Om raljans och relativisering av människors lidande i debatten om Ship to Gaza

Uppdaterat 26 juni k 10.15: I dag publiceras i SvD ett upprop till stöd för Ship to Gaza, med mig som en av undertecknarna. Jag är stolt och glad över att i det här sammanhanget få befinna mig i sällskap med Expressens och DN:s förre kulturchef Arne Ruth, Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson samt biskopen i Stockholm Eva Brunne. Det gläder mig också att framträdande socialdemokrater som Veronika Palm och Peter Hultqvist också skrivit på.

Jag gläds också över att Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin i Expressen i dag tar ett steg framåt och vill attregeringen redan nu ska redovisa att Sverige i FN:s generalförsamling kommer att rösta för en resolution om upprättandet av en palestinsk stat och att regeringen därefter avser att erkänna staten Palestina. Där går Urban Ahlin t o m längre än det uttalande som förra helgen antogs av kongressen för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet (tidigare Broderskapsrörelsen), där ett svenskt erkännande villkorades av att det skulle finnas en palestinsk samlingsregering som initierat en process för nya val i Palestina. Vad säger nu Carl Bildt?

Om erkännandeproblematiken av Palestina har jag tidigare skrivit bl a här.

*

Om några dagar beräknas de första fartygen i Ship to Gaza kasta loss. Fartygen är lastade med humanitära förnödenheter och avser att bryta den israeliska blockaden av Gaza.

Ship to Gaza väcker starka känslor. I DN raljerar Jackie Jakubowski över att deltagarna i Ship to Gaza inte reser till Libyen, Jemen eller Syrien i stället. På Twitter hakar ordföranden för Liberala ungdomsförbundet (LUF) Adam Cwejman på: Undrar när Ship to Kongo, North Korea, Cuba, Saudi Arabia, China avseglar. Train to Belarus någon?

Jag har svårt för raljans, och särskilt när det gäller mänskligt lidande. Tala i stället klarspråk. Tycker ni att Israels blockad av Gaza är OK, så våga säg det. Om ni inte tycker den är OK, kom med förslag om hur vi bäst går tillväga för att se till att den bryts.

Men låt oss inte relativisera människors lidande. Låt oss slippa en debatt om huruvida palestiniernas hjälpbehov är större eller mindre än libyernas, syriernas, kongolesernas, kinesernas eller nordkoreanernas. Det finns alltid någon grupp som har det värre än den man försöker hjälpa. En relativisering av människors lidande leder bara till passivitet. Varför hjälpa palestinierna när libyerna har det värre? Varför hjälpa libyerna när kongoleserna har det värre? Varför hjälpa kongoleserna när nordkoreanerna har det värre? Argumentationen förs på ett sluttande plan, och lutningen leder till ett passivitetens och självrättfärdighetens inferno.

Så gärna en saklig debatt om Ship to Gaza, om Hamas olagliga våld, om Israels olagliga blockad. Men låt oss slippa raljans och relativisering av människor lidande och hjälpbehov.

Försoningen mellan Fatah och Hamas ökar pressen på Sverige att erkänna en palestinsk stat

I dag undertecknar de palestinska organisationerna Fatah och Hamas i Kairo en överenskommelse som sätter stopp för fyra års bittra inbördes strider samt att en interimistisk palestinsk samlingsregering skall upprättas. Samlingsregeringens viktigaste uppgift blir att genomföra val i hela Palestina. Försoningen mellan Hamas och Fatah innebär ytterligare ett steg på vägen mot utropandet av en palestinsk stat i september 2011 och förstärker pressen på omvärlden att erkänna en sådan stat.

Den högerdominerade israeliska regeringen rasar och säger att Fatah måste välja mellan fred med Israel eller fred med Hamas. Men försoningen mellan Hamas och Fatah förstärker i stället omvärldens irritation över den israeliska regeringen ovilja att avbryta de olagliga bosättningarna för att den vägen möjliggöra en nystart på den israelisk-palestinska fredsprocessen.

Jag har tidigare argumenterat för att kampanjen för utropandet av en palestinsk stat främst syftat till att sätta press på såväl Israel som omvärlden. Ingen - sannolikt inte ens det palestinska ledarskapet - har hittills egentligen velat att en sådan stat utropas, eftersom utropandet inte löser de grundläggande motsättningarna mellan Israel och palestinierna. En förhandlingslösning vore att föredra. Men när nu Hamas och Fatah - överraskande snabbt - enats om en interimsregering ritas landskapet om. När splittringen mellan Gaza och Västbanken inte längre föreligger så blir utropandet av en palestinsk stat betydligt mer realpolitiskt trovärdigt.

