Sveriges kryperi för Erdogan måste få ett slut

Det vi nu ser är en svensk undfallenhet som bidrar till att stärka Erdogans ställning i Turkiet och som legitimerar hans repressiva, auktoritära styre. Sveriges kryperi för Erdogan och Turkiet är inte bara osmakligt. Det skadar också Sveriges anseende.

I helgen vidtog utrikesminister Tobias Billström ytterligare åtgärder för att blidka Turkiets president Recep Tayyip Erdogan till att godkänna Sveriges Nato-ansökan. I Ekots lördagsintervju skärpte Billström tonen mot och tog avstånd från de kurdiska rörelserna PYD och YPG - samma kurdiska rörelser som länge varit Natos och USA:s allierade i kampen mot IS i Syrien. 

Turkiets ambassadör i Stockholm applåderade. I Finland väckte Billströms utspel oro, bland annat för att det kunde uppfattas som att Sverige gav efter för utpressning. Utspelet var heller inte förankrat med oppositionen eller i riksdagen. Kurdiska PYD kräver nu att Sverige tar hem de misstänkta IS-terrorister som är svenska medborgare och befinner sig i kurdkontrollerade läger i norra Syrien. Varför ska vi ta hand om Sveriges terrorister när man tar avstånd från en organisation som kämpar mot terrorismen och betalar dyrt? Då får Sverige stå för sina egna medborgare. Kom och hämta dem, säger Shiyar Ali från PYD till TV4.

Redan tidigare har Sverige, för att gå Erdogan till mötes, återupptagit vapenexporten till Turkiet. Vapenexporten återupptas trots ett överhängande hot att Turkiet kommer att attackera kurdiska områden i Syrien.

Tobias Billström envisas också med att beskriva Turkiet som en demokrati, med "fria val" och "folkvald regering". Påståendet är absurt. Som professorerna Åsa Wikforss och Staffan I Lindberg och Mårten Wikforss skriver i Aftonbladet: Det finns ingen vedertagen definition av demokrati enligt vilken Turkiet i dag kan anses vara en demokrati. Oss veterligen finns det heller inget demokratimått i världen som ger Turkiet demokratistatus. Flera demokrati-index placerar Ryssland och Turkiet i samma grupp med avseende på demokrati och medborgerliga rättigheter. Är Ryssland också en demokrati, enligt Billström? 

Sverige ska inte backa för Turkiet, lovade Liberalerna och Kristdemokraterna för några månader sedan. Jo tack. Det vi nu ser är en svensk undfallenhet som bidrar till att stärka Erdogans ställning i Turkiet och som legitimerar hans auktoritära, repressiva styre.

I stället för att krypa för Erdogan borde Sverige synliggöra för de övriga Nato-staterna att de måste sätta press på Turkiet att godkänna Sveriges Nato-ansökan. Givet det nu uppkomna läget ligger det i såväl USA:s som EU:s intresse att få ett snabbt slut på charaden och att Sveriges medlemsansökan godkänns. Dagens kryperi för Erdogan är inte bara osmakligt - det skadar också Sveriges anseende.

Stoppa utvisningarna till Afghanistan!

Förra veckans blodiga bombdåd mot en flickskola i Kabul skördade över 70 dödsoffer. Nästan alla som dödades var elever på flickskolan - de flesta av dem mellan elva och 15 år gamla. 

Våldet och terrorn växer i det redan så svårt drabbade och sargade Afghanistan. I takt med att USA tar hem sina trupper flyttar talibanerna fram sina positioner. Oron är stor för ett fullödigt inbördeskrig och att talibanerna kommer att ta makten i landet. För att sätta ökad press på den afghanska regeringen trappar talibanerna upp våldsanvändningen. Civilbefolkningen drabbas hårt. Även Al Qaida och IS är närvarande i landet och bidrar till terrorn.

Under rubriken Afghanistan faller ner i våldets mörker skriver journalisten Magda Gad i Expressen: När vi kom till Kabul sensommaren 2018 var ett terrordåd i staden en nyhet. Nu är det en nyhet om det går en dag utan ett terrordåd. (...) Dagarna börjar med explosioner i morgonrusningen. Folk håller andan i väntan på vem som ska mördas härnäst. Utbildade kvinnor är särskilt utsatta.

