Europa får inte ge efter för Trumps attacker på demokrati och folkrätt

Nato är en försvarsallians i djup kris. Den överlägset största och mäktigaste medlemsstaten i alliansen - USA - är inte längre allierad med de övriga medlemmarna i alliansen. Donald Trump har bestämt sig för att gå sin egen väg och inte samordna USA:s säkerhetspolitik med övriga medlemsstater. 

Donald Trump tror inte på allianser eller förpliktigande samarbeten - han vill värna USA:s och sina egna möjligheter till maximal handlingsfrihet utan att behöva förankra beslut med andra stater. Därigenom har vi nu en helt ny säkerhetspolitisk verklighet som Sverige och övriga medlemsstater i Nato har att förhålla sig till.

I den svenska debatten hörs stråk av att Sverige och övriga europeiska stater nu måste skärpa sig för att visa Donald Trump att man är en värdig samarbetspartner. Det är en i grunden felaktig analys. Donald Trump är inte intresserad av Europa som en "värdig" samarbetspartner. Donald Trump vill att USA går sin egen väg, och inte låter sig sinkas av andra stater som har en annan syn på frågor som till exempel demokrati, folkrätt, mänskliga rättigheter och frihandel.

Europa måste i ställa mejsla fram sin egen väg. Den transatlantiska länken är - åtminstone tillfälligt - bruten. Det är möjligt att den går att smida om på nytt om Donald Trumps presidentperiod skulle bli väldigt kort, eller om de demokratiska institutionerna i USA mobiliserar för att begränsa Trumps handlingsutrymme. Men i dag finns inga tecken på ett sådant motstånd.

Europas väg måste vara att stärka de demokratiska institutionerna, främja en demokratisk utveckling i världen och stärka folkrättens ställning. Här ingår också ett ännu starkare stöd till Ukraina. Utan en stark ställning för demokratin och dess institutioner kommer Europa att stå sig slätt i den internationella maktkampen. 

Diktaturer som Kina, Ryssland och Iran kommer förstås att göra sitt bästa för att försvaga den europeiska demokratin. Men hotet kommer också inifrån - i form av de politiska krafter som uttrycker uppskattning för Trumps linje och hans politiska retorik. Som till exempel när Jimmie Åkesson i gårdagens SVT Agenda triumfatoriskt beskrev den amerikanske vicepresidenten JD Vances bisarra tal vid säkerhetskonferensen i München som "befriande" och som "något vi i Europa behövde höra". När populistiska högerradikala partier får politisk makt försvagas demokratin. Det vilar ett tungt ansvar på de traditionella högerpartierna i Europa att motarbeta en sådan utveckling.

Utrikesdeklarationen 2025 - om konsten att tala om Trump utan att nämna hans namn

Idag presenterade utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) regeringens utrikesdeklaration 2025. Jag hade inte möjlighet att höra hela debatten, utan främst den inledande delen. Här är några saker som stack ut, främst i avsnitten om Israel och kriget i Gaza.

Utrikesministern var tydlig i sin kritik av det israeliska bosättarvåldet på Västbanken och bygget av nya olagliga bosättningar. Hon betonade också tvåstatslösningen som enda vägen till en varaktig fred: Regeringen ser också med stor oro på bosättarvåldet på Västbanken och expansionen av de illegala bosättningarna. På sikt behövs en framförhandlad tvåstatslösning baserad på folkrätten. Det är den enda hållbara lösningen där israeler och palestinier kan leva sida vid sida i fred, frihet och demokrati.  

Malmer Stenergard betonade också Israels skyldighet att skydda civilbefolkningen i Gaza: Israel har en skyldighet att skydda civilbefolkningen i Gaza och säkerställa tillgången till humanitärt stöd. Folkrätten, inklusive den humanitära rätten, måste respekteras. Självklart kritiserade hon också Hamas attack mot Israel och hon såg ingen framtid för ett Hamas-styre i Gaza.

Formuleringarna är snarlika tidigare års formuleringar. Jag tycker ändå att folkrätten sammantaget har en starkare ställning i år, inte minst genom betoningen på att värna de internationella domstolarnas integritet: Folkrätten, inklusive FN-stadgan, är en hörnsten i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Sverige står bakom Internationella domstolens och Internationella brottmålsdomstolens oberoende och integritet. 

