2009-11-22

Folkpartiet, Socialdemokraterna och kriget i Aghanistan

I helgen har Folkpartiet genomfört sitt landsmöte, och i sina beslut befäst sin position till höger om Moderaterna i den borgerliga alliansregeringen. Folkpartiets högervandring har synliggjort den sorgliga avsaknaden av en socialliberal borgerlighet i svensk politik.

Ett av de områden där Folkpartiets högerorientering kommit starkast till uttryck under det senaste decenniet är den internationella politiken. Partiets tidigare profilering på mänskliga rättigheter, en generös flyktingpolitik och bistånd är ett minne blott. I stället har partiet och dess ledande företrädare inte bara gjort svenskt Nato-medlemskap till sin säkerhetspolitiska profilfråga, utan också agerat naiv hejaklack till försök att bomba fram demokrati på olika ställen i världen.

Så hörde till exempel partiledare Jan Björklund och Carl B Hamilton till den grupp som med entusiasm förespråkade ett svenskt deltagande i USA:s folkrättsstridiga krig i Irak. Per Ahlmark försäkrade att kriget i Irak skulle bli kort och att de amerikanska trupperna skulle välkomnas av "hundratusentals människor" i Bagdad som skulle strömma ut "på gatorna i glädje". Ahlmarks uttalande gav uttryck för en lika rosenkindad som falsk bild av krigets förutsättningar och innebörd.

Folkpartiet tillhör också de mest hängivna anhängarna till en fortsatt svensk medverkan i det krig som pågår i Afghanistan. Men bombhögern i Folkpartiets ledning utmanas nu glädjande nog av de dominerande ledarsidorna i den liberala pressen. Under det senaste året har främst Expressens ledarsida tagit flera välkomna steg i socialliberal riktning, och är nu utomordentligt kritisk till det pågående kriget i Afghanistan. I förra veckan hängde Dagens Nyheter på, då dess politiske chefredaktör Peter Wolodarski uttryckte starkt tvivel över krigsinsatsen och uppmanade till en seriös självprövning av det svenska militära deltagandet.

Socialdemokratin bör lyssna in dessa ärliga och kritiska socialliberala röster om kriget. I riksdagens debatt om kriget i Afghanistan (18 november) valde Socialdemokraternas talesperson i utrikespolitiska frågor Urban Ahlin att inte på något sätt uttrycka tvivel inför Sveriges fortsatta militära engagemang i området. Som den självklaraste saken i världen uttryckte Urban Ahlin att Sverige skulle finnas kvar ända tills ”den afghanska militären och den afghanska polisen själva klarar att upprätthålla säkerhet i Afghanistan, (…) Svårare än så är det inte.”.

Det är bekymmersamt att Socialdemokraternas talesperson i utrikespolitiska frågor väljer att ge en så förenklad bild av situationen i Afghanistan. Debatten spelas upp som om valet stod mellan att å ena sidan stanna kvar under vilka villkor som helst och hur länge som helst, och å andra sidan dra tillbaka alla styrkor med omedelbar verkan. I stället borde debatten kretsa kring hur man kan få FN att ta ett större övergripande ansvar för ledningen och genomförandet av den militära närvaron, och hur omvärlden kan bidra till den försoningsprocess mellan talibaner och andra afghanska grupper som är nödvändig för att skapa varaktig fred i detta krigshärjade land.


Socialdemokraterna och Miljöpartiet har enats om att det behövs en översyn av det samlade svenska engagemanget i Afghanistan. Vänsterpartiet kommer sannolikt inför valet 2010 att ansluta sig till den linjen. Översynen skall vara avslutad hösten 2011 och ligga till grund för ett riksdagsbeslut om ett eventuellt tillbakadragande av Sveriges militära insats. Det är utmärkt att en sådan översyn genomförs. Kriget i Afghanistan kan inte vinnas med militära medel.

(Texten baserar sig på min ledarartikel i veckans nummer av tidningen Broderskap.)

10 kommentarer:

BR sa...

Kriget mot talibanerna som är en av de mest fundamentalistiska och antidemokratiska rörelserna i världen måste vinnas militärt.

Problemet hittills har varit det svaga pakistanska deltagande i kriget när det står helt klart att Talibanrörelsen som ju uppstod i Pakistan har sina basläger, uppmarsch- och rekryteringsområden i just gränsområdena mellan Pakistan och Afghanistan.
Man kan bara hoppas att de senaste pakistanska militäroffensiverna i Swat och Waziristan fullföljs med maximal styrka och även utvidgas till hela Waziristan.