I ett SVT-inslag berättar tonårsflickorna Sarah och Hadis i Karlstad om sin skräck att inte få stanna i Sverige - där de nu levt i många år - utan i stället tvångsutvisas till Afghanistan. "När vi barn väl har fått chansen att bygga upp våra liv på ett tryggt ställe så tycker jag att vi ska få fortsätta med det", säger en av dem. Ja, vem säger emot?

I morgon tisdag 18 maj planerar Sverige att genomföra ännu en tvångsutvisning av människor från förvaret i Märsta till Kabul. Det är en politisk och moralisk skandal att Sverige fortsätter att utvisa människor till terrorns och krigets Afghanistan. Jag tror att historien kommer att döma oss hårt. Utvisningarna måste stoppas nu.

 

Vad vill USA uppnå i konfliken med Iran? Enkla svaret: ingen vet.

Det kunde varit värre. Irans vedergällningsaktion i natt mot amerikanska flygbaser i Irak medförde inga dödsfall. Sannolikt försökte Iran medvetet undvika allvarliga skador för att i stället prioritera en nedtrappning av den militära konflikten. Om amerikanska soldater förlorat sina liv i attacken hade dödsdansen mellan USA och Iran tagit ny fart. Nu finns möjlighet för parterna att uppvisa den återhållsamhet som omvärlden - inklusive Sverige - vädjat om. President Trumps tal tidigare i kväll markerade också att USA inte hade för avsikt att här och nu föra den militära konflikten vidare. Det är bra. Kanske att diplomatin nu får en möjlighet att verka. Varken USA eller Iran har något att vinna på ett krig mellan de båda staterna.

Men diplomati är en svår konst. Den underlättas inte av att det råder stor osäkerhet om USA:s mål och strategier i konflikten. För att mäkla fred måste man veta vad de olika parterna vill uppnå. Och vad vill USA egentligen uppnå i sina relationer till Iran? Vill man se regeringen störtad och lägga grund till en demokratisk utveckling i Iran? Vill man i stället värna stabiliteten i området, för att på så sätt undvika ett regionalt storkrig mellan Iran och Saudiarabien? Vill man behålla de amerikanska soldaterna i Irak eller vill man ta hem dem? Vill man ha ensidiga garantier om att Iran inte tänker skaffa kärnvapen? Var syftet med dödsattacken mot den iranske generalen Qassem Soleimani att avskräcka Iran och med Iran förbundna miliser från attacker mot amerikanska mål i Irak? Och om målet verkligen var att avskräcka från attacker, varför motiverar USA då ditsändandet av nya soldater med att hotbilden mot amerikanska mål har stärkts efter dödandet av general Soleimani?

Frågelistan kan med enkelhet göras betydligt längre. Svaren kan sammanfattas i två ord: ingen vet. I den amerikanska administrationen finns i dag ett stort antal olikartade uppfattningar om USA:s mål och strategier i området. Den person som har att samordna och syntetisera dessa mål och strategier heter Donald Trump. Det är illavarsnande.

Tre saker oroar mig. 1.) Den iranska oppositionen, vilken för bara några veckor sedan samlade sig till offentliga manifestationer mot den förtryckande regimen, riskerar att tryckas tillbaka. USA:s dödsattack mot Qassem Soleimani har åtminstone tillfälligt stärkt den iranska regimens maktställning. 2.) President Trumps instabilitet och oförutsägbarhet. I det spända läget i Mellanöstern bidrar Trumps instabilitet och oförutsägbarhet till att ytterligare förstärka misstänksamheten i regionen och till USA:s agerande i konflikten överhuvudtaget. 3.) Hoten mot Iraks oberoende. Redan nu har Iran ett stort inflytande i Irak, och den irakiska regeringen kontrollerar inte Iraks territorium. Risken är stor att Iran-relaterade miliser i Irak - med eller utan den iranska regimens godkännande - initierar nya attacker mot USA. I förlängningen finns hotet att Irak faller samman som stat, att dess territorium tas i besittning av olika inbördes rivaliserande grupper och att IS kan få en ny plattform att verka från.

Så vi måste mana till fortsatt återhållsamhet från konfliktens parter. Sätt folkrätten i centrum. Värna Iraks suveränitet. Då kan förhandlingar påbörjas och vägen till fred fortfarande ligga öppen.

Finlands statsminister Sanna Marin (S): Vi hämtar hem barnen från lägret i Syrien så snart som möjligt!

Finland vill hämta hem de finska barn som befinner sig i lägret al-Hol i Syrien, berättade den socialdemokratiska statsministern Sanna Marin vid en presskonferens igår. Det är ett välkommet besked från den finska regeringen, bestående av Socialdemokraterna, Centern, Gröna förbundet, Vänsterförbundet och Svenska folkpartiet. Nästa steg är att gå från ord till handling och att se till att barnen också verkligen kan komma hem.

