Gripande vittnesmål om amerikanska drönarattacker. Bryt tystnaden nu!

Igår vittnade den pakistanske läraren Rafiq ur Rehman, vars 67-åriga mamma förra hösten dödades i en amerikansk drönarattack, inför den amerikanska kongressen i Washington. Hans berättelse om den vanmakt han kände inför att försöka förklara för sina elever varför hans mamma måste dö och om de själva behövde vara oroliga för att dödas fick till och med tolken att brista ut i gråt: Congressman Grayson, as a teacher, my job is to educate. But how do I teach something like this? How do I explain what I myself do not understand? How can I in good faith reassure the children that the drone will not come back and kill them, too, if I do not understand why it killed my mother and injured my children?

Senare på kvällen medverkade Rafiq ur Rehman vid ett seminarium vid Juridiska institutionen vid New York University, där jag hade förmånen att delta. Bland annat visades delar av den dokumentärfilm om Rafiq ur Rehman och hans familjs öde, som i dag släpps på nätet. Filmen är gjord av den välrenommerade filmaren Robert Greenwald och heter Unmanned: America's Drone Wars. Filmen kan under en begränsad tid ses här.

Från allt fler håll kommer rapporter om att antalet civila dödsoffer för de amerikanska drönarattackerna vida överstiger vad som officiellt medges och nu räknas i hundratal eller till och med tusental. I USA pågår en intensiv debatt om dessa övergrepp. Men i Sverige är regeringen tyst. De amerikanska drönarattackerna omnämndes inte av regeringens i dess utrikespolitiska deklaration eller i den påföljande utrikesdebatten i riksdagen. Frågan togs heller inte upp vid president Obamas besök i Sverige. Regeringen tycks agera som strutsen, stoppar man huvudet i sanden och låtsas som att problemet inte finns så finns det inte heller. Det är en strategi ovärdigt ett land som Sverige, som av tradition brukar hålla folkrätten och de mänskliga rättigheterna högt.

Det pågår en viktig diskussion huruvida folkrätten behöver ändras eller ej för att hantera fenomen som de amerikanska drönarattackerna. Är det lagen som är otillräcklig, eller är problemet att gällande lag inte efterlevs? De som menar att det inte är folkrätten det är fel på fick understöd i gårdagskvällens panel, där Hina Shamsi kärnfullt påpekade: Drowns shall follow the law, law shall not follow the drones.

Det folkrättsliga problemet med de amerikanska drönarattackerna är främst bristen på insyn och kontroll. Bristen på insyn och kontroll gör det i praktiken omöjligt att utkräva ansvar. Därför måste omvärlden, på samma sätt som många goda krafter inom USA nu gör, ställa krav på det amerikanska ledarskapet att vara öppna med vilka kriterier som används för att ett anfall skall genomföras, vilka mekanismer som används för att garantera att anfallen sker i enlighet med internationell rätt, vilka lagrum som används samt hur man går till väga för att spåra, analysera och erkänna civila dödsfall och skador i samband med attackerna.

Vi lever i en tid alltmer präglad av öppenhet och transparens. Det är bra. Denna öppenhet och transparens måste riktas även mot den amerikanska krigföringen, så att den kan utvärderas och ansvar utkrävas enligt sedvanliga demokratiska och folkrättsliga principer.

Mer information om själva seminariet finns här.

Rapport från New York: Government shutdown och striden om Obamacare

Då har jag installerat mig i min lilla etta  på Upper West, Manhattan, New York. Här tänker jag tillbringa månaderna oktober och november, i min egenskap av Visiting Scholar vid Department of Politics, New York University.

Resan gick bra, även om gränskontrollen in till USA är lätt absurd. Jag kunde inte avstå från civil olydnad då jag inte helt sanningsenligt påstod att jag inte hade några papper på mig som kunde styrka att jag verkligen skulle vara verksan som Visiting Scholar vid New York Universtiy. Passkontrollanten höll en lång och stram föreläsning för mig om hur naiv jag var som trodde att man kunde komma in i USA hur som helst och han undrade retoriskt vad jag själv hade tyckt om personer utan sina papper i ordning försökte ta sig in i Sverige. Jag valde diplomatiskt att inte ta upp den handsken... (Självklart hade jag ordnat sedvanligt tremånaders turistvisum långt i förväg, så jag visste att han skulle släppa igenom mig till sist ändå. Det är lätt att vara modig och principfast då.)

Annars trivs jag i USA. Här finns det bästa och det sämsta som mänskligheten har att uppvisa. Jag har alltid haft svårt att värja mig mot ytterligheter.

Här är 27 grader varmt och strålande sol. Det politiska läget är om möjligt ännu hetare, med all den turbulens som följer på #shutdown. Jag noterar har jag omedelbart sviker mina stamprogram som Studio Ett och SVT Aktuellt för att i stället - lätt maniskt - zappa mellan C-Spans live-sändningar från debatterna i senaten och representanthuset.

Läget har utvecklats till ett chicken race mellan president Obama och republikanerna. I valkampanjen ifjol var sjukförsäkringsreformen Obamacare en av de största stridsfrågorna, och Obama vann en klar seger. Men konservativa krafter inom republikanerna kan inte acceptera väljarnas utslag utan försöker nu genom sin majoritetsställning i representanthuset sjuta Obamacare i sank. De har all formell rätt i världen att göra så. Men många uppfattar det som ett brott mot spelets idé, ett uttryck för att inte förstå när spelet är förlorat.

Inom republikanerna höjs nu också allt fler kritiska röster mot att den konservativa falangen inom partiet drar partiets anseende i smutsen. Till exempel tvingas statligt finansierad forskning kring cancer att avstanna, genom "stängningen" av regeringen. Jag tror inte det behövs särskilt mycket för att republikanerna nu skall vika ner sig. Om inte av omsorg för landet så åtminstone av omsorg för sina egna mandat och plattformar.