I dag är det Election Day i USA. Det är ju inga mellanårsval till kongressen i år, så höjdpunkterna begränsar sig till guvernörsvalen i New Jersey och Virginia, samt borgmästarvalen i bland annat New York City.
Guvernörsvalet i New Jersey väcker föga intresse. Demokraten och USA:s tidigare Tysklands-ambassadör Phil Murphy är stor favorit att besegra republikanernas kandidat Kim Guadagno. Tidigare guvernören Chris Christie - vars rykte solkats genom skandaler och aktivt stöd till Donald Trump - har suttit i åtta år och kan därför inte kandidera igen.
Mer intressant är guvernörsvalet i Virginia, där demokraten Ralph Northam har en knapp ledning i opinionsmätningarna före republikanen Ed Gillespie. Guvernörsvalen är visserligen ingen bra indikator på hur de kommer att gå i mellanårsvalen till kongressen. Men guvernörsvalet i Virginia anses blir en värdemätare på vilka argument från demokrater och republikaner som biter på väljarna. Ed Gillespie satsar hårt på skattesänkningar och lag och ordning. Om han lyckas besegra Ralph Northam är det sannolikt att republikanska kongresskandidater nästa år kommer att profilera sig i dessa frågor. Om däremot Ralph Northam vinner kan republikanerna få anledning att ompröva sin strategi.
Själv är jag förstås mest nyfiken på borgmästarvalet i New York, där min favorit den progressive demokraten Bill de Blasio går mot en klar valseger. I de senaste opinionsmätningarna leder han med 33 procentenheter framför sin främste medtävlare republikanen Nicole Malliotakis. Bill de Blasio gör stor sak av han vill höja skatterna för de rika, och använda pengarna till förskolor, hälsovård och kollektivtrafik.
Jag brukar säga att Bill de Blasio låter som en svensk socialdemokrat. Men i dagens politiska stämningsläge får jag nog säga att han mer låter som en svensk vänsterpartist. Då väger jag in hans många positiva uttalanden om värdet av invandring och hans stöd till så kallade illegala invandrare.
Valdeltagandet i borgmästarvalet blir viktigt för Bill de Blasios legitimitet som omvald borgmästare. När han valdes 2013 var valdeltagandet rekordlågt - 24 procent. En av de viktigaste förklaringarna till det låga valdeltagandet var att det redan på förhand stod klart att Bill de Blasio skulle vinna. Den gången var avståndet till hans främste konkurrent republikanen Joe Lhota 49 procentenheter. Lika stort blir det kanske inte i kväll, men ändå.
Jag förutsätter att ni alla sitter uppe och valvakar med mig i kväll. :-) Jag lägger fortlöpande ut kommentarer på twitter (följ mig gärna på @ulfbjereld om ni inte redan gör det) samt en bloggtext frampå småtimmarna.
Avslutar med en bild jag tog på Bill de Blasio och hans hustru Chirlane McCray förra gången det begav sig, i november 2013. Läs gärna mer om Chirlane McCray här. (Med på podiet fanns också den då 83-årige Charles B. Rangel som i 46 år, 1971-2017, representerade staten New York i den amerikanska kongressens representanthus.)
Visar inlägg med etikett New York. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett New York. Visa alla inlägg
2017-11-07
2016-06-06
Nationaldag i mångfaldens tecken
I Svenska Dagbladet berättar Jenny Nordberg om hur kvinnor och flickor från judiska ultraortodoxa familjer fått simma på
separata tider i en allmän simbassäng i
Brooklyn, New York. Nu har arrangemanget anmälts som ett brott mot de mänskliga rättigheterna, eftersom män påstås diskrimineras då de inte tillåts bada under dessa tider.
I Sverige är gruppen ultraortodoxa judar mycket liten, men diskussionen om några timmars särskilda badtider för kvinnor har förts också här. Frågan är laddad och väl värd några ord denna nationaldag.
Det jag kanske älskar allra mest i detta underbara land som vi kallar Sverige är vår kombination av frihet och jämlikhet. Kombinationen är inte alltid lätt att upprätthålla - ibland tenderar dessa värden att stå i vägen för varandra. Hur långt sträcker sig till exempel friheten att få hälsa på sätt som man själv vill eller att som kvinna ha frihet att bada i allmänna badhus utan att män är närvarande.
