Vad betyder den palestinska regeringens avgång?

I dag avgick den palestinska samlingsregering som tillsattes förra året, med uppdraget att genomföra val i hela Palestina. Regeringen bestod av teknokrater, inte politiker, och den accepterades av både Fatah och Hamas.

Samlingsregeringen har inte haft någon egen maktbas. Makten har i stället legat hos Hamas - som kontrollerar Gaza - och hos Fatah och den palestinska myndigheten som kontrollerar Västbanken. Den yttersta makten ligger naturligtvis hos Israel som ockuperar Västbanken och utövar en blockad mot Gaza.

Samlingsregeringen tillsattes förra våren som ett led i försoningsprocessen mellan Hamas och Fatah. Men försoningsprocessen tog aldrig fart, och därför har samlingsregeringen inte heller kunnat fullgöra sitt uppdrag. Om det skulle utlysas val i Palestina kan varken Hamas eller Fatah vara säkra på att vinna. De vet vad de har, men inte vad de får - därför har ingendera av dem några säkra vinster att göra på ett val inom den närmsta framtiden.

Regeringschefen Rami Hamdallah har redan fått i uppdrag av president Mahmoud Abbas att bilda en ny regering. Det är möjligt att denna nya regering kommer att bestå av politiker i stället för teknokrater, och därmed också ha ett större manöverutrymme. Men det beror på om Hamas verkligen är intresserat av att ingå i en sådan ny regering. Det är en officiell hemlighet att Hamas och Israel för samtal om en långvarig vapenvila. En sådan uppgörelse skulle stärka Israels säkerhet samtidigt som Hamas i praktiken skulle garanteras kontrollen över Gaza under många år framåt. Gaza skulle kanske också få tillstånd att öppna en flygplats och blockaden lättas upp ordentligt.

Fatah fruktar en sådan utveckling, eftersom den skulle göra en tvåstatslösning än svårare att uppnå. Palestina skulle riskera att delas i två delar, med Gaza som ett slags Hamasland och med Västbanken under fortsatt ockupation.

Över huvud taget framstår EU:s isoleringspolitik mot Hamas som allt mer kontraproduktiv. Det blir absurt när EU:s diplomater inte får samtala med Hamas-representanter, samtidigt som representanter för Israel samtalar med Hamas. EU avsäger sig i praktiken möjligheterna att påverka processen. Förlorare blir den tvåstatslösning som EU och i princip resten av världen säger sig stödja. Sverige bör stödja försoningsprocessen mellan Hamas och Fatah, och det stödet inbegriper samtal med Hamas.

Nej, det var inte "överraskande" att Sverige erkänner Palestina

Stefan Löfvens tillkännagivande att Sverige kommer att erkänna Palestina har på sina håll väckt förvåning. Så påstod sig t ex två av tre panelister i P1:s Godmorgon, världen! ha blivit "överraskade" av beskedet. Jag kan inte förstå att personer som följer svensk politik blir överraskade av detta. Socialdemokraterna har sedan länge deklarerat att om det blir ett regeringsskifte så kommer en socialdemokratiskt ledd regering att erkänna Palestina. Redan i februari 2012 skrev Stefan Löfven, Gustav Fridolin, Åsa Romson och Jonas Sjöstedt en gemensam debattartikel där de krävde att Sverige skulle erkänna Palestina. Så beskedet var i högsta grad väntat - ett motsatt besked hade varit väldigt överraskande.

Jag tycker det är bra att Sverige erkänner Palestina. Erkännandet utgör ett folkrättsligt och politiskt grundat stöd åt strävandena att åstadkomma den tvåstatslösning som är nödvändig för att nå fred mellan israeler och palestinier. Genom ett erkännande binder sig världssamfundet vid masten och visar Israel och Hamas att det inte finns någon väg bortom tvåstatslösningen.

Beskedet om Sveriges erkännande av Palestina har mött kritik av främst Israel. Kritiken var väntad. De som är kritiska till erkännandet anför i huvudsak två argument. För det första menar de att erkännandet föregriper eller till och med försvårar en förhandlingslösning. Jag har motsatt uppfattning. Just genom erkännandet stärker man de krafter i konflikten som på allvar eftersträvar en tvåstatslösning - framför allt blir erkännandet ett politiskt stöd åt den palestinske presidenten Mahmoud Abbas. Ju starkare ställning kravet på en tvåstatslösning har i världssamfundet, desto bättre möjligheter att denna tvåstatslösning också kan förverkligas.

För det andra påstår en del att erkännandet av Palestina blir ett indirekt erkännande av den palestinska terrorstämplade organisationen Hamas. Påståendet är helt felaktigt. Sverige erkänner stater, inte regeringar. I annat fall hade Sverige tvingats riva upp sina erkännanden och avveckla ambassader i en stor del av världens stater som har regeringar vi inte gillar, till exempel Saudiarabien, Kina och Iran. Dessutom styrs Palestina av president Mahmoud Abbas från Fatah och Hamas är inte representerat i Palestinas regering.

Några undrar kanske om den palestinska staten verkligen uppfyller de krav folkrätten ställer upp för att en stat skall säga existera. Det skall existera ett folk som är bosatt inom ett avgränsat territorium och är organiserat under en statsmyndighet som har kontroll över territoriet. I fallet Palestina finns här otvetydigt ett folk och ett territorium - men territoriet kontrolleras inte av den palestinska myndigheten utan av den israeliska ockupationsmakten.

Sverige har vid flera tillfällen efter det kalla krigets slut valt att erkänna stater även om kontroll-kriteriet inte varit helt uppfyllt. Till exempel erkände Sverige Kroatien vid ett tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering. Jag har ännu inte hört något bärande argument varför det var rimligt att avstå från kontroll-kriteriet när det gäller Kroatien och Kosovo men hålla fast vid det just när det gäller Palestina. En ofta förekommande folkrättsligt grundad argumentation för erkännande av Palestina är också att en stats folkrättsbrott (Israels ockupationspolitik) inte skall få stå i vägen för ett annat  folks rättigheter (palestiniernas rätt till egen statsbildning).

Sverige har redan under Alliansregeringen röstat ja i generalförsamlingen till att ge Palestina status som observatörsstat i FN. Genom att stödja en FN-resolution där Palestina definieras som "stat" blir steget inte så långt till ett formellt erkännande. Alliansregeringen uppgraderade också den palestinska beskickningens ställning i Stockholm till i allt väsentligt en ambassads.

En spännande fråga är vad som blir nästa steg efter det svenska erkännandet. Kommer Sverige att begära att få öppna en ambassad i Ramallah, eller att uppgradera den svenska generalkonsulatet i Jerusalems ställning till ambassad i Palestina? Hur kommer Sverige i så fall att reagera om den israeliska ockupationsmakten vägrar acceptera en upprättandet av en sådan beskickning?

Jag diskuterade tidigare i dag i P4 Extra Sveriges erkännande av Palestina. Jag rekommenderar också varmt Ann-Marie Ekengrens doktorsavhandling i statsvetenskap Av hänsyn till folkrätten? Svensk erkännandepolitik 1945-1995 (Stockholm: Nerenius & Santérus, 1999).

Kräv eld upphör i Gaza - nu!

Uppdaterat fredag 11 juli kl 18.10. Ännu syns inget ljus i tunneln när det gäller Israels militära offensiv i Gaza. De palestinska dödstalen fortsätter att stiga - antalet döda beräknas nu uppgå till omkring 100, varav många barn. World Health Organization (WHO) varnar för att den palestinska hälso- och sjukvården är på väg att kollapsa. Fortfarande går det inte att utesluta en israelisk markoperation, vilket med stor säkerhet skulle leda till kraftigt ökade dödstal.

