Stöd de modiga människorna i Gaza!

Modiga människor i Gaza demonstrerar och protesterar öppet mot Hamas styre. Det är ett glädjande tecken och ger hopp om ett på sikt nytt ledarskap i det plågade Gaza.

Dessa modiga människor behöver och förtjänar ett brett stöd. Det i nuläget enda realistiska alternativet till Hamas är en regering den palestinska myndigheten spelar en avgörande roll. Men i stället för att stärka den palestinska myndigheten har Israel under flera år gjort sitt bästa för att undergräva dess auktoritet. De senaste åren har situationen blivit allt värre på Västbanken där bosättare tillåts trakassera palestinier i allt större utsträckning.

Omvärlden måste sätta press på Israel att stoppa bosättarvåldet. Det bästa sättet att stärka den palestinska myndighetens auktoritet är att erkänna staten Palestina - något Sverige föredömligt gjorde redan 2014 och där fler EU-stater nu borde följa efter. Humanitära hjälpsändningar måste omgående släppas in i Gaza, där nu över 50 000 människor dödats av israelisk militär. Vapenvilan måste återställas, gisslan släppas och förhandlingar påbörjas om en tvåstatslösning. 

Jag noterar att Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard nyligen besökt både Ramallah och Tel Aviv och där fört samtal med Palestinas premiär- och utrikesminister Mohammad Mustafa och Israels utrikesminister Gideon Sa’ar. Jag hoppas att det inte rörde sig om artighetsvisiter utan att Sverige på allvar vill återta sin tidigare position och försöka spela en positiv och konstruktiv roll i konflikten.

Utrikesdeklarationen 2025 - om konsten att tala om Trump utan att nämna hans namn

Idag presenterade utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) regeringens utrikesdeklaration 2025. Jag hade inte möjlighet att höra hela debatten, utan främst den inledande delen. Här är några saker som stack ut, främst i avsnitten om Israel och kriget i Gaza.

Utrikesministern var tydlig i sin kritik av det israeliska bosättarvåldet på Västbanken och bygget av nya olagliga bosättningar. Hon betonade också tvåstatslösningen som enda vägen till en varaktig fred: Regeringen ser också med stor oro på bosättarvåldet på Västbanken och expansionen av de illegala bosättningarna. På sikt behövs en framförhandlad tvåstatslösning baserad på folkrätten. Det är den enda hållbara lösningen där israeler och palestinier kan leva sida vid sida i fred, frihet och demokrati.  

Malmer Stenergard betonade också Israels skyldighet att skydda civilbefolkningen i Gaza: Israel har en skyldighet att skydda civilbefolkningen i Gaza och säkerställa tillgången till humanitärt stöd. Folkrätten, inklusive den humanitära rätten, måste respekteras. Självklart kritiserade hon också Hamas attack mot Israel och hon såg ingen framtid för ett Hamas-styre i Gaza.

Formuleringarna är snarlika tidigare års formuleringar. Jag tycker ändå att folkrätten sammantaget har en starkare ställning i år, inte minst genom betoningen på att värna de internationella domstolarnas integritet: Folkrätten, inklusive FN-stadgan, är en hörnsten i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Sverige står bakom Internationella domstolens och Internationella brottmålsdomstolens oberoende och integritet. 

I debatten gjorde Morgan Johansson (S) en poäng av att hur fel det blev när regeringen dragit in stödet till FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar UNRWA, trots att UNRWA fortsätter sin verksamhet i det plågade Gaza. Maria Malmer Stenergards defensiva svar antydde att hon också ansåg att det var ett förhastat, felaktigt beslut. Ett beslut som inte fattats av utrikesministern, utan av biståndsminister Benjamin Dousa (M)...

Utrikesministern undvek att explicit kritisera Donald Trump för hans hot att i uppenbar strid med gällande folkrätt annektera Grönland och Gaza. Jag tror utrikesministern väljer att kritisera handlingar som bryter mot folkrätten, inte hot. Men det är ingen självklar strategi. Frånvaro av öppna protester kan sända en signal om att världssamfundet inte ser tillräckligt allvarligt på hoten, och bidra till en normalisering av de handlingar som hoten avser. Jag tycker att utrikesministern kunde ha varit betydligt tydligare här. 

