Feminist, javisst!

Andelen män över 30 år som kallar sig feminist har nästan halverats på fyra år, visar en ny Sifo-undersökning som presenteras i Svenska Dagbladet. Samtidigt ökar stödet för feminismen bland kvinnor i samma åldersgrupp. På så sätt blir frågan om feminismen en del av den polarisering som karaktäriserar svensk - och västerländsk - politik och debatt i dag överhuvudtaget.

En förklaring kan vara att "feminism" i dag förknippas mer med en genuin vänsterpolitik än tidigare, eller att #metoo-rörelsens konsekvenser fått en del män att bli tveksamma. Men jag tror huvudförklaringen ligger på ett annat plan.

Vad är "feminism"? Begreppet inrymmer en spänning mellan feminism i frågor kring identitet, sexualitet och livsstil och feminism i frågor kring ekonomisk och politisk jämlikhet. Dessa två fält är naturligtvis inte ömsesidigt uteslutande, utan tvärtom överlappande och ofta svåra att skilja från varandra.

Det är den del av feminismen som uppmärksammar frågor kring identitet, sexualitet och livsstil som dominerat det offentliga samtalet de senaste åren. Här avspeglar den feministiska debatten den allmänpolitiska debatten, där så kallade GAL/TAN-frågor om identitet, rasism och livsstil får stort utrymme på de traditionella vänster-högerfrågornas bekostnad. Det är också i dessa GAL/TAN-frågor vi sett en polarisering i den politiska debatten, inte i debatten om ekonomiska fördelningsfrågor.
Så den minskande andelen män som anser sig vara feminister är nog inte ett uttryck för minskat stöd för ekonomisk och politisk jämlikhet mellan män och kvinnor.  I stället är förändringen ett uttryck för en allt mer synlig konflikt om gränser, om makt och normer, om hur vi lever våra liv tillsammans och med vem eller vilka.

Själv identifierar jag mig med självklarhet som feminist, oavsett om vi talar politisk och ekonomisk jämlikhet eller livsstils- och rättighetsfrågor.

Motståndet fortsätter. Lyssna gärna på Bella Ciao, med Tom Waits och Marc Ribot.

Därför växte inte Feministiskt initiativ

I min förra bloggtext ställde jag frågan Varför växer inte Feministiskt initiativ, trots "metoo-kampanjen? Det underliggande antagandet var att partier tenderar att tjäna på att de frågor som de förknippas med ligger högt upp på den politiska dagordningen. Jag gav själv inga färdiga svar på frågan, men spelade ut den i sociala medier i en informell crowdsourcing.

Jag fick nära hundra svar, på bloggen, Facebook, Twitter etc. Det tyckte jag var rätt OK, givet att det snart är jul. En del av svaren bestod bara av att svarspersonerna passade på att lufta sina aversioner mot Feministiskt initiativ överhuvudtaget. Men det framfördes också en hel del kloka och kreativa synpunkter. Om jag skulle försöka mig på att gruppera svaren blir det ungefär så här.

1.) Frågan. #metoo är inte en vanlig sakpolitisk fråga utan en bredare rörelse som vunnit allmänt stöd. Alla seriösa politiska partier har markerat mycket starkt mot de övergrepp som synliggjorts i debatten. Om alla är emot höjs tröskeln för att det parti som profilerat sig i frågeområdet ska få ökat väljarstöd. #metoo var politik, men inte partipolitik.

2.) Partistrategi. Feministiskt initiativ har inte lyckats mobilisera de krafter som satts i rörelse. Partiet har trots närvaro i medierna inte nått igenom mediebruset. Gudrun Schyman är för ensam. Partiledaren Victoria Kawesa tvingades avgå på grund av plagiatanklagelser. Feministiskt initiativ saknar svar på de frågor som #metoo lyfter fram.

