Min tidigare text om religionsfrihet och manlig omskärelse har väckt många och ibland starka reaktioner. I denna post väljer jag att svara på några av de invändningar som Adam Cwejman, ordförande för Liberala ungdomsförbundet (LUF), framför på sin blogg.
Adam Cwejman menar att seden att omskära unga pojkar utgör en "allvarlig rättighetskollision" mellan "föräldrarnas behov av att fostra barnet på ett specifikt religiöst sätt och barnets möjligheter att välja i frågor som rör irreversibla kroppsmodifikationer". Jag håller inte alls med.
För det första är seden att omskära pojkar inte bara religiös utan också kulturell. För det andra är ingreppet så litet att det inte blir trovärdigt att tala om en "allvarlig rättighetskollision". För det tredje - och viktigast - är det ingen "rättighetskollision" om man inte med det uttrycket inbegriper alla val som en förälder gör för sina barn och som har betydelse för barnets vuxna liv.
Som förälder uppfostrar du dina barn - avsiktligt eller oavsiktligt, men definitivt oundvikligen - med normer och värderingar, livsstil och kulturella uttryck som är lika omöjliga för barnet att i efterhand frigöra sig ifrån som en omskärelse. Det kan röra sig om allt från ett inpräntande av en moral om vad som är rätt och vad som är fel till att flickor kläs i rosa och pojkar i blått. Flickor bär klänning, det gör sällan pojkar. Vi reglerar barnens tänder med tandställningar så att de bättre skall motsvara de estetiska krav som präglar vår del av världen och vår tid. Är det någon som tror att föräldrars uppfostran och bejakande av kulturella sedvänjor inte har betydelse för hur våra barn som vuxna lever sina liv?
Det enda argument för att förbjuda omskärelse av unga pojkar som jag tycker har bäring är om det kunde visas att omskärelsen innebar men för de berörda. Men ingen har för mig lyckats göra trovärdigt att så är fallet.
Adam Cwejman påstår i sin text att jag hävdar att Bengt Westerberg "inte lämpar sig att jobba med intolerans och mot främlingsfientlighet". Det är ett felaktigt återgivande av min ståndpunkt. Jag skrev: Det är ett bekymmer att Bengt Westerberg, som fått regeringens uppdrag att utreda åtgärder för att motverka intolerans och främlingsfientlighet i Sverige, vill införa en lagstiftning där Sverige blir det enda landet i världen som på detta sätt gör det omöjligt för judar att utöva sin kultur och/eller religion. Den formuleringen står jag för.
Visar inlägg med etikett Adam Cwejman. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Adam Cwejman. Visa alla inlägg
2011-08-07
Därför är jag kritisk till medborgarskapstest. Svar till Adam Cwejman (LUF)
I en tidigare post kritiserade jag Liberala ungdomsförbundets (LUF) beslut att kräva godkänt resultat på ett "språk- lag- och regeltest" för att invandrare skulle få medborgarskap i Sverige. Jag hävdade att ett sådant test skulle höja tröskeln till medborgarskap för t ex äldre, anhöriginvandrade män och kvinnor från andra språkområden, eller för flyktingar som har svårt att uttrycka sig i skrift t o m på sitt eget modersmål.
På sin blogg bemöter LUF:s ordförande Adam Cwejman kritiken. Cwejman menar bl a att staten redan ställer flera villkor för medborgarskap, och att LUF inte vill skärpa dessa krav utan förändra dem. Cwejman betonar också att testet inte skall undersöka kunskaper om den svenska konstitutionen, vilket jag påstod. (Cwejman vet här säkert bättre än jag - man jag har trots en del försök inte lyckats hitta originaltexten till LUF:s beslut, utan förlitade mig på en ledarartikel i liberala Göteborgs-Tidningen (GT).)
Jag och Adam Cwejman är överens om åtminstone ett par saker. Språkkunskaper och kunskaper om samhället underlättar integration. Det finns inga entydiga vetenskapliga belägg för att språktest underlättar eller motverkar integration.