Jag noterar också att miljö- och klimatfrågorna nästan helt lyste med sin frånvaro i texten. Det var olyckligt.

Det är ju populärt nu för tiden att sätta poäng. Utrikesministern och utrikesdeklarationen får tre poäng på en femgradig skala. Det är kanske ett för högt betyg, men jag uppskattar att hon lyfter fram behovet av en stark folkrätt så tydligt i sin analys.

Vem ska styra Gaza?

Inom kort kommer Israel, enligt de flesta bedömare, att genomföra en omfattande militär markoffensiv i Gaza. Offensiven ska ses som ett israeliskt svar på Hamas terrorattack på Israel för snart två veckor sedan, och som följts av en våldsspiral som redan skördat tusentals dödsoffer bland israeler och palestinier. Om Israel genomför sin markoffensiv kommer antalet döda - varav många civila - att öka ytterligare. Båda parter är skyldiga att följa folkrätten och krigets lagar. Men krigets logik innebär att många oskyldiga, inklusive barn, kommer att dö.

Israel är militärt överlägset Hamas och kommer med stor sannolikhet att kunna ta kontrollen över norra Gaza, trots att Hamas har terrängen på sin sida. Men vad händer sedan? Vilken är den israeliska planen för Gaza efter den avslutad markoffensiv? Kort uttryckt: Vem ska styra Gaza?

En återgång till det läge som rådde före Hamas attack är inte möjlig för Israel. Även om Hamas militärt besegrats skulle organisationen - eller en motsvarande rörelse - snart växa sig stark igen. Raketbeskjutningarna från Gaza mot Israel skulle återupptas. Risken för ett nytt krig vore överhängande.

Jag tror heller inte att Israel vill återockupera Gaza. En sådan återockupation skulle ge Israel ansvaret för nära 2.5 miljoner palestinier, bosatta på ett område ungefär lika litet som halva Öland.

Om vi bortser från risken för ett storkrig i området (där Libanon och Jordanien och i förlängningen Iran dras in) är den kvarvarande möjligheten att det internationella samfundet - till exempel med hjälp av en FN-styrka - tillfälligt tar över ansvar och styre över Gaza. En sådan lösning förutsätter i praktiken en politisk process som inbegriper återupptagna förhandlingar om bildandet av en palestinsk stat, det vill säga om genomförandet av tvåstatslösningen. Det finns igen väg udenom, för att citera Ibsens Peer Gynt.

En sådan process blir lång och svår. Israel har rätt till säkra och erkända gränser, på samma sätt som palestinierna har rätt till en stat med säkra och erkända gränser. 

Det är viktigt att det internationella samfundet sätter tillräcklig press på israeler och palestinier för att möjliggöra humanitär hjälp här och nu. Jag instämmer gärna i det upprop som under hashtagen #vikräver nu sprids i sociala medier: "Vi fördömer allt våld mot civila och varje överträdelse av internationell rätt, oavsett vem som utför den. Vi står upp mot all typ av avhumanisering av människor, oavsett vem som drabbas av den." Bland de 160 kända personer som hittills undertecknat återfinns till exempel Pernilla Wahlgren, Veronica Maggio, Pernilla August, Miriam Bryant, Eric Saade, Oscar Zia och Jason Diakite.

Ja, Israels bosättningar bryter mot folkrätten. Oavsett vad Trump tycker

USA har deklarerat att man inte längre anser att Israels bosättningar på den ockuperade Västbanken är ett brott mot internationell lag. 

USA:s nya ställningstagande förändrar ingenting i sakfrågan. Israels bosättningar på den ockuperade Västbanken är ett brott mot internationell rätt. Fjärde Genèvekonventionen - som ratificerats av samtliga FN:s medlemsstater (inklusive USA och Israel) är mycket tydlig på den punkten. En ockupationsmakt får inte föra över delar av sin egen befolkning till det ockuperade området: an occupying power shall not deport or transfer parts of its own civilian population into the territory it occupies.