3.) Partityp. Feministiskt initiativ är ett flankparti, och därför är deras potentiella väljarbas begränsad till vänsterpartister, miljöpartister, vänstersocialdemokrater och en ocn annan vänsterliberal. Dessutom har Vänsterpartiet varit inne i en bra period och kan fånga upp väljare som annars kanske hade sökt sig till Feministiskt initiativ. Stödet för jämställdhet är starkt hos väljarna, men Feministiskt intitiativ är inte för jämställdhet utan könskamp. Kön mot kön, i stället för 1930-taltes klass mot klass.

Därutöver nämns bland annat att Feministiskt initiativ är för fundamentalistiskt, akademiskt, intersektionellt och kollektivistiskt. Några nämner "skandaler", som när Gudrun Schyman bokstavligt eldade upp 100 000 kronor i Almedalen i syfte att synliggöra lönegapet mellan män och kvinnor. Feministiskt initiativ är för smalt, och har misslyckats i lokalpolitiken. Därtill framförs synpunkter om att #metoo är för överdrivet, vanligt folk känner inte igen sig. Samt att Feministiskt initiativ faktiskt kan vara på väg att växa - det har bara ints synts i mätningarna ännu.

Den hemlighetsfulla signaturen "Sofie" rekommenderar dessutom artikeln Blombäck, Sofie & Jenny de Fine Licht (2017) om hur olika väljargrupper resonerar om Feministiskt initiativ.

Det ligger något i alla dessa tre förklaringar, men jag tror mest på det som inryms inom nummer ett och nummer två. De nya förfinade frågorna som ställs blir därför a) Hur vi ska bättre förstå och framförallt karaktärisera fenomenet #metoo? Vad kan vi jämföra med, ur ett historiskt och ett internationellt perspektiv?, samt b) Varför har inte Feministiskt initiativ lyckats mobilisera? Beror det på inre partifaktorer eller på frågans art?

Men dessa frågor får anstå till ett senare tillfälle. Tack till alla som läst och som bidragit. Nu stundar julefriden och jag önskar er alla en riktigt God Jul.

Varför växer inte Feministiskt initiativ?

Den senaste tiden har #metoo-rörelsen satt skarpa avtryck i svensk politik debatt. Frågor om sexuella trakasserier och könsbaserat förtryck har lyfts fram i ljuset. Upprörda och förtvivlade berättelser från utsatta kvinnor har fått stor uppmärksamhet. Tiotusentals människor har inför offentligheten i olika upprop tagit ett steg fram och utbrustit: Nu är det nog!

Trots denna massiva feministiska mobilisering växer inte Feministiskt inititiativ alls i opinionen. I Sifo:s decembermätning ligger till exempel partiet på blygsamma 1.9 procent, mot 2.1 procent i novembermätningen.

Varför växer inte Feministiskt initiativ? Ett vanligt antagande i diskussionen är att politiska partier gynnas av att de frågor som de förknippas med ligger högt upp på den politiska agendan. Det vill säga: Miljöpartiet gynnas av det diskuteras miljö och hållbar utveckling, Sverigedemokraterna gynnas av att det diskuteras invandrings- och flyktingpolitik, Socialdemokraterna gynnas när det diskuteras jobb- och välfärdsfrågor.

Men Feministiskt initiativ har hittills inte lyckats dra fördel av den politiska dagordning som vuxit fram i spåren av #metoo.

Uppfattas #metoo-frågorna som så partipolitiskt gränsöverskridande att väljarna inte relaterar dem till sina partival? 

Är det en myt eller åtminstone en överskattad sanning att partier gynnas av att "deras" frågor ligger högt på den politiska dagordningen?

Är Feministiskt initiativ ett för stora väljargrupper så "stigmatiserat" parti att det slår ut eventuella dagordningseffekter?

Mitt enkla svar på ovanstående frågor är: Jag vet inte.

Därför vänder jag mig till er, kära bloggläsare, Facebook-vänner och Twitterföljare. I en lätt informell crowdsourcing vore det spännande att få höra era intuitiva och/eller väl genomtänkta uppfattningar. Varför växer inte Feministiskt initiativ i opinionen, trots #metoo-kampanjen? 