Viktigast i diskussionen tycker jag är vilken funktion ett medborgskapstest skulle fylla. Cwejman anger tre sådana funktioner. Ett medborgarskapstest skulle: (a) ersätta dagens godtyckliga system för förvärvande av medborgarskap, (b) ersätta en outtalad nationalistisk idé om det svenska med en medborgerlig, samt (c) uppvärdera medborgarskapet.
Men jag kan givet dessa tre funktioner inte se värdet av ett medborgarskapstest. (a) Visst finns det inslag av godtycklighet i dagens system för förvärvande av medborgarskap. Men varför skulle just ett "test" av alla tänkbara reformer vara det bästa sättet att åtgärda de problem som i dag finns? (b) Visst kan det vara en bra idé att ersätta en outtalad nationalistisk idé om det svenska med en medborgerlig. Men det blir svårt - för att inte säga omöjligt - att utforma ett test som utgår ifrån kunskaper i svenska språket, om svenska lagar och om svenska regler och samtidigt frikoppla testet från just det nationella. Lagar och regler är ju ett uttryck just för de "normer" som präglar den svenska nationen och det svenska samhället. (c) Visst kan det vara en bra idé att uppvärdera medborgarskapet. Men en sådan uppvärdering kan ske på en mängd olika sätt och inte nödvändigtvis genom just ett "test".
Överlag tycker jag att LUF i sitt beslut har lagt en alldeles för stor vikt vid formen ("test") vilket skapar en onödig låsning i debatten. Det är heller ingen slump att LUF inte på något sätt går in på hur dessa "test" skulle utformas, utan överlämnar detta åt experter och andra att utforma. men form kan inte frikopplas från innehåll. Ett "test" kan ju se ut på väldigt många olika sätt, beroende på vilka mål det är som skall uppnås och vilka mekanismer man tror är viktiga i relationen mellan invandring, medborgarskap och integration. Nu får åtminstone jag känslan av att LUF förespråkar ett "test" för sakens egen skull, och därav min formulering om "den kontroll- betygs- och testmani som svenska liberaler drabbats av".
Cwejman gör en poäng av att "infödda svenskar" inte kan testas för medborgarskap eftersom de skulle bli statslösa om de missade provet. Det är riktigt. Men vill man uppgradera medborgarskapet kunde man låta det föregås av en obligatorisk utbildning (obs - utan test) för såväl invandrare som "infödda svenskar" inför de senares 18-årsdag. Då skulle vi inte hamna i den konstiga situationen att vi ställer större kunskapskrav om svenska lagar och regler på invandrare som söker medborgarskap än på infödda svenskar.
Cwejman avslutar med en intressant fråga om medborgarskapets roll i en globaliserad tidsålder. Jag utvecklar gärna mina tankar där i ett annat sammanhang. Här nöjer jag mig med att konstatera att även om nationalstatens makt urholkats som en följd av den kommunikationella revolutionen och territoriets minskade betydelse så är nationalstaten fortfarande den överlägset starkaste organisationsprincipen för mänsklig samlevnad i världen. Nationalstaten har visat god förmåga att överleva sina belackare. Därför ser jag under överskådlig tid inga realistiska alternativ till att knyta medborgarskapet till någon annat än just den förkättrade nationalstaten.
På sin blogg bemöter LUF:s ordförande Adam Cwejman kritiken. Cwejman menar bl a att staten redan ställer flera villkor för medborgarskap, och att LUF inte vill skärpa dessa krav utan förändra dem. Cwejman betonar också att testet inte skall undersöka kunskaper om den svenska konstitutionen, vilket jag påstod. (Cwejman vet här säkert bättre än jag - man jag har trots en del försök inte lyckats hitta originaltexten till LUF:s beslut, utan förlitade mig på en ledarartikel i liberala Göteborgs-Tidningen (GT).)
Jag och Adam Cwejman är överens om åtminstone ett par saker. Språkkunskaper och kunskaper om samhället underlättar integration. Det finns inga entydiga vetenskapliga belägg för att språktest underlättar eller motverkar integration.
Viktigast i diskussionen tycker jag är vilken funktion ett medborgskapstest skulle fylla. Cwejman anger tre sådana funktioner. Ett medborgarskapstest skulle: (a) ersätta dagens godtyckliga system för förvärvande av medborgarskap, (b) ersätta en outtalad nationalistisk idé om det svenska med en medborgerlig, samt (c) uppvärdera medborgarskapet.