Det är enligt folkrätten tillåtet för en stat att ockupera ett territorium under ett krig. Men ockupationen ska vara tillfällig, i väntan på en framförhandlad fred. Därför får en ockupationsmakt inte vidta några åtgärder som försvårar ett återlämnande av terrritoriet i samband med en fredsuppgörelse. Att föra över delar av sin befolkning till det ockuperade området, på det sätt som Israel har gjort, försvårar onekligen ett återlämnande av territoriet och innebär ett brott mot internationell rätt.

De kanske främsta uttolkarna av gällande internationell rätt, FN:s säkerhetsråd och Internationella domstolen i Haag, har också slagit fast att Israels bosättningspolitik bryter mot folkrätten. Det finns ju ingen folkrättslig grund för det politiska beslutet. Och USA har för närvarande under Trumpregimen inget intresse för det folkrättsliga normsystemet, säger välrenommerade professorn i folkrätt Ove Bring.

För oss som argumenterar för att folkrätten måste ligga till grund en fred mellan israeler och palestinier gäller det att inte tappa fokus. Fortsätt ställ folkrätten i fokus, och utvärdera parternas agerande (både på den palestinska och den israeliska sidan) på hur de förhåller sig till mänskliga rättigheter och internationell rätt. Det är bästa sättet att värna den enskilda människan och lägga grunden till en varaktig fred.

Viktigt val i Israel - och för Benjamin Netanyahu

Uppdaterat 17 september kl 22.20. Valet i Israel tycks ha blivit precis så jämnt som förhandstipsen antydde. I en av de tre exit polls som publicerats är det helt jämnt mellan Likud och den Blåvita alliansen (32 mandat var). I de två övriga leder den Blåvita alliansen med 34-33 respektive 33-31. Resultaten antyder att det blir en lång och svår regeringsbildning. Jag såg att statsvetaren Cas Mudde trodde att Benjamin Netanyahu och Likud släpper in Benny Gantz och den Blåvita alliansen i en koalitionsregering, mot att Benny Gantz släpper igenom den lag som ger Benjamin Netanyahu åtalsimmunitet. Kanske lite väl cynisk tolkning - men vi får väl se.

*

 I dag går Israel till val. Premiärminister Benjamin Netanyahus framtid står i flera avseenden på spel. Om hans Likud-parti förlorar valet kommer han av allt döma redan i höst att ställas inför rätta, anklagad för ett antal korruptionsbrott. Men om Benjamin Netanyahu vinner valet kommer han att försöka få det israeliska parlamentet att anta en lag som ger honom åtalsimmunitet för de brott han anklagas för.

En åtalsimmunitet vore ett beslut värdigt en bananrepublik, det vore inte värdigt Israel.

Dessutom har Benjamin Netanyahu lovat att annektera delar av den ockuperade Västbanken om han vinner valet. En sådan åtgärd vore ett grovt brott mot folkrätten. Det är inte ett folkrättsbrott i sig att ockupera territorium. Men en ockupation ska vara tillfällig, och folkrätten är därför tydlig med att en ockupationsmakt inte får vidta åtgärder som försvårar ett återlämnande av ockuperat territorium. Israels bosättningar på den ockuperade Västbanken är ett brott mot folkrätten, eftersom bosättningarna försvårar ett återlämnande. En annektering av ockuperade områden omöjliggör ju ett återlämnande, och är därför ett än grövre brott mot internationell rätt.

En israelisk annektering av delar av Västbanken innebär dessutom ännu ett slag mot den tvåstatslösning som, trots alla hinder, av de flesta bedömare fortfarande uppfattas som den enda rimliga vägen till en varaktig fred mellan israeler och palestinier.

Hur går det då i valet? I opinionsmätningarna väger det jämt mellan Likud och den mer mittenorienterade Blåvita alliansen under ledning av Israels förre överbefälhavare Benny Gantz. Och även om Likud skulle bli största parti så är det inte säkert att Benjamin Netanyahu lyckas bilda regering.

Vallokalerna stänger kl 21.00 (svensk tid), och då får vi se vad olika exit polls ger för indikationer. Jag hoppas kunna återkomma med en kort kommentar till det preliminära valresultatet senare i kväll.

Ja, blockaden av Gaza måste brytas!

