och sjaskiga affär.
Men det finns några faktorer som gör att man ändå inte helt kan avfärda att Littorin-affärerna kommer att kasta sin skugga över höstens valrörelse.
För det första ruskar Littorin-affären nytt liv i de många affärer som präglade Fredrik Reinfeldts första tid som statsminister, då ministrar från Moderaterna fick avgå efter avslöjanden om bristande personlig vandel (Maria Borelius för köp av svarta hushållstjänster och Cecilia Stegö Chilò för smitande från tv-licens). I regeringsdugligheten ingår naturligtvis också förmågan att välja sina medarbetare och sina ministrar med omsorg.
För det andra finns möjligheten att Fredrik Reinfeldt redan tidigare kände till Littorins påstådda sexköp men valde att inte agera. Det finns dock ingenting i dag som pekar i en sådan riktning.
För det tredje har regeringen Reinfeldts krishantering i frågan hittills varit tveksam, för att uttrycka det milt. Vid presskonferensen i samband med avgången accepterade Fredrik Reinfeldt att Sven Otto Littorin sköt sina barn framför sig som en sköld och skyllde sitt avhopp på media, trots att Reinfeldt vid detta tillfälle kände till anklagelserna om sexköp.
Vid sin egen presskonferens i dag lördag sade Reinfeldt att han "måste" tro på Littorins egna uppgifter om att anklagelserna var falska. Självklart "måste" inte Reinfeldt tro på Littorins uppgifter. Det hade varit starkare och mer statsmannamässigt om Reinfeldt sagt att ord stod mot ord och att det var upp till rättsväsendet att ta ställning i frågan. Nu kan Reinfeldts formulering - oavsett vad han egentligen menade - uppfattas som ett indirekt ställningstagande till förmån för Littorin i frågan.
För det fjärde stärker inte Littorin-affären regeringens aktier i jämställdhetsfrågor. De rödgröna har gått till offensiven i jämställdhetspolitiken och i Almedalen utpekades Mona Sahlin av Lars Ohly till Sveriges första kvinnliga statsminister.
Sven Otto Littorin blev tidigt en belastning för regeringen Reinfeldt i jämställdhetsfrågor, genom sitt medlemskap i Herrklubben Sällskapet dit inga kvinnor var välkomna. Klubbens direktör Carl-Gustaf Mann motiverade att kvinnor inte fick bli medlemmar i klubben enligt följande: Vi älskar tjejer men gubbarna tycker att det är rätt skönt att slippa åla sig, flirta, dona och greja. Det blir mer avslappnat. Och tjejerna vill väl inte ha med någon kille på syjuntan? Som Expressen redan då förtjänstfullt skrev om saken: när män med makt umgås bakom stängda dörrar med andra mäktiga män är det aldrig bara en oskyldig fritidssysselsättning.
I denna historia finns än så länge endast förlorare. En ljuspunkt vore om Littorin-affären kunde bidra till en förstärkt sexköpslag och dekonstruera den på sina håll idylliserande bilden av prostitution och av kvinnor som frivilligt säljer sex bara för att de vill göra det.
Hur kommer då Littorin-affären att påverka den svenska valrörelsen? En övergripande bedömning är att den sannolikt inte kommer att vara av någon egentlig betydelse. Det är fortfarande långt till valet och sakfrågorna kommer att återta sin centrala plats på dagordningen. Det är också oklart huruvida det finns några politiska dimensioner vid sidan av de personliga i denna sorgliga och sjaskiga affär.
Men det finns några faktorer som gör att man ändå inte helt kan avfärda att Littorin-affärerna kommer att kasta sin skugga över höstens valrörelse.
För det första ruskar Littorin-affären nytt liv i de många affärer som präglade Fredrik Reinfeldts första tid som statsminister, då ministrar från Moderaterna fick avgå efter avslöjanden om bristande personlig vandel (Maria Borelius för köp av svarta hushållstjänster och Cecilia Stegö Chilò för smitande från tv-licens). I regeringsdugligheten ingår naturligtvis också förmågan att välja sina medarbetare och sina ministrar med omsorg.
För det andra finns möjligheten att Fredrik Reinfeldt redan tidigare kände till Littorins påstådda sexköp men valde att inte agera. Det finns dock ingenting i dag som pekar i en sådan riktning.