Ett avgörande kriterium för om en stat i folkrättslig mening kan sägas föreligga är huruvida statens regering kontrollerar sitt territorium. Visserligen kommer Israel som ockupationsmakt även efter det eventuella utropandet av en palestinsk stat att ytterst kontrollera det palestinska territoriet. Men enandet av Gaza och Västbanken innebär ändå att kraften i den kontroll som den palestinska myndigheten och den nya palestinska regeringen utövar kommer att stärkas. Jag har nu mycket svårt att se att Sverige inte skulle erkänna en palestinsk stat om en sådan utropas i september.

Det är också viktigt att komma ihåg att avtalet mellan Hamas och Fatah lämnar många svåra frågor olösta. Hamas är en rörelse som ägnat sig åt terrordåd som entydigt måste fördömas och det är fortfarande en öppen fråga hur Hamas i regeringsställning kommer att förhålla sig till Israel och till konkurrerande politiska rörelser i Palestina. Avtalet skall därför ses som en början till försoning, inte som slutet på en försoningsprocess. Men allt annat lika utgör avtalet en framgång för palestinierna och stärker förutsättningarna för bildandet av en palestinsk stat, med eller utan förhandlingar med den israeliska ockupationsmakten.

Palestinafrågan och den israeliska socialdemokratins totala kollaps

Den som tycker att svensk socialdemokrati plågas av problem skulle kanske för ett ögonblick vända blicken mot dess systerparti, Arbetarpartiet i Israel. Igår måndag meddelade dess ordförande Ehud Barak att han med omedelbar verkan avgår för att i stället bilda ett nytt parti, Atzmaut (ung. Oberoende).

Ytterligare fyra av Arbetarpartiets 13 ledamöter i Knesset väljer att följa Ehud Barak in i det nya partiet. Av Arbetarpartiets återstående åtta ledamöter i Knesset har fyra tidigare - bl a i protest mot Baraks politik - försökt att bryta sig ut ur det egna partiet men inte lyckats fullfölja. Man kan undra hur stämningen i Arbetarpartiets sargade parlamentsgrupp är i dag...

Arbetarpartiet dominerade Israels politiska liv under hela efterkrigstiden, fram till högeblocket Likuds valseger 1977. Som mest erhöll Arbetarpartiet 56 procent av rösterna (valet 1969). I det senaste valet (2009) erhöll Arbetarpartiet endast 9.9 procent. Svensk socialdemokrati har onekligen en bit kvar på vägen till den totala katastrofen.

Ehud Barak sitter kvar på sin post som försvarsminister och hans nya parti Atzmaut får fyra platser i den israeliska regeringen. Samtidigt väljer Arbetarpartiet att lämna regeringen. Därigenom drivs Israels politiska liv ytterligare en bit åt höger. Benjamin Netanyahus högerdominerade regering har nu stöd av endast 66 (mot tidigare 74) av Knessets 120 ledamöter.

Israels internationella isolering ökar. Fredsprocessen rör sig inte ur fläcken. Ett desillusionerat palestinskt ledarskap planerar för att ensidigt utropa en palestinsk stat och söka medlemskap i FN. Den ryske presidenten Dmitrij Medvedev antydde nyligen att Ryssland var berett att stödja palestinierna om de väljer att gå den vägen. Frågan är hur Sverige och EU kommer att positionera sig i en sådan process.

De politiska konsekvenserna av Ship to Gazas framgångar

I israeliska Haaretz ger tidningens politiske kommentator Zvi Bar'el en analys av hur framgångarna för Ship to Gaza/Freedom Flotilla påverkat den politiska situationen i Mellanöstern. Jag delar i alla centrala avseenden Zvi Bar'els analys (vilket händer ganska ofta) och analysen är väl värd en bred läsekrets även i Sverige.

Bar'el listar flera av de framgångar som Ship to Gaza/Freedom Flotilla uppnått. Varutillgången i Gaza kommer att öka. Inte bara med avseende på symbolvaror som koriander och pasta utan även reellt betydelsefulla varor som järn och cement, vilket möjliggör igångsättning av flera efterlängtade byggprojekt. Hamas internationella status har förstärkts. Den palestinska myndigheten tvingas lovprisa Ship to Gaza/Freedom Flotilla och offentligt kräva att blockaden av Gaza hävs. Turkiet har positionerat sig som en ny vän till det palestinska folket. Israels internationella isolering förstärks ytterligare.