I ett pressmeddelande preciseras grunderna för det finska beslutet. Jag fäster mig särskilt vid punkt 4 i texten: Syftet med myndighetsverksamheten är att i alla situationer trygga barnets bästa. För att detta ska vara möjligt ska man samarbeta sömlöst med barnskyddsmyndigheterna samt följa barnskyddslagen. (Först läste jag att samarbetet skulle ske "sömnlöst", men så illa var det inte.)

"I alla situationer trygga barnets bästa." Det är viktigt att Sverige gör sitt yttersta för att hjälpa de svenska barn som också sitter fängslade i al-Hol. Saken är inte enkel. Men viljeinriktningen måste vara att få hem så många av barnen som möjligt, och så fort som möjligt. Barn skall självklart inte straffas för att deras föräldrar valt att ansluta sig till en terrorrörelse som IS. 

Jag förutsätter att den svenska regeringen gör vad den kan och jag är hoppfull om att flera barn inom en överskådlig framtid kommer att hämtas hem till Sverige. Det brådskar. Den humanitära situationen i lägret är fruktansvärd. Nu kommer vintern. Många riskerar att dö. Det är vår plikt att lyssna på humanitära människorättsorganisationer som Amnesty, Rädda Barnen och Röda Korset. Hämta hem de svenska barnen från Syrien.

Hämta hem de svenska barnen från Syrien!

Rädda Barnen fortsätter sin viktiga kampanj för att regeringen ska ta hem de 50-70 svenska barn som nu lever under ytterst svåra förhållanden i läger i nordöstra Syrien. I torsdags kväll lystes till exempel Riksdagshuset och en av Hötorgsskraporna i Stockholm upp av budskapet "Hämta hem de svenska barnen från Syrien".

Enligt Rädda Barnen har upp till fyra svenska barn dött i eller på väg till läger i Syrien. Vinterns kyla innebär stora risker för barnens liv och regeringen måste därför göra allt i sin makt för att ta hem barnen tillsammans med deras mödrar.

I maj tidigare i år fick sju föräldralösa svenska barn lämna lägret al-Hol i norra Syrien och komma till Sverige. Det var mycket bra. Barn skall självklart inte straffas för att deras föräldrar valt att ansluta sig till en terrorrörelse som IS. Men nu har det gått ett halvår sedan dessa sju barn fick komma till Sverige och inga ytterligare barn från lägren i Syrien har kommit hit.

Jag har full förståelse för att det är juridiskt och säkerhetsmässigt svårt att hämta hem barnen. Hur gör man till exempel med barn vars mödrar (som det ofta handlar om i dessa fall) inte vill lämna ifrån sig sina barn eller följa med dem till Sverige? Och vilka blir konsekvenserna om Sverige hjälper barnen tillsammans med sina terrormisstänkta föräldrar till Sverige? Men som Rädda Barnens Sverigechef Ola Mattsson säger: Barn ska inte straffas på grund av deras föräldrar är misstänkta för brott. Att ta hem barnen med sina mödrar handlar både om att skydda barn och att bekämpa den globala terrorismen. Lägren är idag utpekade som en stark rekryteringsgrund för IS. Europeiska länder måste ta en aktiv roll i kampen mot terrorism. Det gör vi genom att lagföra misstänkta.

Jag är övertygad om att Sverige fortfarande lägger ner stor kraft på arbetet med att hjälpa dessa barn, och jag är också hoppfull om att flera barn inom en överskådlig framtid kommer att hämtas hem till Sverige. Men jag får också många samtal från människor aktiva i civilsamhället vars tillit till regeringens goda vilja i dessa frågor börjar urholkas. Det vore utmärkt om regeringen på lämpligt sätt kunde tydliggöra att arbetet med att få hem svenska barn från lägren i Syrien fortsätter med oförminskad styrka.

Sifo: Det finns stöd för att låta svenska barn till IS-terrorister komma hem till Sverige

Bara några dagar efter den turkiska offensiven i norra Syrien har, enligt FN, ungefär 100 000 människor lämnat sina hem och flytt söderut. Dödstalen stiger för varje dag, och rapporter om krigsbrott väcker skräck och avsky.

