Andersson + Busch = Sant?

Jag förstår att det är jätteviktigt för Moderaterna. Ebba Busch gör sitt bästa för att offentligt dissa Ulf Kristerssons inbjudan till Tidöpartierna till ett strategimöte hemma hos honom i Strängnäs före jul. 

Själv får jag Maramö-vibbar. Jag tänker på när Annie Lööf bjöd in sina motvilliga partiledarkamrater i Alliansen till sin mamma och pappas hem i Maramö inför valet 2014 - för att utveckla Alliansen 2.0. Mötet hånades i medierna, då det inte kom ut så mycket mer än att partiledarna grillat korv tillsammans.

Ebba Busch säger heller inte definitivt nej till att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister, även om "det är väldigt svårt att se". Busch berömmer Magdalena Anderssons konstruktivitet i energisamtalen, hennes engagemang för sjukvårdsfrågan och att Socialdemokraterna "har en väldigt lång och gedigen historia av att vara samhällsbyggare".

 

Magdalena Andersson är inte sen att återgälda Ebba Buschs vänligheter. Andersson tycker att Ebba Busch utspel ”är väldigt intressant” och att "Ebba har utvecklats till en mer pragmatisk politiker.” Även Magdalena Andersson nämner energipolitiken och sjukvården som frågor där hon tror att Socialdemokraterna skulle kunna samarbeta med Kristdemokraterna.

 

Det är tydligt att Ebba Busch här och nu markerar sitt och Kristdemokraternas oberoende av de andra Tidöpartierna. Hon vill visa statsmannaskap genom att inte stänga några dörrar i regeringsfrågan. Hon vill också stärka Kristdemokraternas ställning i det interna Tidö-samarbetet genom att visa att hon inte kan tas för given.

 

Jag tror Kristdemokraterna på sikt kan vinna på att markera ett visst avstånd mot Moderaterna och mot Sverigedemokraterna. Jag känner så många kristdemokrater som med sorg och förtvivlan beskådat partiets vandring högerut och dess anammande av en populistisk, auktoritär retorik (som för övrigt påbörjades redan under hennes företrädare Göran Hägglunds tid, och hans famösa verklighetens folk-tal i Almedalen 2009). Problemet för Ebba Busch är i så fall möjligen att Kristdemokraterna - på samma sätt som Centerpartiet - har bytt ut sina gamla väljare mot nya. Det är inte självklart att de gamla låter sig lockas tillbaka. 

 

Kanske vill Ebba Busch till och med hålla dörren öppen för regeringsmedverkan om Tidö-partierna förlorar valet 2026? Magdalena Andersson har tydligt blinkat mot mitten inför en framtida regeringsbildning. 

 

En regering med S-MP-C-KD-(L) - vad säger ni om det, kära läsare?

 

Foto: Björn Lindahl
 

 

 Foto: Claudio Bresciani, TT.

 

 

Själaringning för Alliansen?

I morgon onsdag röstar Centerpartiet och Liberalerna nej till Ulf Kristersson som statsminister för en regering bestående av Moderaterna och Kristdemokraterna. Både Ulf Kristersson och Annie Lööf beskriver händelsen som "historisk". Skådar vi nu månne slutet på Alliansens svåra och utdragna dödskamp?

Ulf Kristersson anklagar Annie Lööf för att spräcka Alliansen genom att rösta nej till två allianspartier som vill bilda regering. Annie Lööf anklagar Ulf Kristersson för att spräcka Alliansen genom att försöka bilda regering trots att två allianspartier är emot. Men Alliansens kris ligger förstås djupare än så. Som Ewa Stenberg skriver i DN i dag är det ingen enskild partiledares fel att Alliansen spricker. Grundförklaringen är i stället det förändrade politiska landskapet, främst den nya, nationalistiskt impregnerade politiska dagordningen och framväxten av det högerradikala, nationalkonservativa Sverigedemokraterna. Moderaterna och Kristdemokraterna förhåller sig till dessa politiska förändringar på ett helt annat sätt än vad Centerpartiet och Liberalerna gör. De skilda förhållningssätten mellan å ena sidan Moderaterna och Kristdemokraterna och å andra sidan Centerpartiet och Liberalerna vilar på ideologisk grund och kan därför inte viftas bort.

Alliansen var länge en framgångssaga för de borgerliga partierna. Nya tider kräver emellertid nya lösningar. Det är möjligt att Alliansen genom konstgjord andning kan hanka sig fram ytterligare en tid. Men för uppståndelse krävs en frälsare. Någon sådan är inte i sikte.

