Littorins påstådda sexköp, Herrklubben Sällskapet och den svenska valrörelsen

Historien kring Sven Otto Littorins påstådda sexköp är en tragedi för många enskilda människor, oavsett om anklagelserna är sanna eller ej. Det är en tragedi för hans familj och hans närmaste, en tragedi för den kvinna som under flera år fått psykologhjälp för att bearbeta sin tid som prostituerad och en tragedi för honom själv, som människa och som politiker.

Hur kommer då Littorin-affären att påverka den svenska valrörelsen? En övergripande bedömning är att den sannolikt inte kommer att vara av någon egentlig betydelse. Det är fortfarande långt till valet och sakfrågorna kommer att återta sin centrala plats på dagordningen. Det är också oklart huruvida det finns några politiska dimensioner vid sidan av de personliga i denna sorgliga och sjaskiga affär.

Men det finns några faktorer som gör att man ändå inte helt kan avfärda att Littorin-affärerna kommer att kasta sin skugga över höstens valrörelse.

För det första ruskar Littorin-affären nytt liv i de många affärer som präglade Fredrik Reinfeldts första tid som statsminister, då ministrar från Moderaterna fick avgå efter avslöjanden om bristande personlig vandel (Maria Borelius för köp av svarta hushållstjänster och Cecilia Stegö Chilò för smitande från tv-licens). I regeringsdugligheten ingår naturligtvis också förmågan att välja sina medarbetare och sina ministrar med omsorg.

För det andra finns möjligheten att Fredrik Reinfeldt redan tidigare kände till Littorins påstådda sexköp men valde att inte agera. Det finns dock ingenting i dag som pekar i en sådan riktning.

För det tredje har regeringen Reinfeldts krishantering i frågan hittills varit tveksam, för att uttrycka det milt. Vid presskonferensen i samband med avgången accepterade Fredrik Reinfeldt att Sven Otto Littorin sköt sina barn framför sig som en sköld och skyllde sitt avhopp på media, trots att Reinfeldt vid detta tillfälle kände till anklagelserna om sexköp.

Vid sin egen presskonferens i dag lördag sade Reinfeldt att han "måste" tro på Littorins egna uppgifter om att anklagelserna var falska. Självklart "måste" inte Reinfeldt tro på Littorins uppgifter. Det hade varit starkare och mer statsmannamässigt om Reinfeldt sagt att ord stod mot ord och att det var upp till rättsväsendet att ta ställning i frågan. Nu kan Reinfeldts formulering - oavsett vad han egentligen menade - uppfattas som ett indirekt ställningstagande till förmån för Littorin i frågan.

För det fjärde stärker inte Littorin-affären regeringens aktier i jämställdhetsfrågor. De rödgröna har gått till offensiven i jämställdhetspolitiken och i Almedalen utpekades Mona Sahlin av Lars Ohly till Sveriges första kvinnliga statsminister.

Sven Otto Littorin blev tidigt en belastning för regeringen Reinfeldt i jämställdhetsfrågor, genom sitt medlemskap i Herrklubben Sällskapet dit inga kvinnor var välkomna. Klubbens direktör Carl-Gustaf Mann motiverade att kvinnor inte fick bli medlemmar i klubben enligt följande: Vi älskar tjejer men gubbarna tycker att det är rätt skönt att slippa åla sig, flirta, dona och greja. Det blir mer avslappnat. Och tjejerna vill väl inte ha med någon kille på syjuntan? Som Expressen redan då förtjänstfullt skrev om saken: när män med makt umgås bakom stängda dörrar med andra mäktiga män är det aldrig bara en oskyldig fritidssysselsättning.

I denna historia finns än så länge endast förlorare. En ljuspunkt vore om Littorin-affären kunde bidra till en förstärkt sexköpslag och dekonstruera den på sina håll idylliserande bilden av prostitution och av kvinnor som frivilligt säljer sex bara för att de vill göra det.