Problemets kärna ligger i att samma livsstil kan vara uttryck för både frihet och ofrihet, för jämlikhet och ojämlikhet. Några timmars separata badtider för kvinnor kan vara en frihetshandling eftersom kvinnor som vill leva efter konservativa normer eller slippa mäns granskande blickar på detta sätt får frihet att bada som de själva vill. Men separata badtider kan också vara ett uttryck för patriarkala strukturer där kvinnor exkluderas och kvinnokroppen kontrolleras.
På samma sätt är det med bärande av sjal. Många kvinnor bär sjal som ett uttryck för sin tillhörighet och sin identitet, ibland kanske också som en frihetssymbol, ett avståndstagande från en västerlandskultur där kvinnorollen uppfattas som sexualiserad. Men sjalen kan också ses som en symbol för förtryck, för ofrihet och bristande jämlikhet.
Till syvende og sist handlar det om makt. Om separata badtider eller bärande av sjal är ett uttryck för kvinnors fria val är det lätt att vara positiv och bejakande. Om separata badtider eller bärande av sjal i stället är ett uttryck för kvinnors underordning och patriarkala maktstrukturer är läget annorlunda. Det är inte alltid möjligt att skilja det ena från det andra.
Jag tror därför att debatten om de enskilda fenomenen (badhustider, sjalar, sätt att hälsa) starkare borde länkas till en större debatt om vilka maktstrukturer som präglar vårt samhälle. Jag har länge efterfrågat en ny maktutredning - så mycket har förändrats i vårt samhälle de senaste decennierna; globaliseringen, individualiseringen, digitaliseringen.
Denna nationaldag firar jag ett Sverige i mångfald. Jag är oerhört glad och stolt över att bo i ett land som förra året tog emot nära 170 000 människor som sökte asyl - fler per capita än något annat land i hela Europa. Med mångfald väcks också nya frågor och nya sätt att leva tillsammans växer fram. Det är spännande att får vara med på den resan - med frihet, jämlikhet och solidaritet som riktningsgivare på färden.
I Sverige är gruppen ultraortodoxa judar mycket liten, men diskussionen om några timmars särskilda badtider för kvinnor har förts också här. Frågan är laddad och väl värd några ord denna nationaldag.
Det jag kanske älskar allra mest i detta underbara land som vi kallar Sverige är vår kombination av frihet och jämlikhet. Kombinationen är inte alltid lätt att upprätthålla - ibland tenderar dessa värden att stå i vägen för varandra. Hur långt sträcker sig till exempel friheten att få hälsa på sätt som man själv vill eller att som kvinna ha frihet att bada i allmänna badhus utan att män är närvarande.
Problemets kärna ligger i att samma livsstil kan vara uttryck för både frihet och ofrihet, för jämlikhet och ojämlikhet. Några timmars separata badtider för kvinnor kan vara en frihetshandling eftersom kvinnor som vill leva efter konservativa normer eller slippa mäns granskande blickar på detta sätt får frihet att bada som de själva vill. Men separata badtider kan också vara ett uttryck för patriarkala strukturer där kvinnor exkluderas och kvinnokroppen kontrolleras.
På samma sätt är det med bärande av sjal. Många kvinnor bär sjal som ett uttryck för sin tillhörighet och sin identitet, ibland kanske också som en frihetssymbol, ett avståndstagande från en västerlandskultur där kvinnorollen uppfattas som sexualiserad. Men sjalen kan också ses som en symbol för förtryck, för ofrihet och bristande jämlikhet.
Till syvende og sist handlar det om makt. Om separata badtider eller bärande av sjal är ett uttryck för kvinnors fria val är det lätt att vara positiv och bejakande. Om separata badtider eller bärande av sjal i stället är ett uttryck för kvinnors underordning och patriarkala maktstrukturer är läget annorlunda. Det är inte alltid möjligt att skilja det ena från det andra.
Jag tror därför att debatten om de enskilda fenomenen (badhustider, sjalar, sätt att hälsa) starkare borde länkas till en större debatt om vilka maktstrukturer som präglar vårt samhälle. Jag har länge efterfrågat en ny maktutredning - så mycket har förändrats i vårt samhälle de senaste decennierna; globaliseringen, individualiseringen, digitaliseringen.
Denna nationaldag firar jag ett Sverige i mångfald. Jag är oerhört glad och stolt över att bo i ett land som förra året tog emot nära 170 000 människor som sökte asyl - fler per capita än något annat land i hela Europa. Med mångfald väcks också nya frågor och nya sätt att leva tillsammans växer fram. Det är spännande att får vara med på den resan - med frihet, jämlikhet och solidaritet som riktningsgivare på färden.