Annie Lööf förstärker oredan i Alliansen

I dag blev det känt att Centerpartiet och Annie Lööf vill försöka stoppa en del skattehöjningar genom att bryta ut enskilda förslag ur regeringens höstbudget, trots att partiet tidigare gått i spetsen för att Alliansen inte ska lägga något mer gemensamt budgetförslag under mandatperioden. Om Centerpartiets förslag ska nå framgång krävs Sverigedemokraternas aktiva stöd i riksdagen. Centerpartiet menar att deras modell för att stoppa regeringens förslag inte bryter mot det så kallade ramverket.

Centerpartiets förslag har inte förankrats med övriga allianspartier. I stället påvisar förslaget den djupnande klyftan inom Alliansen, inte minst i regeringsfrågan.


Detta ligger inte i linje med vad Alliansen sagt tidigare. Detta är definitivt en ny linje från Centern, säger Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson till TT. Mats Persson tillägger att det finns många nackdelar med att bryta ut enskilda delar ur regeringens budgetproposition och att det då även kan bli svårt för en eventuell framtida alliansregering i minoritet att få igenom sin budget.

Moderaternas besked är fortfarande att det är med en gemensam budget som alliansen ska lägga om den ekonomiska politiken, säger Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson till Expressen.

Kristdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Jakob Forssmed uppger att det bästa sättet att stoppa regeringens politik fortfarande är att lägga fram en sammanhållen Alliansbudget.

Anna Kinberg Batra väckte för en tid sedan stor irritation hos sina allianskamrater då hon berättade att Moderaterna svängde och öppnade dörren för samarbete med Sverigedemokraterna utan att i förväg ordentligt ha informerat övriga partiledare inom Alliansen. I dag är det Annie Lööf som väcker en motsvarande irritation i Alliansen då hon inte heller i förväg ordentligt informerat sina partiledarkollegor. Vore kanske läge att se över de interna kommunikationsstrategierna inom Alliansen? I alla fall om man gör anspråk på att vilja och kunna regera tillsammans.

Jag kommer osökt att tänka på när Annie Lööf i sitt sommartal i Almedalen 2012 inbjöd sina partiledarkollegor till sitt föräldrahem i Maramö för att där genomföra vad hon menade var en nödvändig uppgradering av Alliansen till 2.0. Övriga alliansledare blev tagna på sängen och var skeptiska till idén, men hade naturligtvis ingen möjlighet att tacka nej när inbjudan blev offentlig. Alliansträffen i Maramö genomfördes i februari 2013 och blev ingen succé, för att uttrycka det milt. Alliansledarna grillade korv och hissade flaggor inför ett förbluffat massmedieuppbåd som försiktigt undrade om det var detta som var uppgraderingen till Alliansen 2.0. Vid sidan av flagghissningen och korvgrillningen tillsattes några gemensamma arbetsgrupper och det fattades beslut om att genomföra ett gemensamt "större Allianskonvent" inför valrörelsen 2014.

Vi får väl se om alliansledarna när de träffas i nästa vecka för att diskutera Annie Lööfs förslag kommer fram till något mer substantiellt än vad de gjorde vid det misslyckade Maramö-mötet. Men Annie Lööf har spelar högt. För första gången på länge kritiseras nu Centerpartiet och Annie Lööf för otydlighet i politiken och för att av opportunistiska skäl byta ståndpunkt i budgetfrågan och ge Sverigedemokraterna inflytande över den ekonomiska politiken. En positionsförskjutning som riskerar att skapa politiskt kaos.

Själv hoppas jag att centerledarens utspel får två konsekvenser. För det första en blocköverskridande överenskommelse om praxis för oppositionens handlingsutrymme i samband med riksdagens budgetbehandling. För det andra en rejäl vänster-högerkonflikt om skattepolitiken. Jag tror att svensk demokrati skulle må bra av båda dessa saker.

Maramö 2. Om Alliansens konvent som blev en kick off

Uppdaterat fredag 6 juni kl 08.45: Dagens mätning från Expressen/Demoskop förstärker bilden av ett hopplöst opinionsunderläge för Alliansen. I mätningen får Moderaterna endast 18.5 procent, vilket är partiets lägsta resultat sedan Bo Lundgren tvingades avgå som partiledare år 2003. Skillnaden mellan Alliansen och de rödgröna partierna uppgår nu - bara 100 dagar före valet - till nära 16 procentenheter. Räknar vi in Feministiskt initiativ - som fick 4.4 procent i mätningen - i de rödgröna så uppgår skillnaden till över 20 procentenheter.

