Rapport från Gaza III

Nu åter i Sverige, efter några intensiva dagar i Israel, Ramallah och Gaza. Säkerhetskontrollerna ut ur Gaza var t o m mer absurda än de som präglade inresan.

När vi passerat först Hamas och sedan den palestinska myndighetens spärrar kom vi till den israeliska gränskontrollen. Efter sedvanlig bagageröntgen beordras jag in i en provrumsliknande fyrkant, där jag med fötterna brett i sär och händerna högt över huvudet genom högtalare får ta emot instruktioner av unga män och kvinnor som sitter bakom glas 20 meter upp i luften. En scanning avslöjade att jag glömt kvar en plastkam och ett chokladpapper i fickan. Jag fick visa upp dessa persedlar mot glasfönstren och efter en viss diskussion vakterna emellan släpptes jag vidare till passkontrollen. Där genomfördes ett rejält förhör om vad jag gjort i Gaza och vilka personer jag träffat. Vakterna lyssnade skeptiskt till min redogörelse och bad att få se min flygbiljett som ett bevis på att jag verkligen var på väg ut ut landet. Javisst, svarade jag självsäkert och lämnade över biljetten. Förvånad iakttog jag vakternas bekymrade miner när de granskade min biljett. Det visade sig att jag av misstag lämnat över min begagnade tågbiljett Göteborg-Värnamo. Det tog en liten stund att prata mig ur den situationen...

Det mest absurda med den israelisk-palestinska konflikten är att det i debatten egentligen finns en stor enighet om vad som krävs för att en fred skall komma till stånd. En palestinsk stat skall upprättas på Västbanken och Gaza, i huvudsak efter 1967 års gränser men med marginella gränsjusteringar så att delar av de israeliska bosättningarna blir en del av Israel. Östra Jerusalem skall bli huvudstad i den palestinska staten. Någon form av internationell närvaro - t ex i form av EU-styrkor - kommer åtminstone inledningsvis att behövas i det israelisk-palestinska gränsområdet. Endast en symbolisk del av de palestinska flyktingarna kommer att kunna återvända till sina ursprungliga boplatser i det som i dag är Israel - i stället kommer de att få någon form av ekonomisk kompensation.

Men trots enigheten i sak står parterna mycket långt från varandra i frågan om hur man skall komma dit. Misstron mot den andre är på båda sidor monumental. Såväl Hamas som delar av den israeliska regeringen står för en politisk linje där fundamentalism och förkärlek för militära lösningar trissar upp motsättningarna.

Men en sak har förändrats. USA har i dag en president och en administration som alltmer uppfattar Israels agerande som ett hot mot USA:s säkerhetsintressen i regionen. Det är lätt att hålla med DN:s korrespondent i Jerusalem Nathan Shachar när han i dag skriver (ej på nätet):

USA under Obama identifierar fred i Israel-Palestina som ett centralt amerikanskt intresse och ett nödvändigt verktyg för att konfrontera Iran diplomatiskt och skydda de oljeproducerande arabstaterna från iranska hot. Israels säkerhet, som länge stått i centrum för USA:s politik, har fortfarande central betydelse, men får inte gå ut över USA:s möjligheter att agera i andra delar av regionen.

Nathan Shachar fortsätter:

Efter åtta år av sötebrödsdagar under George W Bush, då Israels nationalister inte betalade något diplomatiskt eller ekonomiskt pris för kolonisering och landkonfiskationer, är det en mycket omild omställning som stundar.

Obama har stärkt sin ställning på hemmaplan genom framgången med sjukförsäkringsreformen. Men fortfarande sitter USA militärt fast i Afghanistan och situationen är osäker inför tillbakadragandet från Irak. Vi får se hur mycket kraft Obama förmår samla till sina försök att pressa Israel till de nödvändiga eftergifterna. För som jag sagt tidigare: det är Israel som är ockupationsmakt och den starkare parten och det är alltid den starkare parten som har det största ansvaret för att åstadkomma fred.

I väntan på en sådan islossning i fredsprocessen hukar Gaza och dess invånare inför de israeliska vedergällningsattacker som kommer efter påsken, som svar på de strider i Gaza för några dagar sedan som ledde till fyra palestiniers och två israeliska soldaters död. Tänk om Israel kunde visa ödmjukhet inför den alltmer spända stämningen på Gaza och i Jerusalem genom att sträcka fram en olivkvist och avstå från sina attacker. Det vore en nåd att stilla bedja om.