Om raljans och relativisering av människors lidande i debatten om Ship to Gaza

Uppdaterat 26 juni k 10.15: I dag publiceras i SvD ett upprop till stöd för Ship to Gaza, med mig som en av undertecknarna. Jag är stolt och glad över att i det här sammanhanget få befinna mig i sällskap med Expressens och DN:s förre kulturchef Arne Ruth, Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson samt biskopen i Stockholm Eva Brunne. Det gläder mig också att framträdande socialdemokrater som Veronika Palm och Peter Hultqvist också skrivit på.

Jag gläds också över att Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin i Expressen i dag tar ett steg framåt och vill attregeringen redan nu ska redovisa att Sverige i FN:s generalförsamling kommer att rösta för en resolution om upprättandet av en palestinsk stat och att regeringen därefter avser att erkänna staten Palestina. Där går Urban Ahlin t o m längre än det uttalande som förra helgen antogs av kongressen för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet (tidigare Broderskapsrörelsen), där ett svenskt erkännande villkorades av att det skulle finnas en palestinsk samlingsregering som initierat en process för nya val i Palestina. Vad säger nu Carl Bildt?

Om erkännandeproblematiken av Palestina har jag tidigare skrivit bl a här.

*

Om några dagar beräknas de första fartygen i Ship to Gaza kasta loss. Fartygen är lastade med humanitära förnödenheter och avser att bryta den israeliska blockaden av Gaza.

Ship to Gaza väcker starka känslor. I DN raljerar Jackie Jakubowski över att deltagarna i Ship to Gaza inte reser till Libyen, Jemen eller Syrien i stället. På Twitter hakar ordföranden för Liberala ungdomsförbundet (LUF) Adam Cwejman på: Undrar när Ship to Kongo, North Korea, Cuba, Saudi Arabia, China avseglar. Train to Belarus någon?

Jag har svårt för raljans, och särskilt när det gäller mänskligt lidande. Tala i stället klarspråk. Tycker ni att Israels blockad av Gaza är OK, så våga säg det. Om ni inte tycker den är OK, kom med förslag om hur vi bäst går tillväga för att se till att den bryts.

Men låt oss inte relativisera människors lidande. Låt oss slippa en debatt om huruvida palestiniernas hjälpbehov är större eller mindre än libyernas, syriernas, kongolesernas, kinesernas eller nordkoreanernas. Det finns alltid någon grupp som har det värre än den man försöker hjälpa. En relativisering av människors lidande leder bara till passivitet. Varför hjälpa palestinierna när libyerna har det värre? Varför hjälpa libyerna när kongoleserna har det värre? Varför hjälpa kongoleserna när nordkoreanerna har det värre? Argumentationen förs på ett sluttande plan, och lutningen leder till ett passivitetens och självrättfärdighetens inferno.

Så gärna en saklig debatt om Ship to Gaza, om Hamas olagliga våld, om Israels olagliga blockad. Men låt oss slippa raljans och relativisering av människor lidande och hjälpbehov.

Ligger valet i vägen för politiken?

Uppdatering efter debatten Sahlin-Reinfeldt finns längst ned i posten.

Valet ligger i vägen för politiken. Så uttryckte sig journalisten och God morgon, Världens eminenta krönikör Ulrika Knutson i P 1 i morse. Svenska Dagbladets politiske chefredaktör P J Anders Linder var inne på en likartad linje, när han i samma program sa att den här valrörelsen har framför allt handlat om sig själv.

Det Ulrika Knutson och P J Anders Linder båda syftar på är att årets valrörelse handlat mer om det politiska spelet, om opinionsläget, om regeringsfrågan och om det sviktande förtroendet för Mona Sahlin än om de politiska sakfrågorna och politikens innehåll. Vi vet ännu inte om den bilden är sann, men den överensstämmer åtminstone med min maggropskänsla.