Etiketter:
Badtider,
Jenny Nordberg,
Nationaldagen,
New York,
slöja,
Svenska Dagbladet,
Sverige
2013-11-04
Rasfrågan och behovet av sovmorgnar. Två fadäser i Bill de Blasios kampanj
Bill de Blasios väg mot seger i tisdagens borgmästarval i New York ligger fortfarande spikrak. Frågan är egentligen bara om han kommer att vinna över sin konkurrent Joe Lhota med mer än 40 procentenheter eller ej. I den senaste mätningen var de Blasios försprång 41 procentenheter - 65 procent för de Blasio mot 24 procent för Lhota.
Men de senaste dagarna har Bill de Blasio haft att hantera två smärre intermezzon i sin annars så gott gåendes valkampanj. Inga stora saker, men Djävulen gömmer sig som bekant i detaljerna.
Det började med att Bill de Blasio på lördagsförmidagen kom en timma försent till sitt eget kampanjmöte på Upper West i New York. Hans ursäkt för den sena ankomsten var att han hade blivit väckt av ett telefonsamtal kl 05.00 på morgonen och därför hade behövt sova lite extra länge för att orka med dagen. Mänskligt, måhända. Men en ytterst ovanlig förklaring i dessa sammanhang. Särskilt med tanke på att det kampanjmöte han kom en timma försent till inte började förrän kl 11.30. Joe Lhota var inte sen med att utnyttja situationen till att låta påpeka att han själv alltid gick upp kl 05.15 på morgnarna, vardag såväl som helg. I Lhotas påpekande låg implicit att Bill de Blasio inte förstått hur ansträngande uppdraget som borgmästare för New York egentligen är, alternativt att de Blasio inte var psykiskt och fysiskt rustad för ansträngningen.
Värre än fadäsen med det mystiska telefonsamtalet var nog ett uttalande av den legendariske sångaren Harry Belafonte på ett kampanjmöte med de Blasio på söndagen. Den nu 86-årige Belafonte valde vid mötet att beskriva bröderna Charles och David Koch - biljonärerna som ofta ger ekonomiskt stöd till konservativa kandidater från Republikanerna - för "white supremacists", det vill säga anhängare till tesen om den vita rasens överlägsenhet. Belafonte tillade att bröderna Koch "make up the heart and the thinking in the minds of those who would belong to the Ku Klux Klan".
Bill de Blasio var snabb med att ta avstånd från Belafontes uttalanden. Joe Lhota var lika snabb med att markera att de Blasio borde ta än starkare avstånd.
Rasfrågan lever i amerikansk politik. Av de svarta väljarna säger sig 90 procent stödja de Blasio, två procent stöder Lhota. Men rasfrågan är något av elefanten i rummet. Ingen kandidat vill förknippas med den eller beskyllas för att rasifiera valkampanjen.
Fadäserna til trots - i morgon tisdag väljs Bill de Blasio till borgmästare för New York. Det är många val som genomförs i USA i morgon, och jag kommer förstås att rapportera i olika former. Eftersom det är mer än tre år sedan det var val i Sverige senast (om vi inte räknar kyrkovalet) så blir morgondagen för mig en välbehövlig uppvärmning inför supervalåret 2014.
Men de senaste dagarna har Bill de Blasio haft att hantera två smärre intermezzon i sin annars så gott gåendes valkampanj. Inga stora saker, men Djävulen gömmer sig som bekant i detaljerna.
Det började med att Bill de Blasio på lördagsförmidagen kom en timma försent till sitt eget kampanjmöte på Upper West i New York. Hans ursäkt för den sena ankomsten var att han hade blivit väckt av ett telefonsamtal kl 05.00 på morgonen och därför hade behövt sova lite extra länge för att orka med dagen. Mänskligt, måhända. Men en ytterst ovanlig förklaring i dessa sammanhang. Särskilt med tanke på att det kampanjmöte han kom en timma försent till inte började förrän kl 11.30. Joe Lhota var inte sen med att utnyttja situationen till att låta påpeka att han själv alltid gick upp kl 05.15 på morgnarna, vardag såväl som helg. I Lhotas påpekande låg implicit att Bill de Blasio inte förstått hur ansträngande uppdraget som borgmästare för New York egentligen är, alternativt att de Blasio inte var psykiskt och fysiskt rustad för ansträngningen.
Värre än fadäsen med det mystiska telefonsamtalet var nog ett uttalande av den legendariske sångaren Harry Belafonte på ett kampanjmöte med de Blasio på söndagen. Den nu 86-årige Belafonte valde vid mötet att beskriva bröderna Charles och David Koch - biljonärerna som ofta ger ekonomiskt stöd till konservativa kandidater från Republikanerna - för "white supremacists", det vill säga anhängare till tesen om den vita rasens överlägsenhet. Belafonte tillade att bröderna Koch "make up the heart and the thinking in the minds of those who would belong to the Ku Klux Klan".