Men för Hamas är denna utveckling inte enbart positiv. Det är inte den väpnade kampen eller Qassamraketer som har legat till grund för framgångarna, och Hamas legitimitet för att sända nya raketer mot civila mål i Israel är nu om möjligt ännu mindre än tidigare. Nu stärks i stället den politiska pressen på Hamas att acceptera den av Egypten framförhandlade försoningsöverenskommelsen med Fatah. I förlängningen väntar i så fall också ett accepterande av de överenskommelser PLO slutit med Israel och därigenom ett åtminstone indirekt erkännande av staten Israel. Alternativet för Hamas är att fortsätta att styra Gaza, utan budget, utan erkännande och utan möjlighet att påverka den politiska situationen på Västbanken.

Snart måste nya politiska val hållas bland palestinierna för att återställa ett gemensamt ledarskap. Men just nu fruktar de flesta av konfliktens aktörer sådana val. Hamas vill inte ha nya palestinska val, eftersom Hamas fruktar att bli av med sin maktställning i Gaza utan att stärka sin maktställning på Västbanken. Fatah, Israel och USA vill inte heller ha några nya palestinska val, eftersom de fruktar att Hamas i sådana val skulle förstärka sin maktställning i Gaza och på Västbanken. Situationen är absurd, eftersom nya palestinska val är ett nödvändigt villkor för reella framsteg i fredsprocessen.

Sverige och EU bör göra sitt bästa, menar jag, för att övertala USA om nödvändigheten av nya palestinska val. Utfallet av dessa val måste respekteras av alla parter - oavsett om det är Hamas eller Fatah som står som vinnare.

Jerusalem, Ramallah, Tel Aviv - några nedslag

I dag en intensiv dag i Jerusalem, Ramallah och Tel Aviv. Besök på Klippmoskén och samtal om säkerhetssituationen på Tempelberget. Diskussion om läget för den armenierna befolkningen i östra Jerusalem och om den svenska regeringens erkännande av det armeniska folkmordet. Givande samtal med den lutherske biskopen Munib A. Younan (The Evangelical Church in Jordan and the Holy Land). I Ramallah träffade vi representanter för Olof Palmes Internationella Center samt för den kommitté som arbetar för frigivning av den palestinske ledaren Marwan Barghouti som sitter fängslad i Israel.

Kvällen tillbringades i Tel Aviv, för middagssamtal med bl a Labour-personligheterna Adi Hadar och Shay Shoshany. Kommer mittenpartiet Kadima och Tzipi Livni att ansluta sig till den av Benjamin Netanyahu ledda koalitionsregeringen? Hur länge kan Labour sitta kvar i en högerdominerad regering utan att fredsprocessen rör sig framåt? Hur skall Benjamin Netanyahu komma ur det politiska dödläget när han inte vill frysa bosättningarna samtidigt som inga fredsförhandlingar är möjliga utan en sådan frysning? Det politiska livet i Israel påminner om ett pokerspel där alla avvaktar alla och ingen vill visa sina kort.

Den socialdemokratiska partiledaren och försvarsministern Ehud Barak har en ställning i opinionen som påminner om Mona Sahlins. En stor majoritet uppskattar honom som försvarsminister. Nästan ingen vill ha honom som premiärminister. Hur skall den israeliska socialdemokratin komma ur sin djupa kris? Som lägst hade partiet 9.6 procent i en opinionsmätning nyligen. Hur skall relationerna mellan svensk och israelisk socialdemokrati kunna förbättras? Ockupationen lägger hinder i vägen.

Det var några av de frågor vi diskuterade - utan att komma fram till några säkra svar.

I morgon först träff med den svenske generalkonsuln i Jerusalem Nils Eliasson. Därefter Gaza.

Lennart Sacrédeus och Kristdemokraternas dilemma

Kristdemokraternas partifullmäktige beslöt i dag att inte ge Lennart Sacrédeus någon plats på partiets valsedel till Europaparlamentet. Sacrédeus petades trots att han tidigare erhållit flest röster i kristdemokraternas interna partival.

