I DN/Ipsos oktobermätning gör Moderaterna med sin nyvalde partiledare Ulf Kristersson ett ryck och ökar från 16 till 22 procent. En mätning är ingen mätning brukar man säga (ja, jag vet att Yougov nyligen publicerat en mätning som går i samma riktning), och det gäller förstås även denna.
Men allt annat lika innebär Ipsos-mätningen en välbehövlig vitamininjektion för Alliansen. I mitt twitterflöde syntes tillsynes upprymda centerpartister, trots att det egna partiet backat med tre procentenheter. Äntligen kunde ett riktigt ledarskap för alliansprojektet skönjas vid horisonten.
Moderaternas framgång - om det nu är en rejäl sådan - handlar i grunden om att partiets marsch högerut nu på ett trovärdigt sätt synliggjorts inför väljarna. Förlorarna är Sverigedemokraterna, som i olika mätningar gör sina sämsta resultat på flera år. Vinnare är den svenska demokratin och den politiska debatten. Svensk politik behöver ett rejält högerparti i stället för ett rasism-impregnerat, populistiskt paria-parti som Sverigedemokraterna.
Vem vet. Kanske kan vi nu få en valrörelse som handlar om välfärden, resursfördelning och jämlikhetsfrågor i stället för en jakt mot botten där partierna försöker överträffa varandra med förslag om vem som vill ha strängast straff och stänga gränserna mest. Kanske är det att hoppas på för mycket.
Visar inlägg med etikett Yougov. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Yougov. Visa alla inlägg
2015-08-20
Om opinionsmätningar och Sverigedemokraterna
I en uppmärksammad opinionsmätning från YouGov blir Sverigedemokraterna största parti. Sverigedemokraterna får 25.2 procent, mot 23.4 procent för Socialdemokraterna och 21.0 procent för Moderaterna. De rödgröna partierna är något större än Alliansen - 36.6 procent mot 34.7 procent.
Undersökningen skall tas med en nypa salt. Dels eftersom det aldrig går att dra några säkra slutsatser utifrån en enskild mätning. Dels eftersom YouGov inte använder sig av slumpmässiga urval utan arbetar med delvis självrekryterade webbpaneler. Därigenom är det svårt att uttala sig om resultatens representativitet för hela befolkningen.
Torbjörn Sjöström på Novus säger till Sveriges Television att Novus inom kort publicerar sin augustimätning och att Sverigedemokraterna sannolikt inte kommer att bli landets största parti. Och på söndag presenteras den första Sifo-mätningen efter sommaren - den blir en viktig jämförelsepunkt. Jag skulle bli oerhört förvånad om Sverigedemokraterna är största parti i den mätningen.
Däremot är det sant att Sverigedemokraterna har gått kraftigt framåt i opinionen sedan valet 2014. Partiets egentligen enda viktiga fråga - flykting- och invandringspolitiken - har etablerat sig högt upp på den politiska dagordningen och den framstår som en allt viktigare fråga för väljarna. Därigenom ökar Sverigedemokraterna möjligheter till medieutrymme för sina ståndpunkter i frågan, vilket i sin tur kan bidra till att flykting- och invandringspolitikens plats på den politiska dagordningen förstärks ytterligare, etc etc.
I botten finns förstås de många miljoner människor som i förtvivlan flyr från krig och död, från hot och från odrägliga livsvillkor, med förhoppningar om att kunna få skydd och ett anständigt liv i den rika, demokratiska delen av världen. Jag är stolt och glad att bo i ett land som för en förhållandevis generös flykting- och invandringspolitik och där de politiska partierna - hittills - inte visat några närmare tecken på att närma sig Sverigedemokraternas politik i dessa frågor.
Det vore befriande om de sju partierna i riksdagen som inte delar Sverigedemokraternas människosyn nu kunde lägga politisk kraft på att: a.) veckla ut de skiljelinjer som naturligtvis finns även mellan dessa partier om hur en generös flykting- och invandringspolitik bäst bedrivs - Sverigedemokraternas existens får inte blockera en debatt mellan övriga partier i dessa frågor, och b.) synliggöra och ta strid kring de politiska konflikter som finns mellan vänster och höger i så många andra sakfrågor. Det är fortfarande vänster och höger som strukturerar huvuddragen i svensk politik. Då är det inte bra om de politiska sakfrågor som hör hemma på vänster-högerskalan försvinner ur debatten.
Undersökningen skall tas med en nypa salt. Dels eftersom det aldrig går att dra några säkra slutsatser utifrån en enskild mätning. Dels eftersom YouGov inte använder sig av slumpmässiga urval utan arbetar med delvis självrekryterade webbpaneler. Därigenom är det svårt att uttala sig om resultatens representativitet för hela befolkningen.
