Morgondagens partiledardebatt och supervalåret 2014

I morgon onsdag drar supervalåret 2014 igång på riktigt, med en partiledardebatt i riksdagen. De rödgröna partierna kommer till debatten i ett opinionsmässigt överläge som har förstärkts under den senaste tiden. I Demoskops senaste mätning var till exempel de rödgrönas ledning hela 16.2 procentenheter, i United Minds var ledningen 11.9 enheter. (En enskild mätning från Yougov visar dock på minskat avstånd mellanblocken, avståndet där var 6.6 enheter.)

Många påminner om att de rödgröna partierna var i opinionsmässigt överläge även i januari 2010, det vill säga motsvarande tidpunkt under förra mandatperioden. Den gången kunde ju som bekant Allianspartierna hämta in de rödgrönas försprång och vinna valet i september 2010.

Men de borgerliga partierna har en betydligt svårare uppgift framför sig denna gången. De rödgrönas försprång är nu större, och försprånget har varit stabilt eller till och med vuxit över tid. Vid förra valet var de rödgröna på väg ner i opinionen i början av 2010, och de hade tappat signifikant från ett opinionsöverläge som när det var som störst i enskilda mätningar ett par år före valet översteg 20 procentenheter. Denna gång ser opinionsläget mer stabilt ut.

Än viktigare är att väljarna hyser ett större förtroende för Socialdemokraterna/de rödgröna i de politiska sakfrågor som sannolikt kommer att få störst betydelse i höstens valkampanj - det vill säga jobb, skola samt vård och omsorg. Alliansregeringens enda starka kort är landets ekonomi samt eventuellt oklarheten kring vem Stefan Löfven kommer att bilda regering med om han vinner valet.

Dessutom har samhällsdebatten vridits i en riktning där fokus alltmer kommit att hamna på brister i välfärdsstaten - den skyhöga ungdomsarbetslösheten, krisen i skolan, brister inom sjukvården samt nu senast det kraftigt sviktande förtroendet för försvaret. Allt annat lika är det är tungt att regera. När hände det senast att en och samma regering i Europa i val fick förnyat förtroende för en tredje mandatperiod i följd? Jag kommer inte på någon direkt. Kanske någon annan som vet?

Allianspartierna har tidigare hyst visst hopp vid tanken på att ett överläge för oppositionen skulle "vara normalt" under mellanvalsperioden och att det skulle bli jämnare mellan blocken ju närmare valet kommer. Men statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson har visat att det inte är så enkelt. Det finns helt enkelt inga belägg för att det skulle vara jämnare mellan blocken under valår jämfört med icke valår. Kanske att Fredrik Reinfeldt själv nu också har börjat inse detta. Om jag förstått det rätt talade Fredrik Reinfeldt tidigare ofta och länge just om att opinionsläget "brukade" bli jämnare under valår. De senaste gångerna jag hört Reinfeldt uttala sig i ämnet har han i stället sagt att opinionsläget "ibland" blir jämnare under valår. Reinfeldts förändrade ordval kan tyckas vara en liten sak, men Djävulen gömmer sig ju som bekant i detaljerna.

De rödgröna kan således sitta lugnt i båten - det är Allianspartierna som måste agera och förändra de politiska förutsättningerna inför höstens val. Centerledaren Annie Lööf argumenterade med kraft i Almedalen sommaren 2012 för att Alliansen måste uppgraderas till 2.0 för att kunna fortsätta utvecklas. Annie Lööfs utspel ledde fram till ett möte mellan Alliansens partiledare i Maramö, ett möte som inte utmynnade i någonting och för vilket Annie Lööf fick utstå mycket spe. Men det förhindrar inte att hon hade alldeles rätt i sak. Om inte Alliansen lyckas uppgradera sig till något utöver det den är i dag talar det mesta för att vi  går mot ett regeringsskifte i september 2014.

Stefan Löfvens insats i Agenda och P1-morgon

Projektet med att få ordning på socialdemokratin tycks ha utvecklats till en nationell angelägenhet. Stefan Löfven har fått en bra start och möts nu av uppmuntran och välvilja från alla politiska läger. Dagens opinionsmätning från United Minds skapar arbetsro - Socialdemokraterna ökar med 2.6 procentenheter och det är i princip jämnt mellan blocken. Såväl i SVT Agenda igår som i radions P1-morgon i morse lyckades Löfven framgångsrikt parera utfrågarens framstötar.

Hur kommer det då att gå? Jag publicerade tidigare i dag följande text på SVT Debatt:

Stefan Löfven kan vara nöjd med sitt första större offentliga framträdande, i gårdagens Agenda i Sveriges Television. Lugn och säker parerade han de flesta av utfrågaren Mats Knutsons frågor. I flera konkreta sakfrågor - kärnkraften, skatterna, vinst i välfärden - undvek han att ge klara besked. Men hans sätt att svara gav ändå tittaren en uppfattning om riktningen och ungefär var han och partiet kommer att landa. Jag blir mycket förvånad om inte Stefan Löfven de närmaste månaderna kommer att visa helt andra resultat i förtroendemätningarna än vad hans företrädare Håkan Juholt och Mona Sahlin gjorde.