Kristdemokraternas partiledning har under lång tid försökt omvandla partiet till ett modernt socialkonservativt parti. Men samtidigt utgörs en icke oväsentlig del av partiets kärnväljare av abortmotståndare, EU-kritiker och motståndare till könsneutrala äktenskap. Sacrédeus är den mest färgstarke personligheten ur den senare gruppen, och han har också lyckats med konststycket att bli inkryssad till såväl Europaparlamentet som till riksdagen.

Men Kristdemokraternas partiledning har hamnat i ett dilemma. Om man tagit med Sacrédeus på listan så skulle partiet förknippats med en politisk linje som partiledningen tar avstånd ifrån och som skulle riskera att skrämma bort mer sekulära mittenväljare. Dessutom skulle Sacredéus mycket väl ha kunna lyckats bli inkryssad på bekostnad av partiets toppnamn Ella Bohlin, och i så fall sannolikt själv få uppdraget att representera Kristdemokraterna i Europaparlamentet.

Men när partiledningen nu å andra sidan tagit steget att peta Sacrédeus så stormar hans anhängare i partiet. Media hakar gärna på, och Sacrédeus olyckliga uttalanden om att samkönade äktenskap i förlängning kan leda till acceptans för pedofili och tidelag vevas om och om igen. Och hur motiverade är nu Sacrédeus anhängare att gå och rösta i EU-valet, när deras främste företrädare som vann provvalet under förödmjukande former petats från listan?

Med tanke på att Kristdemokraterna endast fick 2.5 procent i den senaste opinionsmätningen är partiets framtidsutsikter för närvarande inte så ljusa. För att uttrycka det milt.

Kristdemokraterna behöver en ny profilfråga för att slå sig in i debatten och synliggöra sig för bredare väljargrupper. Varför inte ta en än starkare strid för en mer generös och radikal bistånds- och flyktingpolitik? Det är i alla fall frågor som väcker känslor.

*

Väcker känslor gör också kriget i Gaza. Gårdagens Debatt i SVT gjorde nästan ont att titta på - så stark var frustrationen bland de palestinier som medverkade.

Inom socialdemokratin tas det nu ny sats i diskussionen om partiets framtida Mellanösternpolitik. På Brännpunkt i Svenska Dagbladet skriver i dag Broderskaps förbundsordförande Peter Weiderud om isoleringspolitikens misslyckanden.

Boken Israel och Palestina. 60 år i våra röda hjärtan (red. Ulf Bjereld & Ulf Carmesund, Hjalmarson & Högberg) som presenteras på ABF i Stockholm lördagen den 24 januari har redan fått två recensioner - båda glädjande nog mycket positiva! Mats Holm skriver i Helsingborgs Dagblad och Monika Thunbäck-Hanson i Göteborgs-Posten.

Partiledardebatt och striden om enigheten

Dagens partiledardebatt i riksdagen blev den första sedan konstituerandet av den rödgröna koalitionen. Jag noterade åtminstone två nya inslag som en följd av det formaliserade samarbetet mella de rödgröna partierna. För det första använde de borgerliga regeringsföreträdarna Lars Ohly som kommunistspöke med än större intensitet än tidigare. För det andra har vänsterpartiets kritik av socialdemokraternas politik helt tystnat.

De borgerliga regeringsföreträdarna försökte naturligtvis att lyfta fram oenigheten inom den rödgröna koalitionen. Visst - de rödgröna har små möjligheter att just nu vinna en tävling med borgerligheten om graden av enighet. Det gäller för de rödgröna att arbeta fram och trovärdiggöra en enighet som kanske inte är störst med väl tillräcklig för att underminera den borgerliga strategin i detta avseende.

Ett av de sakområden där det finns tydliga åsiktsskillnader mellan de rödgröna partierna är utrikes- och säkerhetspolitiken. Dessa skillnader kommer även till uttryck i Mellanösternpolitiken, där miljöpartiet och kanske än mer vänsterpartiet förespråkar en isolering och bojkott av Israel. Jag har i ett annat sammanhang irriterat en del vänsterpartister och miljöpartister genom att förmoda att det blir just dessa partier som får vika sig i bojkottfrågan. Jag vidhåller min uppfattning, även om vreden över Israels agerande - efter mer än 1 000 döda palestinier - nu är så stor att kraven på att sätta Israel i den diplomatiska frysboxen växer på många håll.