Talibanerna kan enbart besegras om deras personal och förnödenhetslogistik sydost ifrån slås ut.

Att lämna Afghanistan militärt nu som en del vänsterdebattörer kräver vore verkligen att öppna en Pandoras ask för såväl det afghanska folket som för de länder som redan drabbats av de terrorister som fram till att Talibanregimen störtades hade en fristad i Afghanistan.
/BR

Lars M Hermansson sa...

Det är sant att Sverige inte har någon borgerlig vänster såsom t.ex. Danmark med dess Radikale Venstre men samtidigt måste man minnas att svensk socialdemokrati ju inte heller (i motsats till sina systerpartier i övriga norden ) aldrig riktigt tagit chansen till samarbete med Folkpartiet Liberalerna när detta parti befann sig i mittfältet. Undantag för samarbetet mellan Olof Palme och Gunnar Helén på 1970-talet och samarbetet om marginalskattesänkningen i början av 1990-talet. När (FP) ville bilda en koalitionsregering med (S) efter valet år 1994 stängde socialdemokraterna dörren.
Socialdemokraterna kan sedan gråta krokiltårar över att inget borgerligt mittenparti vill samarbeta med dem.

Hjalmar sa...

Först läste jag fel i BR:s kommentar och tyckte att det stod "kriget mot talibanerna är ett av de mest fundamentalistiska ..." - vilket nog hade varit närmare sanningen än det som verkligen står i den.

Jag vet inte bättre än DN av i fredags vad Hamid Karzai menar med att hans stat ska ta kontroll över säkerheten i landet "inom fem år", men det är ju en tidsplan som till och med en fundamentalist som Tolgfors kan behöva skaffa sig insikt i då han flyttar fram positionerna i det eviga heliga kriget mot "terrorn".

Jinge sa...

”Kriget mot talibanerna som är en av de mest fundamentalistiska och antidemokratiska rörelserna i världen måste vinnas militärt.”

Det finns flera fel med ett resonemang som detta, men jag ska bara uppehålla mig vid ett av dessa. Problemet är nämligen att det inte alls är ”Talibanerna” som är USA/Nato/Sveriges huvudmotståndare i landet. Jag kan givetvis inte presentera några siffror, men de flesta medger numera att Talibanerna är en välbeväpnad minoritet, men att de flesta av de stridande snarare borde kallas ”Rebeller”. Människor som på inget sätt han några anknytningar direkt till det vi skulle kalla talibanrörelsen. De är i stället motståndare mot den ockupation som påkallats av den president som aldrig blev omvald, något som samme president gick till FN och bad om hjälp på order av George W Bush.

Skulle man dessutom drista sig till att betrakta vilka som dödats det senaste året så kommer man att finna att det är oroväckande många bröllopsgäster, män kvinnor och barn som därmed räknas in i vad som brukar kallas collateral damage.

Ser man sedan till den svenska styrkan i Mazir-el-Sharif så har bevisligen två soldater och en tolk dödats av folk på platsen, men inte ens Tolgfors hävdar att det var talibaner som var de skyldiga. Det finns således all anledning att fundera på vad vi gör där, och varför vi är där. Den information vi får genom media är i högsta grad otillfredsställande. Det är egentligen först de senaste månaderna som journalister på allvar börjat ta del av lokalbefolkningens uppfattning, men tyvärr så kommer nog inte vår regering agera innan det skett ett ännu värre angrepp mot den svenska styrkan. Men den dag vi får hem ett flygplan fyllt med flaggprydda kistor så kommer det att bli ett helt annat tryck på den sittande regeringen, vilken färg den nu har den dagen.

Då Ulf skriver ”Kriget i Afghanistan kan inte vinnas med militära medel.” så har han helt rätt. Afghanistan kommer att behöva massor av hjälp, men Stridsfordon 90 med besättning är inte den bästa hjälp vi kan ge dem.

BR sa...

Jinge har rätt i att många av ISAF´s motståndare inte formellt kan kallas Talibaner eftersom definitionen på dessa är att de utbildats i koranskolor där de insupit sin fundamentalism.
Dessa koranskolor, Madrasas, fanns i Pakistan varifrån Talibanerna inledde sin offensiv mot Kabul

Kärnan av Talibaner har sedan associerats med andra fundamentalistiska grupper som lika lite som Talibanerna önskar se obeslöjade kvinnor, kvinnor under utbildning, månghundraåriga buddhistiska reliker i sinnevärlden, något som liknar demokrati, som önskar prakisera Sharia fullt ut och varav en del inte har något emot att härbärgera internationella Jihadister på Afghansk jord.

