Om Chelsea Manning och civil olydnad

Igår var dottern och jag på Way Out West för att lyssna på den amerikanska whistleblowern Chelsea Manning (ja, vi fick Lykke Li och Thåström som bonus). Chelsea Manning dömdes i augusti 2013 till 35 års fängelse för spioneri efter att hon till Wikileaks läckt dokument om bl a USA:s krigföring i Afghanistan och i Irak samt om det ökända fånglägret i Guantanamo. I januari 2017 beslöt president Barack Obama som en av sina absolut sista åtgärder att kraftigt minska hennes strafftid och i maj 2017 släpptes hon fri. Chelsea Manning är en transkvinna, vid fängslandet bar hon namnet Bradley Manning. Hon har under lång tid profilerat sig i kampen för transpersoners rättigheter.

Chelsea Manning och hennes gärning är ytterligare ett uttryck för det vi kallar civil olydnad, på samma sätt som när Elin Ersson för några veckor sedan stoppade ett plan som skulle lyfta från Landvetter och där det bland passagerarna fanns en man som skulle utvisas till Afghanistan. Civil olydnad väcker ofta starka känslor. Ju mer vi sympatiserar med aktivisternas sak, desto mer positiva tenderar vi också att vara till civil olydnad som metod i det specifika fallet. Som Marie Demker nyligen skrev i tidningen Dagen syftar civil olydnad till att genom icke-våldsaktioner stärka eller återställa demokratiska värden. Civil olydnad ska slå uppåt, inte neråt.

Chelsea Manning var skarp och eftertänksam. Hon undvek de enkla lösningarna och dröjde ofta med sina svar. Det gjorde henne extra intressant att lyssna på. Följ dina värderingar och gör aktiva val, var hennes svar på frågan om när det var "rätt" att bryta mot lagen. Vi gör alltid val, betonade hon. Att agera eller inte agera är ett val. Även att avstå från civil olydnad är ett val. Hon var också noga med att markera distans till Wikileaks och Julian Assange. Min enda kontakt med dem har varit när jag sände dem dokumenten, sa hon.

Was it worth it?, frågande hennes samtalspartner journalisten Björn af Kleen. Well, what shall I say. Is life worth it?, blev Chelsea Mannings lätt lakoniska svar.

Chelsea Manning utstrålade mod och målmedvetenhet. Jag önskar henne verkligen allt gott framåt.

Det är märkligt att svenska medier nästan inte alls uppmärksammat hennes besök. Chelsea Manning är en internationellt högst efterfrågad gäst. Det enda jag hittills sett i svenska medier är denna artikel i Göteborgs-Posten. Men jag kan förstås ha missat något.

Den som vill höra Chelsea Mannings svar på frågan om hur man blir en visselblåsare kan titta här (ljudet är bra, men jag beklagar den dåliga bildkvaliteten.)

Därför ska Du rösta i kyrkovalet!

Är du medlem i Svenska kyrkan och har fyllt 16 år? Då är det viktigt att du går och röstar i kyrkovalet nu på söndag 17 september, eller förhandsröstar dessförinnan. Uppgifter om din vallokal och var du förtidsröstar hittar du enkelt här.

Svenska kyrkan har över 6.1 miljoner medlemmar. Det är en alldeles fantastiskt hög siffra för en organisation i dagens Sverige, även om medlemsantalet sjunkit sedan kyrkan vid millennieskiftet skildes från staten.

Svenska kyrkan har genom sina många medlemmar en stark folklig förankring och blir också en maktfaktor i samhällslivet. Det är viktigt hur och av vem Svenska kyrkan styrs.

Själv vill jag se en öppen och välkomnande folkkyrka som styrs av sina medlemmar. En kyrka som går i spetsen för samhällets minsta, som värnar skapelsen genom att driva miljö- och hållbarhetsfrågor, och som ständigt står upp för alla människors lika värde och rätt genom att bekämpa rasism och främlingsfientlighet. En kyrka som inte tvekar att driva HBTQ-frågor, som verkar i samhället genom att bedriva socialt arbete och som i ekumenisk anda möter företrädare för andra religioner. Allt detta i Kristi anda och på evangeliets grund. Jag är glad och stolt att Domkyrkan i Göteborg tagit initiativ till en kultur- och författarmanifestation mot nazism, i samband med att Nordiska Motståndsrörelsen genomför en demonstration den 30 september.

