M vill att kvinnomisshandel bestraffas mildare än våld mot gängmedlemmar?

Moderaterna vill - på fullt allvar, om jag förstått det rätt - att en man som misshandlar sin hustru ska få ett hälften så långt straff som en gängkriminell person som misshandlar en annan gängkriminell person. Jag har svårt att på annat sätt tolka moderaternas förslag, som nyligen presenterades, om åtgärder för att bekämpa gängvåldet. Den fjärde punkten i programmet formuleras ju så här: "Dubbla straff för kriminella som begått gängrelaterad brottslighet."

Förslagets konsekvens blir i så fall att den som till exempel döms för kvinnomisshandel får ett mycket mildare straff än den person som döms för motsvarande misshandel inom ramen för gängkriminalitet. Jag kan inte se det rättfärdiga i en sådan skiktad straffsats, och åtminstone i min värld bryter förslaget, om det blev verklighet (vilket jag inte tror), mot det allmänna rättsmedvetandet.

Jag har inte hört eller sett något moderat representant reflektera kring förslagets absurda konsekvenser. Jag har heller inte hört eller sett någon journalist ställa kritiska frågor till någon moderat talesperson om dessa konsekvenser.

För mig blir förslaget en gestaltning av vad som händer när signalpolitik och symbolpolitik sätts före sakpolitik. Det är uppenbart att Moderaterna nu vill profilera sig ytterligare i kampen mot gängkriminaliteten, och då lanseras braskande förslag utan någon konsekvensanalys. Det är djupt olyckligt, inte minst mot bakgrund av det stora samhällsproblem som gängvåldet och skjutningarna de facto utgör.

Eller har jag missuppfattat Moderaternas förslag? I så fall får någon klok läsare gärna sprida ljus i saken. :-)

Oro och hopp inför 2019!

Året 2018 kan gå till historien som den vändpunkt när den svenska verkligheten vann en seger över den konstruerade katastrofen, skrev Marie Demker i Borås tidning. Hon syftade på att Sverige under året i huvudsak stått emot trycket från nationalkonservativa krafter som med populistisk retorik försöker spela upp en dystopisk bild där landet faller samman och katastrofen närmar sig.

Vi vet ju att en sådan bild är falsk. Oavsett hur vi mäter och oavsett vilka internationella rankingar vi utgår från så framgår det att Sverige är ett av de absolut bästa länderna i världen att leva i. Sverige är världens bästa land - på typ allt, som tidskriften Café skrev i ett reportage baserat på en stor mängd globala studier och undersökningar.

Att Sverige är ett av världens allra bästa länder innebär naturligtvis inte att det råder brist på allvarliga samhällsproblem. Vid sidan av klimathot och problem inom sjukvården är det främst tre företeelser som oroar mig för inför 2019.

Det gängrelaterade våldet (som vi ibland kallar "skjutningar"). Trots kraftfulla insatser av olika slag minskar inte det dödliga gängrelaterade våldet. Det gör så ont att tänka på alla dessa människoliv som slocknar i förtid och den sorg som följer för familjer och närstående. Om vi inte får bukt med detta våld så riskerar förtroendet för samhällets institutioner att urholkas. Här finns ingen enkel lösning - men frågan måste prioriteras än mer kraftfullt under det kommande året.

Hatets och hånets retorik. Parallellt med de högerradikala krafternas politiska mobilisering ser vi ett förfall i det politiska språket och sättet att tilltala varandra på sociala medier. Ord spelar roll. Att hata och håna på nätet sänker tröskeln till våldsanvändning. Bara de senaste månaderna har riksdagsledamoten Hanif Bali på Twitter kunnat häva ur sig "din dumma apa", "pucko" och "Hur många oskulder knullar din pappa för närvarande" utan att hans egen partiledare - som gör anspråk på att vara "vuxen i rummet" agerat. Hatets och hånets retorik måste få ett slut, och politiker har ett särskilt ansvar att gå i första ledet för att sätta stopp.

Mäns våld mot kvinnor. #metoo-rörelsen blev en bekräftelse på det förtryck och den utsatthet som präglar många svenska kvinnors vardag. Men också ett tecken på att tiden förändrats, och att gamla patriarkala normer inte längre är legitima. Nu är det viktigt att den feministiska kampen både värnar det som vunnits och tar ytterligare steg fram. Jag är orolig för en backlash. Kampen för kvinnors rättigheter och lika värde måste föras i alla sammanhang, både i dag och i morgon.