Men jag kan givet dessa tre funktioner inte se värdet av ett medborgarskapstest. (a) Visst finns det inslag av godtycklighet i dagens system för förvärvande av medborgarskap. Men varför skulle just ett "test" av alla tänkbara reformer vara det bästa sättet att åtgärda de problem som i dag finns? (b) Visst kan det vara en bra idé att ersätta en outtalad nationalistisk idé om det svenska med en medborgerlig. Men det blir svårt - för att inte säga omöjligt - att utforma ett test som utgår ifrån kunskaper i svenska språket, om svenska lagar och om svenska regler och samtidigt frikoppla testet från just det nationella. Lagar och regler är ju ett uttryck just för de "normer" som präglar den svenska nationen och det svenska samhället. (c) Visst kan det vara en bra idé att uppvärdera medborgarskapet. Men en sådan uppvärdering kan ske på en mängd olika sätt och inte nödvändigtvis genom just ett "test".
Överlag tycker jag att LUF i sitt beslut har lagt en alldeles för stor vikt vid formen ("test") vilket skapar en onödig låsning i debatten. Det är heller ingen slump att LUF inte på något sätt går in på hur dessa "test" skulle utformas, utan överlämnar detta åt experter och andra att utforma. men form kan inte frikopplas från innehåll. Ett "test" kan ju se ut på väldigt många olika sätt, beroende på vilka mål det är som skall uppnås och vilka mekanismer man tror är viktiga i relationen mellan invandring, medborgarskap och integration. Nu får åtminstone jag känslan av att LUF förespråkar ett "test" för sakens egen skull, och därav min formulering om "den kontroll- betygs- och testmani som svenska liberaler drabbats av".
Cwejman gör en poäng av att "infödda svenskar" inte kan testas för medborgarskap eftersom de skulle bli statslösa om de missade provet. Det är riktigt. Men vill man uppgradera medborgarskapet kunde man låta det föregås av en obligatorisk utbildning (obs - utan test) för såväl invandrare som "infödda svenskar" inför de senares 18-årsdag. Då skulle vi inte hamna i den konstiga situationen att vi ställer större kunskapskrav om svenska lagar och regler på invandrare som söker medborgarskap än på infödda svenskar.
Cwejman avslutar med en intressant fråga om medborgarskapets roll i en globaliserad tidsålder. Jag utvecklar gärna mina tankar där i ett annat sammanhang. Här nöjer jag mig med att konstatera att även om nationalstatens makt urholkats som en följd av den kommunikationella revolutionen och territoriets minskade betydelse så är nationalstaten fortfarande den överlägset starkaste organisationsprincipen för mänsklig samlevnad i världen. Nationalstaten har visat god förmåga att överleva sina belackare. Därför ser jag under överskådlig tid inga realistiska alternativ till att knyta medborgarskapet till någon annat än just den förkättrade nationalstaten.
2011-06-23
Om raljans och relativisering av människors lidande i debatten om Ship to Gaza
Uppdaterat 26 juni k 10.15: I dag publiceras i SvD ett upprop till stöd för Ship to Gaza, med mig som en av undertecknarna. Jag är stolt och glad över att i det här sammanhanget få befinna mig i sällskap med Expressens och DN:s förre kulturchef Arne Ruth, Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson samt biskopen i Stockholm Eva Brunne. Det gläder mig också att framträdande socialdemokrater som Veronika Palm och Peter Hultqvist också skrivit på.
Jag gläds också över att Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin i Expressen i dag tar ett steg framåt och vill attregeringen redan nu ska redovisa att Sverige i FN:s generalförsamling kommer att rösta för en resolution om upprättandet av en palestinsk stat och att regeringen därefter avser att erkänna staten Palestina. Där går Urban Ahlin t o m längre än det uttalande som förra helgen antogs av kongressen för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet (tidigare Broderskapsrörelsen), där ett svenskt erkännande villkorades av att det skulle finnas en palestinsk samlingsregering som initierat en process för nya val i Palestina. Vad säger nu Carl Bildt?