I debatten gjorde Morgan Johansson (S) en poäng av att hur fel det blev när regeringen dragit in stödet till FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar UNRWA, trots att UNRWA fortsätter sin verksamhet i det plågade Gaza. Maria Malmer Stenergards defensiva svar antydde att hon också ansåg att det var ett förhastat, felaktigt beslut. Ett beslut som inte fattats av utrikesministern, utan av biståndsminister Benjamin Dousa (M)...

Utrikesministern undvek att explicit kritisera Donald Trump för hans hot att i uppenbar strid med gällande folkrätt annektera Grönland och Gaza. Jag tror utrikesministern väljer att kritisera handlingar som bryter mot folkrätten, inte hot. Men det är ingen självklar strategi. Frånvaro av öppna protester kan sända en signal om att världssamfundet inte ser tillräckligt allvarligt på hoten, och bidra till en normalisering av de handlingar som hoten avser. Jag tycker att utrikesministern kunde ha varit betydligt tydligare här. 

Jag noterar också att miljö- och klimatfrågorna nästan helt lyste med sin frånvaro i texten. Det var olyckligt.

Det är ju populärt nu för tiden att sätta poäng. Utrikesministern och utrikesdeklarationen får tre poäng på en femgradig skala. Det är kanske ett för högt betyg, men jag uppskattar att hon lyfter fram behovet av en stark folkrätt så tydligt i sin analys.

Vad vill USA uppnå i konfliken med Iran? Enkla svaret: ingen vet.

Det kunde varit värre. Irans vedergällningsaktion i natt mot amerikanska flygbaser i Irak medförde inga dödsfall. Sannolikt försökte Iran medvetet undvika allvarliga skador för att i stället prioritera en nedtrappning av den militära konflikten. Om amerikanska soldater förlorat sina liv i attacken hade dödsdansen mellan USA och Iran tagit ny fart. Nu finns möjlighet för parterna att uppvisa den återhållsamhet som omvärlden - inklusive Sverige - vädjat om. President Trumps tal tidigare i kväll markerade också att USA inte hade för avsikt att här och nu föra den militära konflikten vidare. Det är bra. Kanske att diplomatin nu får en möjlighet att verka. Varken USA eller Iran har något att vinna på ett krig mellan de båda staterna.

Men diplomati är en svår konst. Den underlättas inte av att det råder stor osäkerhet om USA:s mål och strategier i konflikten. För att mäkla fred måste man veta vad de olika parterna vill uppnå. Och vad vill USA egentligen uppnå i sina relationer till Iran? Vill man se regeringen störtad och lägga grund till en demokratisk utveckling i Iran? Vill man i stället värna stabiliteten i området, för att på så sätt undvika ett regionalt storkrig mellan Iran och Saudiarabien? Vill man behålla de amerikanska soldaterna i Irak eller vill man ta hem dem? Vill man ha ensidiga garantier om att Iran inte tänker skaffa kärnvapen? Var syftet med dödsattacken mot den iranske generalen Qassem Soleimani att avskräcka Iran och med Iran förbundna miliser från attacker mot amerikanska mål i Irak? Och om målet verkligen var att avskräcka från attacker, varför motiverar USA då ditsändandet av nya soldater med att hotbilden mot amerikanska mål har stärkts efter dödandet av general Soleimani?

Frågelistan kan med enkelhet göras betydligt längre. Svaren kan sammanfattas i två ord: ingen vet. I den amerikanska administrationen finns i dag ett stort antal olikartade uppfattningar om USA:s mål och strategier i området. Den person som har att samordna och syntetisera dessa mål och strategier heter Donald Trump. Det är illavarsnande.