Men det är till syvende og sist inte oron som präglar min syn på framtiden. I stället känner jag tillförsikt och hopp inför 2019. Här lyfter jag fram tre saker som gör mig särskilt hoppfull.

Vi stod emot. Inför valet i höstas blev jag nedringd av journalister från internationell media som trodde att Sverige nu gick mot ett definitivt genombrott för de högerradikala krafterna. Skulle Sverigedemokraterna till och med bli största parti? Skulle det politiska landskapet stöpas om med en kraftigt försvagad socialdemokrati och rasistiskt impregnerade partier få aktivt inflytande över regeringspolitiken? Så blev det inte. Sverige stod emot. Sverigedemokraterna har inte vuxit varaktigt i opinionen sedan 2015. Den mellanmänskliga tilliten i Sverige visar inga tecken på att avta. Sverige stod emot. Jag hoppas och tror att Sverige kommer att stå emot även under 2019.

Flyktingsolidariteten. I mina många resor i landet och kontakter med människor blir jag så imponerad över hur många människor som engagerar sig i flyktingmottagningen och kampen för en mer human och rättssäker flyktingpolitik. Det rör sig om civilsamhällets organisationer, olika nätverk, trossamfund och enskilda individer. Det finns ett språkcafé i varje buske, folk tar uppdrag som "god man" och många låter asylsökande unga bo hos sig. Mitt hjärta blir varmt av all denna kärlek jag ser och möter. Nu flyttar vi fram positionerna inför 2019. Gymnasielagen var en viktig delseger. Nu är det dags att inför 2019 kräva amnesti åt de ensamkommande unga som vistats i Sverige - vårt växande hem -  i mer än ett år.

Greta Thunberg, 15 år. Så ung, så klok och så modig. Hennes sittstrejk utanför Sveriges Riksdag under parollen "Skolstrejka för klimatet" har fått ett enormt internationellt genomslag. Jag hoppas och ber att hon kommer att ha kraft och få stöd att hantera all denna enorma uppståndelse.

Med Greta Thunbergs egna ord - Once we start to act, hope is everywhere. So, instead for looking for hope, look for action. Then, and only then, hope will come - önskar jag bloggens alla läsare ett riktigt Gott Nytt År!

Vi talar om "skjutningar" - men det handlar ju ofta om mord och mordförsök

Ordet "skjutningar" har fått fäste, såväl i vardagsspråket som i mediebevakning och i den politiska debatten. Jag tycker inte om det ordet. Dessa skjutningar handlar ofta om gängrelaterade mord eller mordförsök. Att då tala om "skjutningar" riskerar att förminska brottet, på samma sätt som när medier och/eller polis använder ordet "familjetragedi" om händelser där män mördat kvinnor. En "skjutning" är inte en "händelse", något som bara händer. En "skjutning" inkluderar alltid en människa som håller i ett vapen och som medvetat avlossar det i syfte att skrämma, skada eller döda en annan människa.

Jag kan förstå att det finns journalistiska svårigheter att hitta ett annat ord, särskilt i början av ett nyhetsskede där man ännu inte riktigt vet vad som har hänt. Ordet är sannolikt inlånat från den amerikanska debattens "school shootings" etc, påpekar Annika Hamrud för mig på twitter tidigare idag. Malin Lernfelt och Sofia Mirjamsdotter föreslår rent översättningsmässigt ordet "skottlossning". Mathias Ståhle hakar på: Vad gäller uppsåtet som finns implicit i ordet mordförsök så finns ytterligare problem. I många av de skottlossningar vi rapporterar om är syftet inte att döda utan att skrämma/misshandla/markera. Skott i ben eller väggar nära offret. Betydligt vanligare än mordförsök numera.

Själv tänker jag i alla fall undvika att slentrianmässigt tala om "skjutningar" framöver. Ord och ordval spelar roll. Låt oss därför vara varsamma med orden.

Och nej, Sverige ska inte sända in militär för att bekämpa den gängrelaterade brottsligheten i storstadsområdena.