Sverigedemokraternas mediala framgångsvåg fortsätter. Dagens toppnotering i Sifo på 5.8 procent lär garantera partiet ytterligare medieutrymme på ett sätt som inget annat parti utanför riksdagen skulle kunna drömma om. (Möjligen med Piratpartiet inför sommarens EU-val som undantag.)
Som Henrik Oscarsson visat finns det inga belägg för att synlighet i massmedia i sig innebär opinionsframgångar för ett politiskt parti. Så har t ex Socialdemokraterna inte ökat i opinionsmätningarna, trots en intensiv mediebevakning av partiets kongress för ett par veckor sedan. Men Oscarsson betonar också att det inte finns några belägg för motsatsen - sambandet mellan förekomst i media och opinionsframgångar är i huvudsak outforskat.
En rimlig utgångspunkt är att det inte är mediebevakningen i sig som påverkar ett partis opinionsstöd, utan hur mediebevakningen genomförs. Svenska mediers bevakning av Sverigedemokraterna präglas, menar jag, av ambivalens. Å ena sidan finns en strävan att bevaka Sverigedemokraterna på samma sätt som man bevakar andra partier. Ett exempel på en sådan bevakning är t ex Kenny Genborgs utmärkta granskning av Sverigedemokraternas politiska program i Göteborgs-Posten i dag (ännu ej på nätet). Å andra sidan vill man behandla och bevaka Sverigedemokraterna som ett unikt parti, ett parti som genom sin främlingsfientlighet och sina högerextremistiska rötter mäler sig ur den demokratiska gemenskapen.
Konsekvensen av denna ambivalens är att vi får en stor och känslostark debatt om hur media bör behandla Sverigedemokraterna. Debatten kretsar till exempel kring om det är rätt eller fel att erbjuda Sverigedemokraterna annonsplats, om det är rätt eller fel att publicera debattartiklar från Sverigedemokrater där innehållet kan innebärs hets mot folkgrupp samt om det är rätt eller fel att inbjuda Sverigedemokrater till TV-debatter och nu senast om det är rätt eller fel att inbjuda Jimmie Åkesson till underhållningsprogrammet Parlamentet i TV4.
I debatten om hur man bör behandla Sverigedemokraterna är det två frågor som närmast konsekvent blandas ihop. Den första frågan gäller hur Sverigedemokraterna bör behandlas och bemötas ur ett demokratiskt perspektiv. Den andra frågan gäller om Sverigedemokraterna tjänar eller förlorar på en viss typ av bemötande. Båda dessa frågor är viktiga. Men eftersom de alltför ofta blandas ihop tenderar debatten att bli onödigt förvirrad.
Jag har tidigare publicerat Fyra enkla regler för att motverka Sverigedemokraterna. Jag konstaterade där att de övriga partierna av okunnighet eller oro överträffade varandra i att bryta mot dessa regler. Mycket av mediebevakningen av Sverigedemokraterna går också att relatera till dessa fyra regler. Jag tror till exempel att Sverigedemokraterna tjänar på att dess företrädare bjuds in till TV-soffor och debatter med partiledare, trots att partiet inte sitter i riksdagen. Jag tror också att Sverigedemokraterna tjänar på att etablerade media offentligt grälar om det är rätt eller fel att erbjuda partiet annonsplats eller medverkan i underhållningsprogram. Jag tror också att Sverigedemokraterna tjänar på att media så intensivt bevakar Vellinge-affären och de idiotier som ledande moderater där gjorde sig till talespersoner för.
Men här står media inför ett dilemma. För att inte i onödan bidra till att blåsa upp Sverigedemokraternas opinionsstöd borde media behandla partiet som vilket parti som helst. Men problemet är att partiet genom sin främlingsfientlighet och sitt högerextrema förflutna inte är vilket parti som helst. Därför laddar partiet starkt på traditionella nyhetsvärderingsprinciper och den dominerande medielogiken, och därför blir det också logiskt för media att ge partiet större utrymme än vad dess valresultat ger fog för.