Om erkännandeproblematiken av Palestina har jag tidigare skrivit bl a här.
Om några dagar beräknas de första fartygen i Ship to Gaza kasta loss. Fartygen är lastade med humanitära förnödenheter och avser att bryta den israeliska blockaden av Gaza.
Ship to Gaza väcker starka känslor. I DN raljerar Jackie Jakubowski över att deltagarna i Ship to Gaza inte reser till Libyen, Jemen eller Syrien i stället. På Twitter hakar ordföranden för Liberala ungdomsförbundet (LUF) Adam Cwejman på: Undrar när Ship to Kongo, North Korea, Cuba, Saudi Arabia, China avseglar. Train to Belarus någon?
Jag har svårt för raljans, och särskilt när det gäller mänskligt lidande. Tala i stället klarspråk. Tycker ni att Israels blockad av Gaza är OK, så våga säg det. Om ni inte tycker den är OK, kom med förslag om hur vi bäst går tillväga för att se till att den bryts.
Men låt oss inte relativisera människors lidande. Låt oss slippa en debatt om huruvida palestiniernas hjälpbehov är större eller mindre än libyernas, syriernas, kongolesernas, kinesernas eller nordkoreanernas. Det finns alltid någon grupp som har det värre än den man försöker hjälpa. En relativisering av människors lidande leder bara till passivitet. Varför hjälpa palestinierna när libyerna har det värre? Varför hjälpa libyerna när kongoleserna har det värre? Varför hjälpa kongoleserna när nordkoreanerna har det värre? Argumentationen förs på ett sluttande plan, och lutningen leder till ett passivitetens och självrättfärdighetens inferno.
Så gärna en saklig debatt om Ship to Gaza, om Hamas olagliga våld, om Israels olagliga blockad. Men låt oss slippa raljans och relativisering av människor lidande och hjälpbehov.
Jag gläds också över att Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin i Expressen i dag tar ett steg framåt och vill attregeringen redan nu ska redovisa att Sverige i FN:s generalförsamling kommer att rösta för en resolution om upprättandet av en palestinsk stat och att regeringen därefter avser att erkänna staten Palestina. Där går Urban Ahlin t o m längre än det uttalande som förra helgen antogs av kongressen för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet (tidigare Broderskapsrörelsen), där ett svenskt erkännande villkorades av att det skulle finnas en palestinsk samlingsregering som initierat en process för nya val i Palestina. Vad säger nu Carl Bildt?
Om erkännandeproblematiken av Palestina har jag tidigare skrivit bl a här.
*
Om några dagar beräknas de första fartygen i Ship to Gaza kasta loss. Fartygen är lastade med humanitära förnödenheter och avser att bryta den israeliska blockaden av Gaza.
Ship to Gaza väcker starka känslor. I DN raljerar Jackie Jakubowski över att deltagarna i Ship to Gaza inte reser till Libyen, Jemen eller Syrien i stället. På Twitter hakar ordföranden för Liberala ungdomsförbundet (LUF) Adam Cwejman på: Undrar när Ship to Kongo, North Korea, Cuba, Saudi Arabia, China avseglar. Train to Belarus någon?
Jag har svårt för raljans, och särskilt när det gäller mänskligt lidande. Tala i stället klarspråk. Tycker ni att Israels blockad av Gaza är OK, så våga säg det. Om ni inte tycker den är OK, kom med förslag om hur vi bäst går tillväga för att se till att den bryts.
Men låt oss inte relativisera människors lidande. Låt oss slippa en debatt om huruvida palestiniernas hjälpbehov är större eller mindre än libyernas, syriernas, kongolesernas, kinesernas eller nordkoreanernas. Det finns alltid någon grupp som har det värre än den man försöker hjälpa. En relativisering av människors lidande leder bara till passivitet. Varför hjälpa palestinierna när libyerna har det värre? Varför hjälpa libyerna när kongoleserna har det värre? Varför hjälpa kongoleserna när nordkoreanerna har det värre? Argumentationen förs på ett sluttande plan, och lutningen leder till ett passivitetens och självrättfärdighetens inferno.