Visst har Israel som alla stater rätt till självförsvar och visst är raketbeskjutningarna från Gaza mot Israel ett brott mot folkrätten. Men som varje annan stat måste Israel utöva sitt självförsvar enligt proportionalitetsprincipen och göra sitt yttersta för att civila inte skall komma till skada. Det blir allt mer uppenbart att Israel inte respekterar denna princip. Dödstalen talar för sig själv - ännu har ingen israel dödats av de palestinska raketbeskjutningarna, medan ett hundratal palestsinier dödats. Israels försvar att man "ringer upp" de som bor i de hus man tänker bomba och ber dem flytta på sig är en absurditet och inte på något sätt ett uttryck för respekt för folkrätten och för civila människors liv.

Liberala Expressen ger på ledarplats uttryck för min uppfattning i frågan. Expressen fördömer entydigt Hamas agerande och frikänner inte på något sätt Hamas från ansvar. Men tidningens slutsats baserar sig på insikten att det alltid är den starkare parten som har det största ansvaret för att få slut på våldshandlingarna: Som högteknologisk militär stormakt kan Israel inte undgå det största ansvaret. Hamas rostiga raketer kan inte jämföras med de sofistikerade israeliska vapnen; något som tydligt avspeglas i dödssiffrorna för respektive sida.

Dödandet måste sluta nu. All kraft bör därför ägnas att få till stånd ett eld upphör i den groteska våldsspiral som pågår. 

*

De konstlade statsgränser som 1:a världskrigets segrarmakter, främst Storbritannien och Frankrike, ritade upp efter det ottomanska imperiets sönderfall håller på att rivas upp. Islamistiska ISIS militära framgångar hotar både Syrien och Irak som självständiga statsbildningar. Nu riktas blickarna mot Jordanien. Många oroar sig för att ISIS skall sprida sina militära aktiviteter även till Jordanien, i syfte att etablera ett kalifat som inbegriper större delen av Mellanöstern.

Utvecklingen är otäck. Det går att tycka vad man vill om de gränser som Storbritannien och Frankrike de facto etablerade i Mellanöstern för snart 100 år sedan. Men dessa gränser har i dag inga alternativ om man vill bygga samhällen baserade på demokrati och mänskliga rättigheter. Det finns under överskådlig tid inga positiva alternativ till nationalstaten, med en statsmakt som besitter monopol över den legitima våldsanvändningen. Nationalstaten utmanas genom den kommunikationsteknologiska revolutionen av transnationella nätverk av olika slag, men den konflikten bör hanteras med fredliga och demokratiska medel, annars hotar kaos och krig eller militärvälde som i Egypten. Varje förändring av gränser måste sker efter förhandlingar.

I skuggan av den dramatiska händelseutvecklingen i Syrien och Irak genomför Israel en militär operation mot Gaza, med mängder av civila dödsoffer. De kapsejsade fredförhandlingarna mellan israeler och palestinier tidigare i år följdes av en framgångsrik försoningsprocess mellan Fatah och Hamas. En palestinsk samlingsregering upprättades, med syfte att förbereda fria och demokratiska val i hela Palestina. Israel rasade mot försoningen mellan Fatah och Hamas och krävde att omvärlden skulle isolera den palestinska samlingsregeringen. Kidnappningen och morden på tre israeliska ungdomar väckte starka känslor i Israel, som genomförde omfattande militära raider på Västbanken och flyganfall mot Gaza. Hundratals palestinier fängslades. Mordet på de tre israeliska ungdomarna följdes av mordet på en palestinsk pojke och som ett svar på de israeliska militärraiderna mot Gaza återupptogs raketavskjutningarna från Gaza mot israeliska mål. Israel svarade med att eskalera flygangreppen och förbereder i skrivande stund en markoperation i Gaza. Ett åttiotal palestinier har hittills dödats av de israeliska angreppen, varav ett 20-tal uppges vara barn.

Omvärlden måste omedelbart göra kraftfulla ansträngningar för att få till stånd ett eld upphör mellan israeler och palestinier. Raketbeskjutningarna mot Israel är ett brott mot folkrätten och skall upphöra, men Israels reaktioner är grovt oproportionerliga och slår urskillningslöst mot civila och barn. Parterna måste också pressas till att så snart som möjligt återuppta förhandlingarna. Erfarenheten visar att våldshandlingarna eskalerar när det inte pågår några förhandlingar. Dessutom är förhandlingar ett nödvändigt villkor för att skapa en varaktig och fredlig lösning på konflikten.

Det är lätt att känna uppgivenhet inför det politiska läget i den israelisk-palestinska konflikten. Den israeliska dagstidningen Haaretz skriver på ledarplats om nödvändigheten av en politisk kulturrevolution i Israel. Göran Rosenberg har "tappat hoppet om Israel". Men det är en mänsklig skyldighet att hålla hoppet uppe och ljusen levande. Jag hoppas därför att så många goda krafter som möjligt deltar i de manifestationer mot kriget i Gaza som genomförs på flera håll i landet på lördag.

Det palestinska samlingsregeringen måste få fullt stöd - även från Sverige

I dag svors den nybildade palestinska enhetsregeringen in av president Mahmoud Abbas. Bildandet av enhetsregeringen har sin grund i framgångar i försoningsprocessen mellan Fatah och Hamas och dess viktigaste uppgift är att förbereda demokratiska val i hela Palestina inom sex månader. Regeringen består av 16 ministrar, fyra av dem är kvinnor. Ingen av ministrarna är medlem av Fatah eller Hamas.

Palestiniernas enande är en nödvändig förutsättning för att kunna skapa fred mellan Israel och Palestina och för att på allvar kunna upprätta en palestinsk statsbildning. Så länge palestininerna var splittrade underminerades det palestinska ledarskapets legitimitet att föra hela folkets talan.

Det är nu oerhört viktigt att omvärlden inte upprepar sitt misstag från 2006, då den demokratiskt valda palestinska regeringen isolerades på grund av att Hamas betraktades som en terrororganisation. Isoleringen bidrog till att försvaga de krafter inom Hamas som ville förändra organisationen och isoleringen innebar också att omvärlden inte accepterade de mest demokratiska val som kanske någonsin hade genomförts i arabvärlden. Ingen kan i dag på allvar hävda att fredsprocessen mellan israeler och palestinier gynnades av denna isolering.

Visst skall omvärlden ställa krav på Hamas att erkänna Israel, ta avstånd från våld samt följa tidigare ingångna avtal. Men dessa och motsvarande krav måste vara ömsesidiga. Både Israel och Palestina måste avstå från allt folkrättstridigt våld, acceptera 1967 års gränser och förbinda sig  till att följa de överenskommelser som tidigare regeringar gjort.

Socialdemokraterna har i dag uttalat sitt stöd för den palestinska regeringen. Jag har inte hört ett enda ord från den svenska regeringen eller Carl Bildt - inte ens på Twitter. Jag kan förstås ha missat något, men annars hoppas jag att tystnaden inte är ett uttryck för regeringens och Carl Bildts tvekan i denna fråga. Att inte ge den nya palestinska regeringen det stöd den behöver är att öppna dörren för extremism från båda sidor i konflikten.

Vad betyder försoningen mellan Hamas och PLO för den israelisk-palestinska fredsprocessen?

Dramatiken kring de israelisk-palestinska fredsförhandlingarna ökar. Den ursprungliga tanken var att parterna till senast den 29 april - det vill säga om bara fyra dagar - skulle ha lagt grunden till ett fredsavtal och upprättandet av en palestinsk stat. De senaste månaderna har det emellertid framstått allt klarare att detta mål inte skulle nås. I stället har parterna under USA:s utrikesminister John Kerrys ledning inriktat sig på att hitta en formel som innebar vissa framsteg och som skulle utgöra grunden för en förlängd förhandlingsperiod med sikte att nå en lösning i slutet av 2014 eller senast i början av 2015. 