Knutson och Linder uttalanden antyder den distinktion som den belgiska samhällsvetaren Chantal Mouffe gör mellan "politiken" och "det politiska". Politiken är den institutionella ram inom vilken alla former av auktoritativ värdefördelning i samhället genomförs, t ex parlamentet, de politiska partierna och de allmänna valen. Med "det politiska" avses de känslor, handlingar och attityder som konstituerar den gemenskap i vilket värdefördelningen genomförs Chantal Mouffe beskriver det politiska som den dimension av antagonism som är konstitutiv för det mänskliga samhället. Vilken institutionell form politiken tar är en annan fråga.

De rödgröna har också hamnat i en negativ mediespiral. Professorn i medie- och kommunikationsvetenskap Jesper Strömbäck menar att Socialdemokraterna har missgynnats och Alliansen gynnats av valbevakningen. Det är emellertid inte av partipolitiska skäl som Socialdemokraterna missgynnats, menar Strömbäck. Orsaken finns i stället i medielogiken och mediernas sökande efter starka berättelser som kan fånga människors uppmärksamhet. Medierna älskar berättelser med vinnare och förlorare, och den här gången har medielogiken missgynnat Socialdemokraterna.

Ett parti som gynnats av valrörelsens och mediebevakningen är Sverigedemokraterna. Som jag tidigare påpekat så tenderar högerpopulistiska partier att gynnas när de görs till en partipolitisk stridsfråga mellan övriga partier. Valkampanjen har ur det perspektivet dessvärre präglats av att de båda blocken bråkat om hur man skall förhålla sig till Sverigedemokraterna om det partiet skulle få en vågmästarställning i riksdagen. Främst är det de rödgröna som varit grälsjuka i ämnet.

En annan faktor som gynnar uppstickarpartier är om regeringsfrågan framstår som avgjord. När nu Alliansen har en tydlig ledning i opinionsundersökningarna ger det Sverigedemokraterna - och även Feministiskt initiativ och Piratparitet, för den delen - en möjlighet att få fler missnöjesröster än vad de hade fått om det varit knivskarpt läge i opinionen.

Medierna hakar på. Bara i dag har Aftonbladet sju (7) helsidor och en del sidomaterial om Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson förekommer på bild fyra gånger.

Jag instämmer gärna i ett annat lätt lakoniskt uttalande av Ulrika Knutson ur morgonens program: Efter den 19 september kanske vi kan börja diskutera politik igen och det kan bli riktigt intressant.

Läs också gärna Lena Sommestad i ämnet.

Uppdatering söndag kväll, efter debatten i SVT mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt: Det mest överraskande i söndagskvällens debatt mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt var den kreativa bildsättningen, där de inklippta profilbilderna starkt påminde om Kristdemokraternas valaffischer där Göran Hägglund står öga mot öga med olika djur. Jag vet i alla fall för min del vem som i så fall var kameleonten i kvällens debatt.

Valrörelsen är också ett krig om orden. De rödgröna har övertagit "utanförskap" och vill göra det till ett vapen mot Alliansen. Nyligen hörde jag också Mona Sahlin tala om "samhällsbärarna", men där ser jag inget värde i att anamma Alliansens språkbruk. Fredrik Reinfeldt talade om "vikten av att hålla samman landet" och lyckades se ut som att han menade det.

Mona Sahlin var offensiv, och måste naturligtvis vara det med tanke på läget i opinionsundersökningarna. Hon kunde förstås ha petet in det senaste utspelet om Stefan Holm som idrottsminister, men det hade kanske varit lite för populistiskt. :) Nästa steg: Stellan Skarsgård som kulturminister? Men vad säger då Paggan... :)

Sammantaget en jämn och bra debatt, som nästan alltid mellan dessa båda kontrahenter. Möjligen ett svagt plus för Mona Sahlin som var mest offensiv, medan Fredrik Reinfeldt av goda skäl valde att spela på säkerhet. (Se där - nu har jag själv också bidragit till att försärka bilden av politik som ett spel.)