Turkiets invasion av kurdiska områden i Syrien är ett allvarligt brott mot folkrätten. Vid sidan av den humanitära lidandet och det politisk-moraliska sveket mot kurderna hotar invasionen också fred och säkerhet i Mellanöstern. I det kaos som följer i invasionens spår får terrorsekten IS en ny möjlighet att etablera sig och återuppta sin strävan att upprätta kalifatet. Det är så viktigt att omvärlden gemensamt förmår agera mot Turkiets invasion och värnar det kurdiska folkets säkerhet och strävan efter självständighet.

Förra året exporterade Sverige krigsmateriel till Turkiet för cirka 300 miljoner kronor. Jag förutsätter att regeringen omedelbart vidtar åtgärder för att stoppa all svensk vapenexport till Turkiet.

Beroende på hur händelserna utvecklar sig påverkas också den redan svåra situationen i fånglägret al-Hol där ett antal svenska barn  befinner sig. Turkiets invasion inskärper allvaret i kraven på att regeringen intensifierar ansträngningarna för att dessa barn ska få komma hem till Sverige. En helt ny undersökning från Rädda  Barnen och Sifo visar också på ett brett folkligt stöd för att ta hem barnen. Så låt barnen få komma hem - så fort det bara går.

"Hatspråket förändrar dig. Du blir vad du säger"

Minst 20 personer dödades när en 21-årig man i går öppnade eld i en Walmort-affär i El Paso, Texas. Morden kommer att utredas som ett terrorbrott. Ett rasistiskt hatmanifest som tycks kunna knytas till 21-åringen lades ut på nätet en kort stund före massakern.

Därmed uppvisar dådet i El Paso likheter med många andra ideologiskt och rasistiskt inspirerade terrordåd. I juni 2016 dödades 49 personer när en enskild gärningsman öppnade eld på gayklubben Pulse i Orlando, Florida. I mars 2019 dödades 51 personer när en enskild gärningsman attackerade två moskéer i staden Christchurch, Nya Zeeland. Och den 22 juli 2011 dödades 77 människor när en enskild gärningsman sprängde en bomb i regeringskvarteren i Oslo och sköt ihjäl 69 personer på ett socialdemokratiskt ungdomsläger på Utøya. Samtliga dessa attacker - och exemplen kan lätt göras flera - föregicks av att förövaren kort före dåden publicerat olika former av hatiska, rasistiska manifest på nätet. Hatet gäller förstås också till exempel de dåd som inspirerats eller initierats av terrorsekten IS.

Ord spelar roll. I debatten görs det ibland försök att reducera gärningsmännen i dåden ovan till enskilda "galningar". Och, javisst, förövarna präglas ofta av pyskisk ohälsa - eller "galenskap" - i olika former. Men galenskapen är aldrig kontextlös. Galenskapen växer och triggas till handling i ett sammanhang - ett sammanhang som är impregnerat av hatets språk.

Ola Larsmo skriver i DN i dag klokt om hatspråkets logik. Om hur ensamma och störda män  exploderar i i ett plötsligt utbrott av meningslöst våld. Om hur du tar sociala poäng i hatgrupper på nätet genom att skruva upp tonläget värst: Sedan finns den där underlige mannen som lossnat ur alla sociala sammanhang och funnit sin enda gemenskap vid skärmen. De sade ju åt mig vad jag skulle göra (...) Vid sidan av psykiatriska diagnoser och social utsatthet finns det alltid där: hatspråket. 

Larsmo vänder sig till de svenska politiker och opinionsbildare som på nätet - och främst Twitter - inte drar sig för att sprida hat och fördomar, att håna och stigmatisera sina politiska motståndare: Men jag menar också att det är dags för alla demokratiskt sinnade människor, vad vi än röstar på, att inse hur hatspråkets mekanismer arbetar. Ideologin kan skifta, hatmekanismerna är desamma. Hatspråket förändrar dig. Du blir vad du säger.

Du blir vad du säger. Så tänk på vad du säger. Ord spelar roll.

Glädjande nyheter om de svenska barnen i Syrien!

Flera medier rapporterar att sju svenska föräldralösa barn efter IS-terroristen Michael Skråmo och hans hustru Amanda Gonzales lämnat lägret al-Hol i norra Syrien och nu befinner sig i Irak. Detta är oerhört glädjande. De sju barnen får nu möjlighet till kvalificerad läkarvård och via vår diplomatiska beskickning i Erbil kunna komma hem till Sverige.