Två veckor före det israeliska parlamentsvalet växer spänningen mellan Israel och Gaza. I måndags avfyrades raketer från Gaza mot Israel, och åtta israeler skadades. På måndagskvällen svarade Israel med flygattacker mot Gaza, och sju palestinier skadades. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu befann sig på ett prestigefyllt besök i USA med flera inbokade möten med president Donald Trump - nu tvingades han hasta hem till Israel i stället.

I skrivande stund är läget vid gränsen mellan Gaza och Israel relativt lugnt. Men raketskjutningarna visar på instabiliteten i området, och att tröskeln till ett regelrätt krig är oroväckande lågt.

Gazaremsan är en smal kustremsa utmed Medelhavet, ungefär fyra mil lång och en mil bred. På denna lilla smala kustremsa bor nära två miljoner palestinier. 45 procent av dem är 14 år eller yngre, 66 procent är under 25 år. Medelåldern i Gaza är 17.2 år. Israels och Egyptens blockad av Gaza skapar outhärdliga levnadsförhållanden för befolkningen, inte minst för alla dessa barn. Och nästan ingen av dessa unga människor har någon gång varit utanför Gaza - det är inte orimligt alls att kalla Gaza för världens största utomhusfängelse.

Det är skandalöst att omvärlden låter detta ske. Blockaden måste brytas så att varor och tjänster kan komma in, skapa utveckling och lindra lidandet. Hamas styre är repressivt och raketskjutningarna som träffa civila mål i Israel helt oacceptabla. Israels ofta oproportionerliga reaktioner är naturligtvis också oacceptabla. I Gazakriget 2014 dödades, enligt FN, minst 2131 palestinier. Av dessa var minst 1473 civila, därav 501 barn. På den israeliska sidan dödades 71 personer, varav 66 var soldater och fem var civila.

Låt oss hoppas att raketbeskjutningarna denna gång inte leder till ett fullständigt krig. Och låt oss använda perioden efter det israeliska valet till att öka den internationella pressen på parterna att nå en lösning. Upprättandet av en palestinsk stat - där både Gaza och Västbanken ingår och där östra Jerusalem är huvudstad - är fortfarande den enda realistiska lösningen på konflikten. Dödläget i förhandlingarna mellan israeler och palestinier har medfört att omvärlden intresse trubbats av och Palestinakonflikten hamnat i medieskugga. Vi måste ändra på det - om inte annat som en solidaritetshandling med alla dessa utsatta människor som drabbas så hårt av konflikten.

Det mörknar i Israel

Knesset har antagit ett förslag som gör det möjligt att vägra människor som förespråkar bojkott av israeliska varor tillverkade på ockuperade områden inresa i landet. Beslutet är sorgesamt och försvagar ytterligare Israels position i världssamfundet. Genom att stänga sin gräns för besökare som är kritiska till den israeliska bosättningspolitiken bidrar Israel aktivt till att stärka sin egen isolering och ger bojkott-förespråkarna vind i seglen.

Jag är ingen vän av bojkott av Israel. Däremot förespråkar jag sanktioner mot israeliska varor tillverkade på ockuperade områden, i de olagliga bosättningarna. Det är ett krav som också väcker allt starkare gehör inom EU.

Rabbi Rick Jacobs, ledare för Union for Reform Judaism, en av de största judiska organisationerna i Nordamerika, säger till New York Times: It’s going to be a giant sign up by the door of the Jewish state: ‘Don’t come unless you agree with everything we’re doing here.’ I don’t know what kind of democracy makes that statement.

Jag läser också att Knesset tagit ett första steg mot att begränsa användandet av högtalare som kallar till muslimsk bön. Beslutet kommenteras av center-vänsterpolitikern Zouheir Bahloul: We're talking about small politicians who are trying to persecute the Arab minority in the country.

Den israeliska extrema högern har inspirerats av Donald Trumps valseger i USA. Låt oss hjälpas åt att stötta de krafter inne i Israel som motsätter sig denna utveckling, och som riskerar att isoleras än mer genom den av Israel nu bedrivna politiken.

Vad betyder den palestinska regeringens avgång?

I dag avgick den palestinska samlingsregering som tillsattes förra året, med uppdraget att genomföra val i hela Palestina. Regeringen bestod av teknokrater, inte politiker, och den accepterades av både Fatah och Hamas.