Bill de Blasio var snabb med att ta avstånd från Belafontes uttalanden. Joe Lhota var lika snabb med att markera att de Blasio borde ta än starkare avstånd.
Rasfrågan lever i amerikansk politik. Av de svarta väljarna säger sig 90 procent stödja de Blasio, två procent stöder Lhota. Men rasfrågan är något av elefanten i rummet. Ingen kandidat vill förknippas med den eller beskyllas för att rasifiera valkampanjen.
Fadäserna til trots - i morgon tisdag väljs Bill de Blasio till borgmästare för New York. Det är många val som genomförs i USA i morgon, och jag kommer förstås att rapportera i olika former. Eftersom det är mer än tre år sedan det var val i Sverige senast (om vi inte räknar kyrkovalet) så blir morgondagen för mig en välbehövlig uppvärmning inför supervalåret 2014.
Etiketter:
Bill de Blasio,
Borgmästarval,
Harry Belafonte,
Joe Lhota,
Koch,
Ku Klux Klan,
New York,
Ras
2013-11-02
På valkampanjmöte med Bill de Blasio och Chirlane McCray
Igår bevistade jag mitt första valkampanjmöte med Bill de Blasio, inför New Yorks borgmästarval på tisdag. Mötet genomfördes så långt norrut som det går att komma på ön Manhattan - i Inwood, en stadsdel med i huvudsak dominikansk befolkning. Hela 71 procent av de boende där räknas som Hispanics.
När jag i onsdags skulle följa ett seminarium med Judith Butler på Columbia University kom jag 50 minuter innan det skulle börja, och blev då ungefär nummer 200 i kön. Ordnade sig ändå, eftersom lokalen tog 300 personer. Denna kom jag i lika god tid, vilket denna gång innebar ungefär samtidigt som arrangörerna. Tillsammans letade vi oss fram till den gymnastiksal där mötet skulle hållas. Jag fick hjälpa till att sätta fram stolar, så nu har jag också varit delaktig i kampanjarbetet. :-)
Så småningom dök omkring 300 personer upp till mötet. Kampanjmöten i USA är något mer livliga än vad de är i Sverige.
Jag satt två meter från en gigantisk högtalare, och mina öron har nog inte upplevt en sådan ljudvolym sedan jag såg Nazareth på Olympen i Lund den 15 mars1974.
Den positiva bild jag fått av Bill de Blasio och hans kampanj förstärktes på mötet. Bill de Blasio är karismatisk och kombinerar en skarp ideologisk retorik med pragmatism i sakfrågorna. Han är i flera avseenden en typisk svensk socialdemokrat, med en viktig skillnad. Han vågar tala för behovet av skattehöjningar. Budskapet går hem i New York City. I den senaste opinionsundersökningen, visserligen genomförd av ett Demokraterna närstående leder han med osannolika 50 procentenheter: 68 procent mot sin republikanske konkurrent Joe Lhotas 18 procent. Riktigt så bra lär det inte gå i valet. Men jag skulle bli förvånad om Blasio inte vinner med åtminstone 30 procentenheter.
Som så vanligt i USA spelar kandidatens hustru, i det här fallet den ytterst kompetenta och likaså karismatiska Chirlane McCray, en viktig och framträdande roll i kampanjen. Vid gårdagens möte bejublades hon lika starkt som sin make.
Med på podiet fanns också den 83-årige Charles B. Rangel, som i 42 år (!), sedan 1971, varit ledamot för staten New York i den amerikanska kongressens representanthus.
Bill de Blasio bottnar i sin retorik och är en tänkbar vice-presidentkandidat 2020. Eller åtminstone om ett antal år som guvernör eller senator för delstaten New York.
Nu när jag skakat hand med både honom och hans hustru Chirlane McCray lär i alla fall valsegern på tisdag bara vara en formsak. Såvida inte min uppskattning av hans kampanj är något som kan vändas emot honom...
När jag i onsdags skulle följa ett seminarium med Judith Butler på Columbia University kom jag 50 minuter innan det skulle börja, och blev då ungefär nummer 200 i kön. Ordnade sig ändå, eftersom lokalen tog 300 personer. Denna kom jag i lika god tid, vilket denna gång innebar ungefär samtidigt som arrangörerna. Tillsammans letade vi oss fram till den gymnastiksal där mötet skulle hållas. Jag fick hjälpa till att sätta fram stolar, så nu har jag också varit delaktig i kampanjarbetet. :-)
Så småningom dök omkring 300 personer upp till mötet. Kampanjmöten i USA är något mer livliga än vad de är i Sverige.