Jag återkommer därefter med en text där jag syntetiserar och kommenterar era inkomna svar. Tillsammans är vi klokare än var och en för sig själv.

Värna asylrätten! Avstå signalpolitik riktad mot människor som ej längre kan styras av signaler

I Svenska Dagbladet varnar Svenska Röda Korsets generalsekreterare Ulrika Årehed Kågström, tillsammans med företrädare från ­rödakorsföreningar i Europa, för de humanitära konsekvenserna av EU:s migrationsöverenskommelse med Turkiet. Företrädarna ser allvarliga risker att genomförandet kommer att undergräva internationell rätt liksom de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Röda Korsets kritik är värd att ta på stort allvar. I veckan väntas också den rödgröna regeringen lägga fram sin lagrådsremiss om den nya restriktiva flyktingpolitiken. Det förslag som tidigare presenterades möttes ju som bekant av ytterst hård kritik av de juridiska och de humanitära remissinsatserna. Nu får vi se hur mycket Morgan Johansson har tagit till sig kritiken. Jag förutsätter att förslagen har modifierats. En remissrunda blir ju helt meningslös om förslagsställaren avfärdar all kritik som felaktig.

De nya hårda reglerna har ett enda syfte: att få färre människor att söka asyl i Sverige. Men reglerna föreslås gälla alla asylsökande som kommit efter den 24 november 2015, det vill säga människor som redan nu befinner sig i Sverige. Det blir mycket konstigt. Som Lisa Pelling påpekat finns det inga skäl att låta regeln om tillfälliga uppehållstillstånd gälla retroaktivt: Det är skadlig signalpolitik som är riktad mot människor som inte längre kan styras av signaler, eftersom de redan är här. Om nu lagförslaget ändå skall läggas fram borde lagen gälla ansökningar som lämnas in efter det att lagen antas.

Lisa Pelling. Foto: Linus Hallgren

Jag tycker också att de nya hårda reglerna diskuterats alldeles för lite ur ett feministiskt perspektiv. Som Elinor Odelberg och Heidi Lampinen från Unga S-kvinnor Rebella förtjänstfullt skrev i Aftonbladet häromdagen: 70 procent av de asylsökande som kom till Sverige under 2015 är män eller pojkar. (...) Det vanligaste sättet för kvinnor och flickor att få en fristad i Sverige är genom anhöriginvandringen - en flyktväg som kraftigt kommer att begränsas om inte regeringen omprövar sin nya flyktingpolitik. Jag har utomordentligt svårt att se att Sverige för en flyktingpolitik där män och pojkar får en fristad, medan kvinnor och flickor förvägras en sådan.  

Ingen läsare av denna blogg har kunnat undgå att märka att jag som ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet konsekvent kritiserat flera av de förslag till en mer restriktiv flyktingpolitik som nu läggs fram. Jag vill passa på att betona att jag inte vid något tillfälle mötts av intern kritik i partiet för att jag lyfter fram min och mitt förbunds ståndpunkt. Det är bra. Det vore förödande för trovärdigheten för ett parti som gör anspråk på att vara ett öppet, modernt framtidsparti om man hade en kultur som gör att man vill lägga locket på i en sådan här fråga.

Sviker svenska feminister kampen mot IS?

I helgen anklagade journalisten Jenny Nordberg i en krönika i Svenska Dagbladet svenska feminister för att inte engagera sig mera kraftfullt mot IS masskidnappningar och massvåldtäkter mot kvinnor i Syrien och Irak. Krönikan väckte ilska och flera debattörer riktade stark kritik mot Jenny Nordberg.

Lite grovt kan kritiken mot Jenny Nordberg delas in i två argument. För det första, menade kritikerna, har svenska feminister visst engagerat sig i kampen mot IS. De senaste månaderna har präglats av en intensiv debatt om hur Sverige bäst bidrar till att bekämpa IS, till exempel om vilka som är de mest effektiva strategierna för att motverka islamistisk radikalisering. Svenska feminister har deltagit i denna debatt på lika grunder som andra samhällsmedborgare. För det andra ifrågasätter kritikerna varför Jenny Nordberg pekar ut just feministerna. IS begår folkmord i Irak och Syrien och kampen mot IS är därför en angelägenhet för alla, inte alls bara för feminister.

