2010-03-30

Rapport från Gaza III

Nu åter i Sverige, efter några intensiva dagar i Israel, Ramallah och Gaza. Säkerhetskontrollerna ut ur Gaza var t o m mer absurda än de som präglade inresan.

När vi passerat först Hamas och sedan den palestinska myndighetens spärrar kom vi till den israeliska gränskontrollen. Efter sedvanlig bagageröntgen beordras jag in i en provrumsliknande fyrkant, där jag med fötterna brett i sär och händerna högt över huvudet genom högtalare får ta emot instruktioner av unga män och kvinnor som sitter bakom glas 20 meter upp i luften. En scanning avslöjade att jag glömt kvar en plastkam och ett chokladpapper i fickan. Jag fick visa upp dessa persedlar mot glasfönstren och efter en viss diskussion vakterna emellan släpptes jag vidare till passkontrollen. Där genomfördes ett rejält förhör om vad jag gjort i Gaza och vilka personer jag träffat. Vakterna lyssnade skeptiskt till min redogörelse och bad att få se min flygbiljett som ett bevis på att jag verkligen var på väg ut ut landet. Javisst, svarade jag självsäkert och lämnade över biljetten. Förvånad iakttog jag vakternas bekymrade miner när de granskade min biljett. Det visade sig att jag av misstag lämnat över min begagnade tågbiljett Göteborg-Värnamo. Det tog en liten stund att prata mig ur den situationen...

Det mest absurda med den israelisk-palestinska konflikten är att det i debatten egentligen finns en stor enighet om vad som krävs för att en fred skall komma till stånd. En palestinsk stat skall upprättas på Västbanken och Gaza, i huvudsak efter 1967 års gränser men med marginella gränsjusteringar så att delar av de israeliska bosättningarna blir en del av Israel. Östra Jerusalem skall bli huvudstad i den palestinska staten. Någon form av internationell närvaro - t ex i form av EU-styrkor - kommer åtminstone inledningsvis att behövas i det israelisk-palestinska gränsområdet. Endast en symbolisk del av de palestinska flyktingarna kommer att kunna återvända till sina ursprungliga boplatser i det som i dag är Israel - i stället kommer de att få någon form av ekonomisk kompensation.

Men trots enigheten i sak står parterna mycket långt från varandra i frågan om hur man skall komma dit. Misstron mot den andre är på båda sidor monumental. Såväl Hamas som delar av den israeliska regeringen står för en politisk linje där fundamentalism och förkärlek för militära lösningar trissar upp motsättningarna.

Men en sak har förändrats. USA har i dag en president och en administration som alltmer uppfattar Israels agerande som ett hot mot USA:s säkerhetsintressen i regionen. Det är lätt att hålla med DN:s korrespondent i Jerusalem Nathan Shachar när han i dag skriver (ej på nätet):

USA under Obama identifierar fred i Israel-Palestina som ett centralt amerikanskt intresse och ett nödvändigt verktyg för att konfrontera Iran diplomatiskt och skydda de oljeproducerande arabstaterna från iranska hot. Israels säkerhet, som länge stått i centrum för USA:s politik, har fortfarande central betydelse, men får inte gå ut över USA:s möjligheter att agera i andra delar av regionen.

Nathan Shachar fortsätter:

Efter åtta år av sötebrödsdagar under George W Bush, då Israels nationalister inte betalade något diplomatiskt eller ekonomiskt pris för kolonisering och landkonfiskationer, är det en mycket omild omställning som stundar.

Obama har stärkt sin ställning på hemmaplan genom framgången med sjukförsäkringsreformen. Men fortfarande sitter USA militärt fast i Afghanistan och situationen är osäker inför tillbakadragandet från Irak. Vi får se hur mycket kraft Obama förmår samla till sina försök att pressa Israel till de nödvändiga eftergifterna. För som jag sagt tidigare: det är Israel som är ockupationsmakt och den starkare parten och det är alltid den starkare parten som har det största ansvaret för att åstadkomma fred.

I väntan på en sådan islossning i fredsprocessen hukar Gaza och dess invånare inför de israeliska vedergällningsattacker som kommer efter påsken, som svar på de strider i Gaza för några dagar sedan som ledde till fyra palestiniers och två israeliska soldaters död. Tänk om Israel kunde visa ödmjukhet inför den alltmer spända stämningen på Gaza och i Jerusalem genom att sträcka fram en olivkvist och avstå från sina attacker. Det vore en nåd att stilla bedja om.

9 kommentarer:

Dessa mina minsta bröder sa...

Tack för en intressant artikel.

Jan E sa...

Ja, Nathan Shachars artikel i DN igår vara som musik. Tänk att USA äntligen tycks begripa att det är ett alldeles för högt pris USA får betala för sitt i princip villkorslösa stöd till Israel och att det måste bli en ändring på det. När Rahm Emanuel blev stabschef hos Obama kunde man tro det värsta, men nu kanske man får omvärdera honom.

”Tänk om Israel kunde visa ödmjukhet” – med den regeringen?!

Undrar om inte Ulf visade upp tågbiljetten Göteborg-Värnamo för att testa vakternas reaktion ;-)

Anonym sa...

Tänk om Hamas kunde visa ödmjukhet inför mänskligga rättigheter och omvärldnes krav, och avstå från terror mot civila eller attacker mot IDF.

GT

Anonym sa...

Jan E: "När Rahm Emanuel blev stabschef hos Obama kunde man tro det värsta..."

Varför det? Vad i hans beteende och karaktär gjorde att du väntade dig "det värsta"?

Ulf: Ödmjukhet är ett bra ord. Men ska folk i sin säkerhet uppe i norr predika ödmjukhet för en nation vars folk varje dag singlas ut för attacker, somliga lyckade, de flesta stoppade, just pga metoder av förebyggande åtgärder både vid gränsövergångar och flygplatser?

Ulf, jag har nog skrivit det förut, men min man blev tagen åt sidan ett bra tag för utfrågning när vi lämnade Israel efter en sommar av medicinsk forskning där, 1982. Under omständigheterna och i säkerhetens namn, bara bra. Jag läser in att du inte heller blev speciellt rädd. Men jag vill veta vilket sorts chokladpapper du hade. Är du chocaholic som många av oss andra?

A-K Roth

Ulf Bjereld sa...

Tack för uppskattning!

A-K: Chocaholic är bara förnamnet. Det var en Snickers, inköpt i Gaza City för det facila priset av två NIS.

Jan E sa...

A-K,
Tja, man behöver väl inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att misstänka att en man som är känd för att vara starkt proisraelisk och dessutom är son till en Irgunterrorist kunde tänkas ha svårt för att göra något som går emot de hårdföra israeliska nationalisterna/kolonisatörerna.

Kerstin sa...

Och vad ska man säga om det som skrivs
här?

Ligger det något i det här?

Anonym sa...

Jan E., man ska alltså döma världens aktörer på den politiska arenan efter vad deras fäder gjorde? Många av dagens aktörer på MÖ-arenan har säkert fäder som var med i judiska eller arabiska terrorgrupper. Håller du koll på dem allihop? Och ser du någon skillnad mellan dem som har fäder som begick terror och dem som begår dem nu idag?

A-K

BR sa...

Men hur var din avfärd från Ben Gurion då Ulf? Jag minns ett flertimmesprogram med förhör av tre olika underrättelsetjänstemän som ställde exakt samma frågor och avfärd till ett betongcitadell beläget mitt ute på flygplatsen ihop med allt bagage tills man fick embarkera.

/BR