Nu börjar valrörelsen!

I dag påbörjas valrörelsen på riktigt. Det är mindre än sex veckor kvar till valet, och fortfarande pekar opinionsundersökningarna entydigt till oppositionens fördel. Det har varit tunt med mätningar under sommaren, men avståndet mellan blocken är fortfarande så stort att det skulle krävas ett svenskt rekord i partisympatiförändring för att Tidöpartierna skulle kunna bilda regering. Inget tyder heller på att Liberalerna kommer att finnas kvar i riksdagen nästa år. Men osvuret är alltid bäst och ingenting är omöjligt. Mycket kan hända under de veckor som är kvar till valet.

Socialdemokraterna har hållit en låg profil under sommaren. Det är inte så konstigt - det är Tidöpartierna som måste slita för att få till en opinionsförändring. Men i dag publicerade Magdalena Andersson en artikel på Expressen Debatt där hon pekade ut tre principer som kommer att vägleda en socialdemokratiskt ledd regering under mandatperioden. Magdalena Andersson skriver:

För det första: Sveriges yttre och inre säkerhet ska stärkas – för att vårt land är värt att försvara mot alla krafter som hotar vårt sätt leva.

För det andra: Sveriges välstånd ska växa – och det ska märkas i din plånbok och din vardag.

För det tredje: Sveriges samhällsgemenskap ska öka – så att du blir tryggare och Sverige blir starkare.

Säkerhet, välstånd och samhällsgemenskap. De tre principerna är kanske inte så mycket att orda om i sig. Mer intressant blir vilket innehåll de tre principerna kommer att fyllas med i form av vallöften och konkreta politiska förslag under valrörelsen.

Jag tycker det är bra att Magdalena Andersson i artikeln tydligt betonar hur splittrande krafter, högerpopulism och hatretorik skadar Sverige. "Vi vägrar acceptera att vårt land splittras och att det görs skillnad på människor utifrån ursprung, religion eller kön." Det är tydligt att Magdalena Andersson vill profilera Socialdemokraterna som ett samarbetsparti - inte bara mellan S och övriga riksdagspartier (utom SD, förstås) utan också genom ett starkare "samarbete mellan politiken, näringslivet, akademin, föreningslivet, idrotten och alla andra samhällssektorer". 

Jag tycker också det är bra att Socialdemokraternas repressiva retorik om ständigt strängare straff och en så kallad "stram migrationspolitik" här i stort sett lyser med sin frånvaro. Jag kan överse med lätt populistiska formuleringar om "hårt arbetande svenskar" (mycket "svenskar" är det...), "vanliga svenskar" och "märkas i plånboken". Jag saknar klimatpolitiken (den delegeras kanske till MP), jämlikhetspolitiken (den delegeras kanske till V) och de internationella frågorna och om Sveriges plats i världen (olika böjningsformer av "Sverige", "svensk" och "svenskar" upprepas 24 gånger i artikeln, om jag räknat rätt).

Nåväl. Spännande dagar ligger framför oss.

Andersson + Busch = Sant?

Jag förstår att det är jätteviktigt för Moderaterna. Ebba Busch gör sitt bästa för att offentligt dissa Ulf Kristerssons inbjudan till Tidöpartierna till ett strategimöte hemma hos honom i Strängnäs före jul. 

Själv får jag Maramö-vibbar. Jag tänker på när Annie Lööf bjöd in sina motvilliga partiledarkamrater i Alliansen till sin mamma och pappas hem i Maramö inför valet 2014 - för att utveckla Alliansen 2.0. Mötet hånades i medierna, då det inte kom ut så mycket mer än att partiledarna grillat korv tillsammans.

Ebba Busch säger heller inte definitivt nej till att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister, även om "det är väldigt svårt att se". Busch berömmer Magdalena Anderssons konstruktivitet i energisamtalen, hennes engagemang för sjukvårdsfrågan och att Socialdemokraterna "har en väldigt lång och gedigen historia av att vara samhällsbyggare".

 

Magdalena Andersson är inte sen att återgälda Ebba Buschs vänligheter. Andersson tycker att Ebba Busch utspel ”är väldigt intressant” och att "Ebba har utvecklats till en mer pragmatisk politiker.” Även Magdalena Andersson nämner energipolitiken och sjukvården som frågor där hon tror att Socialdemokraterna skulle kunna samarbeta med Kristdemokraterna.

 

Det är tydligt att Ebba Busch här och nu markerar sitt och Kristdemokraternas oberoende av de andra Tidöpartierna. Hon vill visa statsmannaskap genom att inte stänga några dörrar i regeringsfrågan. Hon vill också stärka Kristdemokraternas ställning i det interna Tidö-samarbetet genom att visa att hon inte kan tas för given.

 

Jag tror Kristdemokraterna på sikt kan vinna på att markera ett visst avstånd mot Moderaterna och mot Sverigedemokraterna. Jag känner så många kristdemokrater som med sorg och förtvivlan beskådat partiets vandring högerut och dess anammande av en populistisk, auktoritär retorik (som för övrigt påbörjades redan under hennes företrädare Göran Hägglunds tid, och hans famösa verklighetens folk-tal i Almedalen 2009). Problemet för Ebba Busch är i så fall möjligen att Kristdemokraterna - på samma sätt som Centerpartiet - har bytt ut sina gamla väljare mot nya. Det är inte självklart att de gamla låter sig lockas tillbaka. 

 

Kanske vill Ebba Busch till och med hålla dörren öppen för regeringsmedverkan om Tidö-partierna förlorar valet 2026? Magdalena Andersson har tydligt blinkat mot mitten inför en framtida regeringsbildning. 

 

En regering med S-MP-C-KD-(L) - vad säger ni om det, kära läsare?

 

Foto: Björn Lindahl
 

 

 Foto: Claudio Bresciani, TT.

 

 

Vem ska rädda Centerpartiet?

Det förgiftade politiska samtalet skördar sina offer. Anna-Karin Hatts avgång var ett tungt för Centerpartiet och för svensk demokrati. Sverige behöver en nationell samling - för demokratin och för ett värdigt samtal, mot hat och hot och trollfabriker. Partiledare och framträdande politiker har ett stort ansvar att föregå med gott exempel.

Centerpartiet hade i våras mycket svårt att hitta en efterträdare till Muharrem Demirok. Anna-Karin Hatt kom som en frälsare, och fick ett starkt internt stöd i partiet. Frågan är vad som händer nu. 

En partiledares viktigaste uppgift är att hålla ihop sitt parti. I Centerpartiets fall blir regeringsfrågan fortsatt betydelsefull. Muharrem Demirok var tydlig med att han betraktade Magdalena Andersson som Centerpartiets statsministerkandidat, men han lyckades aldrig fullt ut samla partiet bakom denna linje. Anna-Karin Hatt valde att inte explicit peka ut någon statsministerkandidat, men var tydlig med att det behövs ett regeringsskifte och en regering som sätter klimatfrågorna i fokus. Hatts formuleringar har uppfattats som att Centerpartiet inte skulle släppa fram en regering som var beroende av stöd från Sverigedemokraterna.