Så gärna en saklig debatt om Ship to Gaza, om Hamas olagliga våld, om Israels olagliga blockad. Men låt oss slippa raljans och relativisering av människor lidande och hjälpbehov.
2011-02-06
Petzäll-affären och mediernas bevakning av Sverigedemokraterna
En uppdatering återfinns längst ned i bloggposten.
Vad hade hänt om SSU:s ordförande Jytte Guteland omhändertagits av polis "kraftigt berusad på sprit och tabletter", "misstänkt för att ha slagit sönder inredningen hos sin f d pojkvän"? Sannolikt hade hon varit huvudnyhet i Ekots nyhetssändningar och hennes politiska framtid tett sig ytterst osäker.
När riksdagsledamoten och ordföranden för Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU William Petzäll omhändertas av polis "kraftigt berusad på sprit och tabletter" och "misstänkt för att ha slagit sönder inredningen hos sin f d flickvän" är det däremot (hittills) nästan enbart kvällstidningarna som uppmärksammar saken.
Min avsikt är inte att peka finger åt Petzäll. Han är bara 22 år och jag hoppas verkligen att han har personlig styrka att ta sig igenom den kris han går igenom. Man jag noterar att medierna behandlar makthavare inom Sverigedemokraterna på ett helt annat sätt än de behandlar makthavare inom andra partier. Jag har tidigare anfört att ingen annan partiledare än Jimmie Åkesson skulle komma undan med att sjunga hånfullt raljanta sånger om mordet på Olof Palme (som avslöjades i Kalibers reportage) och ändå undgå mediedrev och sannolik avgång. Det säger en del om Sverigedemokraterna. Men det säger också en del om svenska medier.
Svenska medier bevakar Sverigedemokraterna som om det var ett fenomen, inte ett politiskt parti från vilket man kan utkräva politiskt ansvar. De mediala förväntningarna på Sverigedemokraternas och dess ledares beteenden är annorlunda än förväntningarna på andra partier och politiker. En sådan linje är inte hållbar i längden. Sverigedemokraterna är ett parti som valts in i riksdagen och utövar politisk makt, inte minst genom sin vågmästarställning.
Då måste också de centrala medierna ta partiets valda företrädare på allvar och behandla dem som de makthavare de är. Något annan vore orättfärdigt mot väljarna, mot Sverigedemokraterna själva och inte minst mot journalistiska grundprinciper.
Uppdaterat 6/2 kl 18.00. Nu har William Petzäll och Sverigedemokraterna kommit överens om att Petzäll tar timeout från sina politiska uppdrag på obestämd tid och sjukskriver sig för att få möjlighet att komma till rätta med sina problem. Det är ju bra. I olika nätforum debatteras också spritkulturen inom Sverigedemokraternas ungdomsförbund. Det är också bra.
Ekot har, genom TT, sent omsider uppmärksammat saken. DN har en kort notis och SvD gör som Ekot och förlitar sig på TT. Fortfarande är mediebevakningen av händelsen som om den utspelade sig på en annan planet jämfört med vad som hänt om saken gällt Jytte Guteland från SSU eller Adam Cwejman från Liberala ungdomsförbundet LUF eller Charlie Weimers från Kristdemokraternas ungdomsförbund KDU. Jag säger det igen: Sverigedemokraterna är genom sina valda representanter makthavare och skall därför bevakas som sådana och inte som någonting annat.
Vad hade hänt om SSU:s ordförande Jytte Guteland omhändertagits av polis "kraftigt berusad på sprit och tabletter", "misstänkt för att ha slagit sönder inredningen hos sin f d pojkvän"? Sannolikt hade hon varit huvudnyhet i Ekots nyhetssändningar och hennes politiska framtid tett sig ytterst osäker.
När riksdagsledamoten och ordföranden för Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU William Petzäll omhändertas av polis "kraftigt berusad på sprit och tabletter" och "misstänkt för att ha slagit sönder inredningen hos sin f d flickvän" är det däremot (hittills) nästan enbart kvällstidningarna som uppmärksammar saken.