Tre saker oroar mig. 1.) Den iranska oppositionen, vilken för bara några veckor sedan samlade sig till offentliga manifestationer mot den förtryckande regimen, riskerar att tryckas tillbaka. USA:s dödsattack mot Qassem Soleimani har åtminstone tillfälligt stärkt den iranska regimens maktställning. 2.) President Trumps instabilitet och oförutsägbarhet. I det spända läget i Mellanöstern bidrar Trumps instabilitet och oförutsägbarhet till att ytterligare förstärka misstänksamheten i regionen och till USA:s agerande i konflikten överhuvudtaget. 3.) Hoten mot Iraks oberoende. Redan nu har Iran ett stort inflytande i Irak, och den irakiska regeringen kontrollerar inte Iraks territorium. Risken är stor att Iran-relaterade miliser i Irak - med eller utan den iranska regimens godkännande - initierar nya attacker mot USA. I förlängningen finns hotet att Irak faller samman som stat, att dess territorium tas i besittning av olika inbördes rivaliserande grupper och att IS kan få en ny plattform att verka från.

Så vi måste mana till fortsatt återhållsamhet från konfliktens parter. Sätt folkrätten i centrum. Värna Iraks suveränitet. Då kan förhandlingar påbörjas och vägen till fred fortfarande ligga öppen.

Donald Trump hotar öppet att bryta mot folkrätten. Ett ytterst illavarsnande tecken.

Om alla stater och politiska ledare i världen följde folkrätten skulle vi leva i en mycket säkrare värld, där de mänskliga rättigheterna respekterades och där livet var så mycket bättre för så många människor. Därför är det viktig att värna folkrätten och sätta folkrätten i centrum i hanterandet av krig och kriser.

Eftersom det inte finns någon legitim världspolis och de internationella domstolar som finns ofta saknar befogenheter att döma och bestraffa stater och andra aktörer som bryter mot folkrätten är det viktigt att folkrätten som norm ändå respekteras. Och det är faktiskt så att de allra flesta stater, även de värsta diktaturerna, nästan aldrig tillstår något folkrättsbrott. I stället väljer de att tolka folkrätten på ett sådant sätt att deras eget agerande blir förenligt med gällande rätt. Så stark är folkrättens status.

Men nu utmanas folkrätten inte bara som praktik, utan också som norm. USA:s president Donald Trump har de senaste dygnen vid åtminstone två tillfällen uttalat sig på ett sätt som innebär att han avser att strunta i gällande folkrätt. För det första har Donald Trump hotat att slå till mot mål som är "important to Iran & Iranian culture". Att attackera kulturella mål - inklusive kulturella platser - räknas som ett krigsbrott. Donald Trump avfärdar kritiken: They’re allowed to use roadside bombs and blow up our people. And we’re not allowed to touch their cultural site? It doesn’t work that way.”

För det andra stadgar folkrättens proportionalitetsprincip att det militära värdet av ett angrepp måste stå i proportion till antalet civila offer. Men Donald Trump hotar öppet på Twitter med att bryta mot denna proportionalitetsprincip och att slå tillbaka "perhaps in a disproportionate manner".

USA:s dödande av den iranske generalen Qassem Soleimani har höjt spänningsläget avsevärt i regionen. Återhållsamhet och ett värnande av folkrätten är mycket viktigt. Att Donald Trump nu öppet hotar med att bryta mot folkrätten är ett på många sätt ytterst illavarsnande tecken.

Analys i 4 punkter av USA:s dödsattack mot den iranske toppgeneralen

1.) Vad är det som har hänt? Den iranske generalen Qassem Soleimani dödades i natt i en amerikansk raketattack strax utanför Bagdads internationella flygplats i Irak. Ytterligare minst sju människor dödades i attacken. Qassem Soleimani var ledare för det iranska revolutionsgardets elitstyrka och en av de mäktigaste personerna i Iran. Enligt Pentagon beordrade president Donald Trump personligen attacken, den amerikanska kongressen var inte tillfrågad. Irans ledarskap har nu utlovat en "kraftfull vedergällning" mot USA.

2.) Varför hände det? Dödsattacken mot Soleimani har föregåtts av en långvarig och växande spänning mellan USA och Iran. USA uppfattar Iran som ett hot mot internationell fred och säkerhet och mot USA:s egna intressen i regionen. I maj 2018 drog sig USA ur det internationella kärnvapenavtal som syftade till att förhindra att Iran utvecklade egna kärnvapen. Sedan dess har USA skärpt sina ekonomiska sanktioner mot Iran. Den 27 december 2019 dödades en amerikansk civilanställd i en attack vid en irakisk militärbas. USA svarade med flyganfall, varpå den amerikanska ambassaden i Bagdad på nyårsaftonen stormades av demonstranter. USA hävdar att general Soleimani låg bakom attacken mot flygbasen den 27 december och att han planerade nya attacker mot amerikanska medborgare i Irak.