Centerpartiets väljare är starkt negativa till Sverigedemokraterna, och jag tror inte att särskilt många i Centerpartiet vill se en utveckling där partiet riskerar att hamna i Liberalernas situation. Så arbetshypotesen är att Centerpartiets linje i regeringsfrågan kommer att ligga fast, möjligen med varierande grad av handlingsfrihet.

Vem kommer då att ta över efter Anna-Karin Hatt? Flera medier framställer Elisabeth Thand Ringqvist - Centerpartiets näringspolitiska talesperson och vice gruppledare i riksdagen - som den kandidat med starkast internt stöd. Men de uppgifterna ska hanteras med försiktighet. Thand Ringqvist är kontroversiell inom partiet och har pekats ut som en av dem som agerade för att försvaga Muharrem Demiroks ställning som partiledare (vilket hon själv bestämt förnekat). Thand Ringqvists anhängare har allt att vinna på att till medier framställa henne som den kandidat med starkast stöd.

Ett färgstarkt och i partiet populärt namn är Emil Källström. Han var tidigare Centerpartiets ekonomisk-politiske talesperson, men lämnade politiken inför valet 2022 för uppdrag inom näringslivet. Han har tidigare tackat nej till att kandidera som partiledare. Centerpartiets nuvarande ekonomisk-politiske talesperson Martin Ådahl är kanske sugen. Han är erfaren och bra i medier och i debatter, men har han tillräckligt stöd internt? I EU-parlamentet återfinns Emma Wiesner. Hon har idag varit tydlig med att inte säga nej till att bli partiledare. Emma Wiesner uppfattas som en övertygad motståndare till varje form av SD-närmande. Hon saknar riksdagsplats och är i det närmaste helt okänd för den svenska väljarkåren. Daniel Bäckström är Centerpartiets gruppledare i riksdagen. Även han har kringgärdats av rykten att agera mot Demirok. I kampanjen för att efterträda Annie Lööf tappade han momentum då han inte svarade entydigt ja på frågan om han var villig att vika samkönade par. (Daniel Bäckström är präst.) 

Min egen favorit (om jag får ha någon) är Rickard Nordin från Göteborg. Han är förste vice partiledare samt partiets klimat- och energipolitiske talesperson - men även han en doldis. På sin Facebook-sida har han idag en stark och personligt hållen text om det förgiftade politiska samtalet i Sverige idag. Men han har hittills av familjeskäl (han är ensamstående pappa) tackat nej till att bli partiledare. Well, well. Var sak har sin tid, säger Predikaren. Så här skriver Rickard Nordin:

Jag har två önskemål till er som orkat läsa såhär långt:

1. Gå med i ett parti. Bli medlem. Aktiv eller passiv väljer du själv. Gör det som en protest mot hatarna. Blir det Centerpartiet, berätta för mig så lovar jag att peppa och hjälpa dig komma in. 

2. Ge av er kärlek. Berätta för de ni uppskattar att ni gör just det. Det kan vara en politiker, en kollega eller en granne. Det är ofta vi berömmer folk i deras frånvaro. För det vidare till dem. 

 

 

Simona Mohamssons vägval: Politiskt mod eller dumdristighet?

En enig partistyrelse beslöt idag att Liberalerna kommer att rösta emot varje regering där Sverigedemokraterna ingår. Det är på flera sätt ett modigt beslut. (Även om en del säkert skulle kalla det dumdristigt i stället för modigt.)

1) Det blir nu svårare för Liberalerna att få stödröster från moderata och kristdemokratiska partisympatisörer. Eftersom Liberalerna sedan lång tid ligger en bra bit under fyraprocentsspärren uppfattar många det som nödvändigt för Liberalerna att få stödröster för att kunna hålla sig kvar i riksdagen. 

2) Beslutet skadar Tidösamarbetet. Även om Simona Mohamsson i sin artikel idag på DN Debatt lovprisade Tidösamarbetet innebär beslutet att det nu blir mycket svårare för Ulf Kristersson att hävda att han har ett trovärdigt regeringsalternativ. Sverigedemokraterna har ju redan gjort klart att de kommer att rösta nej till varje regering de inte själva är en del av. Tidigare har Kristersson kunnat pressa Magdalena Andersson med frågan om hur hennes regering ska se ut. Nu är det jämnt skägg mellan blocken i regeringsfrågan.

3) Simona Mohamsson sätter sig själv på spel. Liberalerna är splittrade i regeringsfrågan. Flera framträdande liberaler har offentligt förklarat att de inte har något emot att regera tillsammans med Sverigedemokraterna. Simona Mohamsson kunde valt att försöka hålla ihop sitt parti genom att hålla alla dörrar öppna i regeringsfrågan. Nu vill hon i stället hålla ihop sitt parti genom att peka med hela handen och köra över den del av partiet som accepterar samarbete med Sverigedemokraterna. Det är modigt och ett uttryck för vilja att visa politiskt ledarskap. 

Kommer Liberalernas vägval att fungera? Nja. Regeringsfrågan får av allt att döma  en dominerande plats i valrörelsen. Vilka nya väljare ska söka sig till Liberalerna för att ersätta de sannolikt förlorade stödröstarna? Kanske hade några centerpartister eller miljöpartister - eller till och med socialdemokrater (!) - kunnat tänka sig ett sådant steg om de varit säkra på att Liberalerna skulle hålla fast vid sin linje efter valet. Men någon sådan säkerhet finns ju inte. Som Liberalernas förre partiledare Johan Pehrson själv uttryckte det: “När man går till val så säger man en sak innan valet, sen genomförs valet – så säger man en sak efter valet.”

Men försöka duger. Simona Mohamsson har valt en offensiv linje, i stället för att sitta still i Tidö-båten och hoppas på stödröster. Det är trots allt en attityd jag uppskattar.

 Foto: Saga Widlund

 

 

 

Centern efter Demirok

En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti. I denna viktiga uppgift misslyckades Muharrem Demirok och därför fick han också avgå.

Demiroks oförmåga att hålla samman sitt parti tog sig uttryck i att han inte förmådde samla partiet bakom sin linje i regeringsfrågan. Demirok ville redan nu markera att Centerpartiet skulle stödja Magdalena Andersson som statsministerkandidat, så länge de övriga borgerliga partierna propsade på att samarbeta med Sverigedemokraterna. Därtill kan läggas att Demirok fick en hel del kritik för sin ledarstil och att han inte förankrade sina förslag. Det är emellertid osäkert om inte den kritiken egentligen hade sakpolitisk grund - många i partiet uppskattade inte Demiroks närmande till Socialdemokraterna.