Frågan om bojkott eller är principiellt viktig, och berör såväl frågan om bojkotters effektivitet för att påverka politiken som frågan om bojkott som moralisk handling. Jag återkommer till denna problematik inom kort, med anledning av den stundande Davis Cup-matchen i tennis mellan Sverige och Israel i mars.

Jag noterade också att Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson tveklöst kritiserade såväl Hamas raketbeskjutningar som Israels massiva övervåld. De borgerliga regeringsföreträdarna hade däremot väldigt svårt att uttrycka någon substantiell kritik mot Israel. Fredrik Reinfeldt gjorde en dygd av att det inte gick att ta ställning eftersom ingen av parterna var utan skuld. Det är ett märkligt uttalande. Både som politiker och som människa måste man ju kunna ta ställning och positionera sig i en konflikt utan att ställningstagandet för den skull betyder att man menar att all skuld och allt ansvar enbart ligger hos en av parterna.
Särskilt märkligt blir Reinfeldts uttalande i en konflikt där styrkeförhållandena är så ojämnt fördelade som i den israelisk-palestinska konflikten.

Gaza: Vägen till fred

Nu åter från Paris, efter en kortare Nyårssemester.

I Gaza har närmare 500 människor dödats av de israeliska flyganfallen och bombardemangen. Men de massiva israeliska attackerna har ändå misslyckats med att få stopp på Hamas raketbeskjutningar. I skrivande stund är det ännu osäkert om en större israelisk markoffensiv - med än mer blodspillan och dödande - kommer att genomföras.

Alltid kloka Bitte Hammargren intervjuar Carl Bildt i Svenska Dagbladet. Bildt är starkt kritisk till Israels agerande och säger att han saknar en synlig israelisk strategi för hur kriget ska avslutas. Så är det. Hittills har den israeliska offensiven mera bidragit till att stärka Tzipi Livnis och Ehud Baraks möjligheter i det stundande israeliska valet än att utgöra ett reellt bidrag till att skapa fred och varaktig säkerhet i området.

Israel har hamnat i ett politiskt-militärt dilemma. Den enorma våldsanvändningen har hittills visat sig dysfunktionell för att stoppa raketbeskjutningarna. En varaktig vapenvila förutsätter att Hamas ges en roll i den politiska processen. Men ett sådant arrangemang är omöjligt för den israeliska regeringen att acceptera före valet i februari. Den palestinske presidenten Abbas ställning försvagas och stödet för Hamas växer, åtminstone tillfälligt, i den muslimska världen.

Vägen ut går genom en kortsiktig vapenvila, motiverad av humanitära skäl och framförhandlad av Egypten, Turkiet, Qatar eller EU. Den kortsiktiga vapenvilan kan efter det israeliska valet ersättas av en varaktig vapenvila, baserad på ett stopp för såväl raketbeskjutningarna som det israeliska våldet samt ett faktiskt hävande av blockaden av Gaza. När en sådan varaktig vapenvila är uppnådd kan den palestinska försoningsprocessen återupptas, följd av en palestinsk samlingsregering, nya palestinska val samt reella fredsförhandlingar mellan Israel och palestinierna. Men då är vi - i bästa fall - en bra bit in i 2009.

Den palestinska splittringen innebär att Israel inte har någon part att förhandla med. Utan part - inga avtal. Utan avtal - ingen säkerhet.

Till syvende og sidst ligger det därför även i Israels intresse att palestinierna enas och att palestininerna i förhandlingarna kan tala med en röst. Har Barack Obama viljan och förmågan att hjälpa Israel att nå denna insikt? Till det skall jag återkomma i en senare bloggpost. Just nu hoppas jag bara av all kraft att en större markoffensiv och den död den skulle föra med sig inte kommer att genomföras.

Tillägg 3/1 kl 20.55: Mina förhoppningar uppfylldes inte, och nu är den israeliska markoffensiven igång. De första kommentarerna från israeliskt håll indikerar att offensiven syftar till att tillfälligt återockupera norra delarna av Gaza, för att därigenom förhindra ytterligare raketbeskjutningar mot Israel. Det är inget omöjligt militärt uppdrag, förutsatt att markoffensiven stannar där. Men - raketerna kommer nu att riktas mot de israeliska trupperna i stället för mot det israeliska territoriet. Risken finns också att Hizbollah-inspirerade oroligheter kan bryta ut vid Israels norra gräns mot Libanon.