Nu tycks det som att parterna inte ens kommer att kunna enas om en sådan formel för fortsatta förhandlingar. För ett par veckor sedan underlät Israel att frisläppa ett antal palestinska fångar, vilka man enligt tidigare utfästelser lovat att göra. I protest mot att Israel inte släppte dessa fångar valde den palestinske presidenten Mahmoud Abbas att ansöka om medlemskap för staten Palestina i ett femtontal internationella organisationer, något palestinierna utfäst sig att inte göra så länge förhandlingar pågick.

Israels vägran att frisläppa de palestinska fångarna och palestiniernas ansökan om medlemskap för Palestina i internationella organisationer ställde John Kerry inför ett svårt uppdrag. Han hade redan investerat en stor dos personlig och politisk prestige i att få förhandlingarna att fortsätta. Nu rann tiden i väg och parternas samarbetsvilja var svag, för att uttrycka det milt.

För ett par dagar sedan ökade dramatiken ytterligare. Då enades PLO och Hamas om en överenskommelse som skulle lägga grunden till försoning mellan de båda grupperna, en palestinsk samlingsregering skulle tillsättas och fria val i hela Palestins utlysas sex månader efter att regeringen godkänts av det palestinska parlamentet. De senaste fria demokratiska palestinska valen, som Hamas vann, genomfördes 2006 och följdes redan 2007 av den  konflikt mellan Hamas och Fatah som ledde till att Hamas tog kontroll över Gaza.

Motsvarande inom-palestinska försoningsavtal har slutits i Kairo 2011 och i Doha 2012, men aldrig implementerats. Vad talar för att det kommer att bli annorlunda denna gången? Möjligen att Hamas genomgår en ekonomisk och politisk kris, där elförsörjningen på Gaza sviktar, gränsen till Egypten oftast är stängd efter militärkuppen för några månader sedan och där Islamiska Jihad sänder raketer mot Israel utan att Hamas förmår stoppa attackerna. Fatah och president Abbas behöver förändra det politiska landskapet när/om nu förhandlingarna med Israel avbryts.

Det finns de som menar att president Abbas och PLO egentligen inte alls är intresserade av en försoning med Hamas, men väljer att påbörja en sådan för att pressa Israel tillbaka till förhandlingsbordet. Israel har reagerat precis tvärtom, genom att hävda att de inte kommer tillbaka till förhandlingsbordet förrän försoningsprocessen avbrutits.

Tidigare hävdade Israel att det var svårt att förhandla med palestinierna eftersom de inte hade ett ledarskap som kunde tala för hela det palestinska folket. Nu hävdar Israel att det inte går att förhandla med palestinierna eftersom de håller på att enas kring ett ledarskap. Damned if you do, damned if you don't.

Även USA har uttryckt bekymmer över den påbörjade palestinska försoningsprocessen. Skälet är att USA, liksom Israel, betraktar Hamas som en terrororganisation som inte erkänner staten Israels existens. Palestiniernas svar är att den palestinska regeringen kommer att hålla fast vid erkännandet av Israel samt respektera folkrätt och ingånga uppgörelser. Det är inte organisationen Hamas som Israel skall sluta fred med, utan med en palestinsk regering och då är det denna regerings inställning som räknas.

Kommer John Kerry att hitta den formel som leder till fortsatta förhandlingar efter den 29 april? Nja. Jag tror vi kommer att få se en process där förhandlingarna formellt inte avbryts men i praktiken tillfälligtvis läggs på is i väntan på vad som händer med den palestinska försoningsprocessen.

Jag hoppas att den palestinska försoningsprocessen lyckas denna gång, och att Hamas pressas till att respektera gällande folkrätt, erkänna Israel och hålla ingångna avtal. Det bästa omvärlden kan göra för att påskynda en sådan process är att erkänna den palestinska regeringen och inte använde den isoleringsstrategi som 2007 visade sig så destruktiv för fredsprocessen.

Kommer fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna att lyckas?

Inom två veckor skall israeliska och palestinska förhandlare mötas och ta sig an uppgiften att på nio månader utarbeta en fredsöverenskommelse som innebär upprättandet av en självständig palestinskt stat. Så skulle man kunna sammanfatta utfallet av USA:s utrikesminister John Kerrys strävan att få igång den sedan länge insomnade fredsprocessen mellan israeler och palestinier, och som konfirmerades av Israels justitieminister Tzipi Livni och palestiniernas chefsförhandlare Saeb Erekat i Washington igår.

Förutsättningarna för att parterna kommer att uppnå det högt ställda målet är inte särskilt ljusa. Men allt annat lika är det glädjande att försöket kommer till stånd. Upprättandet av en palestinsk stat ligger inte minst i Israels intresse. Utan upprättandet av en palestinsk stat riskerar Israel att på sikt tvingas välja mellan att vara en judisk stat och att vara en demokrati.

På ett sätt är uppgiften att åstadkomma en fredsöverenskommelse inte särskilt svår. De allra flesta bedömare är eniga om hur en sådan överenskommelse ungefär kommer att se ut. 1967 års gränser kommer att ligga till grund för de båda statsbildningarna, med mindre justeringar där palestinierna kompenseras för de israeliska bosättningar på palestinskt område som inte avvecklas. Israel kommer att få starka säkerhetsgarantier, kanske genom att gränser sätts för den palestinska statens militära förmåga samt skydd mot terrorattentat. Flertalet av de palestinska flyktingar som har rätt att återvända till det som idag är staten Israel kommer inte att få göra det. Någon del av staden Jerusalem kommer att vara huvudstad i den nybildade palestinska staten.

Bekymret är således inte lösningen, utan vägen dit. En lösning måste förankras på respektive parts hemmaplan, och bland som israeler som palestinier finns det motstånd mot enskilda delar i den lösning som skisserats ovan. Flyktingfrågan har ett starkt symbolvärde bland palestinierna, och det blir inte enkelt för president Abbas att få gehör för en lösning där han kompromissat bort denna rätt. Den palestinska splittringen mellan Fatah och Hamas urholkar Abbas förhandlingsmandat. I delar av Israel finns det ett starkt stöd för bosättningspolitiken, trots att de olagliga bosättningarna utgör ett hinder i fredsprocessen.

När förhandlingarna påbörjas i mitten av augusti lär vi få se en kamp om dagordningen. Israel kommer att vilja prioritera säkerhetsfrågorna, medan palestinierna kommer att vilja prioritera gränsfrågorna. Båda parter har också redan kompromissat en del inför förhandlingarna. Palestinierna genom att frångå sitt krav på att Israels olagliga bosättningspolitik måste upphöra för att förhandlingar skall kunna påbörjas. Israel genom att utlova frisläppande av ett stort antal palestinska fångar.

En förhandling är en förhandling och allt kan hända. Låt oss hoppas att den israeliske, starkt högerorienterade premiärministern Benjamin Netanyahu har modet och viljan att sätta sig själv på spel i syfte att uppnå en fredsöverenskommelse, på samma sätt som hans företrädare Menachim Begin gjorde i samband med Camp David-avtalet mellan Israel och Egypten 1978. Man vet aldrig. Plötsligt händer det.

Rapport från Jerusalem/Ramallah. Den goda ockupationen finns inte

Försoningsprocessen mellan de palestinska organisationerna Fatah och Hamas har hakat upp sig. I början av februari enades man om bildandet av en interimistisk palestinsk samlingsregering, vars viktigaste uppgift skulle vara att förbereda palestinska president- och parlamentsval. Sedan dess har inte mycket hänt.