Jag satt två meter från en gigantisk högtalare, och mina öron har nog inte upplevt en sådan ljudvolym sedan jag såg Nazareth på Olympen i Lund den 15 mars1974.
Den positiva bild jag fått av Bill de Blasio och hans kampanj förstärktes på mötet. Bill de Blasio är karismatisk och kombinerar en skarp ideologisk retorik med pragmatism i sakfrågorna. Han är i flera avseenden en typisk svensk socialdemokrat, med en viktig skillnad. Han vågar tala för behovet av skattehöjningar. Budskapet går hem i New York City. I den senaste opinionsundersökningen, visserligen genomförd av ett Demokraterna närstående leder han med osannolika 50 procentenheter: 68 procent mot sin republikanske konkurrent Joe Lhotas 18 procent. Riktigt så bra lär det inte gå i valet. Men jag skulle bli förvånad om Blasio inte vinner med åtminstone 30 procentenheter.
Som så vanligt i USA spelar kandidatens hustru, i det här fallet den ytterst kompetenta och likaså karismatiska Chirlane McCray, en viktig och framträdande roll i kampanjen. Vid gårdagens möte bejublades hon lika starkt som sin make.
Med på podiet fanns också den 83-årige Charles B. Rangel, som i 42 år (!), sedan 1971, varit ledamot för staten New York i den amerikanska kongressens representanthus.
Bill de Blasio bottnar i sin retorik och är en tänkbar vice-presidentkandidat 2020. Eller åtminstone om ett antal år som guvernör eller senator för delstaten New York.
Nu när jag skakat hand med både honom och hans hustru Chirlane McCray lär i alla fall valsegern på tisdag bara vara en formsak. Såvida inte min uppskattning av hans kampanj är något som kan vändas emot honom...
Etiketter:
Bill de Blasio,
Borgmästarval,
Charles B. Rangel,
Chirlane McCray,
Joe Lhota,
Judith Butler,
Nazareth,
New York,
Olympen
2013-10-28
Bill de Blasio - snart borgmästare i New York. Lägg namnet på minnet.
Tisdagen den 5 november kommer demokraten Bill de Blasio att väljas till ny borgmästare i New York City. Bill de Blasio leder i opinionsmätningarna med inte mindre än 45 procentenheter över sin konkurrent republikanen Joseph J. Lhota, 68 procent mot 23. Visst är det en vecka och en TV-debatt kvar till valet. Men jag dristar mig ändå till att i Sören Holmbergsk anda konstatera att Joe Lohta är rökt. Hur rökt som helst.
Trots att New York är en så liberal stad är det första gången på över 20 år som staden kommer att få en demokrat som borgmästare. Avgående borgmästaren och biljonären Michael Bloomberg var visserligen under flera decennier medlem av Demokraterna. Men några månader före valet 2001 hoppade Bloomberg av sitt eget parti, eftersom han ville slippa ta sig an de svåra och osäkra primärvalen. Så går det till i amerikansk politik, minsann.
Bill de Blasio är en av mina favoritpolitiker här i USA. Han är för närvarande Public Advocate för New York City. Public Advocate är ett uppdrag man väljs till av medborgarna och uppgifterna är kanske att likna vid en slags ombudsman - innehavaren skall försäkra att stadens medborgare får den service de har rätt till och vara delaktig i processen att artikulera och aggregera medborgarnas krav på de valda politiska beslutsfattarna.
I valkampanjen har Bill de Blasio profilerat sig genom parollen It's Time to End The Tale of Two Cities, där han går till storms mot de ökade klassklyftorna i New York City. På Janne Josefssonskt sätt lyckas han åskådliggöra hur staden slits upp och segregationen ökar. Det finns onekligen också ett populistiskt drag i hans retorik.
Amerikansk politik polariseras. Polariseringen har splittrat republikanerna, men det är min uppfattning att även demokraterna radikaliserats och gått något åt vänster. Bill de Blasio skulle med svenska mått mätt nog kunna klassificeras som en pragmatisk socialdemokrat. Det starka stödet för hans kandidatur är ett positivt tecken för alla oss som vill se ett mer jämlikt och ett mer frihetligt amerikanskt samhälle.
