Israels agerande i Gaza visar många tecken på ett pågående folkmord

Uppfattningen att Israels krigsförbrytelser i Gaza skall betraktas som folkmord växer sig allt starkare. Tidigare i dag berättade en av Sveriges ledande folkrättsexperter, professor Mark Klamberg, att han sedan en tid tillbaka inte längre tvekar att beteckna Israels agerande i Gaza som ett folkmord. Igår hävdade två tunga israeliska människorättsorganisationer - B'Tselem och Physicians for Human Rights (PHR) - att Israel begår folkmord. Nyligen publicerade också den framstående historikern och Förintelseforskaren Omer Bartov en essä med titeln "I'm a Genocide Scholar. I Know It When I See It." I essän argumenterade Bartov för att Israels agerande mot palestinier, särskilt i Gaza, bär tydliga tecken på folkmord: My inescapable conclusion has become that Israel is committing genocide against the Palestinian people. Having grown up in a Zionist home, lived the first half of my life in Israel, served in the I.D.F. as a soldier and officer and spent most of my career researching and writing on war crimes and the Holocaust, this was a painful conclusion to reach, and one that I resisted as long as I could. But I have been teaching classes on genocide for a quarter of a century. I can recognize one when I see one. 

I debatten förekommer i huvudsak två argument varför Israels agerande i Gaza inte är ett folkmord. Det första argumentet är att frågan om folkmord är juridisk och inte politisk, och därför bör avgöras av Internationella domstolen i Haag. Det argumentet anförs ständigt av statsminister Ulf Kristersson och utrikesminister Maria Malmer Stenergard när de duckar för frågan om Israel begår ett folkmord eller ej. Det andra argumentet är att den folkrättsliga definitionen av folkmord förutsätter en intention och, menar en del, Israels intention är inte  att begå folkmord. 

Båda dessa argument kan med fog ifrågasättas. Internationell rätt förelägger stater att agera för att förhindra att folkmord begås. Då duger det inte att sitta med armarna i kors och vänta på ett ställningstagande av Internationella domstolen, ett ställningstagande som brukar ta flera år. I fråga om intention så har flera israeliska regeringspolitiker uttalat sig på ett sätt som motsvarar folkrättens kriterier på folkmord. Mark Klamberg påpekar också hur palestinierna i Gaza av Israel påtvingas levnadsvillkor - svält - som innebär att delar av folkgruppen förgörs. Så det går visst att anföra att det finns en intention.

Sammanfattningsvis: Israels agerande i Gaza visar många tecken på att vara ett pågående folkmord. Sverige har därför - tillsammans med andra stater - ett ansvar att agera för att förhindra att ett folkmord begås. Hittills har omvärlden svikit och inte velat ta detta ansvar. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och försvarsminister Yoav Gallant är redan av Internationella brottmålsdomstolen (ICC) efterlysta för krigsbrott. Det vore ytterst värdefullt om Netanyahu och Gallant kunde föras till Haag och där stå till svars för sina handlingar. Det vore bra för rättvisan, för folkrätten och för bygget av den palestinska stat som är nödvändig för att skapa varaktig fred mellan israeler och palestinier.

(Också Hamas-ledare har varit efterlysta för sitt ansvar för den vidriga terrorattacken och gisslantagandet i oktober 2023, men dessa Hamasledare har redan dödats av Israel.)

Ja, massakern i Srebrenica var ett folkmord

I dag uppmärksammas minnet av de 8 000 muslimska pojkar och män som i juli 1995 mördades av bosnienserbiska soldater i Srebrenica. Både FN:s Internationella domstol i Haag och FN:s krigsbrottsdomstol för det forna Jugoslavien har slagit fast att massakern var ett folkmord.

Men alla låter sig inte övertygas. Bara några dagar före minnesdagen skriver Erik Almqvist - tidigare riksdagsledamot för Sverigedemokraterna och särskilt uppmärksammad i samband med den s k järnrörsskandalen - på Twitter att massakern var alldeles för liten för att kvalificera som ett folkmord.