Samlingsregeringen har inte haft någon egen maktbas. Makten har i stället legat hos Hamas - som kontrollerar Gaza - och hos Fatah och den palestinska myndigheten som kontrollerar Västbanken. Den yttersta makten ligger naturligtvis hos Israel som ockuperar Västbanken och utövar en blockad mot Gaza.

Samlingsregeringen tillsattes förra våren som ett led i försoningsprocessen mellan Hamas och Fatah. Men försoningsprocessen tog aldrig fart, och därför har samlingsregeringen inte heller kunnat fullgöra sitt uppdrag. Om det skulle utlysas val i Palestina kan varken Hamas eller Fatah vara säkra på att vinna. De vet vad de har, men inte vad de får - därför har ingendera av dem några säkra vinster att göra på ett val inom den närmsta framtiden.

Regeringschefen Rami Hamdallah har redan fått i uppdrag av president Mahmoud Abbas att bilda en ny regering. Det är möjligt att denna nya regering kommer att bestå av politiker i stället för teknokrater, och därmed också ha ett större manöverutrymme. Men det beror på om Hamas verkligen är intresserat av att ingå i en sådan ny regering. Det är en officiell hemlighet att Hamas och Israel för samtal om en långvarig vapenvila. En sådan uppgörelse skulle stärka Israels säkerhet samtidigt som Hamas i praktiken skulle garanteras kontrollen över Gaza under många år framåt. Gaza skulle kanske också få tillstånd att öppna en flygplats och blockaden lättas upp ordentligt.

Fatah fruktar en sådan utveckling, eftersom den skulle göra en tvåstatslösning än svårare att uppnå. Palestina skulle riskera att delas i två delar, med Gaza som ett slags Hamasland och med Västbanken under fortsatt ockupation.

Över huvud taget framstår EU:s isoleringspolitik mot Hamas som allt mer kontraproduktiv. Det blir absurt när EU:s diplomater inte får samtala med Hamas-representanter, samtidigt som representanter för Israel samtalar med Hamas. EU avsäger sig i praktiken möjligheterna att påverka processen. Förlorare blir den tvåstatslösning som EU och i princip resten av världen säger sig stödja. Sverige bör stödja försoningsprocessen mellan Hamas och Fatah, och det stödet inbegriper samtal med Hamas.

Försoningen mellan Fatah och Hamas ökar pressen på Sverige att erkänna en palestinsk stat

I dag undertecknar de palestinska organisationerna Fatah och Hamas i Kairo en överenskommelse som sätter stopp för fyra års bittra inbördes strider samt att en interimistisk palestinsk samlingsregering skall upprättas. Samlingsregeringens viktigaste uppgift blir att genomföra val i hela Palestina. Försoningen mellan Hamas och Fatah innebär ytterligare ett steg på vägen mot utropandet av en palestinsk stat i september 2011 och förstärker pressen på omvärlden att erkänna en sådan stat.

Den högerdominerade israeliska regeringen rasar och säger att Fatah måste välja mellan fred med Israel eller fred med Hamas. Men försoningen mellan Hamas och Fatah förstärker i stället omvärldens irritation över den israeliska regeringen ovilja att avbryta de olagliga bosättningarna för att den vägen möjliggöra en nystart på den israelisk-palestinska fredsprocessen.

Jag har tidigare argumenterat för att kampanjen för utropandet av en palestinsk stat främst syftat till att sätta press på såväl Israel som omvärlden. Ingen - sannolikt inte ens det palestinska ledarskapet - har hittills egentligen velat att en sådan stat utropas, eftersom utropandet inte löser de grundläggande motsättningarna mellan Israel och palestinierna. En förhandlingslösning vore att föredra. Men när nu Hamas och Fatah - överraskande snabbt - enats om en interimsregering ritas landskapet om. När splittringen mellan Gaza och Västbanken inte längre föreligger så blir utropandet av en palestinsk stat betydligt mer realpolitiskt trovärdigt.