Ingenting är klart innan det är klart. Man jag har hela tiden litat på att utrikesdepartementet och Margot Wallström gjort sitt yttersta för att rädda barnen från lägret och så snart som möjligt få hem den till Sverige igen. Frågan har aldrig varit enkel. Säkerhetsaspekter, folkrätt och lokala maktförhållanden måste hanteras på ett sätt som kräver skicklighet, uthållighet och mod.

Processen inte stanna av. De sju barn som nu får möjlighet att komma till Sverige har nog haft nytta av att deras morfar Patricio Galves funnits på plats i området och på olika sätt drivit deras sak. Men det finns många andra barn med svenskanknytning kvar i lägret al-Hol. Jag förutsätter att utrikesdepartementet nu arbetar vidare även med dessa barn, för att ge dem humanitär hjälp och när förutsättningar finns även ta dem till Sverige.

Jag är också glad att dessa sju barn bidragit till att ge alla föräldralösa barn till IS-terrorister ett ansikte. Länge gömdes dessa barns mänsklighet undan av det anonyma och stigmatiserande uttrycket "IS-barn". I dag använder nästan inga seriösa medier längre detta uttryck. Barnen är unika individer och inga av dem har någon skuld i deras föräldrars brott. Då ska de heller inte benämnas på ett sätt som för att de förknippas med en terrororganisation.

Ja, hjälp barnen komma hem till Sverige!

Den vanligtvis mörka Långfredagen lystes igår upp av glädjebeskedet att sju av de svenska barn som sitter instängda i ett flyktingläger i Syrien förhoppningsvis snart kan få komma hem till Sverige. Kurdiska myndigheter i Irak har godkänt att barnen får föras från flyktinglägret al-Hol i Syrien till Sveriges konsulat i Erbil i Irak. Barnens morfar Patricio Galvez, som befinner sig på plats, har gott hopp om att barnen snart kommer att kunna lämna lägret.

Sammantaget bedöms det finnas drygt 60 barn med svenskanknytning i lägret. Jag hoppas och tror att regeringen jobbar för fullt med att ge dessa utsatta barn stöd och ge så många av dem som möjligt förutsättningar att komma till Sverige.

Tyskland, Frankrike och Belgien har redan hämtat hem föräldralösa barn till IS-medlemmar, av humanitära skäl. Vart och ett av dessa länder har förstås en lagstiftning som på olika sätt skiljer sig från Sveriges, och situationen för varje enskilt barn är unikt. Uppgiften är absolut inte enkel - med avseende på internationell rätt, barnens rättigheter och humanitära överväganden. Men självklart går det - om den politiska viljan finns.
Jag får också intrycket att nästan inga seriösa svenska medier längre använder det stigmatiserande och avhumaniserande uttrycket "IS-barn". Kanske önsketänker jag, och kanske är det bara en tillfällighet. Men jag tror att de flesta redaktioner nu har ett mer medvetet förhållningssätt till hur vi benämner dessa barn. Bra. Bättre sent än aldrig.

Svenska medier: Sluta använda det stigmatiserande, avhumaniserande uttrycket "IS-barn"

Sverige kan få förfrågan om IS-barn, rapporterar Ekot. IS-barnen ska föras hem till Sverige, skriver Expressen. Ingen kurdisk förfrågan om IS-barn, skriver Aftonbladet.

IS-barn? Ett så oerhört stigmatiserande och avhumaniserade uttryck. Jag begriper inte att svenska medier aningslöst (?) väljer att använda detta uttryck - särskilt i en situation där dessa barns liv står på spel och där debattörer beskriver barnen som "tidsinställda bomber" och som ett hot mot det svenska samhället om de får återvända hem.

I ett oerhört kraftfullt reportage berättar Lotta Härdelin och Niklas Orrenius i Dagens Nyheter om under vilka ohyggliga villkor dessa små barn lever i fångläger i Syrien. Läs det gärna - om inte annat så för dessa barns skull.

Självklart har Sverige ett ansvar för de barn i lägren som har en koppling till oss. Många av dem är föräldralösa och riskerar att dö inom en mycket snar framtid. Jag är glad att Margot Wallström igår flyttade fram de svenska positionerna och markerade att barnen måste få den hjälp de behöver och om det är möjligt komma till Sverige. (Och nej, det är inte Margot Wallström som talar om "IS-barn", det är Svenska Dagbladets rubriksättare...) "Det var en signal i rätt riktning", säger Rädda Barnens Sverigechef Olof Mattsson om Margot Wallströms uttalande och tillägger att det behövs ytterligare förtydliganden och ett snabbt svenskt agerande.