Några nyheter presenterade inte Stefan Löfven. I skattefrågorna hukade han eftertryckligt bakom Leif Pagrotskys kommande skatteutredning. I frågorna om kärnkraft och vinst i välfärden upprepade han sina tidigare kända, försiktigt formulerade ståndpunkter. I frågan om svensk
vapenexport föreföll han närmast tafatt, och där finns det risk att fredsaktivister av olika slag känner sig mer bekväma hos Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet. Några frågor om jämställdhet, integration samt miljö och hållbar utveckling ställdes aldrig.

Överhuvudtaget har Stefan Löfven fått en bra start på sin partiledartid. Det fåtal opinionsmätningar som hunnit genomföras pekar alla i rätt riktning. Han möts av en enorm välvilja, inte enbart inom partiet utan i alla politiska läger. Det känns utomordentligt ovant – och för en del möjligen lätt obekvämt – att ha en partiledare för Socialdemokraterna som möts med uppskattning på borgerliga ledarsidor. Twitterflödet under Agendas sändning igår var en strid ström av vänliga ord.

Smekmånaden kommer förstås inte att pågå för evigt. Vi vet inte hur Löfven kommer att lyckas hantera situationer där han utsätts för riktig press. Mats Knutson är en vass utfrågare, men i Agenda lät han Löfven komma lättare undan än vad man kanske hade kunnat förvänta sig. Det var första kvällen som programledare för Mats Knutson, så kanske fanns det en del premiärnerver med i spelet.

Stefan Löfven kommer med stor sannolikhet att hejda Socialdemokraternas ras i opinionen, vinna tillbaka en del marginalväljare och väljare från traditionella LO-grupper. Det är det enkla uppgiften. Men för att inte Socialdemokraterna skall stanna vid ett 30-procentsparti krävs ett
förnyelsearbete som moderniserar och öppnar upp partiet och presenterar en ny samhällsanalys ur vilken skarpa politiska förslag kan mejslas fram. Det är ett arbete för den sittande programkommissionen och som skall vara avslutat till kongressen 2013. Om inte den processen lyckas kommer partiet att förbli ointressant för den växande väljargrupp som utgörs av människor med kreativa yrken och som bor i storstäderna.

Hur Stefan Löfvens lyckas hantera denna utmaning avgör om han kommer att bli något mera än en i hast framropad kompromisslösning och i stället leda socialdemokraternas mödosamma väg tillbaka till att åter bli Sveriges största parti och ledande politiska kraft.

Har de borgerliga toppat formen för tidigt?

När valrörelsen nu går in i sitt slutskede tyder opinionsmätningarna på att de borgerliga partierna har en liten men klar ledning. Det är en smaksak om man vill lägga betoningen på "liten" eller på "klar". I dagens Aftonbladet säger statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson att årets val blir "ett av de tre mest spännande någonsin" - tillsammans med valen 1973 och 2006. Dagens mätning från United Minds - som redovisas i samma artikel - visar också på ett mycket litet övertag för de borgerliga partierna (1.4 procentenheter).

Men ute i rörelsen hängs det på sina håll med huvudet. I stället för att ta fasta på att borgerlighetens försprång är "litet" så tenderar man att ta fasta på att det är "klart" och vecklar in sig i preliminära eftervalsanalyser (!) för att förklara det kommande nederlaget. Det knotas om att media mosar Mona Sahlin och blåser upp opinionsmätningar i stället för att fokusera på sakfrågor. Sådana stämningar är förstås kontraproduktiva och riskerar att bli självuppfyllande.

Modstulenheten är inte ologisk. Sommaren 2007 ledde det rödgröna blocket över Alliansen med så mycket som 20 procentenheter i en del mätningar, ett försprång som nu vänts till ett underläge. Men i stället för att deppa borde de rödgröna bita ihop och ta fasta på att opinionen aldrig i Sveriges moderna politiska historia svängt så kraftigt som den har gjort under den här mandatperioden. Dessa svängningar innebär förstås också att de borgerliga partiernas lilla men klara ledning är långt ifrån säker.

Opinionsmätningar är ingen prognos över valresultatet. Opinionsmätningar är som en termometer eller ett lackmustest som visar hur det ser ut i opinionen just nu. Valresultatet kan påverkas en hel del av en framgångsrik mobilisering de sista veckorna. Om nu valet - vilket Henrik Oscarsson menar - är ett av de tre mest spännande valen någonsin vore det ur de rödgrönas perspektiv bättre om energin lades just på en sådan mobilisering i stället för att skänka bort valsegern till förmån för ett letargiskt grämande över världens och medias uselhet.