Den palestinska presidenten Mahmoud Abbas meddelar att han inte tänker kandidera för omval i de palestinska val han utlyst till i januari. Abbas beslut (om han nu inte låter sig övertalas) synliggör ytterligare den kollaps som drabbat den israelisk-palestinska fredsprocessen.
Splittringen mellan Fatah (som kontrollerar Västbanken) och Hamas (som kontrollerar Gaza) har inneburit att Israel kunnat gömma sig bakom argumentet att de inte har någon palestinsk motpart att förhandla med. När Abbas nu slinker ut genom ridån finns heller ingen given efterträdare. Ett intressant namn vore Marwan Barghouti, som sedan 2002 sitter i israeliskt fängelse avtjänandes fem (5) livstidsstraff ansvarig för mord i samband med den andra Intifadan i början av 2000-talet. (Barghouti vägrade erkänna den israeliska domstolens legitimitet och presenterade därför heller inte något försvar.)
Barghouti uppfattas som populär bland det palestinska folket, och han var nära att kandidera redan i det förra palestinska presidentvalet 2005. År 2006 valdes han in som ledamot för Fatah i det palestinska parlamentet. Han har varit drivande i arbetet med "fångarnas dokument" (Prisoners' document) där fängslade palestinier i israeliska fängelser från både Hamas och Fatah enades om en text som skulle öppna dörren för en inompalestinsk försoningsprocess för att Hamas skulle erkänna Israels existens.
Sammantaget är det just nu mycket svårt att se några ljusglimtar i arbetet med att få igång den israelisk-palestinska fredsprocessen. De högt ställda förväntningarna efter president Obamas tal i Kairo i början av juni i år har inte på något sätt infriats. Vid sidan av den ekonomiska krisen har Obama fått lägga stor kraft på den inhemska sjukvårdsreformen och på den allt mer Vietnam-liknande situationen i Afghanistan. Israel har därför kunnat stå emot de halvhjärtade amerikanska påtryckningarna om att stoppa den olagliga bosättningspolitiken.
Vi får väl se om det blir några palestinska val i januari. Hamas har hittills deklarerat att man anser utlysningen av valen som en illegal handling av Abbas, och att man inte tänker delta i dem. Därför kommer det inte att hållas några val i Gaza, och om valen ändå genomförs på Västbanken kommer de i praktiken inte att ha någon legitimitet som uttryck för det palestinska folkets vilja.
Mitt i all denna turbulens är det allt fler som talar om enstatslösningens återkomst. Jag har konsekvent på denna blogg stött tvåstatslösningen, som det enda rimliga och genomförbara alternativet. Men i dag känner jag för första gången skuggan av ett tvivel.
Utan omvärldens stöd kan det palestinska folket inte enas kring ett ledarskap, och utan ett palestinskt ledarskap kommer Israel inte att kunna övertalas till att göra de nödvändiga eftergifterna och häva ockupationen. Israel riskerar då att utvecklas i riktning mot en apartheidstat, där man de facto kontrollerar palestinska territorier och där palestinierna sammantaget utgör en majoritet av befolkningen i Israel, på Västbanken och i Gaza. Om Israel då fortfarande vill göra anspråk på att vara en demokrati så återstår bara enstatslösningen, det vill säga ett demokratiskt Israel-Palestina med lika rättigheter för judar och för palestinier.
Som uppriktig anhängare av tvåstatslösningen och staten Israels självklara rätt att existera inom säkra och erkända gränser känner jag hur tiden rinner ut. Var finns de självutnämnda s k Israelvännerna i arbetet med att övertala det israeliska ledarskapet om att lägga om kursen innan det är för sent?
10 kommentarer:
Jag undrar själv om omvärlden stödde Abbas tillräckligt, dvs ställde höga och skarpa krav på Hamas efter den blodiga kuppen. Alla som hela tiden talade för samarbete med Hamas som begick alla dessa vidrigheter mot Fatah kan också ha bidragit till att han avgår.
