Ifall någon skulle ha missat det så är jag en hängiven supporter till IFK Göteborg. Igår var det allsvensk säsongspremiär. IFK Göteborg tog emot regerande svenska mästarna Malmö FF på Ullevi, inför över 30 000 åskådare.
Dagen för säsongspremiären är för mig som fotbollssupporter den bästa dagen på hela året. Särskilt stunden för avspark är magisk. Varför känner jag så? Jo, därför att det är den stund då allt fortfarande är möjligt. En stund av längtan, en stund av hopp.
Där och då finns ingen oro. Försäsongens besvikelser, skadade nyckelspelare, experternas dystra profetior - där och då är detta kastat i glömskans sjö. Men hoppet lever. Hoppet att just denna gång, just denna säsong, just här och nu så kan drömmarna bli verklighet. Före avspark är ingenting omöjligt. Denna känsla är giltig för alla lag och för alla supporters. Jag kan tänka mig att den gäller i de flesta skapande och kreativa verksamheter överhuvudtaget - inför teaterpremiärer eller lanseringen av en ny produkt på marknaden.
När väl matchen är igång varar känslan olika länge. När Mikael Boman i 8:e minuten efter hörna nickar in 1-0 för IFK Göteborg bryter jublet loss och alla änglar flyger högt. Vi vet att känslan var rätt, att just denna dag och just denna säsong var faktiskt allting möjligt. När Malmö FF i 36:e minuten rättvist kvitterar till 1-1 är stunden slut.
Visst - IFK Göteborg kan fortfarande vinna matchen och vinna Allsvenskan. Jag kommer att finnas på plats så ofta jag kan under säsongen för att heja fram laget till SM-guld. Men magin är borta. Nu är det den hårda verkligheten som ligger framför oss.
Låt oss ta vara på dessa stunder av hopp och av magi. Inte bara i fotbollen, utan också i politiken och i livet. Det är sällan jag skådar så många glada och förväntningsfulla ansikten som inför matchen igår. Kanske lite som på 1 maj, men nu för tiden är det inga demonstrationståg som kommer i närheten av 30 000 deltagare.
Vi fokuserar för mycket på "människors oro". Vi borde fokusera mera på "människors hopp" - på de känslor som brinner i bröstet hos enskilda människor om hur det skulle kunna vara. Människors förhoppningar säger minst lika mycket om det samhälle vi lever i som människors oro. Hopp är ofta konstruktivt - oro är ofta destruktivt. Så låt oss hoppas!
Visar inlägg med etikett Politik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Politik. Visa alla inlägg
2015-10-27
Om Expressens självbelåtna debattstil i Nato-frågan
I dag skriver Expressens ledarsida att Socialdemokraterna "bör sluta fega om Nato" och att de socialdemokrater som "inser" att Sverige "måste" gå med i Nato borde börja driva opinion i frågan.
"Sluta fega". "Inser". "Måste". Jag blir lite trött av en självbelåten och auktoritär debattstil där meningsmotståndare kritiseras för att vara fega och handla mot bättre vetande. Självbelåtenheten är ett uttryck för att man ser den egna uppfattningen som Sanningen, som en opolitisk förnuftighet som alla egentligen ansluter sig till, i alla fall om man har tillräcklig information i frågan.
Åsiktsskillnaderna i den svenska Nato-opinionen beror inte på att den ena sidan är "feg" och den andra "modig". Inte heller beror åsiktsskillnaderna på att den ena sidan är "förnuftig" och den andra "oförnuftig". Nej, liksom i andra politiska sakfrågor beror åsiktsskillnaderna på att medborgarna har olika uppfattningar om vilken politik som bäst gynnar de värden man vill prioritera. Politik har sin grund i värdekonflikter och i intressekonflikter. Politik handlar inte om att några har skådat ljuset, medan andra inte har det.
Svensk Nato-debatt har sin grund i att det både i folkopinionen och bland politiker finns olika uppfattningar i bland annat följande frågor: Vilken politik gynnar bäst Sveriges säkerhet? Skulle risken öka eller minska för att Sverige som Nato-medlem mot sin vilja blev indraget i militära stridshandlingar? Vilken politik är bäst för att värna global fred och säkerhet? Vad innebär det i praktiken att Sverige som Nato-medlem blir en del av Nato:s kärnvapendoktrin? Skulle försvarsutgifterna öka eller minska om Sverige blev medlem av Nato?
