La Bella Principessa goes Göteborg

Igår var jag på vernissage för den uppmärksammade utställningen And There Was Light på Eriksbergshallen i Göteborg, där italienska renässanskonstnärer med Michelangelo, Leonardo da Vinci och Rafael visas upp för allmänheten. Juvelen i utställningskronan utgörs av den lilla tavlan La Bella Principessa som anses vara skapad av Leonardo da Vinci och som värderas till en miljard kronor.

Äktheten styrks bl a genom ett fingeravtryck av da Vinci som återfunnits på tavlan. Men säker kan man aldrig vara. Den italienska fingeravtrycksexpertisen använder uttrycket att fingeravtrycket är "fullt jämförbart" ("higly comparable") med andra fingeravtryck av den store Leonardo. Men innebär ett "fullt jämförbart" avtryck också med säkerhet att Leonardo är upphovsmannen? Vad nu "upphovsman" innebär i renässansens gigantiska målerifabriker.

Vernissaget inleddes med klang och jubel, och med öppningstal av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, av kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén och av Göteborgs "goa gubbe" nummer ett Leif Nilsson från Göteborg & Co som i sitt inledningsanförande också hade det i och för sig goda omdömet att hoppas på ett ytterligare SM-guld till Mesta mästarna IFK Göteborg senare i höst.

Men utställningen och under vilka former den kommit till har också utlöst en debatt om det sätt på vilket kulturpolitiken i Göteborg bedrivs. I dag analyserar Göteborgs-Postens kulturchef Gabriel Byström i en krönika orsakerna till varför utställningen har världspremiär just i Göteborg (krönikan ännu ej på nätet - någon som är förvånad?). Byström skriver:

Vad är det som gjort att just Göteborg nappat på en driftig entreprenörs propåer och inte Stockholm eller Malmö som tackade nej? Fördes en bredare diskussion om hur alternativen såg ut? Engagerades konstvetare, konstpedagoger, museichefer - som kan hämta stöd för sina åsikter på andra håll än i magtrakten - för ett större samtal? Leif Nilsson gick på sin magkänsla. VD:n för Göteborg & Co tyckte över en hygglig middag på Sjömagasinet att det vore skôj med lite renässanskonst. Då blir det så.

Gabriel Byström har sannolikt alldeles rätt i att några konstvetare, konstpedagoger eller museichefer aldrig tillfrågades. Om de hade tillfrågats säger mig min magkänsla att projektet aldrig genomförts, och att kanske heller inget annat kommit i dess ställe. Visst är utställningen i mångt och mycket ett jippo - men i det här fallet säger jag hellre ett jippo än ingenting alls. Men följande lakonsika kommentar av Byström är viktig att bära med sig, oavsett hur sann den är: I Göteborg fattas fler beslut än vi kan ana med hjälp av mäktiga mäns magkänsla.

Göteborg har ett rikt kulturliv. Men det känns mer som att det är slumpens skördar än en medveten kulturpolitisk riktning som avgör vilka kulturyttringar som skall prioriteras och satsas på. Med viss oro ser jag på den såväl kulturella som stadsbildsmässiga förslumning som kan följa på Stora Teaterns stängning mitt i staden - men det är en fråga för sig.

Gå och se And There Was Light. Utställningen förtjänar det, men också som en stimulans till fortsatt debatt om hur kulturlivet i Göteborg bör stöttas i framtiden. Och låt oss - för att anspela på Byströms artikel - ständigt kämpa för att kulturen inte reduceras till en vara - vilken vara som helst.