Centerpartiet är ett i grunden borgerligt parti som i sin ekonomiska politik ligger mycket långt ut till höger. Kanske är man där till och med ett ytterkantsparti, för att använda ett populärt ord. Det är klart att många aktiva centerpartister därför mycket hellre skulle vilja samarbeta med de övriga borgerliga partierna i stället för med Socialdemokraterna. Men där sätter Sverigedemokraterna hinder i vägen. För på den frihetlig-auktoritära dimensionen - eller GAL-TAN som den också kallas - ligger Centerpartiet så långt ut på den frihetliga polen att ett samarbete med Sverigedemokraterna blir politiskt omöjligt. Dessutom har Centerpartiets väljarkår förändrats över tid - i dag är det betydligt fler centerväljare som föredrar en regering ledd av Magdalena Andersson är en regering ledd av Ulf Kristersson som är beroende av samarbete med Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson.

Partiledarbytet kommer inte att lösa Centerpartiets strategiska dilemma. Om partiet öppnar för att stödja eller ens släppa fram en regering som samarbetar med Sverigedemokraterna kommer det att leda till inre strid. Flera av partiets väljare kommer att se sig om efter något annat, och Centerpartiet riskerar att bli ett nytt Liberalerna. Och det vill ju ingen bli idag. Om partiet i stället tydliggör att man vill ingå i eller samarbeta med en S-ledd regering kommer även ett sådant beslut att föregås av inre strider. Och om partiet väljer att inte i förväg visa sina kort så kommer regeringsfrågan att förfölja partiet varje dag ända fram till valet i september 2026. Damned if you do, and damned if you don't. 

En stark ledare kommer att hålla fast vid att varje form av samverkan med Sverigedemokraterna är uteslutet, men sedan undvika att kommentera regeringsfrågan i detalj. Väljarna kommer att förstå att Centerpartiet kommer att rösta ja till Magdalena Andersson om de fyra Tidöpartierna endast samlar en minoritet av väljarna, även om den nye partiledaren inte ger några formella löften om det.

Muharrem Demirok sällar sig till den skara partiledare som aldrig fått möjligheten att möta väljarna i en valrörelse. I modern tid erinrar jag mig Maria Leissner (FP), Håkan Juholt (S), Nyamko Sabuni (L) och Anna Kinberg Batra (M). Det lämnar alltid en oförlöst känsla efter sig när det blir så.

Första maj 2024

Ni som känner mig vet att jag varje år räknar demonstrationsdeltagarna i de olika 1 maj-tågen i Göteborg. Jag har siffror tillbaka till mitten av 1990-talet, vilket möjliggör intressanta jämförelser över tid. Min vän och kollega Jonas Hinnfors brukar också räkna.

I dag nöjer jag mig med att jämföra deltagarantalet 2024 med föregående år, det vill säga 2023.

Samtliga demonstrationståg i Göteborg ökade i antal i år. Vädret var soligt och varmt, hade 1 maj legat i anslutning till en helg hade kanske många valt att åka till landet eller havet i stället. Två partiledare för riksdagspartierna fanns på plats - Magdalena Andersson och Nooshi Dadgostar. Samt Jonas Sjöstedt som ju toppar Vänsterpartiets EU-vallista.

Först ut var Syndikalisterna (SAC). De var i år 1 400 personer, mot 1 000 personer förra året. En ökning med 400 personer.

Därpå följde Kommunistiska Partiet (KP). De bröt en mångårig nedåtgående trend och var i år 500 personer, mot 425 personer föregående år. En ökning med 75 personer.

Vänsterpartiet genomförde en av sina största 1 maj-demonstrationer i Göteborg i modern tid. De var i år 4 000 personer, mot 3 200 personer förra året. En ökning med 800 personer.

Socialdemokraterna var i år 1 150 personer, mot 930 personer förra året. En ökning med 220 personer.

Sammantaget var det således över 7 000 människor som demonstrerade i Göteborg. Vi får gå tillbaka till 2015 för att hitta en högre siffra.

Jag tror att Palestinafrågan och kriget i Gaza spelade en mobiliserande roll och bidrog till att deltagarantalet ökade i samtliga demonstrationer. Jag tror också att Tidöregeringens och särskilt Sverigedemokraternas politik polariserar på ett sätt som mobiliserar till deltagande.

Och tack till alla som vinkade till mig när jag räknade! Jag beklagar om jag missade att hälsa tillbaka till någon.

 

Vad händer efter valet? Del II: Regeringsbildningen om Magdalena Anderssons sida blir störst

Igår skrev jag en text om hur regeringsbildningen kommer att gå till om Ulf Kristerssons sida vinner. Idag utgår jag istället från det omvända utfallet. Det vill säga, hur kommer regeringsbildningen att gestalta sig om Magdalena Anderssons sida blir störst. 

Om Magdalena Anderssons sida vinner tror jag att Socialdemokraterna och Centerpartiet kommer att regera tillsammans. Kanske att Miljöpartiet också kommer att ingå i regeringen, men Vänsterpartiet får stanna utanför.

Centerpartiets stora förflyttning gjordes efter valet 2018, då partiet sa nej till en moderatledd minoritetsregering och i stället genom Januariavtalet släppte fram Stefan Löfven som statsminister. Steget till att nu ingå i en socialdemokratiskt ledd regering är kortare, många inom Centerpartiet uppfattar det som ett naturligt steg givet hur det politiska landskapet förändrats.

Miljöpartiet vill gärna ingå i en sådan regering. Men frågan är om partiet är välkommet. Jag skulle tro att om partiet verkligen vill så kommer deras mandat att innebära att de trots allt släpps in i regeringsvärmen.

För Vänsterpartiet blir det svårare. Centerpartiet sätter sig inte i en regering där Vänsterpartiet ingår. Samtidigt har Centerpartiet i dag inte samma behov av att isolera och stigmatisera Vänsterpartiet på samma sätt som Liberalerna och Jan Björklund krävde i samband med att Januariavtalet kom till. 

Nooshi Dadgostar har uttalat sig motsägelsefullt om huruvida det är ett ultimativt krav att partiet ska få plats i regering om man ska släppa fram Magdalena Andersson som statsminister. Men jag läser Nooshi Dadgostars uttalanden som att här finns ett förhandlingsutrymme. Det kommer förstås att kosta, på samma sätt som det kostade när Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet drev igenom kravet på kraftigt höjd garantipension förra året. Och självklart kommer partiet i opposition även att finnas med i budgetsamtalen, även om det kanske inte blir några formella förhandlingar. 

*

Oavsett vilken sida som vinner tror jag att regeringsbildningen kommer att gå avsevärt fortare än de 134 dagar det tog förra gången. Flera partier har redan gjort avgörande förflyttningar och talmannen kan därför arbeta med snävare tidsramar.

*

Opinionsläget är om möjligt ännu jämnare än igår. Spelbolaget Unibet håller fortfarande Magdalena Andersson som favorit - oddset på henne som statsminister är i kväll 1.45 mot 2.50 på Ulf Kristersson.

*

Jag kommenterar partiledarnas debattstrategier för TT.