Alliansen får finna tröst i att både Kristdemokraterna och Centerpartiet med sina 4.8 respektive 5.3 procent befinner sig en bit över fyraprocentsspärren, samt att Socialdemokraterna inte på något sätt lyckas fånga upp de rödgröna vindar som i dag präglar opinionsläget. Socialdemokraterna får 29.1 procent, vilket är ett för partiet riktigt dåligt resultat.

Mycket talar för att vi får ett valresultat där Stefan Löfven bildar regering, men att skillnaden i styrka mellan Socialdemokraterna och de övriga rödgröna partierna är betydligt mindre än vad han hade önskat. Om Sverigedemokraterna i ett sådant läge får en vågmästarposition tror jag bara det är en fråga om tid innan Centerpartiet och Folkpartiet på allvar börjar fundera på att tacka ja till Stefan Löfvens inviter om att ingå i en blocköverskridande regering.

*

I dag genomfördes under lätt uppseendeväckande former Alliansens så kallade kick off i Nacka. Det blev mycket tjo och tjim och en del politik också. Men vad betyder Alliansens kick off för den kommande valrörelsen och för Alliansens möjligheter att vända valvinden och vinna valet i september 2014?

För att finna bakgrunden till dagens kick off får vi gå tillbaka ända till sommaren 2012, då centerledaren Annie Lööf i sitt tal i Almedalen konstaterade att Alliansen gick på tomgång och att den måste uppgraderas till 2.0 för att kunna vinna valet 2014. I den iakttagelsen hade Annie Lööf alldeles rätt, och det hedrar henne att hon insåg faran och slog larm. Hennes sätt att hantera insikten var emellertid inte lika imponerande. Utan att först förankra med sina partiledarkollegor inbjöd Annie Lööf Alliansledarna till sitt föräldrahem i Maramö för att där genomföra den nödvändiga uppgraderingen. De övriga partiledarna var skeptiska till idén, men hade naturligtvis ingen möjlighet att tacka nej när inbjudan blev offentlig. Alliansträffen i Maramö genomfördes i februari 2013 och blev ingen succé, för att uttrycka det milt. Alliansledarna grillade korv och hissade flaggor inför ett förbluffat massmedieuppbåd som försiktigt undrade om det var detta som var uppgraderingen till Alliansen 2.0. Vid sidan av flagghissningen och korvgrillningen tillsattes några gemensamma arbetsgrupper och det fattades beslut om att genomföra ett gemensamt "större Allianskonvent" inför valrörelsen 2014.

Ju mer tiden har gått och ju dystrare Alliansens opinionssiffror blivit, desto svårare har det varit att uppbåda någon starkare entusiasm inom Alliansen för det gemensamma större konventet. För att tona ned förväntningarna döptes så småningom konventet om till en kick off.

Det var denna gemensamma kick off som genomfördes i Nacka tidigare i dag. Med ballonger, inhyrda lekledare och manusskrivna skämt om det interna samarbetet inom Alliansen och om den rödgröna oppositionens mötte partiledarna pressen. Det gick sådär och för en utomstående kändes arrangemanget lätt ansträngt och konstlat amerikaniserat. Fredrik Reinfeldt uttalade visdomsord som till exempel: Om man inte förbereder sig så är man inte förberedd (angående en eventuell rödgrön regerings förmåga att samarbeta internt). Detta är inte värdigt, alliansen! skrev Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg på Twitter.

Om vi håller oss till den politik som trots allt också förekom på dagens kick off så var det två ämnen som Alliansledarna valde att lyfta fram: regeringsfrågan och jobben. Regeringsfrågan kommenterades i huvudsak i form av lustigheter om splittringen mellan de rödgröna partierna och om Miljöpartiets vilja att utveckla ett hållbart ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt. Jobbfrågan spelades upp främst genom att Alliansen nu valt att följa efter Socialdemokraterna och formulera konkreta mål för sysselsättningen samt en utfästelse om att göra valet 2014 till ett val mellan arbetslinjen och bidragslinjen. Har vi hört det förut? Svaret är ja. Kommer det att vända opinionen? Knappast. Kommer det att leda till valseger? Svaret är nej.