På dessa frågor är svaren naturligtvis inte självklara. Svaren betingas inte bara av sakpolitiska bedömningar, utan också till exempel av hur vi definierar "säkerhet", hur vi värderar Sveriges säkerhet i förhållande till säkerhet för andra stater, hur högt vi värderar Sveriges nationella oberoende och vilken roll vi vill att Sverige skall spela i världspolitiken. Dessa svar betingas i sin tur av värderingar, ideologier och materiella intressen. Det är inget konstigt i det. Det är politik modell I A.
Så sluta fördumma debatten genom att låtsas som att det finns en sanning i frågan om svenskt Nato-medlemskap (en sanning som dessutom alltid samvarierar med den egna intagna ståndpunkten). Argumentera i stället för de värden som bör prioriteras, och hur dessa värden bäst värnas genom de politiska förslag man vill genomdriva. Då får vi en bättre och ideologiskt tydligare debatt.
Noterar för övrigt att Expressen påstår att det största Nato-motståndet finns i Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Uppgiften är felaktig. Sverigedemokraternas sympatisörer är mer positiva än negativa till svenskt Nato-medlemskap och mer positiva än vad till exempel Centerpartiets sympatisörer är.
Noterar också att Nerikes Allehanda redovisar en färsk finsk opinionsmätning som visar att Nato-motståndet är betydligt större i Finland än vad det är i Sverige.
"Sluta fega". "Inser". "Måste". Jag blir lite trött av en självbelåten och auktoritär debattstil där meningsmotståndare kritiseras för att vara fega och handla mot bättre vetande. Självbelåtenheten är ett uttryck för att man ser den egna uppfattningen som Sanningen, som en opolitisk förnuftighet som alla egentligen ansluter sig till, i alla fall om man har tillräcklig information i frågan.
Åsiktsskillnaderna i den svenska Nato-opinionen beror inte på att den ena sidan är "feg" och den andra "modig". Inte heller beror åsiktsskillnaderna på att den ena sidan är "förnuftig" och den andra "oförnuftig". Nej, liksom i andra politiska sakfrågor beror åsiktsskillnaderna på att medborgarna har olika uppfattningar om vilken politik som bäst gynnar de värden man vill prioritera. Politik har sin grund i värdekonflikter och i intressekonflikter. Politik handlar inte om att några har skådat ljuset, medan andra inte har det.
Svensk Nato-debatt har sin grund i att det både i folkopinionen och bland politiker finns olika uppfattningar i bland annat följande frågor: Vilken politik gynnar bäst Sveriges säkerhet? Skulle risken öka eller minska för att Sverige som Nato-medlem mot sin vilja blev indraget i militära stridshandlingar? Vilken politik är bäst för att värna global fred och säkerhet? Vad innebär det i praktiken att Sverige som Nato-medlem blir en del av Nato:s kärnvapendoktrin? Skulle försvarsutgifterna öka eller minska om Sverige blev medlem av Nato?
På dessa frågor är svaren naturligtvis inte självklara. Svaren betingas inte bara av sakpolitiska bedömningar, utan också till exempel av hur vi definierar "säkerhet", hur vi värderar Sveriges säkerhet i förhållande till säkerhet för andra stater, hur högt vi värderar Sveriges nationella oberoende och vilken roll vi vill att Sverige skall spela i världspolitiken. Dessa svar betingas i sin tur av värderingar, ideologier och materiella intressen. Det är inget konstigt i det. Det är politik modell I A.
Så sluta fördumma debatten genom att låtsas som att det finns en sanning i frågan om svenskt Nato-medlemskap (en sanning som dessutom alltid samvarierar med den egna intagna ståndpunkten). Argumentera i stället för de värden som bör prioriteras, och hur dessa värden bäst värnas genom de politiska förslag man vill genomdriva. Då får vi en bättre och ideologiskt tydligare debatt.
Noterar för övrigt att Expressen påstår att det största Nato-motståndet finns i Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Uppgiften är felaktig. Sverigedemokraternas sympatisörer är mer positiva än negativa till svenskt Nato-medlemskap och mer positiva än vad till exempel Centerpartiets sympatisörer är.
Noterar också att Nerikes Allehanda redovisar en färsk finsk opinionsmätning som visar att Nato-motståndet är betydligt större i Finland än vad det är i Sverige.
2013-07-02
Golden Age of Politics. Går vi mot en politikens guldålder?
I Almedalen lyssnade jag i dag på professor Charlie Beckett som medverkade på seminariet "Vinna eller försvinna? Hur ser framtiden ut för public service och tidningsbranchen". Beckett är chef för London School of Economics medie-tankesmedja Polis och har arbetat för bl a BBC News. Förutom Beckett medverkade även Heidi Avellan (politisk redaktör Sydsvenskan), Jan Helin (publisher, Aftonbladet) och Cilla Benkö (VD, Sveriges Radio). Jag räknade till nära 300 personer i lokalen.