Vad händer efter valet? Del I: Regeringsbildningen om Ulf Kristerssons sida blir störst

Hur svårt blir det att bilda regering efter valet? I dag publicerar jag en text som bygger på förutsättningen att Ulf Kristerssons sida (Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna) blir större än Magdalena Anderssons sida (Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet). I morgon publicerar jag en text som bygger på det omvända utfallet, det vill säga att Magdalena Anderssons sida blir störst.

Om Ulf Kristerssons sida blir störst påverkas regeringsbildningen av den inbördes storleksrelationen mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna. Om Moderaterna blir störrre än Sverigedemokraterna får Sverigedemokraterna ett sämre förhandlingsläge, både när det gäller regeringsplatser och sakpolitiken. Då tror jag det kommer att gå ganska fort att bilda en minoritetsregering med Moderaterna och Kristdemokraterna. 

De fyra partierna på Ulf Kristerssons sida har investerat så mycket i ett maktskifte att kompromissviljan kommer att vara stor hos alla inblandade parter. Sverigedemokraterna har i detta läge inte så mycket att vinna på att ta allvarlig strid för en plats i regeringen. De kommer i stället att nöja sig med någon slags nedtecknad överenskommelse/kontrakt om politikens färdriktning/innehåll under mandatperioden, och en sådan överenskommelse kommer att samordnas med Liberalerna. 

Knäckfrågan blir om Sverigedemokraterna och Liberalerna tillsammans ska förhandla fram en budget. En möjlighet är att de fyra partierna undviker ordet "förhandling" och i stället talar om att budgeten ska vara "förankrad" på ett sådant sätt att man i förväg vet att den kommer att gå igenom i riksdagen.

Om i stället Sverigedemokraterna blir större än Moderaterna försvåras regeringsförhandlingarna. Det blir besvärligt för Jimmie Åkesson att förklara för sina väljare och medlemmar varför Sverigedemokraterna väljer att inte kräva regeringsplatser. Samtidigt har Liberalerna och Johan Pehrson varit relativt tydliga med att man inte tänker släppa fram en regering där Sverigedemokraterna ingår. Sverigedemokraterna kommer som största parti på Ulf Kristerssons sida att kräva ett mycket högt pris för att avstå regeringsmedverkan. Ju högre det priset blir, desto svårare blir det för Liberalerna - med en sannolikt splittrad riksdagsgrujpp - att acceptera det. Det går inte att utesluta att röster inom Liberalerna höjs för att i stället börja samverka mot mitten. Sammantaget tror jag ändå att processen utmynnar i en M/KD-regering, men inte utan vånda och besvär. Och frågan är hur långvarig en sådan regering kommer att bli...

I skrivande stund är min bedömning att Sverigedemokraterna inte kommer att finnas med i en regering ledd av Ulf Kristersson direkt efter valet. Men i ett lite längre perspektiv kommer frågan i ett annat läge. Jag tror också att Moderaterna - trots att opinionsmätningarna idag tyder på motsatsen - har hyggliga möjligheter att i valet bli större än Sverigedemokraterna.

Får Sverige en majoritetsregering med JA-partierna?

I dagens Sifo-mätning drar Socialdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ifrån ordentligt i opinionen. Dessa fyra partier får tillsammans 52.1 procent, mot endast 45.3 procent för Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna. 

Tre veckor före valet får Moderaterna med 17.6 procent sitt lägsta stöd i Sifo på två och ett halvt år. Och Sverigedemokraterna får med 16.1 procent sitt lägsta stöd på över fyra år.

Det finns anledning att tolka denna mätning med största försiktighet. En mätning är ingen mätning, och andra mätningar har i närtid visat annorlunda. Men sammantaget skänker förstås dagens Sifo-mätning arbetsro till Socialdemokraterna och Magdalena Andersson, samtidigt som den skapar oro och frustration inom Moderaterna.

Jag noterar också att de fyra JA-partierna (Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna) tillsammans får 49.7 procent, medan de fyra övriga partierna (Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet) endast får 47.7 procent. Se där - plötsligt kan vi ha en majoritetsregering med stark mittenförankring vilket många ju har efterlyst. Liberalerna kanske inte hakar på direkt - men mandatperioden är lång och jag skulle inte bli förvånad om partiet tröttnar på att sitta fyra år till i opposition med M, KD, SD och V. Vänsterpartiet skulle i så fall gå i renodlad opposition och ha goda möjligheter att växa under mandatperioden.

Vi vet inte om den hastiga uppgången för en ny S-ledd regering är en tillfällighet eller ett trendbrott. Därför blir det inte meningsfullt att diskutera tänkbara förklaringar, Däremot erinrar jag mig den gamla devisen Gladast vinner. Säga vad man vill om Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson, men särskilt glada är de inte i årets valrörelse. Oftast är de arga och i full fart med att beskriva Sverige som ett land i kaos och förfall. Hittills har det inte visat sig vara en vinnande strategi inför valdagen.

Johan Pehrson lovar vara "konstruktiv" i en oppositionsroll. Går vi mot en Novembertraktat?

I dag är det en månad kvar till valet. I skrivande stund är opinionsläget jämnt, även om Magdalena Andersson är fortsatt favorit till att få bilda ny regering. Spelbolaget Unibet ger 1.40 i odds på Magdalena Andersson, mot 2.25 på Ulf Kristersson.

Det är ett underbetyg åt den borgerliga högeroppositionen att man inte ligger bättre till i opinionsmätningarna efter åtta år av socialdemokratiskt ledda minoritetsregeringar - och det i en tid präglad av politisk turbulens där regeringen inte lyckas få igenom sin egen budget i riksdagen. 

I dagens mätning från Novus är de rödgröna partierna plus Centerpartiet återigen större än Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna. Men skillnaden är mycket liten - 49.8 mot 48.6 procent. Både Miljöpartiet och Liberalerna ligger över riksdagsspärren, med 5.2 respektive 5.1 procent. Moderaterna och Sverigedemokraterna är precis lika stora på 18.6 procent. Partierna byter väljare med varandra inom blocken, men det tycks vara väldigt lite rörelse över blockgränsen.

I morse grillades Liberalernas ledare Johan Pehrson i Ekots partiledarintervju. Det är lätt att tycka om Johan Pehrson. Han uppvisar alltid gott humör och han formulerar sig frimodigt på ett sätt som ger intryck av att han faktiskt svarar på journalisternas frågor - vilket han ju väldigt ofta inte gör. Men förmågan - eller konsten - att inte svara på frågor är också en slags politisk talang.

Intervjun gav ändå en hel del intressanta besked. Så öppnade Johan Pehrson för lottning som en antagningsmetod till skolan på ett sätt som åtminstone inte jag uppmärksammat att han gjort tidigare. Han duckade för frågan om Liberalerna kan tänka sig att budgetförhandla med Sverigedemokraterna. Om Sverigedemokraterna i valet blir större än Moderaterna - vilket enligt dagens Novus-mätning inte alls är en omöjlighet - blir det än svårare för Johan Pehrson att hålla samman sitt splittrade parti i regeringsfrågan.