3.) Vad händer nu? Risken är stor att våldsanvändningen i området eskalerar. Iran kommer att försöka svara på den amerikanska attacken, till exempel genom att initiera attacker mot amerikanska soldater i Irak eller genom att störa den viktiga oljetrafiken i Persiska Viken. Iran är hårt pressat av USA:s ekonomiska sanktioner och slåss för att upprätthålla sin ställning som regional stormakt i området. Irak riskerar att på nytt bli en krigsskådeplats där yttre krafter i kombination med interna konflikter leder till att landet faller sönder som statsbildning. Ingen vet med säkerhet något om USA:s och president Donald Trumps långsiktiga strategi för Iran. Eller om det ens existerar någon sådan.

4. Vad bör göras? Omvärlden måste göra sitt bästa för att inympa vikten av återhållsamhet hos alla berörda parter. Folkrätten måste värnas. Iraks suveränitet som självständig statsbildning måste upprätthållas. (Jag noterar att det är just dessa tre saker som utrikesminister Ann Linde betonar i sin kommentar till händelseutvecklingen.)

Viktigt val i Israel - och för Benjamin Netanyahu

Uppdaterat 17 september kl 22.20. Valet i Israel tycks ha blivit precis så jämnt som förhandstipsen antydde. I en av de tre exit polls som publicerats är det helt jämnt mellan Likud och den Blåvita alliansen (32 mandat var). I de två övriga leder den Blåvita alliansen med 34-33 respektive 33-31. Resultaten antyder att det blir en lång och svår regeringsbildning. Jag såg att statsvetaren Cas Mudde trodde att Benjamin Netanyahu och Likud släpper in Benny Gantz och den Blåvita alliansen i en koalitionsregering, mot att Benny Gantz släpper igenom den lag som ger Benjamin Netanyahu åtalsimmunitet. Kanske lite väl cynisk tolkning - men vi får väl se.

*

 I dag går Israel till val. Premiärminister Benjamin Netanyahus framtid står i flera avseenden på spel. Om hans Likud-parti förlorar valet kommer han av allt döma redan i höst att ställas inför rätta, anklagad för ett antal korruptionsbrott. Men om Benjamin Netanyahu vinner valet kommer han att försöka få det israeliska parlamentet att anta en lag som ger honom åtalsimmunitet för de brott han anklagas för.

En åtalsimmunitet vore ett beslut värdigt en bananrepublik, det vore inte värdigt Israel.

Dessutom har Benjamin Netanyahu lovat att annektera delar av den ockuperade Västbanken om han vinner valet. En sådan åtgärd vore ett grovt brott mot folkrätten. Det är inte ett folkrättsbrott i sig att ockupera territorium. Men en ockupation ska vara tillfällig, och folkrätten är därför tydlig med att en ockupationsmakt inte får vidta åtgärder som försvårar ett återlämnande av ockuperat territorium. Israels bosättningar på den ockuperade Västbanken är ett brott mot folkrätten, eftersom bosättningarna försvårar ett återlämnande. En annektering av ockuperade områden omöjliggör ju ett återlämnande, och är därför ett än grövre brott mot internationell rätt.

En israelisk annektering av delar av Västbanken innebär dessutom ännu ett slag mot den tvåstatslösning som, trots alla hinder, av de flesta bedömare fortfarande uppfattas som den enda rimliga vägen till en varaktig fred mellan israeler och palestinier.

Hur går det då i valet? I opinionsmätningarna väger det jämt mellan Likud och den mer mittenorienterade Blåvita alliansen under ledning av Israels förre överbefälhavare Benny Gantz. Och även om Likud skulle bli största parti så är det inte säkert att Benjamin Netanyahu lyckas bilda regering.

Vallokalerna stänger kl 21.00 (svensk tid), och då får vi se vad olika exit polls ger för indikationer. Jag hoppas kunna återkomma med en kort kommentar till det preliminära valresultatet senare i kväll.

Ge inte upp kampen för fred och för en palestinsk stat!