Mycket av diskussionen kretsade kring hur de stora medieinstitutionerna skall kunna överleva i en allt mer digitaliserad och individualiserad värld. Så mycket nytt var det inte som sades. Men jag slogs av att de flesta av Charlie Becketts råd lika gärna hade kunnat tillämpas på de politiska partierna.
En digitaliserad och individualiserad värld kännetecknas kanske främst av interaktivitet. Relevanta medier och relevant journalistik i dag inte bara kommunicerar med medborgarna, medborgarna blir en del av mediet/journalistiken, och nätverksorganisation konkurrerar ut formella strukturer. På samma sätt måste de politiska partierna, för att åter blir relevanta för medborgarna, öppna upp sina organsiationsformer och släppa in medborgarna i det politiska arbetet på ett sätt som partiernas interna strukturer hittills inte tillåtit.
Becket menade att dagens journalister och medier måste omvandla sig från "creators" till "curators", det vill säga från att ha varit de som skapar nyheter och verklighetsskildringar till att vara de som tillför ett extra värde genom att välja ut berättelser och verklighetsskildringar och skapa ett sammanhang eller en problemställning. På samma sätt, menar jag, måste partierna släppa in medborgarna och deras värden, känslor, idéer och åsikter (det "politiska") för att därefter just välja ut och sätta ihop enskildheterna till en helhet, ett sammanhang, en problemställning som tar form av politiska förslag att driva i de beslutande församlingarna ("politiken"). Visst, partiforskare brukar betona vikten av att partierna "aggregerar" medborgarnas viljor. Men att vara curator är något annat än att aggregera, det är att tillföra något ytterligare, något extra.
Becket var mycket positiv och betonade de utmaningar och möjligheter som de nya förutsättningarna innebär - han menade att vi lever i en "Golden Age of Journalism". Det är mitt hopp och min tro att dessa förutsättningar föreligger även inom politiken. Ett rätt utnyttjande av digitaliseringens möjligheter och ett rätt tillgodogörande av individualiserade medborgares engagemang kan lägga grunden till en "Golden Age of Politics" - en politikens guldålder.
Vill tillägga att jag är väldigt glad att Cilla Benkö är chef för Sveriges Radio. Hon är i debatten medveten, analytisk och klar.
Mycket av diskussionen kretsade kring hur de stora medieinstitutionerna skall kunna överleva i en allt mer digitaliserad och individualiserad värld. Så mycket nytt var det inte som sades. Men jag slogs av att de flesta av Charlie Becketts råd lika gärna hade kunnat tillämpas på de politiska partierna.
En digitaliserad och individualiserad värld kännetecknas kanske främst av interaktivitet. Relevanta medier och relevant journalistik i dag inte bara kommunicerar med medborgarna, medborgarna blir en del av mediet/journalistiken, och nätverksorganisation konkurrerar ut formella strukturer. På samma sätt måste de politiska partierna, för att åter blir relevanta för medborgarna, öppna upp sina organsiationsformer och släppa in medborgarna i det politiska arbetet på ett sätt som partiernas interna strukturer hittills inte tillåtit.
Becket menade att dagens journalister och medier måste omvandla sig från "creators" till "curators", det vill säga från att ha varit de som skapar nyheter och verklighetsskildringar till att vara de som tillför ett extra värde genom att välja ut berättelser och verklighetsskildringar och skapa ett sammanhang eller en problemställning. På samma sätt, menar jag, måste partierna släppa in medborgarna och deras värden, känslor, idéer och åsikter (det "politiska") för att därefter just välja ut och sätta ihop enskildheterna till en helhet, ett sammanhang, en problemställning som tar form av politiska förslag att driva i de beslutande församlingarna ("politiken"). Visst, partiforskare brukar betona vikten av att partierna "aggregerar" medborgarnas viljor. Men att vara curator är något annat än att aggregera, det är att tillföra något ytterligare, något extra.
Becket var mycket positiv och betonade de utmaningar och möjligheter som de nya förutsättningarna innebär - han menade att vi lever i en "Golden Age of Journalism". Det är mitt hopp och min tro att dessa förutsättningar föreligger även inom politiken. Ett rätt utnyttjande av digitaliseringens möjligheter och ett rätt tillgodogörande av individualiserade medborgares engagemang kan lägga grunden till en "Golden Age of Politics" - en politikens guldålder.
Vill tillägga att jag är väldigt glad att Cilla Benkö är chef för Sveriges Radio. Hon är i debatten medveten, analytisk och klar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)