Ett avgörande kriterium för om en stat i folkrättslig mening kan sägas föreligga är huruvida statens regering kontrollerar sitt territorium. Visserligen kommer Israel som ockupationsmakt även efter det eventuella utropandet av en palestinsk stat att ytterst kontrollera det palestinska territoriet. Men enandet av Gaza och Västbanken innebär ändå att kraften i den kontroll som den palestinska myndigheten och den nya palestinska regeringen utövar kommer att stärkas. Jag har nu mycket svårt att se att Sverige inte skulle erkänna en palestinsk stat om en sådan utropas i september.

Det är också viktigt att komma ihåg att avtalet mellan Hamas och Fatah lämnar många svåra frågor olösta. Hamas är en rörelse som ägnat sig åt terrordåd som entydigt måste fördömas och det är fortfarande en öppen fråga hur Hamas i regeringsställning kommer att förhålla sig till Israel och till konkurrerande politiska rörelser i Palestina. Avtalet skall därför ses som en början till försoning, inte som slutet på en försoningsprocess. Men allt annat lika utgör avtalet en framgång för palestinierna och stärker förutsättningarna för bildandet av en palestinsk stat, med eller utan förhandlingar med den israeliska ockupationsmakten.

Israels bosättningspolitik riskerar att leda till mer våld

Den israeliska regeringens vägran att förlänga byggstoppet på Västbanken utgör ett allvarligt hot mot den fortsatta fredsprocessen i Mellanöstern. Bosättningarna - som på ledarplats i obundet liberala Expressen i dag betecknas som "illegala kolonier på palestinsk mark" - är ett brott mot internationell rätt. Bosättningarna styckar också upp den tänkta palestinska statens territorium på ett sätt som urholkar trovärdigheten i möjligheten av att upprätta en självständig och livskraftig palestinsk stat överhuvudtaget.

Palestinierna och president Mahmoud Abbas har tydligt deklarerat att de tänker lämna förhandlingarna om byggstoppet inte förlängs. Nu har Abbas givit president Barack Obama och Israel några dagars andrum genom att uppskjuta beslutet om att lämna förhandlingarna tills efter det att han hunnit samråda med Arabförbundets ledare en vecka in i oktober.

För president Obama är situationen synnerligen prekär. Obama har investerat mycket politisk prestige i de pågående förhandlingarna och vid upprepade tillfällen vädjat till Benjamin Netanyahu och till Israel att förlänga byggstoppet. I denna vädjan har Obama haft starkt stöd av FN och av EU. Obama måste nu hitta en formel för att få palestinierna att fortsätta förhandla samtidigt som Israels byggande på Västbanken inte återupptas (eller snarare utvidgas - även under det formella byggstoppet så har byggnationen fortsatt). Det är en uppgift som ställer stora krav på kreativitet och diplomatisk uppfinningsförmåga.

Ett misslyckande i fredsförhandlingarna skulle med stor sannolikhet innebära en upptrappning av våldet i området. När palestinierna ser att det inte finns några utsikter för en förhandlingslösning sänks tröskeln till att deras motstånd mot ockupationsmakten blir våldsamt i stället för politiskt.

Det är lätt att instämma i Expressens vädjan till EU att höja tonen mot Israel: Unionen har ett stort potentiellt inflytande över Israel, som är extremt beroende av europeiska marknader för sin exportinriktade ekonomi, men vi använder det alldeles för sällan. (...) För att öka bosättningspolitikens kostnader, och samtidigt signalera var problemet ligger, bör EU dessutom snarast vidta skarpa åtgärder mot produkter från de illegala bosättningarna.

Från allt fler håll hörs nu också röster om nödvändigheten att införa sanktioner mot Israel. . Jag rekommenderar gärna den just utgivna boken Bojkott Desinvestering Sanktioner av Johanna Wallin och Jonatan Stanczak för läsning. Som läsaren av denna blogg väl känner till så är jag skeptisk till en bojkott av Israel. Men riktade sanktioner mot framförallt bosättarprodukter kan vara ett viktigt verktyg i arbetet med att övertyga Israel om nödvändigheten av att stoppa utbyggnaden av bosättningarna och i stället aktivt bidra till upprättandet av en palestinsk stat.

Rapport från Gaza III

Nu åter i Sverige, efter några intensiva dagar i Israel, Ramallah och Gaza. Säkerhetskontrollerna ut ur Gaza var t o m mer absurda än de som präglade inresan.

