Visst ska vi stödja Frankrike. Inte för att vi är tvingade till det, utan för att vi vill

Efter det fasansfulla terrordådet i Paris har Frankrike begärt militär hjälp av EU enligt artikel 42:7 i Lissabonfördraget. Innebär förfrågan att Sverige nu är förpliktigat att militärt bistå Frankrike och att den militära alliansfriheten är överspelad? Svaret är nej.

Artikel 42:7 stadgar att om en medlemsstat utsätts för ett väpnat angrepp på sitt territorium så är "de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga". Men denna starka formulering följs omedelbart av en reservation: "Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik". Reservationen avser bland annat de militärt alliansfria staterna i EU, däribland Sverige.

En del menar att artikel 222 i EU:s funktionsfördrag - den så kallade– Solidaritetsklausulen – är användbar. Artikeln lyfter explicit fram terroristattacker mot en medlemsstat och stadgar: "Unionen och dess medlemsstater ska handla gemensamt i en anda av solidaritet om en medlemsstat utsätts för en terroristattack eller drabbas av en naturkatastrof eller en katastrof som orsakas av människor." Kravet på åtgärder är dock allmänt hållet - "handla gemensamt i en anda av solidaritet".

Sverige har också sedan 2009 formulerat en egen solidaritetsförklaring, i förhållande till EU:s medlemsstater och till de nordiska staterna. Den lyder: "Sverige ska inte förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett EU-land eller ett nordiskt land och vi förväntar oss att dessa agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vårt land ska både kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt." Även här är emellertid kravet på handling mycket allmänt formulerat - det enda som sägs är att Sverige inte skall förhålla sig passivt.

Sverige skall självklart stödja Frankrike. Det ligger i Sveriges eget intresse och är ett uttryck för våra grundläggande värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet. Islamiska Staten (IS) utgör ett hot mot dessa värderingar och organisationen begår vidriga handlingar. Men vi skall stödja Frankrike inte för att vi måste eller enligt olika fördrag skulle vara tvingade till det - utan för att vi vill, för att vi själva väljer det.

Om meningslösa frågor, kampen mot IS och fördomar mot Islam

Görs det för lite för att stoppa radikaliseringen bland unga? Så löd första frågan till panelen i Godmorgon, världen! i P1 i morse. Frågan är tillsynes oskyldig, men i praktiken är den meningslös då den inte går att svara "nej" på. Motsvarande frågor skulle kunna vara "Görs det för lite för att bekämpa mäns våld mot kvinnor?", "Görs det för lite för att bekämpa ungdomsbrottsligheten?" eller "Görs det för lite för att bekämpa cancern?"

Så länge vi har ett olöst samhällsproblem blir det omöjligt att hävda att vi gör tillräckligt mycket för att lösa problemet. Vi kan alltid göra mera. Formuleringen "Görs det för lite för att stoppa..." är således förledande oförarglig, men riskerar att utmynna i alarmism och moralism. En bättre fråga hade varit "Vad kan vi göra för att mer framgångsrikt bekämpa radikaliseringen/mäns våld mot kvinnor/ungdomsbrottsligheten/cancern?" Men det är klart, en sådan fråga hade inte kunnat besvaras med "ja" eller "nej".

I samma inslag påstod skribenten i Sydsvenskan Carl Rudbeck att terrordåden i Paris hade sin grund i Islam som religion. "Vi måste se Islam, faktiskt, som ett problem", påstod han. Rudbeck fortsatte: "Om du läser Koranen ser du att de handlingar som sker i Paris har stöd." Han fortsatte "Det har funnits en konflikt mellan kristendom och Islam i 1 400 år." Programledaren frågade lite försynt om Rudbeck inte gjorde sig skyldig till en grov generalisering med tanke på att det finns ca 1.5 miljarder muslimer i världen. Rudbeck svarade då att om bara någon procent av alla muslimer blev jihadister så skulle dessa uppgå till 1.5 miljoner.

Genom att utmåla terrordådet i Paris som en konsekvens av Islam som religion och som ett led i en 1 400 år gammal konflikt mellan kristendom och Islam gör Carl Rudbeck IS (Islamiska staten) en stor tjänst. Rudbeck bekräftar IS bild av konflikten och han går IS ärenden genom att skapa motsättningar mellan kristna och muslimer. Det finns mängder av tolkningar av Islam i den muslimska världen. Carl Rudebeck väljer att bara låtsas om de mest konservativa och fundamentalistiska tolkningarna.

IS får näring i sönderfallande stater som Irak, Libyen och Syrien och i den arabiska vårens misslyckande. För att varaktigt bekämpa IS måste omvärlden - vid sidan av de militära insatserna - verka för att stärka de existerande statsbildningarna (med reservation för kurdernas kvar på autonomi/självständighet och att varaktig fred i Syrien knappast är möjlig med Assad som ledare).

För att skapa en sådan ordning, så att människor inte längre ska behöva fly från sina hem måste fler stater beredas plats och/eller övertalas att spela en roll. Jag syftar på Ryssland och Iran, på Turkiet och inte minst på arabiska sunnimuslimska stater som Saudiarabien. Här krävs politisk och diplomatisk skicklighet. För att medvetet travestera bloggpostens inledningsfråga: Görs det för lite för att med politiska och diplomatiska medel stoppa våldet i Mellanöstern? Svaret är - naturligtvis - ja.