Torbjörn Sjöström på Novus säger till Sveriges Television att Novus inom kort publicerar sin augustimätning och att Sverigedemokraterna sannolikt inte kommer att bli landets största parti. Och på söndag presenteras den första Sifo-mätningen efter sommaren - den blir en viktig jämförelsepunkt. Jag skulle bli oerhört förvånad om Sverigedemokraterna är största parti i den mätningen.
Däremot är det sant att Sverigedemokraterna har gått kraftigt framåt i opinionen sedan valet 2014. Partiets egentligen enda viktiga fråga - flykting- och invandringspolitiken - har etablerat sig högt upp på den politiska dagordningen och den framstår som en allt viktigare fråga för väljarna. Därigenom ökar Sverigedemokraterna möjligheter till medieutrymme för sina ståndpunkter i frågan, vilket i sin tur kan bidra till att flykting- och invandringspolitikens plats på den politiska dagordningen förstärks ytterligare, etc etc.
I botten finns förstås de många miljoner människor som i förtvivlan flyr från krig och död, från hot och från odrägliga livsvillkor, med förhoppningar om att kunna få skydd och ett anständigt liv i den rika, demokratiska delen av världen. Jag är stolt och glad att bo i ett land som för en förhållandevis generös flykting- och invandringspolitik och där de politiska partierna - hittills - inte visat några närmare tecken på att närma sig Sverigedemokraternas politik i dessa frågor.
Det vore befriande om de sju partierna i riksdagen som inte delar Sverigedemokraternas människosyn nu kunde lägga politisk kraft på att: a.) veckla ut de skiljelinjer som naturligtvis finns även mellan dessa partier om hur en generös flykting- och invandringspolitik bäst bedrivs - Sverigedemokraternas existens får inte blockera en debatt mellan övriga partier i dessa frågor, och b.) synliggöra och ta strid kring de politiska konflikter som finns mellan vänster och höger i så många andra sakfrågor. Det är fortfarande vänster och höger som strukturerar huvuddragen i svensk politik. Då är det inte bra om de politiska sakfrågor som hör hemma på vänster-högerskalan försvinner ur debatten.
2014-01-14
Morgondagens partiledardebatt och supervalåret 2014
I morgon onsdag drar supervalåret 2014 igång på riktigt, med en partiledardebatt i riksdagen. De rödgröna partierna kommer till debatten i ett opinionsmässigt överläge som har förstärkts under den senaste tiden. I Demoskops senaste mätning var till exempel de rödgrönas ledning hela 16.2 procentenheter, i United Minds var ledningen 11.9 enheter. (En enskild mätning från Yougov visar dock på minskat avstånd mellanblocken, avståndet där var 6.6 enheter.)
Många påminner om att de rödgröna partierna var i opinionsmässigt överläge även i januari 2010, det vill säga motsvarande tidpunkt under förra mandatperioden. Den gången kunde ju som bekant Allianspartierna hämta in de rödgrönas försprång och vinna valet i september 2010.
Men de borgerliga partierna har en betydligt svårare uppgift framför sig denna gången. De rödgrönas försprång är nu större, och försprånget har varit stabilt eller till och med vuxit över tid. Vid förra valet var de rödgröna på väg ner i opinionen i början av 2010, och de hade tappat signifikant från ett opinionsöverläge som när det var som störst i enskilda mätningar ett par år före valet översteg 20 procentenheter. Denna gång ser opinionsläget mer stabilt ut.
Än viktigare är att väljarna hyser ett större förtroende för Socialdemokraterna/de rödgröna i de politiska sakfrågor som sannolikt kommer att få störst betydelse i höstens valkampanj - det vill säga jobb, skola samt vård och omsorg. Alliansregeringens enda starka kort är landets ekonomi samt eventuellt oklarheten kring vem Stefan Löfven kommer att bilda regering med om han vinner valet.
Dessutom har samhällsdebatten vridits i en riktning där fokus alltmer kommit att hamna på brister i välfärdsstaten - den skyhöga ungdomsarbetslösheten, krisen i skolan, brister inom sjukvården samt nu senast det kraftigt sviktande förtroendet för försvaret. Allt annat lika är det är tungt att regera. När hände det senast att en och samma regering i Europa i val fick förnyat förtroende för en tredje mandatperiod i följd? Jag kommer inte på någon direkt. Kanske någon annan som vet?