ISAF strider inte bara mot Talibaner, utan även mot andra fundamentalister och därför kallas ISAF´s operation COIN (COunter INsurgency).

Jinge har rätt även i en sak till.
den svenska kontingentens utrustning är helt otillräcklig.
Det tog lång tid att få fram pansrade fordon (som bevisligen inte ens de är immuna mot IED´s) och att styrkan ännu inte har fått helikoptrar för MEDEVAC är inget annat än en skandal.

För en initierad och saklig analys av skeendena i Afghanistan/Pakistan kan jag rekommendera:
http://www.cnas.org/blogs/abumuqawama

Sök speciellt efter termen POP-centric COIN för att förstå varför ISAF´s nye befälhavare Gen. Mc Chrystal har beslutat inskränka flyganfallen för att minska den kollaterala skadan
/BR

Douglas sa...

Ulf, det jag saknar från dig och andra vänsterdebattörer är ett tydligt alternativ. Den rådande linjen kritiseras för dess avsaknad av "slutdatum" och "slutmål". Om vi för stunden antar att detta är en adekvat kritik, då blir motfrågan hur ert "slutmål" ser ut? Och framförallt hur uppnås detta? Att lite allmänt vilja främja dialog med talibaner räcker inte som strategi, särskilt inte när talibanerna själva inte vill ha någon dialog. Så hur ser er strategi ut? Vilka medel? Hur lång är tidshorisonten för ert engagemang? Detta är ärliga frågor, ingen blir gladare än jag om "kriget kan vinnas" med andra medel.

Anonym sa...

Försoningsprocesser i all ära men nog låter det lite som samma gamla att tyckare långtbortifrån som skonas från terrorgruppers och talibaners brott mot sina medmänniskor när ett sån stark tro på dessas försoningsvilja. Det är ju dessa gruppers ovilja att ge en tum som driver. Fanatiker som hellre dör som "martyr" ska delta i försoning? Oftast tar det lång tid innan sektmedlemmar kan avprogrammeras men det lyckas ju ibland. Och innan dess? Avrättningar av olydiga kvinnor igen på fotbollsplaner? Rosenskimrad idealism, anyone?

A-K Roth

Ulf Bjereld sa...

Douglas: Det finns inga enkla lösningar på det pågående kriget i Afghanistan. För min del menar jag att - vilket jag skriver i posten -debatten borde kretsa kring hur FN kan få ett större övergripande ansvar för den militära närvaron, och hur vi åstadkommer den försoningsprocess mellan talibaner och andra afghanska grupper som är nödvändig. Ur dessa diskussioner kan vi sedan formulera konkreta idéer kring formerna för ett tillbakadragande av trupperna.

Jag tycker du tänker fel när du talar om "talibaner" som en homogen grupp som inte vill förhandla. Stora delar av talibanerna har mycket att vinna på en uppgörelse. Problemet är snarare att skapa en uppgörelse som inte säljer ut de mänskliga rättigheterna, eller gör ett framtida talibanstyrt Afghanistan till en skyddshamn för t ex al Qaida.

Att bara låta det nu pågående kriget fortgå, utan politiska, realistiska förslag till en lösning, tycker jag är det sämsta alternativet.

Men dessa svåra frågor kan jag nu successivt släppa till en mig mycket kär närstående, som just gått med i Svenska Afghanistankommittén!

Paolo Pissoffi sa...

http://www.pbs.org/moyers/journal/11202009/watch.html

Bill Moyers lyssnar på gamla samtal med LBJ om Vietnam och även om Moyers medger skillnader mot Afhanistan så finns det även liknelser.

Sixten Andréasson sa...

Ulf avslutar med:
Men dessa svåra frågor kan jag nu successivt släppa till en mig mycket kär närstående, som just gått med i Svenska Afghanistankommittén!

Det är bra - jag är själv medlem. Men ännu bättre tycker jag vore att ni också går med eller stöder Föreningen Afghanistansolidaritet. Vi skiljer oss från SAK genom att driva parollerna USA ut ur Afghanistan och Ta hem de svenska soldaterna.
Och att vi inte som liten organisation kan åstadkomma SAK:s biståndsarbete med skolor och sjukhus. Som gick att bedriva under den sovjetiska ockupationen och även under talibanerna. Faktiskt nu också under det rasande befrieksekriget mot ockupanterna.
Thage G Peterson, som inte är medlem i våra organisationer bedriver ett fantastiskt opiniomnsarbete med föredrag överallt för att ändra Sveriges politik.

Stöd honom liksom Majbritt Theorin och Anders Ferm. SSU börjar också ställa sig rätt (enl min mening)