Khaled Meshai från Hamas har fått stark intern kritik för att ha varit för kompromissvillig i förhandlingarna med Fatah. Meshai leder Hamas i exil. Vanligen brukar ledarskapet i exil vara mindre kompromissvilligt än det lokala ledarskapet, i det här fallet Hamas-ledningen på Gaza. Men här var det tvärtom. Förklaringen ligger i händelseutvecklingen i Syrien, som innebär att Hamas-ledningen i exil tvingas lämna landet. Samtidigt fruktar det lokala Hamas-ledarskapet på Gaza att nya palestinska val skulle beröva rörelsen makten på Gaza. Även Fatah oroar sig för nya palestinska val. Opinionsmätningar visar på sjunkande stöd för båda Hamas och Fatah, vilket innebär att inte heller Fatah kan vara säkert på att vinna ett kommande palestinskt val.

Hamas och Fatah beskyller nu varandra för att försoningsprocessen gått i baklås. Fatah anklagar Hamas för att ta emot pengar från Iran mot att i gengäld obstruera upprättandet av en palestinsk samlingsregering. Hamas anklagar å sin sida Fatah för att i ta emot pengar från USA mot att i gengäld obstruera upprättandet av en palestinsk samlingsregering. Det låsta läget försvårar palestiniernas kamp för ett internationellt erkännande av Palestina. En samlingsregering skulle avsevärt öka trovärdigheten i de palestinska anspråken.

*

Jag är just hemkommen från några dagars vistelse i östra Jerusalem och i Palestina. Det är alltid drabbande att resa i regionen. Förödmjukelserna i kontrollerna på Ben Gurion-flygplatsen och framför allt vid de av Israel kontrollerade gränsövergångarna (checkpoints) till de ockuperade områdena blir ett irritationsmoment för mig som tillfälligt uppehåller mig i området, men är förödande för de människor som måste möta den dagligen. Den groteska muren som Israel bygger på ockuperad mark slingrar sig mellan palestinska byar och städer och omöjliggör ett normalt liv och ekonomisk utveckling. Bussresan mellan Ramallah och Jerusalem - 15 kilometer - tog en och en halv timma och inbegrep byte av buss. Då gick ändå checkpointen relativt smidigt.

Ockupation förödmjukar och föder hat. Den goda ockupationen finns inte.

Själv hade jag förmånen att få bo på anrika American Colony Hotel i östra Jerusalem. Det var dit en grupp bönder med familjer från Nås socken i Dalarna år 1896 for för att leva efter urkristna principer. Händelsen väckte stor uppmärksamhet och har skildrats av Selma Lagerlöf i romanen Jerusalem. Hotellet har en sevärd utställning över dessa svenska Jerusalemfarare och den väckelserörelse de var en del av.

Jag blev också väldigt förtjust i caféet Stars and Bucks i Ramallah, som var en klockren piratkopia på den något större kedjan Starbucks. Rekommenderas!


Jag rekommenderar också Vänstra Strandens text Nationalismens principer går på grund i Palestina. Reserapport I.

Välkommen enighet mellan Fatah och Hamas

Den palestinske presidenten och Fatah-ledaren Mahmoud Abbas och Hamas-ledaren Khaled Meshai har enats om bildandet av en interimistisk palestinsk samlingsregering, bestående av teknokrater utan partitillhörighet. Regeringens viktigaste uppgift blir att förbereda palestinska president- och parlamentsval. Abbas och Meshai kommer att mötas igen i Kairo den 18 februari, och förväntas de bestämma datum för de palestinska valen.

Det är utmärkt att Fatah och Hamas enats om en övergångsregering. För det första stärker enigheten mellan Fatah och Hamas legitimiteten i kravet på att omvärlden nu bör erkänna Palestina som en självständig stat. För det andra är det värdefullt att få in Hamas i en politisk process. På så sätt stärks de krafter inom organisationen som vill göra de eftergifter som är nödvändiga för att få Hamas att bli en trovärdig part i arbetet på en fredlig och varaktig lösning på den israelisk-palestinska konflikten.

Varför kommer genombrottet just nu? Fatah väljer att spela Hamas-kortet vid ett tillfälle då den s k Kvartetten (USA, EU, Ryssland, FN) misslyckats med att få Israel och palestinierna till förhandlingsbordet. Israel vägrar blankt att avbryta det olagliga bygget av bosättningar på ockuperat område. Hamas är pressade av situationen i Syrien och oroar sig säkert också över hur situationen kommer att utveckla sig i Iran. Syrien och Iran har ekonomiskt och politiskt underlättat Hamas verksamhet.

Nu har det palestinska ledarskapet tre handlingsstrategier att laborera med. För det första ett stärkande av den egna statsbildningen genom att arrangera fria och demokratiska val. För det andra ett återupptagande av den diplomatisk-politiska kampanjen i FN för att vinna erkännande som självständig stat. För det tredje en mobilisering av den palestinska befolkningen i massmanifestationer mot den israeliska ockupationsmakten. Det blir intressant att följa hur dessa strategier kommer att kombineras de närmaste månaderna.

Visst hade det varit bättre om det hade pågått reella fredsförhandlingar mellan Israel och palestinierna. Men Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har tydligt markerat att han inte är villig att göra de eftergifter som är nödvändiga för att initiera en sådan process. USA och president Barack Obama kommer att vara politiskt handlingsförlamade i Palestinafrågan under hela 2012 - presidentvalet lägger hinder i vägen. Palestinierna väljer då andra vägar för att med fredliga medel arbeta för sin sak. Det är bra.

Sverige kan bidra genom att redan nu erkänna staten Palestina. I riksdagen finns en majoritet för ett sådant erkännande. Hur länge skall Carl Bildt kunna fortsätta att huka i frågan?

Fångutväxling mellan Israel och Hamas - vad händer nu?

I dag frisläpptes den israeliska soldaten Gilad Shalit, som hållits fängslad i fem år, i en en fångutväxling mellan Israel och Hamas. I överenskommelsen mellan Israel och Hamas ingår också frisläppandet av över 1 000 fängslade palestinier i Israel.

Överenskommelsen är en stor seger för Hamas och för den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu, vilka båda isolerats och marginaliserats av den senaste händelseutvecklingen i Mellanöstern. Hamas har blivit politiskt-diplomatiskt frånsprungna av rivalen Fatah och den palestinske presidenten Mahmoud Abbas, som hyllades med stående ovationer när han inför generalförsamlingen nyligen deklarerade att han ansökte om medlemskap i FN för staten Palestina. Händelseutvecklingen i Syrien utgör ett allvarligt orosmoment för Hamas, som har en försiktigt allierad i Assad-regimen. Men i dag är det Hamas som visar styrka. Frisläppandet av de över 1 000 palestinierna sker inte genom insatser från president Abbas, inte från Fatah och inte från den palestinska myndigheten, utan just från Hamas.

Benjamin Netanyahu har de senaste månaderna upplevt hur två av de stater i Mellanöstern som Israel haft bäst förbindelser med - Egypten och Turkiet - genom den politiska händelseutvecklingen fjärmat sig från Israel. USA och EU är förbittrade över Netanyahus vägran att avbryta den olagliga bosättningspolitiken på ockuperade palestinska områden, och därmed i praktiken omöjliggöra seriösa fredssamtal mellan Israel och palestinierna. Men idag kan Netanyahu stoltsera, väl medveten om att det var 26 år sedan Israel fick hem en israelisk soldat levande i en fångutväxling senast.

Frisläppandet av Gilad Shalit kan ge Netanyahu kraft att stå emot inhemska och internationella påtryckningar om ett byggstopp för bosättningspolitiken. Eller kanske ännu bättre: ge Netanyahu kraft att besluta om byggstopp utan att tappa ansiktet bland sina egna. På så sätt skulle nya förhandlingar mellan israeler och palestinier komma igång och ett svagt hopp tändas för en spirande fredsprocess på vägen till upprättandet av den palestinska stat som alla vet så småningom måste komma.