Allianspartierna har tidigare hyst visst hopp vid tanken på att ett överläge för oppositionen skulle "vara normalt" under mellanvalsperioden och att det skulle bli jämnare mellan blocken ju närmare valet kommer. Men statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson har visat att det inte är så enkelt. Det finns helt enkelt inga belägg för att det skulle vara jämnare mellan blocken under valår jämfört med icke valår. Kanske att Fredrik Reinfeldt själv nu också har börjat inse detta. Om jag förstått det rätt talade Fredrik Reinfeldt tidigare ofta och länge just om att opinionsläget "brukade" bli jämnare under valår. De senaste gångerna jag hört Reinfeldt uttala sig i ämnet har han i stället sagt att opinionsläget "ibland" blir jämnare under valår. Reinfeldts förändrade ordval kan tyckas vara en liten sak, men Djävulen gömmer sig ju som bekant i detaljerna.
De rödgröna kan således sitta lugnt i båten - det är Allianspartierna som måste agera och förändra de politiska förutsättningerna inför höstens val. Centerledaren Annie Lööf argumenterade med kraft i Almedalen sommaren 2012 för att Alliansen måste uppgraderas till 2.0 för att kunna fortsätta utvecklas. Annie Lööfs utspel ledde fram till ett möte mellan Alliansens partiledare i Maramö, ett möte som inte utmynnade i någonting och för vilket Annie Lööf fick utstå mycket spe. Men det förhindrar inte att hon hade alldeles rätt i sak. Om inte Alliansen lyckas uppgradera sig till något utöver det den är i dag talar det mesta för att vi går mot ett regeringsskifte i september 2014.
Många påminner om att de rödgröna partierna var i opinionsmässigt överläge även i januari 2010, det vill säga motsvarande tidpunkt under förra mandatperioden. Den gången kunde ju som bekant Allianspartierna hämta in de rödgrönas försprång och vinna valet i september 2010.
Men de borgerliga partierna har en betydligt svårare uppgift framför sig denna gången. De rödgrönas försprång är nu större, och försprånget har varit stabilt eller till och med vuxit över tid. Vid förra valet var de rödgröna på väg ner i opinionen i början av 2010, och de hade tappat signifikant från ett opinionsöverläge som när det var som störst i enskilda mätningar ett par år före valet översteg 20 procentenheter. Denna gång ser opinionsläget mer stabilt ut.
Än viktigare är att väljarna hyser ett större förtroende för Socialdemokraterna/de rödgröna i de politiska sakfrågor som sannolikt kommer att få störst betydelse i höstens valkampanj - det vill säga jobb, skola samt vård och omsorg. Alliansregeringens enda starka kort är landets ekonomi samt eventuellt oklarheten kring vem Stefan Löfven kommer att bilda regering med om han vinner valet.
Dessutom har samhällsdebatten vridits i en riktning där fokus alltmer kommit att hamna på brister i välfärdsstaten - den skyhöga ungdomsarbetslösheten, krisen i skolan, brister inom sjukvården samt nu senast det kraftigt sviktande förtroendet för försvaret. Allt annat lika är det är tungt att regera. När hände det senast att en och samma regering i Europa i val fick förnyat förtroende för en tredje mandatperiod i följd? Jag kommer inte på någon direkt. Kanske någon annan som vet?
Allianspartierna har tidigare hyst visst hopp vid tanken på att ett överläge för oppositionen skulle "vara normalt" under mellanvalsperioden och att det skulle bli jämnare mellan blocken ju närmare valet kommer. Men statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson har visat att det inte är så enkelt. Det finns helt enkelt inga belägg för att det skulle vara jämnare mellan blocken under valår jämfört med icke valår. Kanske att Fredrik Reinfeldt själv nu också har börjat inse detta. Om jag förstått det rätt talade Fredrik Reinfeldt tidigare ofta och länge just om att opinionsläget "brukade" bli jämnare under valår. De senaste gångerna jag hört Reinfeldt uttala sig i ämnet har han i stället sagt att opinionsläget "ibland" blir jämnare under valår. Reinfeldts förändrade ordval kan tyckas vara en liten sak, men Djävulen gömmer sig ju som bekant i detaljerna.
De rödgröna kan således sitta lugnt i båten - det är Allianspartierna som måste agera och förändra de politiska förutsättningerna inför höstens val. Centerledaren Annie Lööf argumenterade med kraft i Almedalen sommaren 2012 för att Alliansen måste uppgraderas till 2.0 för att kunna fortsätta utvecklas. Annie Lööfs utspel ledde fram till ett möte mellan Alliansens partiledare i Maramö, ett möte som inte utmynnade i någonting och för vilket Annie Lööf fick utstå mycket spe. Men det förhindrar inte att hon hade alldeles rätt i sak. Om inte Alliansen lyckas uppgradera sig till något utöver det den är i dag talar det mesta för att vi går mot ett regeringsskifte i september 2014.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)