Personfixeringen är också stark i amerikansk politik. Det röner uppmärksamhet att Bill de Blasio är gift med en svart kvinna, Chirlane McCray, poet och skribent. Chirlane McCray väckte i sin tur uppmärksamhet när hon som svart kvinna i slutet av 1970-talet kom ut som lesbisk, med artikeln "I am a Lesbian" i tidskriften Essence Magazine. Och för bara någon vecka sedan hade New York Times en helsidesartikel om Bill de Blasios pappa och dennes sorgliga levnadsöde (krigsveteran och hjälte från andra världskriget där han förlorade ett ben, föll i onåd under McCarthy-tiden, fick alkoholproblem som ledde till skilsmässa och en dålig relation till sonen, fick lungcancer och tog livet av sig genom ett skott i hjärtat med ett gevär - jag grät när jag läste artikeln på ett Starbucks-café. Amerikaner kan berätta en historia så det gör ont.)
I morgon genomförs den sista TV-debatten före valet mellan Bill de Blasio och Joseph J. Lhota. Då kommer jag att finnas på plats och rapportera. Många menar att borgmästarposten i New York bara är början på Bill de Blasios politiska karriär. Tänkbar vicepresidentkandidat i presidentvalet 2020?
Trots att New York är en så liberal stad är det första gången på över 20 år som staden kommer att få en demokrat som borgmästare. Avgående borgmästaren och biljonären Michael Bloomberg var visserligen under flera decennier medlem av Demokraterna. Men några månader före valet 2001 hoppade Bloomberg av sitt eget parti, eftersom han ville slippa ta sig an de svåra och osäkra primärvalen. Så går det till i amerikansk politik, minsann.
Bill de Blasio är en av mina favoritpolitiker här i USA. Han är för närvarande Public Advocate för New York City. Public Advocate är ett uppdrag man väljs till av medborgarna och uppgifterna är kanske att likna vid en slags ombudsman - innehavaren skall försäkra att stadens medborgare får den service de har rätt till och vara delaktig i processen att artikulera och aggregera medborgarnas krav på de valda politiska beslutsfattarna.
I valkampanjen har Bill de Blasio profilerat sig genom parollen It's Time to End The Tale of Two Cities, där han går till storms mot de ökade klassklyftorna i New York City. På Janne Josefssonskt sätt lyckas han åskådliggöra hur staden slits upp och segregationen ökar. Det finns onekligen också ett populistiskt drag i hans retorik.
Amerikansk politik polariseras. Polariseringen har splittrat republikanerna, men det är min uppfattning att även demokraterna radikaliserats och gått något åt vänster. Bill de Blasio skulle med svenska mått mätt nog kunna klassificeras som en pragmatisk socialdemokrat. Det starka stödet för hans kandidatur är ett positivt tecken för alla oss som vill se ett mer jämlikt och ett mer frihetligt amerikanskt samhälle.
Personfixeringen är också stark i amerikansk politik. Det röner uppmärksamhet att Bill de Blasio är gift med en svart kvinna, Chirlane McCray, poet och skribent. Chirlane McCray väckte i sin tur uppmärksamhet när hon som svart kvinna i slutet av 1970-talet kom ut som lesbisk, med artikeln "I am a Lesbian" i tidskriften Essence Magazine. Och för bara någon vecka sedan hade New York Times en helsidesartikel om Bill de Blasios pappa och dennes sorgliga levnadsöde (krigsveteran och hjälte från andra världskriget där han förlorade ett ben, föll i onåd under McCarthy-tiden, fick alkoholproblem som ledde till skilsmässa och en dålig relation till sonen, fick lungcancer och tog livet av sig genom ett skott i hjärtat med ett gevär - jag grät när jag läste artikeln på ett Starbucks-café. Amerikaner kan berätta en historia så det gör ont.)
I morgon genomförs den sista TV-debatten före valet mellan Bill de Blasio och Joseph J. Lhota. Då kommer jag att finnas på plats och rapportera. Många menar att borgmästarposten i New York bara är början på Bill de Blasios politiska karriär. Tänkbar vicepresidentkandidat i presidentvalet 2020?
2013-10-04
Rapport från New York: Fortsatt #shutdown och allt mer splittrade republikaner
I USA rullar #shutdown vidare, det vill säga kongressens republikanstyrda representanthus "stänger" regeringen genom att vägra finansiera dess verksamheter. Om jag i min tidigare post liknade läget vid ett chicken race skulle jag idag vilja kalla det för ett skyttegravskrig, men med ytterst ojämlika styrkeförhållanden. Allt talar för att Republikanerna kommer att tvingas ge med sig. För att kunna göra det behöver de emellertid en utväg för att inte framstå som konfliktens enda och stora förlorare. Hittills har inte Demokraterna precis överansträngt sig för att hjälpa Republikanerna med att skapa en sådan utväg. Det finns hos Demokraterna en mycket stark vrede över hur Republikanerna har hanterat situationenoch tycker att det inte är mer än rätt att partiet nu skördar vad de sått.