Extremhögern mobiliserar inför söndagens kyrkoval. Mobiliseringen ingår i deras kulturkamp för att rädda svenskheten. Det är viktigt att alla demokratiska krafter inte stannar hemma, utan använder sin rösträtt.

Vad du ska rösta på? Är du osäker kan du använda tidningen Dagens utmärkta valkompass här.

Så gå och rösta senast den 17 september. Och ta med dig en vän. Eller två.

Jan Björklund talar i Almedalen, i pressat läge

Uppdaterat efter Björklunds tal, se längst ned i texten. 

I kväll är det Jan Björklunds tur att äntra talarstolen i Almedalen. Jan Björklund gör det i ett svårt läge. Liberalerna har i princip legat still i opinionsundersökningarna på blygsamma fem-sex procent i flera år nu. Samtidigt utmanas han av Birgitta Ohlsson som gått all in i kampen om partiledarskapet för Liberalerna. Birgitta Ohlsson medverkar i ett 20-tal programpunkter under veckan och just i dag har hon en artikel i Expressen där hon noterar att den politiska tyngdpunkten i Alliansen förskjutits högerut och argumenterar för ett socialliberalt parti som vågar säga nej till polariserandets krafter höger- och vänsterut och som tar strid för liberala värderingar i alliansen. Jan Björklund är fortfarande favorit till att leda Liberalerna även i valet 2018. Men det är ett favoritskap i fara, för att tala travspråk.

I kväll kommer Jan Björklund att tala om värdet av jämlikhet och hur vi bäst går till väga för att öka jämlikheten i Sverige. Det är bra. För mig är jämlikhet en förutsättning för frihet, och jämlikheten i Sverige har minskat de senaste åren. Jan Björklunds infallsvinkel kommer att vara vad han kallar "jobbklyftan mellan svenskfödda och nyanlända" och som han vill åtgärda genom att "skapa en arbetsmarknad med enklare servicejobb". (Nej, jag har inte blivit synsk. Men Jan Björklunds pressträffar under dagen har dominerats av detta ämne, och då vore det utomordentligt märkligt om det inte också får en framträdande plats i kvällens anförande.) Jag tycker det är utmärkt att Jan Björklund tar upp detta samhällsproblem, även om jag förstås är oenig med honom om lösningarna.

*

Efter Jan Björklunds tal går jag på mingel med tidningen Dagen och Frälsningsarmén. Det blir trevligt.

Tack till Anna Ardin och inte minst hennes föräldrar som välvilligt ställt cyklar till hustruns och mitt förfogande, då vi i år av olika skäl inte lyckades boka hyrcykel i tid.

Noterar att den kommande veckans enda ösregn är utlovat till i morgon bitti, just då jag cyklar in till stan för att medverka kl 08.30 i Vårdklockans kyrka i seminariet Generositet kan aldrig vara något fult - men fel? Om tiggeri och människosyn.  Vi får se hur blöt jag blir.

Noterar också att mitt stavningsprogram tenderar att ändra "Almedalen" till "Lamedalen". Funderar lite över vad det kan bero på.

För övrigt anser jag att utvisningarna till Afghanistan måste stoppas, och att de måste stoppas nu.

 *

Uppdaterat måndag kl 22.00. Jodå, Jan Björklund höll sig till manus enligt de riktlinjer jag skisserade ovan. Två iakttagelser:

1.) Talet var ett socialliberalt fältrop, med fokus på jämlikhet och frihet. Här fanns ett socialt patos, Björklund varnade för klassklyftor och talade sig varm för klassresor och möjlighet att förverkliga sina livsprojekt. Han fick stormande applåder när han garanterade att han aldrig kommer att bidra till att ge SD inflytande över regeringspolitiken. Efter talet kändes det lite svårt att förstå varför Jan Björklund skulle välja att bilda regering tillsammans med just Anna Kinberg Batra.

2.) Genom talet stärkte Jan Björklund också sin position i förhållande till Birgitta Ohlsson. Så länge Jan Björklund markerar så starkt i socialliberala frågor minskar manöverutrymmet för Birgitta Ohlsson att utmana honom om partiledarposten.

Asylrätten gäller inte bara när det är vackert väder!

Mänskliga rättigheter är ingenting som gäller bara när det är vackert väder. Tvärtom, ju mer det mulnar vid horisonten och ett oväder kan förväntas vara i antågande, desto viktigare blir det att värna dem.