När vi passerat först Hamas och sedan den palestinska myndighetens spärrar kom vi till den israeliska gränskontrollen. Efter sedvanlig bagageröntgen beordras jag in i en provrumsliknande fyrkant, där jag med fötterna brett i sär och händerna högt över huvudet genom högtalare får ta emot instruktioner av unga män och kvinnor som sitter bakom glas 20 meter upp i luften. En scanning avslöjade att jag glömt kvar en plastkam och ett chokladpapper i fickan. Jag fick visa upp dessa persedlar mot glasfönstren och efter en viss diskussion vakterna emellan släpptes jag vidare till passkontrollen. Där genomfördes ett rejält förhör om vad jag gjort i Gaza och vilka personer jag träffat. Vakterna lyssnade skeptiskt till min redogörelse och bad att få se min flygbiljett som ett bevis på att jag verkligen var på väg ut ut landet. Javisst, svarade jag självsäkert och lämnade över biljetten. Förvånad iakttog jag vakternas bekymrade miner när de granskade min biljett. Det visade sig att jag av misstag lämnat över min begagnade tågbiljett Göteborg-Värnamo. Det tog en liten stund att prata mig ur den situationen...

Det mest absurda med den israelisk-palestinska konflikten är att det i debatten egentligen finns en stor enighet om vad som krävs för att en fred skall komma till stånd. En palestinsk stat skall upprättas på Västbanken och Gaza, i huvudsak efter 1967 års gränser men med marginella gränsjusteringar så att delar av de israeliska bosättningarna blir en del av Israel. Östra Jerusalem skall bli huvudstad i den palestinska staten. Någon form av internationell närvaro - t ex i form av EU-styrkor - kommer åtminstone inledningsvis att behövas i det israelisk-palestinska gränsområdet. Endast en symbolisk del av de palestinska flyktingarna kommer att kunna återvända till sina ursprungliga boplatser i det som i dag är Israel - i stället kommer de att få någon form av ekonomisk kompensation.

Men trots enigheten i sak står parterna mycket långt från varandra i frågan om hur man skall komma dit. Misstron mot den andre är på båda sidor monumental. Såväl Hamas som delar av den israeliska regeringen står för en politisk linje där fundamentalism och förkärlek för militära lösningar trissar upp motsättningarna.

Men en sak har förändrats. USA har i dag en president och en administration som alltmer uppfattar Israels agerande som ett hot mot USA:s säkerhetsintressen i regionen. Det är lätt att hålla med DN:s korrespondent i Jerusalem Nathan Shachar när han i dag skriver (ej på nätet):

USA under Obama identifierar fred i Israel-Palestina som ett centralt amerikanskt intresse och ett nödvändigt verktyg för att konfrontera Iran diplomatiskt och skydda de oljeproducerande arabstaterna från iranska hot. Israels säkerhet, som länge stått i centrum för USA:s politik, har fortfarande central betydelse, men får inte gå ut över USA:s möjligheter att agera i andra delar av regionen.

Nathan Shachar fortsätter:

Efter åtta år av sötebrödsdagar under George W Bush, då Israels nationalister inte betalade något diplomatiskt eller ekonomiskt pris för kolonisering och landkonfiskationer, är det en mycket omild omställning som stundar.

Obama har stärkt sin ställning på hemmaplan genom framgången med sjukförsäkringsreformen. Men fortfarande sitter USA militärt fast i Afghanistan och situationen är osäker inför tillbakadragandet från Irak. Vi får se hur mycket kraft Obama förmår samla till sina försök att pressa Israel till de nödvändiga eftergifterna. För som jag sagt tidigare: det är Israel som är ockupationsmakt och den starkare parten och det är alltid den starkare parten som har det största ansvaret för att åstadkomma fred.

I väntan på en sådan islossning i fredsprocessen hukar Gaza och dess invånare inför de israeliska vedergällningsattacker som kommer efter påsken, som svar på de strider i Gaza för några dagar sedan som ledde till fyra palestiniers och två israeliska soldaters död. Tänk om Israel kunde visa ödmjukhet inför den alltmer spända stämningen på Gaza och i Jerusalem genom att sträcka fram en olivkvist och avstå från sina attacker. Det vore en nåd att stilla bedja om.