Inom Republikanerna växer frustrationen. Många kritiska republikaner menar att de inte ser vad som är "the end game" med sitt eget partis agerande i frågan, det vill säga vad man faktiskt tror sig kunna uppnå med sitt agerande. Så säger till exempel den republikanske senatorn Roy Blunt irriterat: Fighting with the president is one thing. Fighting with the president and losing is another thing.
Det absurda i situationen är att det i representanthuset sannolikt finns en majoritet för att med omedelbar verkan häva #shutdown. Demokraterna skulle tillsammans med ett antal kritiska republikaner vinna en sådan omröstning. Men representanthusets talman John A. Boehner har hittills varit lojal med den praxis som säger att han inte skall släppa fram ett förslag till omröstning om inte förslaget stöds av en majoritet av Republikanerna.
Det är fascinerande att följa hur Republikanerna i kongressen vädjar till Demokraterna att "lägga politiken åt sidan" och i stället låta genomföra Republikanernas förslag. Även i Sverige finns det på sina håll i borgerligheten en uppfattning om att den egna ståndpunkten inte är politisk, utan bara står för förnuft och rationalitet. Det är nog Göran Hägglund och Kristdemokraterna som oftast- medvetet eller omedvetet - intar den rollen.
Inom Republikanerna växer frustrationen. Många kritiska republikaner menar att de inte ser vad som är "the end game" med sitt eget partis agerande i frågan, det vill säga vad man faktiskt tror sig kunna uppnå med sitt agerande. Så säger till exempel den republikanske senatorn Roy Blunt irriterat: Fighting with the president is one thing. Fighting with the president and losing is another thing.
Det absurda i situationen är att det i representanthuset sannolikt finns en majoritet för att med omedelbar verkan häva #shutdown. Demokraterna skulle tillsammans med ett antal kritiska republikaner vinna en sådan omröstning. Men representanthusets talman John A. Boehner har hittills varit lojal med den praxis som säger att han inte skall släppa fram ett förslag till omröstning om inte förslaget stöds av en majoritet av Republikanerna.
Det är fascinerande att följa hur Republikanerna i kongressen vädjar till Demokraterna att "lägga politiken åt sidan" och i stället låta genomföra Republikanernas förslag. Även i Sverige finns det på sina håll i borgerligheten en uppfattning om att den egna ståndpunkten inte är politisk, utan bara står för förnuft och rationalitet. Det är nog Göran Hägglund och Kristdemokraterna som oftast- medvetet eller omedvetet - intar den rollen.
Bland Demokraterna finns en förkärlek för att överdriva konsekvenserna av #shutdown. Alldeleles nyss hörde jag en kongressledamot oroa sig över utvecklingen av USA:s relationer med Iran. Ledamoten menade att det var de amerikanska sanktionerna som pressat fram ett mer försonligt anslag från Irans sida. Men eftersom några av de personer som arbetar med att övervaka sanktionernas efterlevnad genom #shutdown utestängts från sina arbeten så uppstår ett nationellt säkerhetshot med ett mer aggressivt Iran i vardande.
I övrigt är allt fortsatt väl här i New York. I dag nära 30 grader och sol. Jag har suttit inne nästan hela dagen och arbetat hårt. I morgon tänkte jag unna mig ett besök på Coney Island - jag har alltid varit svag för nöjesfält. Saknar förstås Vänstra Stranden. Apropå Coney Island tillägnar jag henne därför denna vackra sång med Tom Waits.
Etiketter:
Coney Island,
Göran Hägglund,
Iran,
John A. Boehner,
Kristdemokraterna,
New York,
Roy Blunt,
Shutdown,
Tom Waitz,
USA,
Vänstra Stranden
2013-10-02
Rapport från New York: Government shutdown och striden om Obamacare
Då har jag installerat mig i min lilla etta på Upper West, Manhattan, New York. Här tänker jag tillbringa månaderna oktober och november, i min egenskap av Visiting Scholar vid Department of Politics, New York University.
