Nationaldag i mångfaldens tecken

I Svenska Dagbladet berättar Jenny Nordberg om hur kvinnor och flickor från judiska ultraortodoxa familjer fått simma på separata tider i en allmän simbassäng i Brooklyn, New York. Nu har arrangemanget anmälts som ett brott mot de mänskliga rättigheterna, eftersom män påstås diskrimineras då de inte tillåts bada under dessa tider.

I Sverige är gruppen ultraortodoxa judar mycket liten, men diskussionen om några timmars särskilda badtider för kvinnor har förts också här. Frågan är laddad och väl värd några ord denna nationaldag.

Det jag kanske älskar allra mest i detta underbara land som vi kallar Sverige är vår kombination av frihet och jämlikhet. Kombinationen är inte alltid lätt att upprätthålla - ibland tenderar dessa värden att stå i vägen för varandra. Hur långt sträcker sig till exempel friheten att få hälsa på sätt som man själv vill eller att som kvinna ha frihet att bada i allmänna badhus utan att män är närvarande.

Problemets kärna ligger i att samma livsstil kan vara uttryck för både frihet och ofrihet, för jämlikhet och ojämlikhet. Några timmars separata badtider för kvinnor kan vara en frihetshandling eftersom kvinnor som vill leva efter konservativa normer eller slippa mäns granskande blickar på detta sätt får frihet att bada som de själva vill. Men separata badtider kan också vara ett uttryck för patriarkala strukturer där kvinnor exkluderas och kvinnokroppen kontrolleras.

På samma sätt är det med bärande av sjal. Många kvinnor bär sjal som ett uttryck för sin tillhörighet och sin identitet, ibland kanske också som en frihetssymbol, ett avståndstagande från en västerlandskultur där kvinnorollen uppfattas som sexualiserad. Men sjalen kan också ses som en symbol för förtryck, för ofrihet och bristande jämlikhet.

Till syvende og sist handlar det om makt. Om separata badtider eller bärande av sjal är ett uttryck för kvinnors fria val är det lätt att vara positiv och bejakande. Om separata badtider eller bärande av sjal i stället är ett uttryck för kvinnors underordning och patriarkala maktstrukturer är läget annorlunda. Det är inte alltid möjligt att skilja det ena från det andra.

Jag tror därför att debatten om de enskilda fenomenen (badhustider, sjalar, sätt att hälsa) starkare borde länkas till en större debatt om vilka maktstrukturer som präglar vårt samhälle. Jag har länge efterfrågat en ny maktutredning - så mycket har förändrats i vårt samhälle de senaste decennierna; globaliseringen, individualiseringen, digitaliseringen.

Denna nationaldag firar jag ett Sverige i mångfald. Jag är oerhört glad och stolt över att bo i ett land som förra året tog emot nära 170 000 människor som sökte asyl - fler per capita än något annat land i hela Europa. Med mångfald väcks också nya frågor och nya sätt att leva tillsammans växer fram. Det är spännande att får vara med på den resan - med frihet, jämlikhet och solidaritet som riktningsgivare på färden.

Sviker svenska feminister kampen mot IS?

I helgen anklagade journalisten Jenny Nordberg i en krönika i Svenska Dagbladet svenska feminister för att inte engagera sig mera kraftfullt mot IS masskidnappningar och massvåldtäkter mot kvinnor i Syrien och Irak. Krönikan väckte ilska och flera debattörer riktade stark kritik mot Jenny Nordberg.

Lite grovt kan kritiken mot Jenny Nordberg delas in i två argument. För det första, menade kritikerna, har svenska feminister visst engagerat sig i kampen mot IS. De senaste månaderna har präglats av en intensiv debatt om hur Sverige bäst bidrar till att bekämpa IS, till exempel om vilka som är de mest effektiva strategierna för att motverka islamistisk radikalisering. Svenska feminister har deltagit i denna debatt på lika grunder som andra samhällsmedborgare. För det andra ifrågasätter kritikerna varför Jenny Nordberg pekar ut just feministerna. IS begår folkmord i Irak och Syrien och kampen mot IS är därför en angelägenhet för alla, inte alls bara för feminister.

Själv blev jag inte särskilt upprörd av Jenny Nordbergs krönika. Visst, krönikan innehåller flera till synes grundlösa generaliseringar. Krönikan är också ytterst svepande kring vad just "svenska feminister" konkret skall göra utöver det som redan görs. Men krönikan är skriven i en helig vrede inför de illdåd som IS begår. Då kan man överse med en del slängigheter, tycker jag.

I ett avseende har Jenny Nordberg rätt. Svenska gator och torg fylls inte av jättelika manifestationer mot IS, varken av feminister eller andra politiska grupperingar. Vi ser inga annonskampanjer eller upprop i pressen mot IS illdåd.

Varför är det så? Varför är opinionen mot IS inte mer kraftfullt mobiliserad? Förklaringen är enkel. Demonstrationer och upprop syftar oftast till att väcka uppmärksamhet åt en fråga och påverka opinionen. Men i frågan om IS är frågan redan uppmärksammad och opinionen är väldigt enig. Stödet för IS i Sverige är extremt svagt. Motståndet mot IS är översvallande över hela det politiska fältet. Här finns inte någon att övertala, här finns inget politiskt ledarskap att utmana och ifrågasätta.

Jag minns debatterna i samband med Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979. Motståndet mot invasionen var väldigt starkt i den svenska opinionen. I princip samtliga politiska ledare i Sverige fördömde Sovjetunionens agerande. Men när olika politiska grupper organiserade demonstrationer mot invasionen blev deltagarantalet i allmänhet mycket lågt. "Alla" var redan emot invasionen, därför var det svårt att samla folk till en demonstration. Det fanns ingen kraftfull politisk motståndare i Sverige att rikta demonstrationen mot.

Situationen var annorlunda under Vietnamkriget, då delar av det politiska ledarskapet i Sverige länge avstod från att kritisera USA för dess krigföring i Vietnam. Den svenska Vietnamopinionen var betydligt mer splittrad än vad den svenska Afghanistanopinionen var, för att inte tala om den svenska IS-opinionen.

Så avsaknaden av massdemonstrationer i Sverige mot IS skall inte tolkas som ett uttryck för likgiltighet och bristande engagemang. Möjligen kan vi se en bristande kreativitet kring att formulera förslag om hur vi bäst stöder den internationella kampen mot IS. En sådan bristande kreativitet kan i förlängningen leda till passivitet och uppgivenhet. Vi feminister har samma ansvar som övriga medborgare att se till att så inte blir fallet.