För det tredje har regeringen Reinfeldts krishantering i frågan hittills varit tveksam, för att uttrycka det milt. Vid presskonferensen i samband med avgången accepterade Fredrik Reinfeldt att Sven Otto Littorin sköt sina barn framför sig som en sköld och skyllde sitt avhopp på media, trots att Reinfeldt vid detta tillfälle kände till anklagelserna om sexköp.
Vid sin egen presskonferens i dag lördag sade Reinfeldt att han "måste" tro på Littorins egna uppgifter om att anklagelserna var falska. Självklart "måste" inte Reinfeldt tro på Littorins uppgifter. Det hade varit starkare och mer statsmannamässigt om Reinfeldt sagt att ord stod mot ord och att det var upp till rättsväsendet att ta ställning i frågan. Nu kan Reinfeldts formulering - oavsett vad han egentligen menade - uppfattas som ett indirekt ställningstagande till förmån för Littorin i frågan.
För det fjärde stärker inte Littorin-affären regeringens aktier i jämställdhetsfrågor. De rödgröna har gått till offensiven i jämställdhetspolitiken och i Almedalen utpekades Mona Sahlin av Lars Ohly till Sveriges första kvinnliga statsminister.
Sven Otto Littorin blev tidigt en belastning för regeringen Reinfeldt i jämställdhetsfrågor, genom sitt medlemskap i Herrklubben Sällskapet dit inga kvinnor var välkomna. Klubbens direktör Carl-Gustaf Mann motiverade att kvinnor inte fick bli medlemmar i klubben enligt följande: Vi älskar tjejer men gubbarna tycker att det är rätt skönt att slippa åla sig, flirta, dona och greja. Det blir mer avslappnat. Och tjejerna vill väl inte ha med någon kille på syjuntan? Som Expressen redan då förtjänstfullt skrev om saken: när män med makt umgås bakom stängda dörrar med andra mäktiga män är det aldrig bara en oskyldig fritidssysselsättning.
I denna historia finns än så länge endast förlorare. En ljuspunkt vore om Littorin-affären kunde bidra till en förstärkt sexköpslag och dekonstruera den på sina håll idylliserande bilden av prostitution och av kvinnor som frivilligt säljer sex bara för att de vill göra det.
2010-02-11
18 svenska soldater köper sex på bordell i Tyskland
En grupp på 18 svenska yrkesanställda elitsoldater har köpt sex på en bordell i Würzburg i samband med en militärövning i Tyskland. Juridiskt tycks de inte ha begått något brott, då de besökt bordellen på sin fritid. Må så vara. Men nog borde väl Försvarsmakten kunna formulera ett regelverk som hindrar dras anställda från att köpa sex under en tjänsteresa?
Folkpartisten Erik Svansbo beskriver kritiken mot soldaternas bordellbesök som "ett arv från kristen moralism" och beklagar sig över att ingen tar de sexköpande männens parti. Det tycks som att Folkpartiet har en del att jobba med internt i synen på jämställdhetsfrågorna. (Tipstack till Bulten i Bo.)
Män och våld och sex och krig - har vi hört det förut? Men blir kanske situationen än värre om vi har en yrkesarmé i stället för en värnpliktsarmé? Göran Greider ger uttryck även för mina tankar i denna fråga: Många män samlade kring vapen och ordergivning har alltid gjort mig orolig. Och när det rör sig om män som frivilligt valt den karriären känner jag mig extra orolig.
Om män och kvinnors förhållningssätt till våld och våldsanvändning formulerade jag mig en gång i boken Kön och politiskt våld (Gidlunds, 1998). Finns ännu att läsa och beställa.
Folkpartisten Erik Svansbo beskriver kritiken mot soldaternas bordellbesök som "ett arv från kristen moralism" och beklagar sig över att ingen tar de sexköpande männens parti. Det tycks som att Folkpartiet har en del att jobba med internt i synen på jämställdhetsfrågorna. (Tipstack till Bulten i Bo.)
Män och våld och sex och krig - har vi hört det förut? Men blir kanske situationen än värre om vi har en yrkesarmé i stället för en värnpliktsarmé? Göran Greider ger uttryck även för mina tankar i denna fråga: Många män samlade kring vapen och ordergivning har alltid gjort mig orolig. Och när det rör sig om män som frivilligt valt den karriären känner jag mig extra orolig.
Om män och kvinnors förhållningssätt till våld och våldsanvändning formulerade jag mig en gång i boken Kön och politiskt våld (Gidlunds, 1998). Finns ännu att läsa och beställa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)