Vi talar om "skjutningar" - men det handlar ju ofta om mord och mordförsök

Ordet "skjutningar" har fått fäste, såväl i vardagsspråket som i mediebevakning och i den politiska debatten. Jag tycker inte om det ordet. Dessa skjutningar handlar ofta om gängrelaterade mord eller mordförsök. Att då tala om "skjutningar" riskerar att förminska brottet, på samma sätt som när medier och/eller polis använder ordet "familjetragedi" om händelser där män mördat kvinnor. En "skjutning" är inte en "händelse", något som bara händer. En "skjutning" inkluderar alltid en människa som håller i ett vapen och som medvetat avlossar det i syfte att skrämma, skada eller döda en annan människa.

Jag kan förstå att det finns journalistiska svårigheter att hitta ett annat ord, särskilt i början av ett nyhetsskede där man ännu inte riktigt vet vad som har hänt. Ordet är sannolikt inlånat från den amerikanska debattens "school shootings" etc, påpekar Annika Hamrud för mig på twitter tidigare idag. Malin Lernfelt och Sofia Mirjamsdotter föreslår rent översättningsmässigt ordet "skottlossning". Mathias Ståhle hakar på: Vad gäller uppsåtet som finns implicit i ordet mordförsök så finns ytterligare problem. I många av de skottlossningar vi rapporterar om är syftet inte att döda utan att skrämma/misshandla/markera. Skott i ben eller väggar nära offret. Betydligt vanligare än mordförsök numera.

Själv tänker jag i alla fall undvika att slentrianmässigt tala om "skjutningar" framöver. Ord och ordval spelar roll. Låt oss därför vara varsamma med orden.

Och nej, Sverige ska inte sända in militär för att bekämpa den gängrelaterade brottsligheten i storstadsområdena.