Själv blev jag inte särskilt upprörd av Jenny Nordbergs krönika. Visst, krönikan innehåller flera till synes grundlösa generaliseringar. Krönikan är också ytterst svepande kring vad just "svenska feminister" konkret skall göra utöver det som redan görs. Men krönikan är skriven i en helig vrede inför de illdåd som IS begår. Då kan man överse med en del slängigheter, tycker jag.

I ett avseende har Jenny Nordberg rätt. Svenska gator och torg fylls inte av jättelika manifestationer mot IS, varken av feminister eller andra politiska grupperingar. Vi ser inga annonskampanjer eller upprop i pressen mot IS illdåd.

Varför är det så? Varför är opinionen mot IS inte mer kraftfullt mobiliserad? Förklaringen är enkel. Demonstrationer och upprop syftar oftast till att väcka uppmärksamhet åt en fråga och påverka opinionen. Men i frågan om IS är frågan redan uppmärksammad och opinionen är väldigt enig. Stödet för IS i Sverige är extremt svagt. Motståndet mot IS är översvallande över hela det politiska fältet. Här finns inte någon att övertala, här finns inget politiskt ledarskap att utmana och ifrågasätta.

Jag minns debatterna i samband med Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979. Motståndet mot invasionen var väldigt starkt i den svenska opinionen. I princip samtliga politiska ledare i Sverige fördömde Sovjetunionens agerande. Men när olika politiska grupper organiserade demonstrationer mot invasionen blev deltagarantalet i allmänhet mycket lågt. "Alla" var redan emot invasionen, därför var det svårt att samla folk till en demonstration. Det fanns ingen kraftfull politisk motståndare i Sverige att rikta demonstrationen mot.

Situationen var annorlunda under Vietnamkriget, då delar av det politiska ledarskapet i Sverige länge avstod från att kritisera USA för dess krigföring i Vietnam. Den svenska Vietnamopinionen var betydligt mer splittrad än vad den svenska Afghanistanopinionen var, för att inte tala om den svenska IS-opinionen.

Så avsaknaden av massdemonstrationer i Sverige mot IS skall inte tolkas som ett uttryck för likgiltighet och bristande engagemang. Möjligen kan vi se en bristande kreativitet kring att formulera förslag om hur vi bäst stöder den internationella kampen mot IS. En sådan bristande kreativitet kan i förlängningen leda till passivitet och uppgivenhet. Vi feminister har samma ansvar som övriga medborgare att se till att så inte blir fallet.

Om besattheten av att kontrollera kvinnans kläder och kropp

Jag har tidigare - tillsammans med Sarah Delshad - uppmärksammat att debatten om islam och kvinnor ofta fixerar sig vid kvinnans kropp och kläder - bärandet av hijab, badkläder, badhusens öppettider samt hälsning med hand eller inte. Min avsikt är inte att återuppta debatten om hijab som ett uttryck för patriarkalt förtryck eller som ett uttryck för varje kvinnas rätt att klä sig som hon vill - jag har redan tidigare formulerat mig i frågan.

Men genom att följa Classic Pics (@ClassicPixs) på Twitter påminns jag om att besattheten av att kontrollera kvinnans kläder och kropp inte är något som enbart hör religionen eller islamistiska sedlighetspoliser till.

 Bilden föreställer en polis på West Palm Beach som någon gång på 1920-talet kontrollerar längden på en kvinnas baddräkt. På bilden nedan gör en civil strandpolis samma sak - 6 inch ovanför knät påstås ha varit den godkända längden.

Ständigt detta mätande och förtingligande. Ständigt dessa patriarkala maktstrukturer som i olika tider och i olika gestaltningar gör anspråk på att begränsa kvinnans rätt att klä sig som hon vill.

