Abbas avgång och enstatslösningens återkomst

Den palestinska presidenten Mahmoud Abbas meddelar att han inte tänker kandidera för omval i de palestinska val han utlyst till i januari. Abbas beslut (om han nu inte låter sig övertalas) synliggör ytterligare den kollaps som drabbat den israelisk-palestinska fredsprocessen.

Splittringen mellan Fatah (som kontrollerar Västbanken) och Hamas (som kontrollerar Gaza) har inneburit att Israel kunnat gömma sig bakom argumentet att de inte har någon palestinsk motpart att förhandla med. När Abbas nu slinker ut genom ridån finns heller ingen given efterträdare. Ett intressant namn vore Marwan Barghouti, som sedan 2002 sitter i israeliskt fängelse avtjänandes fem (5) livstidsstraff ansvarig för mord i samband med den andra Intifadan i början av 2000-talet. (Barghouti vägrade erkänna den israeliska domstolens legitimitet och presenterade därför heller inte något försvar.)

Barghouti uppfattas som populär bland det palestinska folket, och han var nära att kandidera redan i det förra palestinska presidentvalet 2005. År 2006 valdes han in som ledamot för Fatah i det palestinska parlamentet. Han har varit drivande i arbetet med "fångarnas dokument" (Prisoners' document) där fängslade palestinier i israeliska fängelser från både Hamas och Fatah enades om en text som skulle öppna dörren för en inompalestinsk försoningsprocess för att Hamas skulle erkänna Israels existens.

Sammantaget är det just nu mycket svårt att se några ljusglimtar i arbetet med att få igång den israelisk-palestinska fredsprocessen. De högt ställda förväntningarna efter president Obamas tal i Kairo i början av juni i år har inte på något sätt infriats. Vid sidan av den ekonomiska krisen har Obama fått lägga stor kraft på den inhemska sjukvårdsreformen och på den allt mer Vietnam-liknande situationen i Afghanistan. Israel har därför kunnat stå emot de halvhjärtade amerikanska påtryckningarna om att stoppa den olagliga bosättningspolitiken.

Vi får väl se om det blir några palestinska val i januari. Hamas har hittills deklarerat att man anser utlysningen av valen som en illegal handling av Abbas, och att man inte tänker delta i dem. Därför kommer det inte att hållas några val i Gaza, och om valen ändå genomförs på Västbanken kommer de i praktiken inte att ha någon legitimitet som uttryck för det palestinska folkets vilja.

Mitt i all denna turbulens är det allt fler som talar om enstatslösningens återkomst. Jag har konsekvent på denna blogg stött tvåstatslösningen, som det enda rimliga och genomförbara alternativet. Men i dag känner jag för första gången skuggan av ett tvivel.

Utan omvärldens stöd kan det palestinska folket inte enas kring ett ledarskap, och utan ett palestinskt ledarskap kommer Israel inte att kunna övertalas till att göra de nödvändiga eftergifterna och häva ockupationen. Israel riskerar då att utvecklas i riktning mot en apartheidstat, där man de facto kontrollerar palestinska territorier och där palestinierna sammantaget utgör en majoritet av befolkningen i Israel, på Västbanken och i Gaza. Om Israel då fortfarande vill göra anspråk på att vara en demokrati så återstår bara enstatslösningen, det vill säga ett demokratiskt Israel-Palestina med lika rättigheter för judar och för palestinier.

Som uppriktig anhängare av tvåstatslösningen och staten Israels självklara rätt att existera inom säkra och erkända gränser känner jag hur tiden rinner ut. Var finns de självutnämnda s k Israelvännerna i arbetet med att övertala det israeliska ledarskapet om att lägga om kursen innan det är för sent?

Jerusalem, Ramallah, Tel Aviv - några nedslag

I dag en intensiv dag i Jerusalem, Ramallah och Tel Aviv. Besök på Klippmoskén och samtal om säkerhetssituationen på Tempelberget. Diskussion om läget för den armenierna befolkningen i östra Jerusalem och om den svenska regeringens erkännande av det armeniska folkmordet. Givande samtal med den lutherske biskopen Munib A. Younan (The Evangelical Church in Jordan and the Holy Land). I Ramallah träffade vi representanter för Olof Palmes Internationella Center samt för den kommitté som arbetar för frigivning av den palestinske ledaren Marwan Barghouti som sitter fängslad i Israel.

Kvällen tillbringades i Tel Aviv, för middagssamtal med bl a Labour-personligheterna Adi Hadar och Shay Shoshany. Kommer mittenpartiet Kadima och Tzipi Livni att ansluta sig till den av Benjamin Netanyahu ledda koalitionsregeringen? Hur länge kan Labour sitta kvar i en högerdominerad regering utan att fredsprocessen rör sig framåt? Hur skall Benjamin Netanyahu komma ur det politiska dödläget när han inte vill frysa bosättningarna samtidigt som inga fredsförhandlingar är möjliga utan en sådan frysning? Det politiska livet i Israel påminner om ett pokerspel där alla avvaktar alla och ingen vill visa sina kort.

Den socialdemokratiska partiledaren och försvarsministern Ehud Barak har en ställning i opinionen som påminner om Mona Sahlins. En stor majoritet uppskattar honom som försvarsminister. Nästan ingen vill ha honom som premiärminister. Hur skall den israeliska socialdemokratin komma ur sin djupa kris? Som lägst hade partiet 9.6 procent i en opinionsmätning nyligen. Hur skall relationerna mellan svensk och israelisk socialdemokrati kunna förbättras? Ockupationen lägger hinder i vägen.

Det var några av de frågor vi diskuterade - utan att komma fram till några säkra svar.

I morgon först träff med den svenske generalkonsuln i Jerusalem Nils Eliasson. Därefter Gaza.