Min avsikt är inte att peka finger åt Petzäll. Han är bara 22 år och jag hoppas verkligen att han har personlig styrka att ta sig igenom den kris han går igenom. Man jag noterar att medierna behandlar makthavare inom Sverigedemokraterna på ett helt annat sätt än de behandlar makthavare inom andra partier. Jag har tidigare anfört att ingen annan partiledare än Jimmie Åkesson skulle komma undan med att sjunga hånfullt raljanta sånger om mordet på Olof Palme (som avslöjades i Kalibers reportage) och ändå undgå mediedrev och sannolik avgång. Det säger en del om Sverigedemokraterna. Men det säger också en del om svenska medier.
Svenska medier bevakar Sverigedemokraterna som om det var ett fenomen, inte ett politiskt parti från vilket man kan utkräva politiskt ansvar. De mediala förväntningarna på Sverigedemokraternas och dess ledares beteenden är annorlunda än förväntningarna på andra partier och politiker. En sådan linje är inte hållbar i längden. Sverigedemokraterna är ett parti som valts in i riksdagen och utövar politisk makt, inte minst genom sin vågmästarställning.
Då måste också de centrala medierna ta partiets valda företrädare på allvar och behandla dem som de makthavare de är. Något annan vore orättfärdigt mot väljarna, mot Sverigedemokraterna själva och inte minst mot journalistiska grundprinciper.
*
Uppdaterat 6/2 kl 18.00. Nu har William Petzäll och Sverigedemokraterna kommit överens om att Petzäll tar timeout från sina politiska uppdrag på obestämd tid och sjukskriver sig för att få möjlighet att komma till rätta med sina problem. Det är ju bra. I olika nätforum debatteras också spritkulturen inom Sverigedemokraternas ungdomsförbund. Det är också bra.
Ekot har, genom TT, sent omsider uppmärksammat saken. DN har en kort notis och SvD gör som Ekot och förlitar sig på TT. Fortfarande är mediebevakningen av händelsen som om den utspelade sig på en annan planet jämfört med vad som hänt om saken gällt Jytte Guteland från SSU eller Adam Cwejman från Liberala ungdomsförbundet LUF eller Charlie Weimers från Kristdemokraternas ungdomsförbund KDU. Jag säger det igen: Sverigedemokraterna är genom sina valda representanter makthavare och skall därför bevakas som sådana och inte som någonting annat.
2011-01-23
Wikileaks: Bildts och Billströms vägran att förstå vår tids politiska villkor
Carl Bildts och Tobias Billströms vägran att kommentera uppgifter att de anfört svensk främlingsfientlighet och irakiska flyktingars låga utbildningsnivå som argument för en restriktiv flyktingpolitik mot irakier har mött stark kritik. Liberala ungdomsförbundet (LUF) kräver genom sin ordförande Adam Cwejman att Tobias Billström avgår, eftersom "förtroendet är förbrukat". På Youtube har klipp där Tobias Billström i en intervju med SVT hela 18 gånger upprepar att han inte tänker kommentera uppgifterna redan visats tiotusentals gånger.
Kritiken har dels rört Bildts och Billströms felaktiga sakuppgifter (irakiska flyktingar är inte särskilt lågutbildade och den svenska främlingsfientligheten minskar sedan början av 1990-talet kontinuerligt), dels att de vägrat kommentera sakuppgifterna överhuvudtaget med motiveringen att uppgifterna avslöjats av Wikileaks och kommer från "tredje part". Det är ett utomordentligt märkligt argument. Om Wikileaks funnits under andra världskriget och offentliggjort material som avslöjade Förintelsen, skulle Billström då också vägrat kommentera med motiveringen att uppgifterna kom från "tredje part"?
Bildt och Billström visar med sina fåfänga försök att tiga ihjäl frågan att de inte är med sin tid. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Allt är offentligt, som Moderaternas dåvarande partisekreterare Per Schlingmann uttryckte det på ett seminarium i Almedalen för något år sedan. Öppenheten är en ny verklighet som de politiska partierna och andra samhällsaktörer har att förhålla sig till. Att då likt strutsen stoppa huvudet i sanden och låtsas att världen där utanför inte finns är inte en ändamålsenlig strategi. Tobias Billström har också redan tvingats retirera från sina 18 förnekanden och antyder nu att hans ståndpunkter återgivits på ett felaktigt sätt i de amerikanska diplomaternas rapportering.
