Ordet "skjutningar" har fått fäste, såväl i vardagsspråket som i mediebevakning och i den politiska debatten. Jag tycker inte om det ordet. Dessa skjutningar handlar ofta om gängrelaterade mord eller mordförsök. Att då tala om "skjutningar" riskerar att förminska brottet, på samma sätt som när medier och/eller polis använder ordet "familjetragedi" om händelser där män mördat kvinnor. En "skjutning" är inte en "händelse", något som bara händer. En "skjutning" inkluderar alltid en människa som håller i ett vapen och som medvetat avlossar det i syfte att skrämma, skada eller döda en annan människa.
Jag kan förstå att det finns journalistiska svårigheter att hitta ett annat ord, särskilt i början av ett nyhetsskede där man ännu inte riktigt vet vad som har hänt. Ordet är sannolikt inlånat från den amerikanska debattens "school shootings" etc, påpekar Annika Hamrud för mig på twitter tidigare idag. Malin Lernfelt och Sofia Mirjamsdotter föreslår rent översättningsmässigt ordet "skottlossning". Mathias Ståhle hakar på: Vad gäller uppsåtet som finns implicit i ordet mordförsök så finns
ytterligare problem. I många av de skottlossningar vi rapporterar om är
syftet inte att döda utan att skrämma/misshandla/markera. Skott i ben
eller väggar nära offret. Betydligt vanligare än mordförsök numera.
Själv tänker jag i alla fall undvika att slentrianmässigt tala om "skjutningar" framöver. Ord och ordval spelar roll. Låt oss därför vara varsamma med orden.
Och nej, Sverige ska inte sända in militär för att bekämpa den gängrelaterade brottsligheten i storstadsområdena.
6 kommentarer:
Om polisens resurser inte räcker till för att upprätthålla statens våldsmonopol, då måste staten använda andra tillgängliga resurser. Den enda befintliga resursen som passar syftet är militär.
De flesta EU länder har satt in militär i polisiära uppgifter i sina storstäder och på sina flygplatser, så varför skulle inte Sverige kunna göra likadant?
Mord och mordförsök ramar in frågan utifrån offer medan skjutning har vapnet som utgångspunkt. Avgörande skillnad om formuleringen aktiverar människors empati eller inte.
"Och nej, Sverige ska inte sända in militär för att bekämpa den gängrelaterade brottsligheten i storstadsområdena." Det tycker inte heller jag. Men nu går det undan i politiken. Jag kan inte minnas att det gått så fort på så kort tid under de dryga 50 år jag följt svensk politik. Att kunna sätta in militär mot gängkriminaliteten skulle väl bara en sverigedemokrat tyckt för ett halvår sen. Inte ens justitieministern hänger med i statsministerns tempo. Och kritiken mot de som sprider den negativa sverigebilden utomlands får väl numera också gälla Stefan Löfven efter att nyhetsbyrån Reuter rapporterat "Swedish PM does not rule out use of army to end gang violence http://reut.rs/2DEKymh".
I gårdagens partiledardebatt (en tröttsam uppvisning i konsten att missförstå meningsmotståndarnas åsikter och argument, oavsett parti) lyfte Löfven fram brottsbekämpning, integration och välfärd som de viktigaste politikområdena. Inte konstigt om Ulf, en socialdemokrat som längtar efter en tydlig vänster-högerkonflikt ska dominera valrörelsen, hellre ägnar sig åt semantiska övningar när statsministern väljer att spela på bortaplan.
Klas Bengtsson
En tanke om ord. Sveriges Radio använde begreppet "misstänkt terrorattentat" under hela rapporteringen 7 april 2017 från terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm. Misstänkt! Detta trots att bilder och direktrapportering tydligt visade att det knappast rörde sig om något annat än avsiktlig terror. Som om det inte riktigt på riktigt har hänt... Hur kunde SR beskriva detta terrordåd som något misstänkt när det hela skedde inför tusentals människor på en gågata i centrala Stockholm?
Varför är det just i dessa områden där polisiär kompetens behövs som mest som militär intervention krävs enligt batongsossar och högern? Om vi har så akut brist på poliser att militärer behövs för att fylla ut luckorna så kan väl militären göra annat, som trafik/passkontroller.
Frågan är om militärerna plötsligt också skulle få militära befogenheter...., de skall väl ändå agera under polisiärt befäl. Men får de extra befogenheter bara därför att de representerar en annan myndighet, ....? Får de militära resurserna använda kraftigare vapen, sådana man använder i krig, eller är de bara en resursförstärkning för just polisen och med precis samma befogenheter.
Annars kan man ju tycka att polisen också är beväpnad, och blir de antastade med handgranater mm så borde väl polisen få använda sina vapen utan att tveka. Vad jag är ute efter är väl att lösningen är att poliserna borde få klart stärkta befogenheter, och ev utrustas med kraftfullare vapen. Är det bara personal det handlar om kan man väl lika gärna överföra en del av yrkesarmén till polisen, eftersom den allmänna värnplikten är tillbaka nu.
Kjell Eriksson
Skicka en kommentar