Resan gick bra, även om gränskontrollen in till USA är lätt absurd. Jag kunde inte avstå från civil olydnad då jag inte helt sanningsenligt påstod att jag inte hade några papper på mig som kunde styrka att jag verkligen skulle vara verksan som Visiting Scholar vid New York Universtiy. Passkontrollanten höll en lång och stram föreläsning för mig om hur naiv jag var som trodde att man kunde komma in i USA hur som helst och han undrade retoriskt vad jag själv hade tyckt om personer utan sina papper i ordning försökte ta sig in i Sverige. Jag valde diplomatiskt att inte ta upp den handsken... (Självklart hade jag ordnat sedvanligt tremånaders turistvisum långt i förväg, så jag visste att han skulle släppa igenom mig till sist ändå. Det är lätt att vara modig och principfast då.)
Annars trivs jag i USA. Här finns det bästa och det sämsta som mänskligheten har att uppvisa. Jag har alltid haft svårt att värja mig mot ytterligheter.
Här är 27 grader varmt och strålande sol. Det politiska läget är om möjligt ännu hetare, med all den turbulens som följer på #shutdown. Jag noterar har jag omedelbart sviker mina stamprogram som Studio Ett och SVT Aktuellt för att i stället - lätt maniskt - zappa mellan C-Spans live-sändningar från debatterna i senaten och representanthuset.
Läget har utvecklats till ett chicken race mellan president Obama och republikanerna. I valkampanjen ifjol var sjukförsäkringsreformen Obamacare en av de största stridsfrågorna, och Obama vann en klar seger. Men konservativa krafter inom republikanerna kan inte acceptera väljarnas utslag utan försöker nu genom sin majoritetsställning i representanthuset sjuta Obamacare i sank. De har all formell rätt i världen att göra så. Men många uppfattar det som ett brott mot spelets idé, ett uttryck för att inte förstå när spelet är förlorat.
Inom republikanerna höjs nu också allt fler kritiska röster mot att den konservativa falangen inom partiet drar partiets anseende i smutsen. Till exempel tvingas statligt finansierad forskning kring cancer att avstanna, genom "stängningen" av regeringen. Jag tror inte det behövs särskilt mycket för att republikanerna nu skall vika ner sig. Om inte av omsorg för landet så åtminstone av omsorg för sina egna mandat och plattformar.
Resan gick bra, även om gränskontrollen in till USA är lätt absurd. Jag kunde inte avstå från civil olydnad då jag inte helt sanningsenligt påstod att jag inte hade några papper på mig som kunde styrka att jag verkligen skulle vara verksan som Visiting Scholar vid New York Universtiy. Passkontrollanten höll en lång och stram föreläsning för mig om hur naiv jag var som trodde att man kunde komma in i USA hur som helst och han undrade retoriskt vad jag själv hade tyckt om personer utan sina papper i ordning försökte ta sig in i Sverige. Jag valde diplomatiskt att inte ta upp den handsken... (Självklart hade jag ordnat sedvanligt tremånaders turistvisum långt i förväg, så jag visste att han skulle släppa igenom mig till sist ändå. Det är lätt att vara modig och principfast då.)
Annars trivs jag i USA. Här finns det bästa och det sämsta som mänskligheten har att uppvisa. Jag har alltid haft svårt att värja mig mot ytterligheter.
Här är 27 grader varmt och strålande sol. Det politiska läget är om möjligt ännu hetare, med all den turbulens som följer på #shutdown. Jag noterar har jag omedelbart sviker mina stamprogram som Studio Ett och SVT Aktuellt för att i stället - lätt maniskt - zappa mellan C-Spans live-sändningar från debatterna i senaten och representanthuset.
Läget har utvecklats till ett chicken race mellan president Obama och republikanerna. I valkampanjen ifjol var sjukförsäkringsreformen Obamacare en av de största stridsfrågorna, och Obama vann en klar seger. Men konservativa krafter inom republikanerna kan inte acceptera väljarnas utslag utan försöker nu genom sin majoritetsställning i representanthuset sjuta Obamacare i sank. De har all formell rätt i världen att göra så. Men många uppfattar det som ett brott mot spelets idé, ett uttryck för att inte förstå när spelet är förlorat.
Inom republikanerna höjs nu också allt fler kritiska röster mot att den konservativa falangen inom partiet drar partiets anseende i smutsen. Till exempel tvingas statligt finansierad forskning kring cancer att avstanna, genom "stängningen" av regeringen. Jag tror inte det behövs särskilt mycket för att republikanerna nu skall vika ner sig. Om inte av omsorg för landet så åtminstone av omsorg för sina egna mandat och plattformar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)