Över 50 palestinier har i dag dödats av israelisk militär vid gränsen mellan Gaza och Israel. Bland de dödade återfinns enligt uppgift en 14-årig pojke och en äldre man i rullstol. I skrivande stund stiger dödstalen fortfarande. Våldsamheterna utgör en grym och tragisk inramning av firandet av Israels 70-årsjubileum och uppmärksammandet av Nakba - den palestinska flyktingkatastrofen som tog sin början när omkring 700 000 palestinier flydde från sina hem i samband med krigshandlingar vid staten Israels tillkomst.

Konflikten mellan israeler och palestinier är i dag synnerligen fastlåst. Inga förhandlingar är i sikte och Donald Trumps skrävlande om sin fantastiska fredsplan har hittills utmynnat i ett fiasko. I dag invigs också den nya amerikanska ambassaden i Jerusalem - ett öppnande som väcker oro och vrede på många håll och som innebär ökad risk för att våldet eskalerar ytterligare.

Israel styrs av en regering med högerextrema inslag. Premiärminister Benjamin Netanyahu. har inte visat någon som helst politisk vilja att bidra till upprättandet av den tvåstatslösning som är ett nödvändigt villkor för att skapa fred mellan israeler och palestinier. I Gaza styr extrema Hamas och på Västbanken har president Mahmud Abbas parti Al Fatah stelnat i sina former. Korruptionen plågar det palestinska samhället, demokratin förtorkar och Mahmut Abbas anti-semitiskt impregnerade uttalande om Förintelsen för några veckor sedan försvagade palestiniernas situation ytterligare.

Jag har mycket svårt att se några reella möjligheter att få igång en fredsprocess utan ett byte av det politiska ledarskapet i både Israel och Palestina. Tills dess är det viktigt att värna de demokratiska och fredsvänliga krafter som existerar och som kämpar i både Israel och i Palestina. De som menar att Sverige borde frysa sitt bistånd till Palestina som en konsekvens av Abbas uttalanden är helt fel ute. Det svenska biståndet går inte till den palestinska myndigheten utan till det palestinska civilsamhället. Och det är utomordentligt viktigt att detta civilsamhälle får utvecklas på ett sätt så att det kan utgöra en demokratisk och livskraftig grundbult i en framtida palestinsk stat.

Det är viktigt att parterna efterlever folkrätten och de mänskliga rättigheterna. All olaglig våldsanvändning är av ondo och ska fördömas. Israels olagliga bosättningspolitik är ett hinder för freden. Blockaden av Gaza måste hävas på ett sätt som möjliggör handel och rörlighet samtidigt som Israels säkerhet säkras. Den humanitära situationen i Gaza är oacceptabel. Israel är den starkare parten i konflikten och har därför också ett stort ansvar för att åstadkomma en varaktig fred.

Jag är glad att Sverige som första EU-stat erkände Palestina. Jag förväntar mig att Sverige även fortsättningsvis kommer att gå i spetsen för att försöka skapa fred och etablera en demokratisk palestinsk statsbildning. Vi måste fortsätta i våra strävanden och i vårt hopp - det är det minsta vi kan göra för alla de människor i området som plågas så svårt att denna långvariga och grymma konflikt.

Sverigedemokraternas lättsinniga inställning till rättsstaten

Sverigedemokraterna och rättsstaten förefaller vara två oförenliga storheter. I helgen föreslog Sverigedemokraterna att utländska personer som begått grova vålds- och sexualbrott automatiskt skulle dömas till utvisning, även om de riskerar tortyr och dödsstraff. Om internationella konventioner som Sverige undertecknat sätter hinder i vägen ska Sverige medvetet bryta mot dessa konventioner och utvisa ändå, menar Jimmie Åkesson: Om det är så att det finns konventioner som förhindrar oss att utvisa mördare och våldtäktsmän så måste dessa konventioner omförhandlas. Om det inte är möjligt måste vi bortse från dem.

Om det inte är möjligt måste vi bortse från dem? Vilka fler folkrättskonventioner som Sverige förbundit sig att följa kan Jimmie Åkesson tänka sig att bortse ifrån, än de som hindrar oss att utvisa människor till länder där de riskerar tortyr och död? Vilka mänskliga rättigheter är han beredd att sälja ut nästa gång, för att vi "måste" göra det?