Så vill Israel förhindra att omvärlden erkänner en palestinsk stat

Redan om några veckor förväntas palestinierna i FN sätta igång den process som syftar till att i september utropa och vinna erkännande för en palestinsk stat. Israel ser med stor oro på palestiniernas initiativ.

Det finns goda skäl för den israeliska oron. Landet är diplomatiskt isolerat och relationerna med USA och president Obama är allt annat än hjärtliga. USA upplever att Israels högerdominerade regering genom sin bosättningspolitik medvetet blockerar ett återupptagande av fredssamtalen med palestinierna. En ny, betydligt större, Ship ta Gaza-operation avseglar om några veckor. De tidigare ärkerivalerna Fatah och Hamas har försonats och en palestinsk samlingsregering är under uppbyggnad. En stor majoritet av världens stater förväntas i FN:s generalförsamling rösta för erkännandet av en palestinsk stat.

Den israeliska tidningen Haaretz avslöjar i dag den israeliska strategin för att förhindra ett internationellt erkännande av Palestina. De palestinska strävandena att utropa en egen stat skall beskrivas som ett led i en process att urholka legitimiteten i Israels rätt att existera överhuvudtaget. Målet för israeliska diplomater skall vara att se till att det land i vilket de tjänstgör röstar emot erkännandet av en palestinsk stat. För att nå detta mål skall diplomaterna aktivt arbeta med opinionsbildning och uppvakta en rad nyckelpersoner eller nyckelgrupper i respektive land: Your plan must include approaching the most senior politicians, mobilizing the relevant force multipliers (such as local Jewish communities, nongovernmental organizations), using the media, including local public opinion, and public diplomacy aimed at all the relevant communities.

Hur tror då Israel att EU kommer att förhålla sig till en palestinsk stat? Israel delar upp EU-staterna i tre grupper. Den första gruppen förväntas agera emot ett erkännande av den palestinska staten. I denna grupp placeras Tyskland och Italien. Den andra gruppen består av tveksamma stater, och här placeras främst stater från det forna östblocket. Premiärminister Netanyahu och utrikesminister Lieberman förväntas besöka flera av dessa länder under den närmaste tiden i syfte att övertala dem att rösta nej. Den tredje gruppen består av länder som förväntas rösta ja till erkännandet av den palestinska staten. I denna grupp placeras bl a Irland, Belgien, Portugal och Sverige.

Vi får väl se hur Sverige agerar när den dagen kommer. Men efter att Sverige valde att erkänna Kosovo trots att Kosovos regering inte kontrollerade sitt eget territorium så finns det inte några principiella skäl för att Sverige inte skulle erkänna den palestinska staten. Socialdemokraterna kräver dessutom att Sverige skall erkänna Västsahara, och då vore det knappast rimligt att inte kräva ett erkännande också av Palestina. Men frågan kan splittra den borgerliga regeringen. Carl Bildt och Urban Ahlin kan säkert enas om ett erkännande. Men vad säger Folkpartiet? Och Göran Hägglund?

Försoningen mellan Fatah och Hamas ökar pressen på Sverige att erkänna en palestinsk stat

I dag undertecknar de palestinska organisationerna Fatah och Hamas i Kairo en överenskommelse som sätter stopp för fyra års bittra inbördes strider samt att en interimistisk palestinsk samlingsregering skall upprättas. Samlingsregeringens viktigaste uppgift blir att genomföra val i hela Palestina. Försoningen mellan Hamas och Fatah innebär ytterligare ett steg på vägen mot utropandet av en palestinsk stat i september 2011 och förstärker pressen på omvärlden att erkänna en sådan stat.

Den högerdominerade israeliska regeringen rasar och säger att Fatah måste välja mellan fred med Israel eller fred med Hamas. Men försoningen mellan Hamas och Fatah förstärker i stället omvärldens irritation över den israeliska regeringen ovilja att avbryta de olagliga bosättningarna för att den vägen möjliggöra en nystart på den israelisk-palestinska fredsprocessen.

Jag har tidigare argumenterat för att kampanjen för utropandet av en palestinsk stat främst syftat till att sätta press på såväl Israel som omvärlden. Ingen - sannolikt inte ens det palestinska ledarskapet - har hittills egentligen velat att en sådan stat utropas, eftersom utropandet inte löser de grundläggande motsättningarna mellan Israel och palestinierna. En förhandlingslösning vore att föredra. Men när nu Hamas och Fatah - överraskande snabbt - enats om en interimsregering ritas landskapet om. När splittringen mellan Gaza och Västbanken inte längre föreligger så blir utropandet av en palestinsk stat betydligt mer realpolitiskt trovärdigt.

Ett avgörande kriterium för om en stat i folkrättslig mening kan sägas föreligga är huruvida statens regering kontrollerar sitt territorium. Visserligen kommer Israel som ockupationsmakt även efter det eventuella utropandet av en palestinsk stat att ytterst kontrollera det palestinska territoriet. Men enandet av Gaza och Västbanken innebär ändå att kraften i den kontroll som den palestinska myndigheten och den nya palestinska regeringen utövar kommer att stärkas. Jag har nu mycket svårt att se att Sverige inte skulle erkänna en palestinsk stat om en sådan utropas i september.

Det är också viktigt att komma ihåg att avtalet mellan Hamas och Fatah lämnar många svåra frågor olösta. Hamas är en rörelse som ägnat sig åt terrordåd som entydigt måste fördömas och det är fortfarande en öppen fråga hur Hamas i regeringsställning kommer att förhålla sig till Israel och till konkurrerande politiska rörelser i Palestina. Avtalet skall därför ses som en början till försoning, inte som slutet på en försoningsprocess. Men allt annat lika utgör avtalet en framgång för palestinierna och stärker förutsättningarna för bildandet av en palestinsk stat, med eller utan förhandlingar med den israeliska ockupationsmakten.

En palestinsk stat - redan i september?

Den Palestinska myndigheten fortsätter att planera för utropandet av en självständig palestinsk stat i september 2011. Kampanjen möttes av framgång i onsdags när Internationella valutafonden (IMF) uttalade att den palestinska myndigheten nu var fullt kapabel att hantera ekonomin hos en oberoende palestinsk stat: now able to conduct the sound economic policies expected of a future well-functioning Palestinian state, given its solid track record in reforms and institution-building in the public finance and financial areas.

Kampanjen för utropandet av en palestinsk stat syftar till att sätta press på såväl Israel som omvärlden. Ingen - sannolikt inte ens det palestinska ledarskapet - vill egentligen att en sådan stat utropas, eftersom utropandet inte löser de grundläggande motsättningarna mellan Israel och palestinierna. En förhandlingslösning mellan Israel och palestinierna vore att föredra. Men palestinierna är - med rätta - upprörda över Israels ovilja att gå vidare i fredsprocessen och kampanjen blir ett Chicken Race där någon måste ändra färdriktning om utropandet skall kunna undvikas.

För varje dag som går blir ett utropande av en palestinsk stat i september alltmer sannolik. Därför har alltfler politiska aktörer också tvingats formulera sig om hur de ser på erkännandet av en sådan stat. Hur kommer de svenska Socialdemokraterna att se på erkännandefrågan? I riksdagens utrikesdebatt för några veckor sedan använde Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin formuleringen att Sverige ska erkänna den palestinska staten så snart som möjligt. Formuleringen synliggör en viljeinriktning att snabbt erkänna den palestinska staten. (På sitt avskedstal på S-kongressen nyligen sa också Mona Sahlin att hon hoppades att Sverige skulle bli den första EU-staten att erkänna Palestina.)

