Enda gången hon sviktade var när hon efter tio minuter råkade säga "mord på folk" i stället för folkmord och när programledaren Tomas Ramberg pressade henne på vad hon egentligen kände till om de pontiska greker som också inräknas i folkmordet. Tomas Ramberg valde också (missade?) att inte ställa frågan om hur trovärdigheten i Socialdemokraternas politik i frågan påverkas av att partilinjen inte har stöd av partiets utrikespolitiske talesperson.
*
Efter riksdagens uppmärksammade erkännande av folkmordet på armenier anklagar Carl Bildt Socialdemokraterna för att låta sin tidigare ansvarsfulla utrikespolitik nu styras av Vänsterpartiet.
Socialdemokraternas partikongress i höstas och samarbetet mellan de rödgröna har inneburit en radikalisering av den socialdemokratiska utrikespolitiken. Den rödgröna plattformen En rödgrön politik för Sveriges relationer med världens länder som presenterades för några veckor sedan är -som jag tidigare påtalat - ett uttryck för en sådan radikalisering. Kanske inte främst för vad som sägs, utan sättet det sägs på. Borta är det mångåriga mantrat om att EU måste föra en gemensam utrikespolitik. I stället betonas vikten av att Sverige har en självständig röst i världen, ungefär som under den aktiva utrikespolitikens och Olof Palmes tid. USA-kritiken är iögonfallande i dokumentet. En rödgrön regering skall: Verka för att USA:s blockad mot Kuba hävs. Kräva att USA stänger fängelset på Guantanomo under 2010 och att fångarna får sina fall behandlade i enlighet med de mänskliga rättigheterna. Verka för att USA ansluter sig till den internationella brottmålsdomstone ICC. Under Göran Perssons tid som partiledare var strategin i stället att inte offentligt kritisera USA, utan i stället försöka påverka genom informella samtal.
Men ur ett socialdemokratiskt perspektiv är det förstås väsentligt att radikaliseringen inte framställs som en eftergift till Vänsterpartiet. Det är därför ur S-synpunkt viktigt att Urban Ahlin tar ordentlig plats i debatten. Ett problem i den nu aktuella frågan om erkännandet av folkmordet är att Urban Ahlin blev nedröstad av den socialdemokratiska partikongressen i höstas, och att hans trovärdighet i frågan därför är något begränsad. Partistyrelsen ville inte stödja ett erkännande av folkmordet, men kördes över av kongressen.
I dag har Urban Ahlin valt att med något enstaka undantag göra sig oåtkomlig för media. Det är anmärkningsvärt att den utrikespolitiske talespersonen för det parti som gör anspråk på att äntra statsministerrollen i en kommande rödgrön regering håller sig undan från media den dag då debatten om svensk utrikespolitik pågår som mest intensivt på mycket länge.
9 kommentarer:
Det är en något märklig hållning att vilja hävablockaden mot Kuba samtidigt som man på sin tid inte tvekade att ha blockad mot Sydafrika och Rhodesia.
Är det inte en miljöpartist som blir utrikesminister vid händelse av en rödgrön valseger?
Hög tid att byta ut Urban Ahlin.Många sossar längtar i dag efter Olof Palme och Sten Andersson!
E
Aslan: Du har förstås alldeles rätt!
Hagevi: Inget kan ju uteslutas, men det vore en överraskning. För mycket prestige i utrikesministerposten för att det överlägset största partiet skall vilja/våga släppa den.
Mord ska alltid fördömas givetvis, och framför allt massmord. Men det här att börja klassa massmord är faktiskt vansinnigt och blir ingenting annat än slagträn i dagens politiska situationer.
I det här fallet är jag övertygad om att man förstör mer än man gör gott. Istället för att "hjälpa till att läka sår" bidrar man troligen till att riva upp redan läkta sådana och dessutom ger man de armenier (m.fl grupper) som inte vill se en försoning (nationalister) och att man går vidare, ett till tillhygge: "Ni har utsatt oss för folkmord - det ska vi ge igen för" - ungefär.
Sådant har vi sett förr, hur gammal, i stort sett glömd eller redan förlåten surdeg grävs fram för att utnyttjas i politiskt maktsträvande idag. Det är dessutom oftast just nationalister som beter sig på det sättet. Vi såg exempel på detta i fd Jugoslavien, där man lyckades uppamma ilska över många hundra år gamla oförrätter för att bygga upp nationalism - med ett krig som konsekvens.
Förnuftigt folk anser att man ska gå vidare och inte gräva ner sig i gamla eländen, sådana som är avslutade och förorsakade av människor som är döda för länge sen.
Men Ulf Bjereld, du som statsvetare har väl rimligen principiella synpunkter på riksdagsbeslutet.
Många av dina kollegor inom historia och samhällsvetenskap (du också?) hade ju invändningar mot Forum för samtida historia. Att en statlig nämnd fastslår vad som hänt i stället för att historiker fritt får forska.
Är inte vad som nu skett samma sak?
Som statsvetare, hur bedömer du vad Henrik Brors tar upp i dagens DN. Att invandrargrupper med flyktingbakgrund börjar påverka svensk politik - genom lobbyverksamhet i partierna?
När det gällde provvalen i M ingrep partiledningen resolut mot vad som tycktes vara utnyttjande av sonalier i Rinkeby-Tensta.
Ser vi början till ännu en urartning av partierna,denna gång genom fiske hos etniska grupper?
Det finns två principiella risker i riksdagens beslut. Dels att man politiserar historieskrivningen på samma sätt som Forum för levande historia kritiseras för att göra. Dels att man juridifierar politiken genom att göra riksdagen till en domstol som avgör folkrättsliga frågor. Men det går också att tolka riksdagens beslut i denna fråga som ett politiskt ställningstagande, på samma sätt som riksdagen kan kritisera t ex Israels bygge av muren på Västbanken som ett brott mot folkrätten eller beskriva USA:s intervention i Irak som folkrättsstridig.
När det gäller invandrargrupper med flyktingbakgrund tror jag partierna känner stor oäskerhet hur man skall närma sig dessa. Moderat-affären tror jag åtminstone på kort sikt kommer att leda till ökad försiktighet från partiernas sida.
Jag är fyiken på hur du menar att RD:s beslut kan betraktas som ett politiskt ställningstagande.
Jag är benägen att hålla med om att en sådan tolkning kan vara rimlig.
Men vad är det oppositionen vill säga med sitt ställningstagande i sådana fall. Vill man allmänt fördöma Turkiets nuvarande hållning?
Vill man gå ännu längre och försöka förhindra Turkiet från att gå med i EU.
Eller gör man sitt ställningstagande av andra skäl?
ATEIST
ATEIST: Jag tror det kan finnas skilda politiska motiv bland dem som stödde motionen. Det finns nog några stycken som gärna ser att Turkiet hålls utanför EU. Men för de allra flesta tror jag att motionen skall ses som ett genuint politiskt stöd för armenierna m fl i deras kraftmätning met Turkiet om ett erkännande, och att man också indirekt vill markera för Turkiet att landet måste gå fortare och mer öppet fram i försoningsprocessen. Det kan också vara en signal till Turkiet att stärka demokratiseringsprocessen om landet vill bli medlem i EU.
Skicka en kommentar