Det som kännetecknar en rättsstat är att lagen gäller lika för alla. Man inte kan välja de lagar man vill följa eller de man kan "bortse från".

Jimmie Åkessons lättsinniga inställning till rättsstaten och dess principer gestaltar på ett närmast övertydligt sätt varför Sverigedemokraterna ska hållas borta från politiskt inflytande. Partiet sätter makten före rätten. Det som Sverigedemokraterna pekar ut som "folkets intressen" får inte låta sig störas av rättsstatens principer. I förlängningen skymtar fascismens ideologi.

Ja, massakern i Srebrenica var ett folkmord

I dag uppmärksammas minnet av de 8 000 muslimska pojkar och män som i juli 1995 mördades av bosnienserbiska soldater i Srebrenica. Både FN:s Internationella domstol i Haag och FN:s krigsbrottsdomstol för det forna Jugoslavien har slagit fast att massakern var ett folkmord.

Men alla låter sig inte övertygas. Bara några dagar före minnesdagen skriver Erik Almqvist - tidigare riksdagsledamot för Sverigedemokraterna och särskilt uppmärksammad i samband med den s k järnrörsskandalen - på Twitter att massakern var alldeles för liten för att kvalificera som ett folkmord.

Jag tycker det är oerhört smaklöst att just före minnesdagen, när så många människor känner så djup sorg, ta upp en diskussion om det verkligen var ett folkmord. Dessutom har Erik Almqvist fel i sak. Folkmord är ett juridiskt begrepp som regleras i Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord från 1948. Av konventionens artikel II, som definierar brottet folkmord, framgår att gärningen skall vara utförd i avsikt att "helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp", t ex genom att "döda medlemmar av gruppen". Ingenstans regleras att denna grupp måste vara av en viss storlek.

I dag är en dag för sorg och eftertanke och strävan efter försoning. Vi måste också ställa frågan vad Srebrenica kan lära oss för att detta hemska inte skall kunna hända igen.

Tillsammans med Mariam Sherifay skrev jag tidigare så här i ämnet.

Gripande vittnesmål om amerikanska drönarattacker. Bryt tystnaden nu!

Igår vittnade den pakistanske läraren Rafiq ur Rehman, vars 67-åriga mamma förra hösten dödades i en amerikansk drönarattack, inför den amerikanska kongressen i Washington. Hans berättelse om den vanmakt han kände inför att försöka förklara för sina elever varför hans mamma måste dö och om de själva behövde vara oroliga för att dödas fick till och med tolken att brista ut i gråt: Congressman Grayson, as a teacher, my job is to educate. But how do I teach something like this? How do I explain what I myself do not understand? How can I in good faith reassure the children that the drone will not come back and kill them, too, if I do not understand why it killed my mother and injured my children?

Senare på kvällen medverkade Rafiq ur Rehman vid ett seminarium vid Juridiska institutionen vid New York University, där jag hade förmånen att delta. Bland annat visades delar av den dokumentärfilm om Rafiq ur Rehman och hans familjs öde, som i dag släpps på nätet. Filmen är gjord av den välrenommerade filmaren Robert Greenwald och heter Unmanned: America's Drone Wars. Filmen kan under en begränsad tid ses här.

Från allt fler håll kommer rapporter om att antalet civila dödsoffer för de amerikanska drönarattackerna vida överstiger vad som officiellt medges och nu räknas i hundratal eller till och med tusental. I USA pågår en intensiv debatt om dessa övergrepp. Men i Sverige är regeringen tyst. De amerikanska drönarattackerna omnämndes inte av regeringens i dess utrikespolitiska deklaration eller i den påföljande utrikesdebatten i riksdagen. Frågan togs heller inte upp vid president Obamas besök i Sverige. Regeringen tycks agera som strutsen, stoppar man huvudet i sanden och låtsas som att problemet inte finns så finns det inte heller. Det är en strategi ovärdigt ett land som Sverige, som av tradition brukar hålla folkrätten och de mänskliga rättigheterna högt.

