Ifall någon skulle ha missat det så är jag en hängiven supporter till IFK Göteborg. Igår var det allsvensk säsongspremiär. IFK Göteborg tog emot regerande svenska mästarna Malmö FF på Ullevi, inför över 30 000 åskådare.
Dagen för säsongspremiären är för mig som fotbollssupporter den bästa dagen på hela året. Särskilt stunden för avspark är magisk. Varför känner jag så? Jo, därför att det är den stund då allt fortfarande är möjligt. En stund av längtan, en stund av hopp.
Där och då finns ingen oro. Försäsongens besvikelser, skadade nyckelspelare, experternas dystra profetior - där och då är detta kastat i glömskans sjö. Men hoppet lever. Hoppet att just denna gång, just denna säsong, just här och nu så kan drömmarna bli verklighet. Före avspark är ingenting omöjligt. Denna känsla är giltig för alla lag och för alla supporters. Jag kan tänka mig att den gäller i de flesta skapande och kreativa verksamheter överhuvudtaget - inför teaterpremiärer eller lanseringen av en ny produkt på marknaden.
När väl matchen är igång varar känslan olika länge. När Mikael Boman i 8:e minuten efter hörna nickar in 1-0 för IFK Göteborg bryter jublet loss och alla änglar flyger högt. Vi vet att känslan var rätt, att just denna dag och just denna säsong var faktiskt allting möjligt. När Malmö FF i 36:e minuten rättvist kvitterar till 1-1 är stunden slut.
Visst - IFK Göteborg kan fortfarande vinna matchen och vinna Allsvenskan. Jag kommer att finnas på plats så ofta jag kan under säsongen för att heja fram laget till SM-guld. Men magin är borta. Nu är det den hårda verkligheten som ligger framför oss.
Låt oss ta vara på dessa stunder av hopp och av magi. Inte bara i fotbollen, utan också i politiken och i livet. Det är sällan jag skådar så många glada och förväntningsfulla ansikten som inför matchen igår. Kanske lite som på 1 maj, men nu för tiden är det inga demonstrationståg som kommer i närheten av 30 000 deltagare.
Vi fokuserar för mycket på "människors oro". Vi borde fokusera mera på "människors hopp" - på de känslor som brinner i bröstet hos enskilda människor om hur det skulle kunna vara. Människors förhoppningar säger minst lika mycket om det samhälle vi lever i som människors oro. Hopp är ofta konstruktivt - oro är ofta destruktivt. Så låt oss hoppas!
3 kommentarer:
" Hopp är ofta konstruktivt - oro är ofta destruktivt," påstår Ulf. Och det låter ju bra. Men utan oro skulle vi inte kunnat känna hopp. Då hade mänskligheten varit utrotad för länge sedan av andra rovdjur. Det som låter bra är inte alltid bra.
Dock, för att också vara konstruktiv: I år har jag hopp om att det laget som spelar den vackraste fotbollen i Göteborg också belönas med flest poäng i stan. Heja Häcken!
Klas Bengtsson
Hur har en påg gått o blitt supporter till ett norrlandslag? I stället för mera närliggande HIF eller Di Blåe. Under dina formativa år i början på 1970-talet var IFK ju bara ett kvarterslag i mitten på Div II. E de för o smälta in i omgivningen?
Anonym 8:49 Ha ha. Ja, underliga är Herrans vägar. Född i Båstad var det inte självklart om man skulle hålla på HIF eller HBK (där Jerker Jönsson, med Båstad GiF som moderklubb, spelade). Så utan stark klubbidentifikation kom jag till Göteborg hösten 1975, precis när den blåvita framgångssagan började ta fart.
Min första match på Ullevi tror jag var den 24 april 1976, då IFK Göteborg besegrade Råå IF med 3-1. Torbjörn Nilsson gjorde två mål och Jan Nilsson 3. På den vägen blev det.
Skicka en kommentar