Under många år har de mänskliga rättigheterna stärkt sin ställning i världen. Som norm är de mänskliga rättigheterna närmast oomstridda - den som säger sig vara emot mänskliga rättigheter får gärna sträcka upp en hand.

Inom folkrätten har de mänskliga rättigheterna stärkt sin ställning på statssuveränitetens bekostnad. Det har blivit politiskt omöjligt att åberopa staters "inre angelägenheter" som ett skäl för att inte protestera mot brott mot de mänskliga rättigheterna oavsett var de begås. År 2005 röstade FN:s generalförsamling igenom principen "Responsibility to Protect" (R2P) som slår fast att varje stat har en skyldighet att skydda sin egen befolkning. I R2P ingår även att det internationella samfundet är skyldigt att ha en beredskap att genomföra gemensamma aktioner i enskilda stater för att skydda dess befolkning om statens egen regering inte klarar eller fullgör detta.

I flyktingströmmarnas spår hör jag allt fler röster som vill urholka asylrätten. Det oroar mig, på samma sätt som det oroar mig när någon villeurholka till exempel yttrandefriheten, tryckfriheten, mötesfriheten eller religionsfriheten.

Asyl är inget vi beviljar för att vi är snälla eller moraliskt högtstående. Asyl beviljas för att den är en rättighet, givet de kriterier asylrätten anger.

Asyl är en mänsklig rättighet, såsom det också anges i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna artikel 14 och som regleras i 1951 års Flyktingkonvention.

Jag blir därför bekymrad när asylrätten ifrågasätts på ett sätt som vore omöjligt när det gäller andra mänskliga rättigheter. Så skrev till exempel Kristdemokraternas ungdomsförbund KDU:s ordförande Sara Skyttedal på Twitter i förra veckan att värnande av asylrätten var en "helig ko" som kommer att slaktas 2016:

Jag är stolt och glad över det faktum att Sverige under 2015 var det europeiska land som tog emot överlägset flest flyktingar per capita. Jag bekymrar mig över den rödgröna regeringens restriktiva åtgärder och kommer att göra på vad mig ankommer att asylrätten inte urholkas, vare sig under 2016 eller senare.

Jag kommenterar angreppen mot asylrätten i tidningen Dagen.

Föreslagen till ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet

I dag är jag glad och stolt över att en enig valberedning har föreslagit mig till ny ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Jag är också rörd och tacksam över det stöd och förtroende som så många medlemmar, grupper och distrikt har uttryckt under processen.

När jag fick de första förfrågningarna om jag kunde tänka mig att låta mig nomineras förhöll jag mig avvaktande. Jag var väldigt nöjd med min position i förbundet och i samhällsdebatten och jag bävade för det ansvar och det arbete som följer med ett ordförandeskap. Men samtal och möten med medlemmar, sympatisörer, vänner och familj fick mig att ändra uppfattning. Jag bär särskilt med mig orden från en vän med en högt uppsatt position i ett annat politiskt parti, som uppmanade mig att komma ihåg att "det är ett privilegium att få leda en politisk organisation" - de orden gjorde avtryck i mig. Det är faktiskt ett privilegium att få leda en politisk organisation. Nu är jag entusiastisk och villig att med full kraft ta mig an det uppdrag jag är föreslagen att få.

Om jag väljs till ordförande vill jag vidareutveckla den pågående moderniseringen av förbundet, för att välkomna och politiskt mobilisera människor även med annan tro än kristen. Jag vill verka för att förbundet sätter skarpare avtryck i samhällsdebatten och i den politiska opinionsbildningen. Förbundet - och vårt parti - måste bli mer relevant, inte minst bland alla dem som är unga, har hjärtat till vänster och som brinner för frågor kring antirasism, internationell solidaritet, miljö, jämlikhet och feminism. Om jag blir vald kommer jag att göra mitt allra bästa för att påverka förbundet och dess verksamhet i en sådan riktning.

Tidningen Dagen har en personlig intervju med mig angående valberedningens förslag. Intervjun kan läsas här.

Förbundsårsmötet då ny ordförande väljs genomförs i Stockholm den 13-14 juni. Det är samma helg som prins Carl Philip och Sofia Hellqvist gifter sig, så det blir viss konkurrens om medieutrymmet. :)