De flesta media drivs av kommersiella intressen, och har därför svårt att stå emot medielogiken och marknadskrafterna. Låt oss hoppas att övriga medier - inte minst Sveriges Television och Sveriges Radio - förmår utgöra motkrafter och ge Sverigedemokraterna det utrymme partiet tjänat ihop till. Varken mer eller mindre.
8 kommentarer:
Jo, nu är det definitivt för sent att försöka tiga ihjäl SD. Men dilemmat är, enligt min uppfattning, att de andra partierna inte kan bemöta Åkesson med de korrekta argumenten. De kan inte stå där i TV och klargöra för svenska väljare att arbetslösheten beror på den förda ekonomiska politiken, och att fler hedenhössvenskar skulle gå arbetslösa om det inte fanns invandrare som kunde stå för den arbetslöshetsnivå som vi ska ha, för att undvika inflation.
När invandrarfientligheten tilltog från mitten av 60-talet och i spåren av den första stora stukturrationaliseringen som resulterade i massor av varsel och i flyttpolitiken, då kunde media och makthavare motverka denna genom att förklara att invandrarna ju tog de jobb svenskarna inte ville ha. Idag kan de ju inte gärna säga att "invandrarna tar en stor del av den arbetslöshet som svenskarna inte vill ha".
Så nej, det finns ingenting man kan göra idag, förutom att ändra politiken, men det lär inte gå när vi ny lyder under EU-lagar och EU i princip stipulerar en nyliberal ekonomisk politik i "grundlag" med mer privatiseringar och mer nedskärningar i den offentliga sektorn.
Så jag är mycket pessimistisk. Ser ingen ljus framtid alls, inte ens om makthavare i media och politik följer dina råd.
Jag är rädd att SD kan komma upp till 20-25% vid valet 2014, om det vill sig illa, och det vill det sig nog, vare sig Alliansen sitter kvar eller S med svans tar över 2010. Folk i allmänhet kommer inte att uppleva någon skillnad.
Det enda vettiga är väl om "media" behandlar SD som andra partier.
Eller menar du på allvar att media bör ta hänsyn till de politiska konsekvenserna av sin rapportering?
/Erik
Alla försök att stoppa SD kommer att misslyckas på grund av att "fienden" bedömts fel och beskrivits felaktigt.
Därför missar varje projektil målet och återkommer som en bumerang.
Detta sker då SD reflexmässigt och ofta mot bättre vetande utmålas som nazistiskt, rasistiskt och främlingsfientligt.
Redan 1997 skrev Anna-Lena Lodenius i Rikspolisstyrelsens handbok att SD var demokratiskt och parlamentariskt samt att de yngre aktivisterna lämnat partiet i opposition mot att det var för "mesigt". Det var redan för tolv år sedan!
Likväl sökte samma Anna-Lena Lodenius för någon vecka sedan implicera någon knytning mellan SD och tysk nazism. Hur påverkar detta hennes trovärdighet?
Heléne Lööw utgav 1998 "Nazismen i Sverige 1980-1997" som är en tegelsten på 526 sidor. SD omnämns helt kort på sid 72. SD-ledare uppges där vara rädda för att bli misshandlade och "det är inte utlänningarna som är inte utlänningarna som är ute efter att slå ner oss, det är nazisterna (Sic!).
SD aktiva kader består av ca 20% utlandsfödda som enligt gängse förklaringsmodell alltså skulle vara fiender till sig själva.
SD skiljer noga på asylanter, kvotflyktingar, arbetskraftsinvandrade och anhöriginvandrade samt de med "flyktingliknande skäl" samt några underkategorier och drar inte alla "invandrare" över en kam.
Ras och religion är något som SD inte bryr sig om. Däremot Islam till den del det faktiskt är ett politiskt program.