Men Djävulen sitter som bekant i detaljerna, och i det här fallet består detaljerna av de fyra orden "så snart som möjligt". Vad betyder det? I formell mening finns det inget som hindrar Sverige från att erkänna Palestina omedelbart efter att staten utropats. Men är det det som Urban Ahlin menar? Nej, knappast. Då hade han sagt att Sverige bör erkänna den palestinska staten så snart den utropats. Men det sa han inte. Han måste således mena något annat.

Jag har tidigare beskrivit problemet så här: Under flera decennier höll Sverige fast vid principen att de tre villkor som folkrätten anger för att en stat skall existera måste vara uppfyllda: Ett territorium (villkoret är uppfyllt - Västbanken och Gaza), ett folk som bebor området (villkoret är uppfyllt - palestinierna) samt en myndighet som utövar effektiv kontroll över området (villkoret är inte uppfyllt, eftersom det ytterst är Israel som genom ockupationen kontrollerar Västbanken och gränserna till Gaza).

Men efter kalla krigets slut har Sverige av politiska skäl vid flera tillfällen valt att göra avsteg från denna princip, t ex genom erkännandet av Kroatien vid ett tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering. Vid den socialdemokratiska partikongressen hösten 2009 beslöts att partiet skulle verka för ett internationellt erkännande av Västsahara, trots att den marockanska ockupationsmakten kontrollerar det område som är tänkt att utgöra den västsaharianska staten. Sverige har således lämnat den folkrättsliga principen och väger - på gott och ont - in politiska överväganden i erkännandefrågorna på ett helt annat sätt än tidigare.

Det Urban Ahlin syftar på med formuleringen att Sverige ska erkänna den palestinska staten så snart som möjligt är därför att han vill ha handlingsfrihet att göra en bedömning om när i processen ett svenskt erkännande skulle vara politiskt lämpligast. Och den tidpunkten går inte att fixera i förväg. Den hänger bl a samman med hur andra stater - inte minst USA - agerar i frågan samt hur försoningsprocessen mellan Hamas och Fatah utvecklar sig. Den Palestinska myndighetens kontroll över territoriet Palestina begränsas ju inte bara av den israeliska ockupationsmakten, utan också av Hamas kontroll över Gaza.

Jag har i det här läget inte några problem med Mona Sahlins eller Urban Ahlins formuleringar i frågan. Men frågan kan spetsas till snabbare än vad vi tror. Vad gör Sverige - och Socialdemokraterna - om t ex Norge eller EU-landet Spanien redan nu förklarar sig redo att erkänna den palestinska staten så snart den utropats?

Who's Next? Mellanöstern efter Mubarak

President Mubaraks avgång hälsas med jubel och glädje inte bara i Egypten utan också i svensk offentlighet. Till vardags opartiska journalister tar sig friheten att delta i glädjeyttringarna. Om det finns ett politiskt tabu i svensk politik just i dag så vore det att offentligt säga: Jag tycker det är synd att Mubarak avgick. Ett sådant påstående vore verkligen sinnebilden för att mäla sig ur en gemensam diskurs.

För att undvika alla missförstånd: Jag tycker också det var positivt och glädjande att Mubarak avgick. Och jag missunnar sannerligen ingen svensk journalist att delta i glädjeyttringarna. Men jag noterar diskrepansen mellan dagens jubel och den tystnad som under så många år kringgärdade repressionen i Egypten.

Det vi ser i Nordafrika är ett auktoritetsuppror och inget talar i dag för att det stannar vid Egyptens gräns. Ledarskapen i Marocko, i Libyen och kanske t o m Saudiarabien sover inte gott i natt. Nordafrika och Mellanöstern är på väg in i något nytt, och vi kan ännu inte veta hur detta nya kommer att gestalta sig.

I den bästa av världar kommer de antiauktoritära frihetsvindarna att ta kropp i demokratiska regimer som bidrar till fred och avspänning i området. I så fall är det möjligt att Israels hårdnackade motstånd mot att på allvar gå in i en fredsprocess med palestinierna viker.

Men det är också mycket osäkert vad som kommer att hända på de ockuperade och blockerade palestinska områdena Västbanken och Gaza. Hamas och Fatah är auktoritära organisationer som kommer att utmanas av de antiauktoritära strömmarna. Det palestinska folket är ungt och lever under ockupation. Det är därför inte omöjligt att ett palestinskt auktoritetsuppror mot Hamas och Fatah tar sig betydligt radikalare och våldsammare uttryck är motsvarande uppror i Egypten och Tunisien. I så fall riskerar en fredsprocess mellan israeler och palestinier att bli mer avlägsen än tidigare.

Frihetens vindar blåser över Mellanöstern. Låt och glädjas och bejaka dem med allt vad vi förmår. Men låt oss också mitt i jublet kritiskt rannsaka oss själva för vår tidigare tystnad och inte heller tro att frihet med nödvändighet leder till fred eller till demokrati.

Palestine Papers och den tysta diplomatins otidsenlighet i öppenhetens tid

Al Jazeera och The Guardian publicerar sedan några dagar de s k Palestine Papers, nära 1 700 dokument som består av hemligstämplad diplomatisk korrespondens kring den israelisk-palestinska konflikten. Publiceringen har väckt stor uppmärksamhet och framkallat stark vrede bland många palestinier.

Dokumenten visar bl a att de palestinska förhandlarna år 2008 accepterade att Israel skulle få annektera samtliga bosättningar utom en i östra Jerusalem, inklusive den judiska delen av Jerusalems Gamla stad. Förhandlarna var också beredda att i praktiken ge upp kravet på de palestinska flyktingarnas rätt att återvända till det som i dag är staten Israel. Dokumenten visar även på ett nära samarbete mellan den israeliska och den palestinska myndighetens säkerhetstjänster, i kampen mot terrorister och mot Hamas.

På samma sätt som de avslöjanden som tidigare skett genom Wikileaks innebär dessa avslöjanden egentligen inte så mycket nytt. Grunddragen har varit kända i breda kretsar. Men genom offentligheten och genom detaljrikedomen påverkar avslöjandena ändå debatten. Bland många palestinier uppfattas nu den palestinska myndigheten som svag och som alltför snar till eftergifter. Samarbetet med den israeliska ockupationsmaktens säkerhetstjänst är naturligtvis också ytterst kontroversiell. Det palestinska ledarskapet mötte också inledningsvis avslöjandena med förnekanden, och påstod att dokumenten var förfalskade.

Det är möjligt att avslöjandena åtminstone tillfälligt stärker Hamas ställning i den palestinska opinionen, på bekostnad av framför allt Fatah. Israels internationella position försvagas om möjligt ytterligare, genom synliggörandet av de långtgående eftergifter som palestinierna varit villiga att göra men som av Israel avfärdats som otillräckliga.

Publiceringen av Palestine Papers visar att öppenhetens tid är på väg att få fäste även i Mellanöstern. Revolten i Tunisien och de därpå följande oroligheterna i bl a Algeriet, Egypten och Jemen visar hur den moderna kommunikationsteknologins språngartade utveckling förändrar den politiska spelplanen.

För att möta denna utveckling krävs en ny sorts diplomati. Den s k tysta diplomatin är om inte död så åtminstone allvarligt skadad och jag tror inte att den kommer att återfå sin forna kraft. Utvecklingen är på gott och ont. Utan möjlighet att tala förtroligt och utan möjlighet att bortom offentlighetens ljus ingå nödvändiga kompromisser blir det kanske svårare att i en del situationer åstadkomma fred och förhindra krigsutbrott. Å andra sidan har den tysta diplomatin också kunnat användas till att smida ränker och krigsplaner eller till att dölja allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Den tysta diplomatin ar varken ond eller god. Den är ett redskap som kan användas till att göra ont eller till att göra gott.

