Parallellt med läsningen får jag ögonen på en intervju med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, där han berättar hur han inspirerats av Astrid Lindgren och hennes "nationalromantiska skildringar". Jimmie Åkessons uttalanden blir parodiska, eftersom brevväxlingen ger så många prov på Astrid Lindgrens djupt kända motvilja mot nationalism överhuvudtaget.
Louise Hartung har läst Astrid Lindgrens bok "Rasmus, Pontus och Toker", och reagerar i ett brev från oktober 1957 negativt på att en av bokens skurkar - den burduse cirkusarbetaren och silvertjuven Alfredo - har fått så skarpa "tyska drag" (bland annat svär han på tyska). Med Alfredo har du skapat en ventil för svenskarnas djupt rotade antipatier mot allt tyskt, mot allt resandefolk och mot alla utlänningar som vill ha svenska flickor, skriver hon.
Astrid Lindgren blir rasande över Louise Hartungs reaktion. Jag trodde att du kände mig, skriver hon, och fortsätter: Men du tror att jag har "tief eingewurzelte Abneigungen gegen alle deutsche, gegen alles fahrendes Volk und gegen alle Ausländer". Det var hårt och bittert att höra för den som avskyr all nationalism så innerligt som jag gör. Astrid Lindgren betonar vidare hur hon ogillar "allt indelande av människor efter nationer och raser" och att hon ända sedan hon börjat tänka självständigt "tyckt illa om det blågult fosterländska storsvenska". Någon patriot har jag aldrig varit det har varit mitt speciella patos här i livet.
För mig är Alfredo en medmänniska i största allmänhet, fastän han nu råkar vara en tysk medmänniska, skriver Astrid Lindgren.
Det är väl jättebra att Jimmie Åkesson gillar Astrid Lindgren och att han läser henne för sin son. Men jag hoppas att sonen bättre än pappan förstår att det inte är "nationalromantiken" som gör Astrid Lindgren så stor, utan hennes förmåga till empati, hennes osvikliga solidaritet med de utsatta och att hon alltid förmådde se den enskilda människan bortom kulturer och nationsgränser.
*
Jag uppmärksammar i skrivande stund att Astrid Lindgrens barnbarn Olle Nyman också reagerat på Jimmie Åkessons uttalanden, och bland annat lyfter fram den brevväxling jag refererat ovan.
3 kommentarer:
Ulf hyllar Astrid Lindgrens "förmåga till empati, hennes osvikliga solidaritet med de utsatta och att hon alltid förmådde se den enskilda människan bortom kulturer och nationsgränser." Något han själv uppenbarligen instämmer i. Som (avskräckande) alternativ framställs Åkessons "nationalromantik".
Vad som är tycks mig vara gemensamt för Ulf, Astrid Lindgren och Jackelén är framför allt tron att politik bara är att vilja. De förfäktar det som Lars Trägårdh kalla Mänskliga Rättighetsidealet-idealet som helt överordnat. Trägårdhs alternativa ideal är medborgarskapstanken, nationalstaten som en förutsättning för välfärdsstaten, där tillspetsat " Våra skyldigheter gentemot en fattigpensionär i Malmö är väsensskilda från de vi har för flyktingar från Syrien." Med andra ord: politik är inte minst att välja.
Kyrkans julupprop innebär i praktiken att de som kommit till Sverige ska få stanna och återförenas med sina familjer. Kostnader existerar inte i kyrkans värld. Det gäller inte protest mot att dementa i Trelleborg får gröt till middag eller får äta filmjölk som i Malmö, två socialdemokratisk styrda kommuner. (Inte konstigt att rekordmånga, 80 000 tom nov, lämnat kyrkan i år.) Nu kan man naturligtvis hävda att det inte finns något samband mellan dessa händelser. Och ett nödvändigt (kausalt) samband finns naturligtvis inte. Men när vi betalar från 1900 kr och upp till 6000 kr per dygn för sk ensamkommande, där vi med 2% av EUs befolkning lockade hit över 30% av ensamkommande (35000 2015) med dessa extremt generösa villkor, får det naturligtvis konsekvenser i statens och kommunernas budgetar. Men det är en målkonflikt som MR-idealisterna uppenbarligen inte inser. (Det insåg tom Reinfeldt som öppnade sitt hjärta och sa att vi inte kommer att ha råd med några reformer pga migrationspolitiken.) I stället skrivs upprop om att dessa i praktiken ska få stanna oavsett asylskäl och att familjeförening ska ske oberoende om de har flyktingstatus eller inte. Bostadsbrist, brist på äldreboende, brist på lärare, poliskris, brist på socialsekreterare, arbetslöshet på 22% bland utrikes födda osv osv löses genom att "politik är att vilja". Vi är många som inte är förvånade över att Trump blir president, att vänsterpopulistiska Syriza regerar i Grekland, att Le Pen förmodligen slår ut en socialist men förlorar mot en Putinvänlig högerpolitiker i Frankrike, att Wilders går mot sitt bästa val i Nederländerna, att AfD blir valvinnaren i Tyskland 2017. Så går det när inte politik är att välja utan bara att vilja.
http://www.gp.se/ledare/lars-tr%C3%A4g%C3%A5rdh-ett-val-mellan-tv%C3%A5-modeller-f%C3%B6r-sverige-1.171357
Klas Bengtsson
Anonym, du blandar många kort:
1. Astrid Lindgren är ingen nationalromantiker. Åkesson vill erövra våra gemensamma symboler. Det är ett smart trick, men han har fel i sak.