Det pågår en viktig diskussion huruvida folkrätten behöver ändras eller ej för att hantera fenomen som de amerikanska drönarattackerna. Är det lagen som är otillräcklig, eller är problemet att gällande lag inte efterlevs? De som menar att det inte är folkrätten det är fel på fick understöd i gårdagskvällens panel, där Hina Shamsi kärnfullt påpekade: Drowns shall follow the law, law shall not follow the drones.

Det folkrättsliga problemet med de amerikanska drönarattackerna är främst bristen på insyn och kontroll. Bristen på insyn och kontroll gör det i praktiken omöjligt att utkräva ansvar. Därför måste omvärlden, på samma sätt som många goda krafter inom USA nu gör, ställa krav på det amerikanska ledarskapet att vara öppna med vilka kriterier som används för att ett anfall skall genomföras, vilka mekanismer som används för att garantera att anfallen sker i enlighet med internationell rätt, vilka lagrum som används samt hur man går till väga för att spåra, analysera och erkänna civila dödsfall och skador i samband med attackerna.

Vi lever i en tid alltmer präglad av öppenhet och transparens. Det är bra. Denna öppenhet och transparens måste riktas även mot den amerikanska krigföringen, så att den kan utvärderas och ansvar utkrävas enligt sedvanliga demokratiska och folkrättsliga principer.

Mer information om själva seminariet finns här.

Folkrättslig undersökning av kriget i Gaza

Tre månader efter kriget i Gaza är svenska medier mycket sparsamma i sin bevakning av den israelisk-palestinska konflikten. Den israeliska regeringen har just börjat sitta in sig, de inom-palestinska försoningssamtalen gör inte mycket väsen av sig och USA:s nya Mellanösternpolitik under president Obama har ännu inte synliggjorts. Obama tycks prioritera en omdefiniering av det iranska hotet, för att den vägen få in Iran som en spelare i fredsprocessen.

Nu cirkulerar en appell för en folkrättslig undersökning av kriget i Gaza. Desmond Tutu och Mary Robinson är två av flera prominenta individer som undertecknat ett öppet brev till FN:s generalsekreterare, där undertecknarna kräver en att en sådan folkrättslig granskning nu verkligen kommer till stånd i FN-regi. I Sverige pågår arbetet för att stödja undertecknarnas krav. De frågor som den svenska arbetsgruppen preliminärt fört fram är två:

1. Brott mot freden och angreppskrig. Kan det av Israel genomförda anfallet på Gaza betraktas som en folkrättsligt legitim åtgärd i självförsvar mot raketbeskjutning från Gaza, eller är angreppet i folkrättens mening en aggression som överskridit olika krav som formulerats i folkrätten (t ex det om proportionalitet)?

2. Krigsförbrytelser. Begick någon stat, några organisationer eller enskilda under de tre veckor som kriget pågick sådana våldshandlingar som kan betraktas som brott mot internationella konventioner, till exempel regler om skydd av civilbefolkningen och förbud mot användning av vissa vapen?

Frågeställningarna är utmärkta - brett och öppet formulerade. Men är den svenska regeringen beredd att ställa sig bakom kraven på en folkrättsligt förutsättningslös undersökning givet dessa frågor? Eller skulle en sådan förutsättningslös utredning uppfattas som alltför provocerande gentemot Israel? Mitt tips är dessvärre det senare alternativet. Jag tvivlar på att Carl Bildt inför det stundande svenska EU-ordförandeskapet törs ta steget mot en förutsättningslös undersökning. Men ingen blir gladare än jag om det visar sig att jag har fel.

Om läget i Irak

Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) var en av dem som - i trots mot en i princip enig folkrättsexpertis - vägrade tillstå att den USA-ledda koalitionens angrepp på Irak våren 2003 var ett brott mot folkrätten. I en riksdagsdebatt den 26 april 2007 sträckte han sig så i alla fall så långt som att tillstå att: Det finns skillnader i synsätt på hur folkrätten ska tolkas i just detta fall.