Hade t ex Förintelsen - vars offer vi idag hedrar - kunnat genomföras i en offentlig tid som vår? Jag tror det inte. Synlighet civiliserar. Omvärlden får bättre möjligheter att ingripa. Att utveckla en ny slags dipomati där öppenheten inte försvårar utan underlättar kompromisser och uppgörelser blir en av 2000-talets stora internationalpolitiska utmaningar.

De politiska konsekvenserna av Ship to Gazas framgångar

I israeliska Haaretz ger tidningens politiske kommentator Zvi Bar'el en analys av hur framgångarna för Ship to Gaza/Freedom Flotilla påverkat den politiska situationen i Mellanöstern. Jag delar i alla centrala avseenden Zvi Bar'els analys (vilket händer ganska ofta) och analysen är väl värd en bred läsekrets även i Sverige.

Bar'el listar flera av de framgångar som Ship to Gaza/Freedom Flotilla uppnått. Varutillgången i Gaza kommer att öka. Inte bara med avseende på symbolvaror som koriander och pasta utan även reellt betydelsefulla varor som järn och cement, vilket möjliggör igångsättning av flera efterlängtade byggprojekt. Hamas internationella status har förstärkts. Den palestinska myndigheten tvingas lovprisa Ship to Gaza/Freedom Flotilla och offentligt kräva att blockaden av Gaza hävs. Turkiet har positionerat sig som en ny vän till det palestinska folket. Israels internationella isolering förstärks ytterligare.

Men för Hamas är denna utveckling inte enbart positiv. Det är inte den väpnade kampen eller Qassamraketer som har legat till grund för framgångarna, och Hamas legitimitet för att sända nya raketer mot civila mål i Israel är nu om möjligt ännu mindre än tidigare. Nu stärks i stället den politiska pressen på Hamas att acceptera den av Egypten framförhandlade försoningsöverenskommelsen med Fatah. I förlängningen väntar i så fall också ett accepterande av de överenskommelser PLO slutit med Israel och därigenom ett åtminstone indirekt erkännande av staten Israel. Alternativet för Hamas är att fortsätta att styra Gaza, utan budget, utan erkännande och utan möjlighet att påverka den politiska situationen på Västbanken.

Snart måste nya politiska val hållas bland palestinierna för att återställa ett gemensamt ledarskap. Men just nu fruktar de flesta av konfliktens aktörer sådana val. Hamas vill inte ha nya palestinska val, eftersom Hamas fruktar att bli av med sin maktställning i Gaza utan att stärka sin maktställning på Västbanken. Fatah, Israel och USA vill inte heller ha några nya palestinska val, eftersom de fruktar att Hamas i sådana val skulle förstärka sin maktställning i Gaza och på Västbanken. Situationen är absurd, eftersom nya palestinska val är ett nödvändigt villkor för reella framsteg i fredsprocessen.

Sverige och EU bör göra sitt bästa, menar jag, för att övertala USA om nödvändigheten av nya palestinska val. Utfallet av dessa val måste respekteras av alla parter - oavsett om det är Hamas eller Fatah som står som vinnare.

Rapport från Gaza II

Pustar nu ut på hotellrummet efter en intensiv dag. Vi har fört samtal med företrädare från de dominerande palestinska politiska rörelserna samt representanter från människorättsorganisationer. Samtalen kretsade bl a kring Israels bosättningar i östra Jerusalem, vägar för att bidra till försoning mellan Hamas och Fatah, de tusentals palestinska fångarna i israeliska fängelser och den av Hamas fängslade soldaten Gilad Shalit, socialdemokratins förhållningssätt till Hamas samt kampen för kvinnors rättigheter i Gaza.

Stämningen är spänd. Alla vet att gårdagens strider i Gaza där fyra palestinier och två israeliska soldater dödades kommer att följas av israeliska militära straffaktioner. Hamas ledarskap har instruerat sin kader att ligga lågt för att försvåra israeliska dödsskjutningar. Men de flesta tror att Israels kommer att slå till först när det pågående arabiska toppmötet i Libyen avslutats. I så fall lär gränsstationen Erez vara öppen i morgon förmiddag och vi kan åka hem enligt plan.

Intrycken är många och fortfarande ganska osorterade. Men här kommer några axplock.

1. Försoningsprocessen mellan Fatah och Hamas går inte bra. Det ryktas att både Fatah och Hamas på Gaza hade accepterat den försoningsplan som Egypten mödosamt arbetade fram för en tid sedan. Men Hamas ledning i exil sade nej och därmed är försoningsprocessen tillbaka på ruta ett.

2. Palestinska myndigheten och president Abbas brottas med frågan om man skall utlysa lokala val till sommaren. Hamas kommer inte att acceptera sådana val, vilket i sin tur innebär att de bara kommer att kunna genomföras på Västbanken. Fatah kommer att vinna stort eftersom Hamas inte deltar. I så fall urholkas legitimiteten i valen och klyftan mellan Gaza och Västbanken vidgas. Jag tror inte att det kommer att utlysas några palestinska val till sommaren.

3. Isoleringen innebär att konspirationsteorier frodas. En vanlig uppfattning i palestinska kretsar är att gårdagens strider i Gaza var en medveten aktion från Israels sida för att få bort uppmärksamheten från händelseutvecklingen i östra Jerusalem.

4. Alla tycks vara eniga om att stödet för Hamas har minskat i Gaza, men att det är oförändrat starkt på Västbanken. Hamas symboliserar motståndet mot Israel på ett sätt som Fatah och president Abbas inte förmår göra.

5. Gatubilden är varken militariserad eller Hamasierad. Jag ser fler palestinska flaggor än gröna Hamas-flaggor och jag ser ingen egentlig milis.

Jag återkommer så småningom med en mer avklarnad och sammanhållen analys. Nu skall jag kurera en hastigt påkommen förkylning med några stora, illgröna tabletter jag fick av en palestinsk vän...

Abbas avgång och enstatslösningens återkomst

Den palestinska presidenten Mahmoud Abbas meddelar att han inte tänker kandidera för omval i de palestinska val han utlyst till i januari. Abbas beslut (om han nu inte låter sig övertalas) synliggör ytterligare den kollaps som drabbat den israelisk-palestinska fredsprocessen.

Splittringen mellan Fatah (som kontrollerar Västbanken) och Hamas (som kontrollerar Gaza) har inneburit att Israel kunnat gömma sig bakom argumentet att de inte har någon palestinsk motpart att förhandla med. När Abbas nu slinker ut genom ridån finns heller ingen given efterträdare. Ett intressant namn vore Marwan Barghouti, som sedan 2002 sitter i israeliskt fängelse avtjänandes fem (5) livstidsstraff ansvarig för mord i samband med den andra Intifadan i början av 2000-talet. (Barghouti vägrade erkänna den israeliska domstolens legitimitet och presenterade därför heller inte något försvar.)

Barghouti uppfattas som populär bland det palestinska folket, och han var nära att kandidera redan i det förra palestinska presidentvalet 2005. År 2006 valdes han in som ledamot för Fatah i det palestinska parlamentet. Han har varit drivande i arbetet med "fångarnas dokument" (Prisoners' document) där fängslade palestinier i israeliska fängelser från både Hamas och Fatah enades om en text som skulle öppna dörren för en inompalestinsk försoningsprocess för att Hamas skulle erkänna Israels existens.

Sammantaget är det just nu mycket svårt att se några ljusglimtar i arbetet med att få igång den israelisk-palestinska fredsprocessen. De högt ställda förväntningarna efter president Obamas tal i Kairo i början av juni i år har inte på något sätt infriats. Vid sidan av den ekonomiska krisen har Obama fått lägga stor kraft på den inhemska sjukvårdsreformen och på den allt mer Vietnam-liknande situationen i Afghanistan. Israel har därför kunnat stå emot de halvhjärtade amerikanska påtryckningarna om att stoppa den olagliga bosättningspolitiken.

