Går 1990-talet i repris? Som tragedi eller som fars?

Karl Marx hävdade att historien upprepade sig - den ena gången som tragedi, den andra gången som fars. För oss som var med på 1990-talet är det svårt att se något farsartat i det som nu händer, så risken är väl att vi befinner oss i tragedi-fasen.

I början av 1990-talet upplevde vi ökade flyktingströmmar, i huvudsak från Balkan. Flyktingförläggningar brändes. Ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt parti - Ny demokrati - skördade framgångar och tog plats i riksdagen. Den så kallade Lasermannen mördade en person och skottskadade ytterligare tio - motiven var att han hatade invandrare. Bert Karlsson, nöjesprofil och partiledare för Ny demokrati, var så hatisk mot folkpartiledaren Bengt Westerbergs liberala inställning i flyktingfrågan att han sa att han skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter HIV-smittad av en flykting.
 
I dag upplever vi ånyo ökade flyktingströmmar. Flyktingförläggningar bränns. Ett nationalkonservativt, främlingsfientligt parti skördar framgångar och har etablerat sig i riksdagen. I Trollhättan mördade en ung vit man två personer och skadade allvarligt ytterligare personer - motiven var sannolikt att han hatade mörkhyade invandrare. På nätet flödar hatet och det är inte svårt att hitta hyllningar till den person som begick morden i Trollhättan.

Det finns indikationer på att det vi ser idag till och med är värre än det vi upplevde i början av 1990-talet. Sverigedemokraterna har sina rötter i nazistiska kretsar och partiet har etablerat sig i riksdagen på ett sätt som Ny demokrati aldrig förmådde. I nätets undervegetation frodas under anonymitetens skydd en rasistisk diskurs och mobilisering som inte var möjlig för ett par decennier sedan. I början av 1990-talet fanns det visioner om framåtskridande. Diktaturerna i Östeuropa och Sovjetunionen hade fallit samman. Berlinmuren revs, människor återförenades. I dag präglas politiken snarare av brist på visioner och på stora, visionära berättelser. Framstegstanken ersätts av dystopier.

Men det finns också en del skillnader mellan situationen i dag och då som pekar i en ljusare riktning. Svenska folkets inställning till invandrare och till flyktingmottagning har konsekvent blivit mer positiv sedan början av 1990-talet. Sverige är fortfarande det land i Europa - ja, kanske i hela världen - där inställningen till invandrare och flyktingmottagning är mest positiv. Den antirasistiska normen har stärkts. Bert Karlssons ohyggliga uttalande om Bengt Westerbergs dotter är en omöjlighet i dag - inte ens Jimmie Åkesson skulle få för sig att uttala sig på det viset. Samhällets accelererande individualisering har stärkt rättighetstänkandet och de mänskliga rättigheternas ställning i debatten och i politiken. Vi har förhoppningsvis också lärt oss en del av det som hände i början av 1990-talet - både vad det gäller att bekämpa rasism och främlingsfientlighet och att ta hand om de människor som söker sig hit.

Det gäller att hålla i. Stå emot. Ta fasta på det positiva i den antirasistiska normens starka ställning i Sverige och den vilja till partipolitiskt samarbete som finns för att hantera den uppkomna situationen. Jag har uttryckt kritik mot enskilda inslag i den blocköverskridande uppgörelsen om flyktingpolitiken. Jag är ändå glad att de demokratiska partierna tillsammans håller garden uppe mot Sverigedemokraternas människofientliga politik.

Läs gärna Ola Larsmo i DN igår. Och delta i manifestationerna "Inga fler kristallnätter!" den 9 november.