Den socialdemokratiska regeringen beskrev entydigt USA-koalitionens krig som ett brott mot folkrätten (även om Göran Persson tvekade otillständigt länge innan han satte ned foten). Sedan de borgerliga partierna kom i regeringsställning 2006 har de varken återupprepat Göran Perssons formuleringar, eller hävdat att kriget var förenligt med folkrätten. I diplomatins diskurs innebär tystnaden att den förra s-regeringens bedömning fortfarande gäller som officiell svensk politik. Så den borgerliga regeringen administrerar en Irak-politik som åtminstone Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund inte tror på. Den frågan borde faktiskt upp till debatt.

I Irak dödas färre personer nu än tidigare, och det är en otrolig lättnad för det irakiska folket (och naturligtvis för oss - om än på en helt annan nivå -som följer konflikten på avstånd). Men krisen är ingalunda över. Våldet fortsätter och den politiska krisen kretsar nu kring det avtal som reglerar den fortsatta amerikanska närvaron i Irak - Status of Forces Agreement (SOFA). Tvisten mellan USA och det irakiska ledarskapet gäller en tidtabell för amerikanskt tillbakadragande samt straffrihet för amerikansk personal och kontraktsanställda.

Gällande avtal löper ut vid årsskiftet. Om parterna inte kommer överens kan FN gå in och tillfälligt förlänga det gällande avtalet. Men krisen fortsätter. Det är noterbart att Iran aktivt stöder det shia-styrda Irak i konflikten med USA. Går vi mot en utveckling av shiamuslimskt prästvälde även i Irak, med allt vad det skulle innebära för demokratin och kvinnornas rättigheter? Och hur skulle en framtida allians mellan Iran och Irak påverka maktbalansen och västs intressen i Mellanöstern?

Den som sår vind skall skörda storm, sägs det. Kriget mot Irak vilade på lögner och var en gigantisk politisk felbedömning. Lidandet och kaoset i Irak vittnar om värdet att bibehålla en stark folkrätt - och vådan av att slira i frågan om kravet på FN-mandat för militära interventioner.

Bryter Rysslands erkännande av Abchazien och Sydossetien verkligen mot folkrätten?

Utrikesminister Carl Bildt påstår i dag att Rysslands beslut att officiellt erkänna Abchazien och Sydossetien som självständiga stater innebär ett lika tydligt som medvetet brott mot internationell rätt. Statsminister Fredrik Reinfeldt och socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin instämmer i kör: erkännandet bryter mot internationell rätt.

Jag blir alltid misstänksam när socialdemokrater och moderater omfamnar varandra i utrikespolitiska frågor. Bryter Rysslands erkännande av Abchazien och Sydossetien verkligen mot folkrätten? Hur kan Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt och Urban Ahlin vara så säkra på sin sak?

En av landets erkänt främsta experter i folkrätt - professorn i internationell rätt vid Stockholms universitet Said Mahmoudi - har en helt motsatt uppfattning i sakfrågan. Till Svenska Dagbladet säger han: Jag anser att det inte finns något i folkrätten som förbjuder Ryssland att erkänna Sydossetien och Abchazien. Dessa områden har inte varit under faktisk kontroll av Georgien någon gång sedan självständigheten 1992. Från dag ett efter det att Georgien utropat sig som självständigt sade Abchazien att de inte ville vara med. Några veckor senare sade Sydossetien samma sak.

Said Mahmoudi drar också parallellen till västmakternas militära ingripande i Kosovo, och erkännandet av Kosovo som självständig stat: Enda skillnaden är att i fallet Kosovo kallades Natobombningarna i Jugoslavien för humanitär intervention. Här kallas Rysslands agerande för aggression, eftersom väst anser att områdena tillhör Georgien. Man kan sätta frågetecken för om det verkligen är så.

Professorn i internationell rätt säger således en sak, och motiverar dessutom sin ståndpunkt. Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt och Urban Ahlin säger en annan sak, och jag har hittills inte hittat någonstans där de motiverar sin ståndpunkt.

Erkännandet av Kosovo framstår alltmer som ett politiskt misslyckande - mindre än 30 av världssamfundets över 200 stater har, mig veterligen, hittills erkänt Kosovo. Men erkännandet av Kosovo gav Ryssland legitimitet att på ett motsvarande sätt erkänna Abchazien och Sydossetien. Västmakternas trovärdighet i folkrättsfrågor urholkas när de nu anklagar Ryssland för att göra med Abchazien och Sydossetien det man själva gjorde med Kosovo.