Vi får väl se om det blir några palestinska val i januari. Hamas har hittills deklarerat att man anser utlysningen av valen som en illegal handling av Abbas, och att man inte tänker delta i dem. Därför kommer det inte att hållas några val i Gaza, och om valen ändå genomförs på Västbanken kommer de i praktiken inte att ha någon legitimitet som uttryck för det palestinska folkets vilja.

Mitt i all denna turbulens är det allt fler som talar om enstatslösningens återkomst. Jag har konsekvent på denna blogg stött tvåstatslösningen, som det enda rimliga och genomförbara alternativet. Men i dag känner jag för första gången skuggan av ett tvivel.

Utan omvärldens stöd kan det palestinska folket inte enas kring ett ledarskap, och utan ett palestinskt ledarskap kommer Israel inte att kunna övertalas till att göra de nödvändiga eftergifterna och häva ockupationen. Israel riskerar då att utvecklas i riktning mot en apartheidstat, där man de facto kontrollerar palestinska territorier och där palestinierna sammantaget utgör en majoritet av befolkningen i Israel, på Västbanken och i Gaza. Om Israel då fortfarande vill göra anspråk på att vara en demokrati så återstår bara enstatslösningen, det vill säga ett demokratiskt Israel-Palestina med lika rättigheter för judar och för palestinier.

Som uppriktig anhängare av tvåstatslösningen och staten Israels självklara rätt att existera inom säkra och erkända gränser känner jag hur tiden rinner ut. Var finns de självutnämnda s k Israelvännerna i arbetet med att övertala det israeliska ledarskapet om att lägga om kursen innan det är för sent?

Mona Sahlin i Mellanöstern

Mona Sahlin befinner sig just nu i Betlehem, för att tala vid palestinska Fatahs kongress. I Aftonbladet beklagar Helle Klein att Mona Sahlin sannolikt inte kommer att träffa någon Hamas-representant under resan, och att hon därmed försitter ”chansen att återupprätta och utveckla den socialdemokratiska Mellanöstern-politiken efter Persson-erans nedmontering av Palme/Lindh-linjen.”

Helle Klein har alldeles rätt i att socialdemokratin och Mona Sahlin borde gå före och våga ta steget att samtala med Hamas, på samma sätt som Socialdemokraterna och Olof Palme i början av 1970-talet gick före och vågade ta steget att samtala med PLO och Yassir Arafat. Olof Palme bidrog därigenom till att den då terrorstämplade organisationen PLO fick en plats i den politiska processen, vilket ledde till att PLO tog avstånd från terror och erkände Israel som stat.

Låt oss inte vara naiva. Det finns ingen som helst värdegemenskap eller ideologisk närhet mellan Hamas och socialdemokratin - tvärtom. Men isolering är sällan en framgångsrik politisk strategi, och få bestrider i dag att isoleringen av Hamas har medverkat till dödläget i fredsprocessen.

Samtal med Hamas skall naturligtvis inte heller förväxlas med samarbete med Hamas. Det finns i mina ögon en för stark ängslan inom socialdemokratin för att kontakter med Hamas skulle inverka negativt på socialdemokratins relationer till Fatah och israeliska Labour, båda systerpartier i Socialistinternationalen.

Kommer då Mona Sahlin att träffa någon Hamas-representant under sin resa i Mellanöstern? Det tror jag inte. Hon är i området främst för att tala vid sitt systerparti Fatahs första kongress på 20 år, och jag kan förstå att det skulle uppfattas som provocerande att just i det sammanhanget träffa representanter från Fatahs ärkefiende Hamas. Men det är viktigt att Mona Sahlin vågar ta steget - om det inte blir denna gång så bör det bli snart. Eller kommer arbetsfördelningen i den rödgröna koalitionen att bli sådan att det blir Vänsterpartiet och Miljöpartiet som får stå för Hamas-kontakterna, medan Socialdemokraterna hukar?

Jag skriver om Mona Sahlins Mellanösternresa på Newsmill.

En bild av debatten kring socialdemokraternas Mellanöstern-politik över tid ges i antologin ”Israel och Palestina. 60 år i våra röda hjärtan” (red Ulf Bjereld & Ulf Carmesund, Hjalmarson & Högberg, 2008), där representanter från alla åsiktsriktningar inom Arbetarrörelsen ger sin syn den israelisk-palestinska konflikten och den socialdemokratiska politiken i frågan. Boken har fått stor uppmärksamhet och goda recensioner i pressen.

Olmerts avgång försvårar fredsförhandlingar

Ehud Olmert avgår som partiledare för det israeliska regeringspartiet Kadima och även som israelisk premiärminister. Avgången innebär att förutsättningarna för en israelisk-palestinsk överenskommelse om fred före årets slut försvagas ytterligare.

Olmerts avgång kommer inte oväntat. Anklagelserna om mutbrott och andra ekonomiska oegentligheter har gjort Olmerts position politiskt ohållbar. Nu stundar partiledarval i Kadima den 17 september - med utrikesminister Tzipi Livni och transportminister Shaul Mofaz som förväntade huvudkandidater - och därefter bildandet av en ny regering som kommer att tillträda först i slutet av oktober.

Kadima och de israeliska socialdemokraterna vill till varje pris undvika nyval, eftersom ett sådant sannolikt skulle utmynna i en valseger för högerblocket Likud och med dess partiledare Benjamin Netanyahu som ny premiärminister. Det enda som talar för nyval i Israel är om Kadima skulle kollapsa genom inre spänningar efter partiledarvalet. Kadima är ju en ny partibildning, bildat år 2005 av Ariel Sharon som en utbrytning ur högerblocket Likud och som Sharons nära nog personliga parti. Sharons insjuknande 2006 innebar därför ett stort avbräck för partiet.

En av orsakerna till att det går så trögt i fredsförhandlingarna mellan israeler och palestinier är att båda sidor plågats av svagt ledarskap. Olmert har vid sidan av sina personliga juridiska problem styrt en skör regeringskoalition med svagt politiskt stöd i Knesset. Palestinierna har å sin sida varit politiskt splittrade mellan Hamas-styrda Gaza och Fatah-styrda Västbanken. Till det kan läggas ett försvagat amerikanskt ledarskap, med avgående president George W Bush som en s k lame duck.

Ur ett lite längre tidsperspektiv är det därför bra att Olmert avgår och skapar möjligheter för ett starkare israeliskt ledarskap. På samma sätt som det är bra att vi får ett presidentskifte i USA. Därtill bör en politisk uppgörelse mellan Hamas och Fatah åstadkommas så snart som möjligt.

Men på kort sikt innebär Olmerts avgång att de pågående fredssamtalen mellan israeler och palestinier töms på innehåll. (Det samma gäller förstås samtalen mellan Israel och Syrien, där det i skrivande stund inte ens är klart om de kommer att fortsätta.). Både Tzipi Livni och Shaul Mofaz kommer att undvika att i de pågående fredsamtalen med palestinierna agera på ett sätt som försvårar för dem att för det första vinna partiledarvlaet i Kadima och för det andra att därefter bilda en majoritetsregering i Knesset. För palestinierna blir det svårt att förhandla när man inte vet vem som kommer att styra Israel om några månader.

Så det mesta talar därför dessvärre för att vi får vänta på ett genombrott i den israelisk-palestinska fredsprocessen åtminstone en bra bit in på 2009. För alla de människor som dagligen plågas och lider av denna konflikt är det ett deprimerande besked.

Tidigare i dag diskuterade jag läget i Mellanöstern efter Olmerts besked om sin avgång med Svensk Israel-informations generalsekreterare Lisa Abramowicz i P 1 Morgon i Sveriges Radio.