Men mest intressant tyckte jag Johan Pehrsson besked var att han skulle vara "konstruktiv" i sin oppositionsroll om Ulf Kristersson inte kan bilda regering. Det är svårt att tolka uttalandet på annat sätt än att Johan Pehrson är beredd på att i olika former samverka med en socialdemokratiskt ledd regering om en sådan skulle bildas. Efter Decemberöverenskommelsen och Januariavtalet är det kanske dags för Februarifördraget? Eller går det så fort att vi kanske kan tala om Novembertraktaten? Eller till och med Oktoberuppgörelsen? Mycket talar i alla fall för att det lär bli någon form av kontrakt som grund för regeringsbildningen.

Blir det någon regeringskris?

Uppdaterat tisdag kl 07.25. Nu har Amineh Kakabaveh sovit på saken och säger till SVT att hon kommer att lägga ned sin röst vid dagens misstroendeomröstning. Därmed klarar sig Morgan Johansson och regeringen kan sitta kvar. Det blir ingen regeringskris. I stället framstår oppostionens - och främst Moderaternas - agerande som meningslöst och regeringen stärker åtminstone kortsiktigt sin ställning. 

Om nu inte det inträffar något som får Amine Kakabaveh att ändra sig igen.

Det är förstås utomordentligt olyckligt att en enskild partilös riksdagsledamot får ett så avgörande inflytande över regeringsfrågan. Det är ett underkännande av de politiska partiernas förmåga att långsiktigt hantera det parlamentariska läget. Situationen blir än mer allvarlig genom att Turkiet och president Erdogan nu får en möjlighet att utnyttja situationen och (felaktigt) hävda att Sverige låter terrorister ha politiskt inflytande i landet.

*

Nej, Amineh Kakabaveh ville i eftermiddags inte ge besked om hur hon kommer att agera i morgondagens planerade misstroendeomröstning om Morgan Johansson i riksdagen. Kakabavehs uteblivna besked ökar sannolikheten för att Morgan Johansson redan i kväll eller i morgon förmiddag begär sitt entledigande som justitieminister. Magdalena Andersson vill undvika en regeringskris och inte i Sveriges just nu utsatta läge göra regeringens framtid beroende av en oförutsägbar partilös riksdagsledamot.

En regeringskris sinkar sannolikt också den svenska Nato-medlemskapsprocessen ytterligare. Turkiets president Erdogan kan framstå som en vinnare då hans motståndare i form av den svenska regeringen tvingas avgå under förödmjukande former.

Men Magdalena Andersson är också en fighter. Hon blev uppenbart rasande över, i hennes tycke, Ulf Kristerssons illojala och ansvarslösa agerande när han reflexmässigt hakade på Sverigedemokraternas misstroendeförklaring. Magdalena Andersson vet också att givet de parlamentariska förutsättningarna finns det ingen annan statsministerkandidat än hon själv. Att fullfölja processen är också ett sätt att visa beslutsamhet och ledarskap.

Så osvuret är bäst.

99 dagar kvar till valet. Hur går det?

Igår lämnade jag in mitt valtips. Det är 99 dagar kvar till valet - och det blir en spännande valrörelse och valnatt. Den som är nyfiken kan scrolla ner direkt och se mitt tips.

I torsdags publicerades också SCB:s stora partisympatiundersökning. Det var väl främst två partier som hade anledning att vara glada - Socialdemokraterna och Liberalerna. 

Socialdemokraterna fick 33.3 procent, vilket är hela fem procentenheter över valresultatet 2018 och 4.2 enheter över resultatet från SCB:s undersökning i november 2021. Socialdemokraternas starka stöd kan knappast förklaras som en "rally round the flag"-effekt (att väljarna i tider av kris och hot samlar sig kring det politiska ledarskapet). Det är nämligen svårt att hitta något annat europeiskt land där sittande regering fått ett kraftigt opinionslyft under Ukraina-kriget. (Det är möjligt att Emmanuel Macron gynnades något av kriget i samband med vårens franska presidentval, teaterviskar hustrun.) Mycket tyder i stället på att vi ser en Magdalena Andersson-effekt, i det att hon förmått ingjuta nytt liv och engagemang inom socialdemokratin. Men partiledareffekter är sällsynta i svensk politik, så vi ska inte dra förhastade slutsatser.

Liberalerna fick 3.4 procent, vilket visserligen är en minskning med 2.1 procentenheter sedan valet 2018 men en liten ökning med 0.9 enheter sedan SCB-mätningen i november. Det kan tyckas underligt att ett resultat på 3.4 procent några månader före valet ska ses som en framgång för ett parti. Men så illa ställt är det i Liberalerna att varje tiondels enhet fram mot fyraprocentsspärren bidrar till att stärka partiet internt, stärka Johan Pehrsons ledarskap och öka sannolikheten för taktiska stödröster från främst Moderaterna. Låt oss komma ihåg att Kristdemokraterna i motsvarande mätning från SCB inför valet 2018 endast fick 2.9 procent för att sedan i valet öka till 6.3 procent. Jag tror att Johan Pehrson är betydligt bättre på att hålla ihop sitt parti än vad Nyamko Sabuni var, och den skillnaden kan på valnatten visa sig ha varit avgörande.

Enligt SCB-undersökningen har Magdalena Andersson hyggligt goda möjligheter att kunna bilda en ny socialdemokratiskt ledd regering även om Liberalerna håller sig kvar och Miljöpartiet trillar ur. Det är ett makalöst underbetyg åt oppositionen - och främst Ulf Kristersson och Moderaterna - att Socialdemokraterna efter åtta år vid regeringsmakten så här nära valet är klara favoriter att vinna igen. Socialdemokraterna har regerat på ett  bräckligt parlamentariskt underlag. Regeringskriserna och nederlagen i budgetomröstningarna har avlöst varandra. För att vinna valet måste Moderaterna nu övertyga ett stort antal väljare att ta steget direkt över blockgränsen - helst från Socialdemokraterna till Moderaterna. Några sådana övergångar är just nu inte inom synhåll.

Jag kommenterade SCB:s undersökning bland annat i TV4 Nyheterna.

Det kan hända mycket på 99 dagar. Spelbolaget Unibet ger just nu 1.65 på Magdalena Andersson mot 2.0 på Ulf Kristersson som statsminister efter valet. Även jag tror på förnyat förtroende för Magdalena Andersson och mitt valtips blev enligt nedan (med jämförelse från förra valet inom parentes):

Vänsterpartiet: 8.6 (+0.6)

Socialdemokraterna 31.0 (+2.7)

Miljöpartiet 4.2 (-0.2)

Centerpartiet: 6.7 (-1.9)

Liberalerna: 4.2 (-1.3)

Kristdemokraterna: 5.7 (-0.6)

Moderaterna: 20.9 (+1.1)

Sverigedemokraterna: 17.0 (-0.5)

Övriga: 1.7 (+0.2)

 

Nej - det blir ingen svensk ansökan om Nato-medlemskap nu

Nej, Sverige är inte på väg att lämna in en ansökan om Nato-medlemskap. Den saken står klar efter Magdalena Anderssons pressträff i dag.