Tobias Billström har säkert lärt sig en läxa i sina fåfänga försök att vägra kommentera innehållet i utläckt material. Men Carl Bildt då? Har han verkligen inte förstått vilka villkor som kännetecknar politiken i vår öppna tid?
Det är sant att Carl Bildt var en föregångspolitiker genom att tidigt ta plats i Bloggosfären och han finns sedan någon månad också på Twitter. Men Carl Bildt använder i huvudsak sin blogg och sitt Twitterkonto som en anslagstavla elle som en talartribun och inte som en mötesplats. Han interagerar sällan eller aldrig med andra aktörer på nätet. Han svarar inte på kommentarer på sin blogg, han retweetar inga tweets och han på samtalar inte - som t ex Göran Hägglund eller Gudrun Schyman gör - med andra twittrare. Hans inlägg blir därför oftast kungörelser i stället för inslag i en dialog.
Både Carl Bildt och Tobias Billström har politikerkostymer väl glacerade med teflon och de lär säkert reda ut den här affären också. Men deras trovärdighet har åtminstone tillfälligt tagit skada av deras fåfänga och omoderna försök att inte kommentera de påståenden som genom Wikileaks nu blivit offentliga.
Jag kommenterar turerna i denna kombinerade Bildt- och Billströmaffär för bl a TV4.
Kritiken har dels rört Bildts och Billströms felaktiga sakuppgifter (irakiska flyktingar är inte särskilt lågutbildade och den svenska främlingsfientligheten minskar sedan början av 1990-talet kontinuerligt), dels att de vägrat kommentera sakuppgifterna överhuvudtaget med motiveringen att uppgifterna avslöjats av Wikileaks och kommer från "tredje part". Det är ett utomordentligt märkligt argument. Om Wikileaks funnits under andra världskriget och offentliggjort material som avslöjade Förintelsen, skulle Billström då också vägrat kommentera med motiveringen att uppgifterna kom från "tredje part"?
Bildt och Billström visar med sina fåfänga försök att tiga ihjäl frågan att de inte är med sin tid. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Allt är offentligt, som Moderaternas dåvarande partisekreterare Per Schlingmann uttryckte det på ett seminarium i Almedalen för något år sedan. Öppenheten är en ny verklighet som de politiska partierna och andra samhällsaktörer har att förhålla sig till. Att då likt strutsen stoppa huvudet i sanden och låtsas att världen där utanför inte finns är inte en ändamålsenlig strategi. Tobias Billström har också redan tvingats retirera från sina 18 förnekanden och antyder nu att hans ståndpunkter återgivits på ett felaktigt sätt i de amerikanska diplomaternas rapportering.
Tobias Billström har säkert lärt sig en läxa i sina fåfänga försök att vägra kommentera innehållet i utläckt material. Men Carl Bildt då? Har han verkligen inte förstått vilka villkor som kännetecknar politiken i vår öppna tid?
Det är sant att Carl Bildt var en föregångspolitiker genom att tidigt ta plats i Bloggosfären och han finns sedan någon månad också på Twitter. Men Carl Bildt använder i huvudsak sin blogg och sitt Twitterkonto som en anslagstavla elle som en talartribun och inte som en mötesplats. Han interagerar sällan eller aldrig med andra aktörer på nätet. Han svarar inte på kommentarer på sin blogg, han retweetar inga tweets och han på samtalar inte - som t ex Göran Hägglund eller Gudrun Schyman gör - med andra twittrare. Hans inlägg blir därför oftast kungörelser i stället för inslag i en dialog.
Både Carl Bildt och Tobias Billström har politikerkostymer väl glacerade med teflon och de lär säkert reda ut den här affären också. Men deras trovärdighet har åtminstone tillfälligt tagit skada av deras fåfänga och omoderna försök att inte kommentera de påståenden som genom Wikileaks nu blivit offentliga.
Jag kommenterar turerna i denna kombinerade Bildt- och Billströmaffär för bl a TV4.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)