Noterar att jag under de senaste åren blivit alltmer feministisk. Undrar lite över om det beror på den insikt som följer av livets erfarenheter eller om det är något i tidsandan som skaver.

Föreslagen till ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet

I dag är jag glad och stolt över att en enig valberedning har föreslagit mig till ny ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Jag är också rörd och tacksam över det stöd och förtroende som så många medlemmar, grupper och distrikt har uttryckt under processen.

När jag fick de första förfrågningarna om jag kunde tänka mig att låta mig nomineras förhöll jag mig avvaktande. Jag var väldigt nöjd med min position i förbundet och i samhällsdebatten och jag bävade för det ansvar och det arbete som följer med ett ordförandeskap. Men samtal och möten med medlemmar, sympatisörer, vänner och familj fick mig att ändra uppfattning. Jag bär särskilt med mig orden från en vän med en högt uppsatt position i ett annat politiskt parti, som uppmanade mig att komma ihåg att "det är ett privilegium att få leda en politisk organisation" - de orden gjorde avtryck i mig. Det är faktiskt ett privilegium att få leda en politisk organisation. Nu är jag entusiastisk och villig att med full kraft ta mig an det uppdrag jag är föreslagen att få.

Om jag väljs till ordförande vill jag vidareutveckla den pågående moderniseringen av förbundet, för att välkomna och politiskt mobilisera människor även med annan tro än kristen. Jag vill verka för att förbundet sätter skarpare avtryck i samhällsdebatten och i den politiska opinionsbildningen. Förbundet - och vårt parti - måste bli mer relevant, inte minst bland alla dem som är unga, har hjärtat till vänster och som brinner för frågor kring antirasism, internationell solidaritet, miljö, jämlikhet och feminism. Om jag blir vald kommer jag att göra mitt allra bästa för att påverka förbundet och dess verksamhet i en sådan riktning.

Tidningen Dagen har en personlig intervju med mig angående valberedningens förslag. Intervjun kan läsas här.

Förbundsårsmötet då ny ordförande väljs genomförs i Stockholm den 13-14 juni. Det är samma helg som prins Carl Philip och Sofia Hellqvist gifter sig, så det blir viss konkurrens om medieutrymmet. :)

Fi och extravalet

Hur skall det gå för Feministiskt initiativ i extravalet? Jag har redan hunnit få frågan flera gånger och svarar ungefär så här.

Feministiskt initiativs förutsättningar för framgång vid extravalet i mars beror väldigt mycket på hur valrörelsen gestaltar sig. Om det blir en valrörelse där politiska sakfrågor definierade efter vänster-högerkonflikten ställs i centrum riskerar Feministiskt initiativ och dess frågor att komma bort. Visserligen kan man med fog hävda att feminism som politisk ideologi självklart också berör ekonomisk (om)fördelningspolitik, och som utöver klassperspektivet betonar att löneorättvisor även handlar om till exempel kön, etnicitet och funktionalitet. Sannolikheten är emellertid stor att Feministiskt initiativ i väljarnas ögon mera förknippas med jämställdhetsfrågor, flyktingpolitik och identitetsfrågor än med arbetsmarknadspolitik, skattepolitik, sjukvårdspolitik och vinst i välfärden.

Om det i stället blir en valrörelse där värdkonflikter kring å ena sidan tradition, familj, religion, nation och lag och ordning och å andra sidan värden som tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet (den så kallade frihetlig-auktoritära dimensionen) ställs i centrum ökar Feministiskt initiativs chanser att göra bra ifrån sig. Här har Feministiskt initiativ paradoxalt nog ett gemensamt intresse med Sverigedemokraterna - båda dessa partier torde tjäna på att valdebatten kretsar kring dessa frågor.