Redan igår var finansminister Mikael Damberg tydlig med att den svenska säkerhetspolitiska linjen ligger fast och att Socialdemokraterna inte ändrat uppfattning. På pressträffen idag betonade Magdalena Andersson att den tidigare europeiska säkerhetsordningen, som en följd av Rysslands invasion av Ukraina, inte längre existerar. Konsekvenserna av denna förändring måste analyseras grundligt, först därefter kan man ta ställning till vilka säkerhetspolitiska medel som bäst värnar Sveriges säkerhet och oberoende. Ja, det är rätt ordning. Först analys, sedan förslag och beslut. Inte tvärtom.

En del hävdar att det redan finns en analys och att Sverige därför borde söka medlemskap i Nato nu. Det är ett märkligt påstående. Hela grunden till att vi nu diskuterar svensk säkerhetspolitik är ju att den gamla ordningen - som tidigare analyser bygger på - inte längre finns. Så de tidigare analyserna, oavsett om de utmynnade i stöd för Sveriges militära alliansfrihet eller i stöd för svenskt Nato-medlemskap - saknar giltighet idag.

Viktigast för regeringens ställningstagande är förstås de säkerhetspolitiska argumentet - både på kort och lång sikt. "En svensk Nato-ansökan nu skulle ytterligare destabilisera läget i Europa", sa Magdalena Andersson. Det är svårt att säga emot henne på denna punkt.

Det är tydligt att Magdalena Andersson i stället vill satsa på fördjupat europeiskt säkerhetssamarbete (samt med USA) och vårda relationerna med Finland - allt inom den bibehållna militära alliansfrihetens ramar. Ett Nato-medlemskap ligger långt borta. Men det kan inte uteslutas på sikt. Om Finland skulle bestämma sig för att söka medlemskap i Nato förändras de strategiska och de säkerhetspolitiska förutsättningarna igen.

Även om de säkerhetspolitiska argumenten är avgörande finns det också partiinterna skäl för Magdalena Andersson att hålla igen i Nato-frågan. För många aktiva socialdemokrater förknippas den militära alliansfriheten med Sveriges mer än 200 år långa period av fred, med den aktiva utrikespolitiken och med Olof Palme samt med Sveriges historiskt sett höga profil i kampen mot kärnvapen. Den åsiktsinriktningen inom Socialdemokraterna skulle mobilisera med full kraft om partiledningen i detta skede bytte fot och började förorda ett svenskt Nato-medlemskap. Det skulle leda till partiinterna strider mitt i valrörelsen - och en partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti.

Så nej - en svensk medlemsansökan av Nato är inte att vänta inom överskådlig tid. Men på sikt är en sådan möjlig. Frågan kommer att diskuteras på ett seriöst när konturerna till den nya säkerhetsordningen i Europa klarnar.

Gör inte Rysslands aggression till en inrikespolitisk lekstuga

Rysslands aggression mot Ukraina är ett grovt brott mot folkrätten. Det är illa nog att Ryssland inte respekterar gränserna i Europa. Jag är också orolig för hur en stärkt position för Ryssland påverkar demokratins ställning i Europa. Framgångar för Ryssland och Putin riskerar att leda till rop efter "starka män" även på andra håll, särskilt i länder i östra Europa där den demokratiska traditionen inte har lika starka fästen som i västra och norra Europa. Och vi känner alla till Jimmie Åkessons vankelmod när det gäller att välja mellan Joe Biden och Vladimir Putin.

Det är viktigt att omvärlden - inte minst USA och EU samordnar sitt agerande för att kraftfullt och på folkrättslig grund bekämpa Rysslands aggression. Debatten i Sverige borde handla om innehållet i en sådan gemensam linje och på vilket sätt Sverige bäst kan bidra till helheten.

I stället har det uppstått en inrikespolitisk lekstuga där moderatledaren Ulf Kristersson på fullt allvar hävdar att han inte förstår varför statsminister Magdalena Andersson inte använder ordet "invasion" i sina fördömanden av den ryska aggressionen. Men alla som på ett seriöst sätt följer händelseutvecklingen förstår varför hon inte gör det. Ordet "invasion" är knutet till den sanktionstrappa som EU enats om, och EU vill därför gemensamt avvakta det bästa tillfället för att trappa upp sanktionerna. 

Jag anar att Ulf Kristersson faktiskt inser att det förhåller sig så. Då är det inte att vara "vuxen i rummet" att låtsas att man inte förstår för att få en möjlighet att peka finger mot regeringen.

Kaos men inte kris. Om den dramatiska onsdagen i svensk politik

Kaos var ett av de vanligaste orden medier använde för att skildra onsdagens turbulenta utveckling i svensk politik. Och javisst. Först röstade riksdagen fram Magdalena Andersson som Sveriges första kvinnliga statsminister någonsin. Därefter underkände samma riksdag hennes budgetförslag. Då lämnade hennes koalitionskollegor i Miljöpartiet regeringen. Varpå Magdalena Andersson kontaktade talmannen och bad att få bli entledigad från sitt uppdrag. Allt detta på sju korta timmar. Det är svårt att  då undvika ordet "kaos".

Men de demokratiska institutionerna fungerade. Processen rullade på i konstitutionellt förutsägbar ordning. Kaos blev aldrig kris. Den enda glipan var att konstitutionen är något oklar huruvida en statsminister måste avgå om något parti lämnar regeringen, samt om en av riksdagen godkänd statsminister kan entledigas innan hen formellt tillträtt vid en konselj. Men riksdagens kammarkansli och talmannen hanterade situationen snabbt och på ett sätt som vann omedelbar legitimitet bland samtliga partier. Och på måndag har vi en ny statsministeromröstning. Då väljs sannolikt Magdalena Andersson till statsminister. Igen.

Jag har sagt det förut. Ett av de bästa sätten att värna demokratin är att värna institutionerna.

*

Nu är vi inne i en process där alla skyller på alla för att onsdagen blev så turbulent. Socialdemokrater skyller på Vänsterpartiet för att de inte släppte fram Magdalena Andersson utan att kräva eftergifter. Miljöpartister skyller på Centerpartiet för att de släppte fram en budget som SD haft inflytande över. Vänsterpartister skyller på Moderaterna och Kristdemokraterna för att de budgetsamarbetar med SD. Talmannen (!) skyller på Miljöpartiet för att de inte varit tydliga med att deras regeringsmedverkan var villkorad av att regeringen fick igenom sin budget. Centerpartiet skyller på Socialdemokraterna för att partiet givit Vänsterpartiet inflytande och på Miljöpartiet för att partiet sätter partiegoism framför landets bästa.