Om vi får en valrörelse där det redan på förhand är klart att de rödgröna partierna blir större än Alliansen och att Stefan Löfven kommer att få bilda regering öppnas dörren för så kallade valrörelseraketer. På den borgerliga sidan har jag en liten känsla av att Centerpartiet och Annie Lööf i så fall ligger i slagläge. Statistiken talar egentligen emot - i SCB:s senaste partisympatimätning är det betydligt fler väljare som har Folkpartiet som näst bästa parti. Men jag tror att Centerpartiet genom att starkare fokusera på landsbygd, miljö och småföretag och som nu verkar ha fått ordning på sitt interna arbete kan bli en överraskning. Kom ihåg var ni hörde det först. Och om det inte blir så, så får ni gärna glömma bort att ni hörde det alls. :)

Morgondagens partiledardebatt och supervalåret 2014

I morgon onsdag drar supervalåret 2014 igång på riktigt, med en partiledardebatt i riksdagen. De rödgröna partierna kommer till debatten i ett opinionsmässigt överläge som har förstärkts under den senaste tiden. I Demoskops senaste mätning var till exempel de rödgrönas ledning hela 16.2 procentenheter, i United Minds var ledningen 11.9 enheter. (En enskild mätning från Yougov visar dock på minskat avstånd mellanblocken, avståndet där var 6.6 enheter.)

Många påminner om att de rödgröna partierna var i opinionsmässigt överläge även i januari 2010, det vill säga motsvarande tidpunkt under förra mandatperioden. Den gången kunde ju som bekant Allianspartierna hämta in de rödgrönas försprång och vinna valet i september 2010.

Men de borgerliga partierna har en betydligt svårare uppgift framför sig denna gången. De rödgrönas försprång är nu större, och försprånget har varit stabilt eller till och med vuxit över tid. Vid förra valet var de rödgröna på väg ner i opinionen i början av 2010, och de hade tappat signifikant från ett opinionsöverläge som när det var som störst i enskilda mätningar ett par år före valet översteg 20 procentenheter. Denna gång ser opinionsläget mer stabilt ut.

Än viktigare är att väljarna hyser ett större förtroende för Socialdemokraterna/de rödgröna i de politiska sakfrågor som sannolikt kommer att få störst betydelse i höstens valkampanj - det vill säga jobb, skola samt vård och omsorg. Alliansregeringens enda starka kort är landets ekonomi samt eventuellt oklarheten kring vem Stefan Löfven kommer att bilda regering med om han vinner valet.

Dessutom har samhällsdebatten vridits i en riktning där fokus alltmer kommit att hamna på brister i välfärdsstaten - den skyhöga ungdomsarbetslösheten, krisen i skolan, brister inom sjukvården samt nu senast det kraftigt sviktande förtroendet för försvaret. Allt annat lika är det är tungt att regera. När hände det senast att en och samma regering i Europa i val fick förnyat förtroende för en tredje mandatperiod i följd? Jag kommer inte på någon direkt. Kanske någon annan som vet?

Allianspartierna har tidigare hyst visst hopp vid tanken på att ett överläge för oppositionen skulle "vara normalt" under mellanvalsperioden och att det skulle bli jämnare mellan blocken ju närmare valet kommer. Men statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson har visat att det inte är så enkelt. Det finns helt enkelt inga belägg för att det skulle vara jämnare mellan blocken under valår jämfört med icke valår. Kanske att Fredrik Reinfeldt själv nu också har börjat inse detta. Om jag förstått det rätt talade Fredrik Reinfeldt tidigare ofta och länge just om att opinionsläget "brukade" bli jämnare under valår. De senaste gångerna jag hört Reinfeldt uttala sig i ämnet har han i stället sagt att opinionsläget "ibland" blir jämnare under valår. Reinfeldts förändrade ordval kan tyckas vara en liten sak, men Djävulen gömmer sig ju som bekant i detaljerna.

De rödgröna kan således sitta lugnt i båten - det är Allianspartierna som måste agera och förändra de politiska förutsättningerna inför höstens val. Centerledaren Annie Lööf argumenterade med kraft i Almedalen sommaren 2012 för att Alliansen måste uppgraderas till 2.0 för att kunna fortsätta utvecklas. Annie Lööfs utspel ledde fram till ett möte mellan Alliansens partiledare i Maramö, ett möte som inte utmynnade i någonting och för vilket Annie Lööf fick utstå mycket spe. Men det förhindrar inte att hon hade alldeles rätt i sak. Om inte Alliansen lyckas uppgradera sig till något utöver det den är i dag talar det mesta för att vi  går mot ett regeringsskifte i september 2014.