Därutöver finns möjligheten att det blir en valrörelse där regeringsduglighet och vilja till samverkan över blockgränserna ställs i centrum. De rödgröna partierna har ett intresse av att peka ut allianspartierna som samarbetsovilliga och att Alliansen genom sin istadighet släppte fram Sverigedemokraterna till en position partiet inte förtjänar. Allianspartierna har å sin sida ett intresse av att peka ut Socialdemokraternas och Miljöpartiets bristande regeringsduglighet som grundorsak till extravalet. Om Feministiskt initiativ ligger högt i opinionsmätningarna finns möjligheten att mobilisera väljare att hjälpa partiet över fyraprocentsgränsen så att en rosa röst inte blir en bortkastad röst. Om Feministiskt initiativ å andra sidan ligger illa till i opinionsmätningarna riskerar partiet att tappa väljare som oroar sig för att de genom att rösta rosa riskerar att hjälpa Alliansen tillbaka till makten.

Vilken av dessa tre typer av valrörelser kommer det då att bli? Den frågan är för tidigt ställd. Jag skulle bli förvånad om inte frågorna kring regeringsduglighet och vilja till samverkan över blockgränserna får en dominerande plats. Men om det därutöver blir vänster-högerdimensionen eller den frihelig-auktoritära dimensionen som dominerar avstår jag än så länge från att ta ställning till.

Jag skriver i dag på GP Debatt om extravalet och den dramatiska politiska utvecklingen.

Är sexuell njutning politik?

Som gästskribent på Ulf Bjerelds blogg tar jag chansen att skriva om ett ämne som såvitt jag vet inte har diskuterats här. RFSU är i Almedalen och delar ut sexleksaker för kvinnor tillsammans med Apoteket och jag funderar på om sexuell njutning kan vara politisk.

Traditionella sexualfrågor såsom preventivmedel, reproduktion och aborträtt är ju utan tvekan politiska, och har engagerat både RFSU och feminister från vänster till höger. Liberalfeministen Birgitta Ohlsson (fp) väcker ständigt min beundran i sitt arbete i EU för kvinnors rättigheter såsom rätten till abort. Samtidigt vet man inte alls var man har henne när hon önsketänker om samband mellan feminism och kapitalism.

Men sexuell njutning? När jag spontant försöker tänka på sexleksaker som politiska så känns de nog mest högerliberala. Det handlar om självförverkligande och känns lite exklusivt.

Över huvud taget kan ju strävan efter sexuell njutning ses som ett typiskt i-landsfenomen; något som kvinnor i väst kan lyxa till det med när alla grundläggande behov och drömmar redan är uppfyllda. Orgasmer står väl knappast högst på agendan när det gäller att rädda världen från krig, svält och miljökatastrofer. På sin höjd kanske de kan vara ett alternativ till shoppingberoende. Eller?

Sexuell njutning är något som kvinnor i patriarkala samhällen förvägras eller i varje fall inte uppmuntras till. Genom normer, värderingar och ritualer förnekas kvinnor sexuell tillfredsställelse. Det är väl knappast konspirationsteoretiskt att hävda ett samband mellan sexuellt förtryck och andra strategier för att hålla kvinnor nere. Det värsta exemplet på det som jag känner till är faraonisk omskärelse av flickor. Där skärs hela vulvan bort och såret sys ihop så att underlivet med tiden i bästa fall läker till ärrad hud och ett litet hål för urin, mensblod, samlag och förlossning. Men även de västerländska, sekulariserade, heterosexuella samlagsritualerna är patriarkalt doktrinerade. Enligt The Hite Report: A Nationwide Study of Female Sexuality kan bara var tredje kvinna få orgasm vid vaginalsamlag, samtidigt som det ofta sätts likhetstecken mellan sex och omslutande sex.

Så anser jag att rätten till orgasm är en jämställdhetsfråga och därmed en rättvisefråga och därmed en vänsterfråga. Man ska förstås välja sina strider och jag klandrar inte den som väljer att kämpa för jämlikhet på andra sätt. Men det ena utesluter ju inte det andra! Så RFSU - fortsätt dela ut sexleksaker! Och keep up the good work med preventivmedel, reproduktion och aborträtt också.