Den enda jag hittills inte sett skylla på någon är Magdalena Andersson. Jag kan förstås ha missat något.

*

Kanske blev den dramatiska onsdagen ändå ett reningsbad för svensk politik. 

Socialdemokraterna kan regera vidare och nu söka samarbeten i riksdagen utan att först kompromissa med Miljöpartiet. 

Centerpartiet har visat sina väljare att partiet agerar utifrån en oberoende mittenposition och inte blivit en knähund till Socialdemokraterna, 

Miljöpartiet kan nu mobilisera i klimatfrågorna utifrån en fri oppositionsroll, utan att behöva ta hänsyn till vad Socialdemokraterna vill. 

Vänsterpartiet har visat muskler och stärkt bilden av att partiet inte kan nonchaleras en socialdemokratiskt ledd minoritetsregering.

Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna framstår alltmer som ett block som gör anspråk på regeringsmakten 2022 - med eller utan Sverigedemokraterna i regeringen.

Någonstans där mittemellan allting svävar Liberalerna. Av någon anledning kom jag att tänka på Erik Gustaf Geijer. Ensam i bräcklig farkost. 

*

Det blir en spännande valrörelse inför valet 2022. Den valrörelsen börjar nu.

Blir Magdalena Andersson statsminister och får hon igenom sin budget?

I dag fick Magdalena Anderssons sitt sonderingsuppdrag förlängt av talmannen, fram till måndag 22 november kl 13.00. Om Magdalena Andersson lyckas med sitt uppdrag kan en statsministeromröstning genomföras torsdag 25 november - det vill säga samma dag som budgetomröstningen äger rum. Kommer Magdalena Andersson att lyckas bilda regering och få igenom sin budget? Ja, i dagsläget talar mycket för det.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kan lättkomma överens i två av de frågor som Nooshi Dadgostar lyft fram - höjda pensioner för de sämst ställda och förbättrade karensvillkor för de anställda vid sjukskrivning. Dessa frågor måste visserligen hanteras utanför det traditionella budgetarbetet (budgeten är ju redan inlämnad och Centerpartiet accepterar inte en budget som Vänsterpartiet varit med att förhandla fram). Här krävs politisk verkstad och kreativitet. Men finns den politiska viljan så går det.

Då är det svårare med Vänsterpartiets krav på någon slags långsiktiga spelregler för hur partiet ska kunna utgöra en del av regeringsunderlaget och ha ett visst inflytande över regeringspolitiken. Vänsterpartiet vill växla in sitt inflytande i dag i en mer varaktig valuta. Socialdemokraterna vill visserligen också ha stabilitet och förutsägbarhet men även gärna handlingsfrihet. Nu är det bara tio månader kvar av mandatperioden så frågan kommer sannolikt att kunna lösas.

I dag berättade Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att de går fram med ett gemensamt budgetförslag i form av en gemensam reservation i finansutskottet. Liberalerna väljer att ställa sig utanför och motiverar sitt ställningstagande med att budgetförslaget inte är tillräckligt klimatvänligt. Om tre dagar inleds Liberalernas landsmöte i Linköping. Det hade blivit tufft för Nyamko Sabuni att fronta sitt splittrade parti med en nyundertecknad budgetöverenskommelse med Sverigedemokraterna under armen. 

Mycket talar för att oppositionens budgetförslag kommer att förlora i riksdagen. Det är svårt att se Vänsterpartiet och Centerpartiet bidra till en politisk seger för Ulf Kristersson, Ebba Busch och Jimmie Åkesson. Men allting har sitt pris. Det pris Vänsterpartiet får betala är att partiet tvingas rösta ja till regeringens budget trots att man inte fått vara med och förhandla om innehållet. Det pris Centerpartiet får betala är att partiet kommer allt närmare Socialdemokraterna, och det är osäkert hur centerväljarna reagerar på dessa närmanden.

Ingenting är klart förrän det är klart. Men just nu ser det ut som att Sverige den 25 november genom Magdalena Andersson får sin första kvinnliga statsminister och att Magdalena Andersson samma dag får igenom sin budget i riksdagen. Därefter vore det skönt om det politiska livet kunde få lite julledigt och en välbehövlig andningspaus inför det kommande valåret 2022. Men det är kanske att hoppas på för mycket...

Magdalena Andersson linjetal: Vad fick vi veta om framtidens S?

Äntligen stod partiledaren i talarstolen. 

Nyvalda partiledares första tal uppfattas gärna - och inte utan fog - som ett linjetal. Förväntan var därför stor bland församlade kongressdeltagare, närvarande media och alla oss som följde talet på avstånd. Vadan och varthän, du socialdemokrati?

Magdalena Andersson höll ett samlande tal, riktat inåt i partiet. Det var inget valtal. Men talet gav en vägledning om hur hennes framtida valtal kommer att låta.

Det var nog få socialdemokrater som blev besvikna. Talet fokuserade på tre ting. För det första: Återtagande av den demokratisk a kontrollen över skola, vård och äldreomsorg. För det andra: Sverige ska spela en internationellt ledande roll i den gröna klimatväxlingen. För det tredje: Segregationen ska bekämpas. Segregation föder kriminalitet och våld, som undergräver tilliten mellan människor och urholkar framtidstron. 

Magdalena Andersson betonade att "det svaga samhället nått vägs ände" och att det starka samhället var en nödvändig förutsättning för att bekämpa segregationen. Gängvåldet kunde inte förklaras av människors olika kulturer, språk eller religiösa tillhörighet. Gängvåldet har i stället sin grund i segregation, med trångboddhet och svart bostadsmarknad och där socialtjänst och skolor är överbelastade av den tyngd som följer med bristande resurser. 

Men hur ska då kampen mot segregationen bedrivas? Här blev Magdalena Andersson sällan konkret. Det enda "nya" förslag hon lyfte fram var att arbetsföra människor som får ekonomiskt bistånd måste lära sig svenska och "arbeta ett visst antal timmar i veckan". Men de som får försörjningsstöd är ju redan nu enligt Socialtjänstlagen skyldiga att stå till arbetsmarknadens förfogande. Formuleringen luktade signalpolitik, särskilt med tanke på att Magdalena Andersson tidigare i talet själv lyfte fram helt andra faktorer som orsak till segregation och gängkriminalitet. 

Jag noterar också att ordet "jämlikhet" förekom tio gånger i talet. Ordet "frihet" förekom en gång. 

Mitt i allt detta var det ett optimistiskt tal. Magdalena Andersson betonade vilket fantastiskt land Sverige var att leva i, och hon diskuterade svåra samhällsproblem utan att förfalla till alarmism. Hennes optimism utmynnade i den avslutande, framåtsyftande och kaxiga uppmaningen: Vi socialdemokrater ska samla alla som väljer framtiden. För framtiden, den har valt oss.