Alliansen och livet efter Maramö

Eftersnacket till Alliansmötet i Maramö pågår för fullt. Blev det flipp eller flopp? Jag gav följande kommentar till TT.

Regeringsfrågan är ett av Alliansens starkaste kort inför valet 2014. Därför är det viktigt för Alliansen att visa upp sig gemensamt för att förstärka bilden av ett fungerande samarbete.Ur det perspektivet var Maramö en framgång.

Däremot bidrog Maramö också till att förstärka bilden av en Allians som går på tomgång när det gäller sakpolitiken. I väljarnas ögon kan kombinationen av det enorma medieuppbådet och frånvaron av sakpolitiska utspel uppfattas som att Alliansen prioriterar fel saker. Oppositionen plockar gratispoäng genom bilden av att när Alliansen träffas grillar de korv, hissar flaggor och diskuterar nya möten i stället för att på allvar tackla svåra samhällsproblem, särskilt ungdomsarbetslösheten.

Mötet i Maramö blev ett strategiskt problem för Alliansen. Annie Lööf hade i sitt Almedalstal sommaren 2012 bjudit in till mötet utan att förankra det med övriga partiledare. Dessutom spelade Lööf upp förväntningarna genom att i inbjudan beskriva mötet som en nystart för att ge mer glöd i samarbetet och att Alliansen i Maramö skulle uppgraderas till 2.0. Övriga partiledare var skeptiska till arrangemanget, men hade ingen möjlighet att tacka nej. Jag tror att Alliansledarna drar en gemensam suck av lättnad nu när mötet är över.

Kommentaren finns publicerad tillsammans med synpounkter från Tommy Möller och Jonas Hinnfors här.

Dagens Sifo: Miljöpartiet gynnas av mobilisering för en generös invandrings- och flyktingpolitik

I dagens Sifo-undersökning ökar Miljöpartiet med två procentenheter, från 9.0 till 11.0 procent, och är därmed i mätningen riksdagens tredje största parti. Det är troligt att Miljöpartiet gynnas av den fokusering på invandrings- och flyktingpolitik som präglat den senaste tidens debatt. Partier överhuvudtaget tenderar att gynnas av att deras profilfrågor dominerar den politiska dagordningen. Till en början tjänade Sverigedemokraterna på att invandrings- och flyktingpolitiken diskuterades flitigt. Miljöpartiets framgång kan vara ett uttryck för en mobilisering av väljare som brinner för en generös invandrings- och flyktingpolitk och värnar asylrätten.

Sverigedemokraterna minskar nu för andra mätningen i rad och ligger på 8.5 procent. Det är bara 2.8 procentenheter över valresultatet från 2010 på 5.7 procent.

För första gången någonsin i Sifo ligger Kristdemokraterna och Centerpartiet samtidigt under fyraprocentsgränsen, båda partierna får 3.6 procent. Det lär bli ett intressant Alliansmöte i Maramö om en vecka.

De tre rödgröna partierna får sammalagt 48.0 procent, mot Alliansens 42.4, vilket innebär ett övertag för de rödgröna på 5.6 procentenheter. Skillnaden mellan den rödgröna oppositionen och alliansregeringen har varit stabil under en längre tid nu.

En del borgerliga debattörer menar att det är fel att redovisa opinionen för de rödgröna partierna tillsammans, eftersom de inte utgör ett självklart regeringsunderlag. Här pågår en politisk dragkamp. Om de rödgröna partierna redovisas tillsammans framstår de informellt och visuellt som ett tänkbart regeringsunderlag. Om de rödgröna partierna redovisas var för sig framstår det som att det i praktiken inte finns något egentligt regeringsalternativ till Alliansen.

Alla stora medier väljer att redovisa opinionen för de rödgröna partierna tillsammans. Jag tycker det är ett helt riktig bedömning. Om allianspartierna efter valet 2014 är större än de rödgröna partierna talar allt för ett fortsatt borgerligt regeringsinnehav. Om de rödgröna partierna efter valet 2014 i stället är större än alliansen blir det med all sannolikhet så att Stefan Löfven får bilda regering. Den relativa storleken mellan alliansen och de rödgröna får i praktiken en avgörande betydelse. Dessa politiska realiteter känner medierna förstås till, och låter också dessa realiteter prägla rapporteringen av opinionsmätningarna.