Jag tycker det är oerhört smaklöst att just före minnesdagen, när så många människor känner så djup sorg, ta upp en diskussion om det verkligen var ett folkmord. Dessutom har Erik Almqvist fel i sak. Folkmord är ett juridiskt begrepp som regleras i Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord från 1948. Av konventionens artikel II, som definierar brottet folkmord, framgår att gärningen skall vara utförd i avsikt att "helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp", t ex genom att "döda medlemmar av gruppen". Ingenstans regleras att denna grupp måste vara av en viss storlek.

I dag är en dag för sorg och eftertanke och strävan efter försoning. Vi måste också ställa frågan vad Srebrenica kan lära oss för att detta hemska inte skall kunna hända igen.

Tillsammans med Mariam Sherifay skrev jag tidigare så här i ämnet.

Socialdemokratin och folkmordet på armenier

Uppdaterat lördag kl 14.00. Inte oväntat ägnade Ekots lördagsintervju med Mona Sahlin nästan halva programmet åt riksdagens beslut att erkänna folkmordet på bl a armenier. Mona Sahlin hade ett mycket svårt utgångsläge, eftersom Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin är emot beslutet och undvikit media de senaste dagarna. Givet dessa svåra förutsättningar gjorde Mona Sahlin en mycket stabil insats och lyckades i erkännandefrågan visa det statsmannaskap i utrikespolitiska frågor som en del av hennes belackare kanske trott att hon inte var förmögen till.

Enda gången hon sviktade var när hon efter tio minuter råkade säga "mord på folk" i stället för folkmord och när programledaren Tomas Ramberg pressade henne på vad hon egentligen kände till om de pontiska greker som också inräknas i folkmordet. Tomas Ramberg valde också (missade?) att inte ställa frågan om hur trovärdigheten i Socialdemokraternas politik i frågan påverkas av att partilinjen inte har stöd av partiets utrikespolitiske talesperson.

*

Efter riksdagens uppmärksammade erkännande av folkmordet på armenier anklagar Carl Bildt Socialdemokraterna för att låta sin tidigare ansvarsfulla utrikespolitik nu styras av Vänsterpartiet.

Socialdemokraternas partikongress i höstas och samarbetet mellan de rödgröna har inneburit en radikalisering av den socialdemokratiska utrikespolitiken. Den rödgröna plattformen En rödgrön politik för Sveriges relationer med världens länder som presenterades för några veckor sedan är -som jag tidigare påtalat - ett uttryck för en sådan radikalisering. Kanske inte främst för vad som sägs, utan sättet det sägs på. Borta är det mångåriga mantrat om att EU måste föra en gemensam utrikespolitik. I stället betonas vikten av att Sverige har en självständig röst i världen, ungefär som under den aktiva utrikespolitikens och Olof Palmes tid. USA-kritiken är iögonfallande i dokumentet. En rödgrön regering skall: Verka för att USA:s blockad mot Kuba hävs. Kräva att USA stänger fängelset på Guantanomo under 2010 och att fångarna får sina fall behandlade i enlighet med de mänskliga rättigheterna. Verka för att USA ansluter sig till den internationella brottmålsdomstone ICC. Under Göran Perssons tid som partiledare var strategin i stället att inte offentligt kritisera USA, utan i stället försöka påverka genom informella samtal.

Men ur ett socialdemokratiskt perspektiv är det förstås väsentligt att radikaliseringen inte framställs som en eftergift till Vänsterpartiet. Det är därför ur S-synpunkt viktigt att Urban Ahlin tar ordentlig plats i debatten. Ett problem i den nu aktuella frågan om erkännandet av folkmordet är att Urban Ahlin blev nedröstad av den socialdemokratiska partikongressen i höstas, och att hans trovärdighet i frågan därför är något begränsad. Partistyrelsen ville inte stödja ett erkännande av folkmordet, men kördes över av kongressen.

I dag har Urban Ahlin valt att med något enstaka undantag göra sig oåtkomlig för media. Det är anmärkningsvärt att den utrikespolitiske talespersonen för det parti som gör anspråk på att äntra statsministerrollen i en kommande rödgrön regering håller sig undan från media den dag då debatten om svensk utrikespolitik pågår som mest intensivt på mycket länge.