Nu går nu in i ett nytt skede i svensk politik. Ett oerhört spännande år ligger framför oss. Vår statsminister efter valet 2022 kommer sannolikt att heta antingen Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson. Jag tror hon kommer att heta Magdalena Andersson. Vad tror ni?

Hela Magdalena Andersson tal kan läsas här.

Jag kommenterar talet för TT här.

Tungt för oppositionen i opinionsmätningarna

Nu drar budgetprocessen igång. I dagsläget talar mycket för att Magdalena Andersson lyckas få med både Nooshi Dadgostar och Annie Lööf på vagnen. Vänsterpartiets krav på budgeten, såsom de framfördes i en artikel på DN Debatt för några veckor sedan, var inte ohemula. Centerpartiet har inte mycket att vinna på att orsaka en regeringskris senare i höst. Och Magdalena Andersson har gott om miljarder att fördela.

Jag noterar att det går väldigt dåligt för oppositionen i opinionsmätningarna. Trots alla regeringskriser. Trots regeringens svaga parlamentariska underlag. Trots skjutningarna och en socialdemokrati som borde vara väldigt regeringstrött efter sju tunga och turbulenta år. Men om dagens mätning från SVT/Novus vore valresultat skulle vi ändå med stor sannolikhet få en ny S-ledd regering. Det är otvivelaktigt ett underbetyg åt oppositionen, med tanke på var vi befinner oss i mandatperioden. De tre rödgröna partierna samlar tillsammans 41.5 procent mot de fyra borgerliga partiernas 37.5 procent. Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna samlar tillsammans 48.2 procent, mot Socialdemokraternas, Miljöpartiets, Centerpartiets och Vänsterpartiets 50.4 procent. Och då har jag ändå valt att räknat in Liberalerna, som med sina 2.1 procent ligger långt ifrån riksdagsspärren och gör sitt sämsta resultat någonsin i en SVT/Novus-mätning.

Om några veckor är det val i både Norge och Tyskland. I båda länderna tyder opinionsmätningarna på ett regeringsskifte, och att Socialdemokraterna kommer att kunna ta över makten. Det är klart att det i så fall blir en energikick även för de svenska Socialdemokraterna.

Och söndag 19 september är det kyrkoval i Sverige. Det är ett viktigt val! Glöm inte att gå och rösta.

Ja - gärna en rejäl konflikt mellan M och S om bankskatt och familjevecka

I dag berättade finansminister Magdalena Andersson att de rödgröna partierna, Centerpartiet och Liberalerna enats om en ny bankskatt. Det tycker jag är ett utmärkt (även om jag gärna sett att välfärdssektorn fått ta del av den nya inkomstkällan, och att den inte främst går till en miljardrullning till försvaret).

Moderaterna rasar. I stället för en bankskatt vill partiet finansiera de ökade försvarskostnaderna med att skrota de reformer om minskad arbetstid - den så kallade familjeveckan och förslaget om personlig utvecklingstid - som Socialdemokraterna och Miljöpartiet gick till val på och som finns med i Januariavtalet.


Det gläder mig om vi här kan synliggöra den klassiska vänster-högerkonflikt som fortfarande strukturerar svensk politik. Moderaterna säger nej till bankskatt och vill i stället låta bli att sänka arbetstiden. Den rödgröna regeringen säger ja till bankskatt och vill ge människor mer tid med sina barn och möjlighet till kompetensutveckling.

Förslaget om utvecklingstid ger en anställd rätt till tjänstledighet i upp till ett år med ersättning motsvarande a-kassa, i syfte att möjliggöra kompetensutveckling och ge arbetslösa människor en möjlighet till jobb. Familjeveckan innebär en extra ledig vecka per år för föräldrar för att vara tillsammans med sina barn. Det är en samhällsnyttig reform som kommer att underlätta vardagslivet och skapa bättre livskvalitet för väldigt många människor i Sverige.

Vi talar alldeles för lite om arbetstid i Sverige. Åttatimmarsdagen genomfördes redan 1919, vilket i praktiken innebar en 48-timmars arbetsvecka eftersom även lördagar var arbetsdagar. Under 1950- och 1960-talen sänktes arbetstiden successivt och år 1971 beslutade riksdagen om 40 timmars arbetsvecka. Det var bra, men det har faktiskt snart gått 50 år - ett halvt sekel - sedan dess. Visst, semestern har förlängts och möjligheter till föräldraledigheter utökats. Men effektiviteten och produktiviteten i arbetet har ökat kraftigt. Andelen som arbetar heltid har ökat jämfört med när 40-timmarsveckan infördes och övertidsarbete är mycket vanligt.

Under de senaste sex åren har hustrun och jag välsignats med sju barnbarn. Jag ser hur de yrkesarbetande föräldrarna - och deras vänner som är i samma situation - sliter så hårt för att få tiden att räcka till och vardagen att gå ihop.

För mig är familjeveckan en reform som är för barnen, den är bra för föräldrarna, den är bra för Sverige. Vill Moderaterna ta strid mot den reformen, så var så goda. De kommer att förlora den striden också.

”Vi behöver närma oss, inte fjärma oss, från varandra.”

Det har varit glädjande att lyssna till både Nyamko Sabunis och Annie Lööfs tal i Almedalen de senaste kvällarna. Båda har hållit optimistiska och hoppfullt framtidsorienterade tal, med väldigt få partipolitiska slängar mot sina meningsmotståndare. Båda har också gjort starka markeringar mot främlingsfientlighet och mot de angrepp som förekommer på alla människors lika rättigheter och värde. Annie Lööf fick i kväll veckans starkaste applåd när  hon kommenterade relationer mellan nya och mer etablerade grupper i Sverige: ”vi behöver närma oss, inte fjärma oss. från varandra”. Jag hoppas och tror att Magdalena Andersson i sitt tal i morgon fortsätter i den andan.

Som jag tidigare påpekat: Om man oavlåtligen biter sig fast vid det man kallar "människors oro" är det inte så konstigt om människor till sist börjar känna sig oroliga.

Det finns - förstås - konflikter mellan de rödgröna partierna och de borgerliga partierna i fördelningsfrågor och jämlikhetsfrågor. Det är naturligt, och konflikt är en nödvändig del i en fungerande demokrati. Men låt oss hantera dessa konflikter på ett värdigt sätt, och betona även de saker som håller oss samman - till exempel synen på människovärdet och kampen för alla människors lika rättigheter och värde.

Dagens Mångfaldsparad i Visby utstrålade verkligen hopp och framtidstro. Så mycket glädje och så mycket kärlek - över partigränser, på en gemensam värdegrund - var det länge sedan jag upplevde.

Bland en del andra arrangemang i dag medverkade jag också i manifestationen Flykting for ever?, med representanter för de rödgrönrosa partierna och för civilsamhällets organisationer: Gudrun Schyman, Rasmus Ling, Farida al-Abani, Sanna Vestin, Sofia Rönnow Pessah, Cecilia Herdenstam och Joakim Månsson Bengtsson.