Efter tio (10) års tvekan anslöt jag mig till SD. Främst p g a försvarsfrågan men även den oansvariga invandringspolitik, som lett till brinnande förorter.
Jag leder SD i min hemkommun. I vår styrelse är fyra av sju medlemmar utlandsfödda (Laos, Rumänien, Serbien och Syrien).
En partivän på länsnivån sade nyligen "Jag lyckades fly från det fundamentalistiska trycket i Iran - nu kommer det ikapp mig i Sverige".
Det gäller att skilja mellan muslimer som vill assimilera sig i Sverige (typfall exempelvis Nalin Pekgul) och militanta islamister som Mahmoud Aldebe och Mohamed Omar, som nu startar ett anti-judiskt parti.
Varje salva som avlossas mot rasistiska och främlingsfientliga SD missar målet. Men beskrivs målet rätt, så kommer ni att få klockrena träffar. Men jag tänker inte tala om i detalj hur ni bör göra.
Som stolt SD-funktionär ser jag avslappnad på hur vår valrörelse redan går av sig själv.
SD är sprunget ur det av media föraktade folket, men folket är klokare än media tror. Våra oavlönade valarbetare är oförtröttligt i arbete för att säkra SD:s plats i Riksdagen. Fast de vet det inte själva.
Varje kastad sten är ytterligare röst för SD. Varje brunnen bil tio röster och en brunnen skola 100 röster samt varje större medialögn 1000 röster.
Slutligen: Hade nuvarande och tidigare regeringar fört en någorlunda ansvarsfull invandringspolitik hade SD aldrig funnits.
Stellan Bojerud
Jag måste ju påstå att dessa regler du författat, och allehanda kommunister börjat hänvisa till med kraft och glädje, för mig endast ger intryck av en väldigt ambivalent hållning till demokratin från din sida.
Det brukar annars vara mer vanligt hos skandaljournalister än mer seriösa forskare.
Artikeln i GP i dag av Kenny Genborg bygger på en hel del föråldrade uppgifter och program.
Stellan Bojerud
Hur ställer sig SD till det nuvarande försvaret?
Ska trupperna tas hem från Afghanistan?
Ser att DN på ledarplats idag tvivlar om att skicka soldater till Afghanistan.
Ska Sverige satsa på invasionsförsvar eller insatsförvar utomlands under NATO-flagg?
Styrkan hos SD är att partiet har byggts upp underifrån,sedan att partiet är emot Islam har ingenting med rasism att göra,Islam är ingen ras, som kristen borde du känna en viss tillfredställelse att någon bekämpar en sådan religion.
De kristna har bespottas i många år av vänster rörelsen,ditt eget parti
har ju allierat sig med Islamisterna
ingen kritik kommer därifrån trots de illdåd som de begår.
Frågor kräver svar. SD anser att Sverige utan att folket tillfrågats har gått i krig. Svenska soldater utkämpar där USA:s krig.
Vi är stolta över de svenska soldaternas insatser, men vill på ett ansvarsfullt sätt på sikt avveckla denna verksamhet och ersätta den med civila uppbyggnadsinsatser.
SD prioriterar Sverige och Norden. Ansvar för den säkerhetspolitiska situationen är viktigare än utlandsinsatser. Vi avvisar inte deltagande i fredsbefrämjande operationer utomlands. men de får inte ske på bekostnad av säkerheten i Norden.
SD anser att det nuvarande läget att de facto vara med i NATO, men inte ha några säkerhetsgarantier är den sämsta lösningen (omhuldad såväl av regeringen som oppositionen).
Valet står mellan fullvärdigt medlemsskap i NATO eller en självständig svensk alliansfri politik. Båda alternativen kräver svensk militär upprustning.
Detta val måste föregås av en öppen debatt där folkets vilja känns av. Inte nödvändigtvis genom folkomröstning, men i vart fall opinionsundersökningar.
Hälsar
Stellan Bojerud
Skicka en kommentar