2. Givetvis har anonym rätt i att invandring har kostnader och intäkter. Det är anmärkningsvärt att Sverige och Tyskland under 2016 sticker ut med avgjort bättre konjunktur än övriga EU. Nordens länder kommer inte upp i hälften av Sveriges BNP-tillväxt.
3. De 35 000 ensamkommande har i många kommuner inte varit ett problem för de flesta kommuner p g a den demografiska utvecklingen. De kom under en tid då just den åldersgruppen var mindre än tidigare år. Lokalt har vi svårt att fylla pojklagen i fotbollsklubben i dessa årgångar. Gymnasiet i min hemkommun Lysekil hade 200 färre än vanligt i de tre årskurserna, så tillskottet med 60 nya räddade en del lärartjänster. De flesta av dessa grabbar väljer att gå vidare till praktiska yrkesprogram efter erövrad grundskolekompetens. I Lysekil handlar detta om Byggprogrammet, t ex. En sektor som ser ut att ha högtryck i minst tio år framåt.
4. En stat mår inte bättre eller sämre av att ha fler eller färre invånare. Förändringar kan vara känsliga. Invandringen till tätorter under 60-70-talet handlar om verklig stor relativ folkförändring. Vartannatårs kullar med få och många barn i vår kommun är reella problem, 100 - 200. Ser folk på TV, en del år eller förlorar Frölunda?! D e s s a förändringar, eller förändringar i den ekonomiska strukturen, mellan branscher är påtagliga omvandlingar som marknaden och politiken har att hantera. 35 000 ensamkommande motsvarar i n t e mer en skillnaden mellan när det föds 85 000 ett år och 125 000 ett annat år.
5. Din nationalism gör dig lite begränsad när ska finna kopplingar mellan samhällsproblem och vad deras orsak må vara. (" Bostadsbrist, brist på äldreboende, brist på lärare, poliskris, brist på socialsekreterare, arbetslöshet på 22% bland utrikes födda osv "
Dessa saker behöver benas ut var för sig, plats finns inte här, men bostadsbristen har grundlagts genom lågt byggande under decennier. Dessutom är bostadsbrist, på marginalen, relativ: I Lysekil stannar raffinaderiet Preemraff för översyn med jämna mellanrum. Drygt 1000 arbetare invandrar till vår stad under 6-8 månader. Vi har 9000 invånare i centralorten. Dessa arbetare absorberas av privat uthyrning och andra lösningar. Det hela märks mest som ett extra polisingripande för fylla vid ngn pub. Men som bostadsproblem är det ingen fråga. Allt för att illustrera att bristen på denna marknad är relativ. Många fattiga invandrare bor trångt. Detta är viktigt att lösa. Boende, skola och social integration hänger ihop.
Nationalism som kompass för att komma till rätta med bomarknaden blir trubbigt. Lika svårt som det blir att ta ut det bästa laget när Sverige ska spela landslagsfotboll. Nationalism , sedd som politisk ideologi, ger liten praktisk vägledning. Måste en nationalist gilla en speciell energikälla? Vilken? Jag uppfattar att du är kritisk till de som önskar utan att se till reella kostnader, där är jag som sagt överens. Men frågeställningen känns för basal och tvistad för att vara en utgångspunkt i ett utbyte mellan tänkande människor? Är den skapad för att stödja din egen retorik om orsaker och verkan till det som sker i Sverige?
@anonym 1:19
Några kommentarer.
Huvudpoängen med mitt inlägg är att visa på skillnaden mellan Lars Trägårdhs inställning till nationalstaten som en förutsättning för välfärdsstaten - samhällskontraktet - (som jag delar) contra Ulf Bjerelds de facto MR-idealet som i sin förlängning av rent ekonomiska skäl innebär välfärdsstatens undergång. Det finns andra alternativ än Åkessons ev "nationalromantik". Visserligen förekommer skrönor om asylinvandringens lönsamhet men alla seriösa studier (Ekberg, Ruist m fl) visar på nettokostnader på minst 80 miljarder årligen, innan 2015 års dramatiska ökning. (Nu har asylsökande minskat pga gränskontroller och framför allt för att Erdogan hindrar flyktingar att söka asyl i Sverige)
Det relevanta måttet på BNP är BNP per capita. Sista kvartalet ökade BNP med 0,05%.
Om bostadsbristen: efter ett helt arbetsliv i branschen: det gäller att skilja på behov och betalningsförmåga. De flesta som har behov saknar betalningsförmåga, inte minst nyanlända.
Visst fluktuerar födelsetalen. Dock inte så att 90% är pojkar och 10% är kvinnor som fallet är med de 35000.
Sveriges behov av invandring pga demografiska skäl överdrivs ofta. Vi har en fertilitet på ca 2, i topp i Europa Break even är 2,1. T ex Tyskland har ca 1,3. Om invandring ska vara lösningen måste naturligtvis gruppen vara drygt självförsörjande. Gruppen asylinvandrare har inte varit det i modern tid. Då borde vi satsa mer på arbetskraftsinvandring i bristyrken.
Men om du vill kalla oss som hävdar att nationalstaten är en förutsättning för välfärdsstaten under överskådlig tid för nationalister, så var så god.
Klas Bengtsson
Skicka en kommentar