A-K Roth
Just nu känns det hopplöst för Palestinas folk, Obamas tal i Kairo väckte förhoppningar, men det var bra ord och ingen handling, FN:s behandling av Goldstone-rapporten verkar bli ingenting, EU är passivt. Inte ens barnböcker släpps in till Gaza. Vem i Gaza har något förtroende kvar för att västerländska demokratier står upp för de förtryckta. Vem ger Gaza hopp? Försök till förhandlingar är ju hopplöst när Israel försätter att bygga bosättningar och etniskt rensa östra Jerusalem. Vad återstår terrorism och fortsatt dödande ? är det diktaturen i Iran som skall ge dem hopp? Jag vägra att tro det, men just nu tycker jag att EU, USA och FN totalt ha misslyckats att lösa en konflikt som FN själv har skapat för 61 år sen.
Dessa mina minsta bröder: Delar i dag din dysterhet, men väljer att citera Joe Hill dagen före sin avrättning: Don't waste in time in mourning. Organize.
A-K: Själv tillhör jag ju som du vet dem som konsekvent kritiserar Hamas brott mot folkrätten. Själv tillhör du dessvärre dem som i princip aldrig kritiserar Israels brott mot folkrätten. Det finns ett ord för det och det ordet är ensidighet.
Ulf: Många har beklagat att Israel inte tillräckligt har stöttat Abbas position. Därför drog jag upp hur omvärlden reagerade efter Hamas blodiga kupp; notera ordet "också" i mitt inlägg. Jag lägger inte skulden på omvärlden. Jag läste efter kuppen och andra vidrigheter att Abbas var mycket upprörd över att omvärlden ville tala med Hamas när han själv avstod en tid. Att därifrån gå till att kalla en kommentator ensidig är olyckligt.
Ulf, visst måste man se ensidig ut när man reagerar på andras ensidighet. Som jag sagt tidigare, du är opinionsbildare med en del inflytande i media och har en speciell inriktning och utrikespolitisk policy som genomsyrar allt du skriver om MÖ. Naturligtvis drar dina åsikter till sig både ris och ros. Jag tycker att din kommentar var orättvist utpekande.
A-K Roth
Just det Ulf
Var alla verkliga Israelvänner befinner sig, är svaret att en del fortfarande lägger tid och energi på att vara indignerade och upprörda över Donald Boströms artikel i Aftonbladet, eller kritisera Goldstonetrapporten. Föga meningsfullt.
Naturligtvis *borde* ett oräkneligt antal Israelvänner runt om i världen sedan decennier satt ner foten och krävt att staten Israel och dess befolkning – för det är ju de som väljer ledarna - slutar med att marschera mot ett kollektivt självmord.
Det största hotet mode den judiska statens existens är inte dess grannar, inklusive Iran - utan dess egen befolkning.
Fullt uppenbart är att man inte är kapabel att fatta rationella beslut.
Det hade sannerligen varit ödets ironi om vi i våra framtida historieböcker kan läsa att när den judiska staten slutligen bildas 1948, så tog det bara - säg – 85 år innan dess befolkning, med god hjälp av alla så kallade ”israelvänner”, själva hade förstört förutsättningarna för dess existens.
Scenariot är högst reellt.
A-K tycker att omvärlden ska stödja Abbas efter att denne genomfört en blodig kupp för att ta makten från det folkvalda Hamas.
A-K klassar det som vidrigt av Hamas att vinna ett val.
A-K borde istället kalla det för vidrigt av Israel att ockupera palestinsk mark och bygga bosättningar på den.
A-K borde kalla Israels attacker med vit fosfor mot civila för vidriga.
A-K borde kalla blockaden mot Gaza för vidrig.
Hoppsan, Ulf, - ett fel: "Jag lägger inte 'enbart' skulden på omvärlden" skulle det stå. Vidare, du har kanske konsekvent "kritiserat" Hamas i en mening eller bisats men inte minns jag att du ställt några höga och skarpa krav, det jag efterlyste i mitt första inlägg. Abbas har nog anledning att vara bitter mot fler än den vanliga syndabocken; han kan vara bitter mot alla s.k. "silent bystanders" som visserligen var chockade över brutaliteten men ändå inte kunde ropa så det hördes. Men den rundan har vi gått redan och leder ingenvart.
A-K
Jag skulle vilja slå ett slag för en trestatslösning.
Israel en judisk stat,Västbanken i en konfederation med det Jordanien som har en majoritet av palestinier och Gaza i motsvarande konfederation med det Egypten vars befolkning har det mesta gemensamt med Gazas.
/BR
BR
Drömmare:-)
Det finns en intressant video-intervju med Norman Finkelstein på pierregilly.blogspot.com 26 min lång.
Skicka en kommentar