Så sluta tala om "IS-barn". Intensifiera arbetet med att hjälpa dessa barn och ge dem en möjlighet att få komma till Sverige.

Om medborgarskap och misstänkta IS-terroristers framtid

Det är jättebra att framträdande representanter från polisväsendet deltar i samhällsdebatten. Men det innebär naturligtvis också att de - som alla andra - får räkna med kritik för vad de säger.

Själv häpnade jag till exempel i morse när polischefen i Storgöteborg Erik Nord i P1 Morgon sa att han gärna såg att dömda terrorister blev av med sitt svenska medborgskap för att i stället bli statslösa. Erik Nord gick sedan ännu längre och menade att personer inte ens behövde ha begått något brott för att bli av med sitt medborgarskap. Det är djupt oroväckande när en högt uppsatt polischef har en så lättsinnig syn på rättssäkerheten.

Jag är prinipiellt tveksam till att ta ifrån människor deras medborgarskap, och särskilt i fall när de berörda saknar dubbelt medborgarskap. Vilka länder förväntar sig Erik Nord ska ta hand om svenskar som blivit statslösa? Eller ska de stanna kvar i Sverige?

Även de värsta misstänkta terroristerna har ju rätt till en rättssäker rättegång. Varken Syrien eller Irak har enligt min mening domstolar som uppfyller kraven på minimigarantier när det gäller rättssäkerheten, säger tidigare domaren vid Jugoslavientribunalen och statssekreterare i Carl Bildts regering Krister Thelin till Svenska Dagbladet.

Hur ska då Sverige förhålla sig till de svenska medborgare som sökt sig till IS och som nu sitter fängslade i kurdiska områden i Syrien? Frågan är inte enkel.

Det allra bästa vore om de brottsmisstänkta personerna kunde ställas inför en internationell, rättssäker tribunal och där få sin sak prövad. Men dessvärre är det svårt att se de realpolitiska förutsättningarna för att upprätta en sådan tribunal under överskådlig tid.

Det näst bästa vore om de brottsmisstänkta personerna kunde ställas inför en svensk domstol och där få sin sak prövad. Men det är heller inte en enkel väg. Säkerhetsläget i Syrien där dessa personer befinner sig är komplicerad, för att uttrycka det milt. Det blir svårt att genomföra en gedigen polisundersökning. Dessa personer har också medvetet brutit mot utrikesdepartementets aktiva uppmaningar om att inte resa till Syrien och har därför svårare att få gehör för anspråk på konsulär hjälp.

Men om dessa personer inte ställs inför rätta kommer kurderna - i vars fångenskap många av dem nu befinner sig - få bära ett otillbörligt ansvar för vad som skall hända med dessa misstänkta terrorister och krigsförbrytare. Risken är stor att de många av de misstänkta på något sätt återfår sin frihet utan att ha ställts till svars.

Den mest brännande frågan gäller förstås de oskyldiga barnen. När dessa barn är svenska medborgare har förstås Sverige ett särskilt ansvar. Läs gärna intervjun med Rädda Barnens Sverigechef Ola Mattson om möjliga vägar framåt i denna fråga.

Det är inte anständigt att utvisa unga människor till Afghanistan

Kriget i Afghanistan förvärras, och bedömare tror att omkring 20 000 människor i landet kommer att dödas i år. Därmed kan dödstalen i år i Afghanistan bli de högsta av alla pågående krig i världen, högre än i till exempel Syrien. Talibanerna stärker sina ställningar, och kontrollerar nu mer territorium än sedan de störtades från makten av den USA-ledda invasionen 2001. Terrorgruppen IS har också etablerat sig i Afghanistan. I tisdags genomfördes en självmordsattack som skördade ett 70-tal dödsoffer. Svenska UD uppmanar sedan länge svenska medborgare att inte resa till Afghanistan.

Det är inte anständigt att utvisa människor till detta krigets och terrorns helvete. Migrationsverket borde genom en ny säkerhetsbedömning av läget i Afghanistan kunna sätta stopp för fortsatta utvisningar.

Många unga människor genomlider just nu en plågsam väntan på Migrationsöverdomstolens beslut om huruvida den så kallade Gymnasielagen ska kunna tillämpas. Gymnasielagen syftade ju till att ge omkring 9 000 unga människor som bott i Sverige i snart tre år möjlighet att få studera och stanna i Sverige, vårt växande hem.

Under valrörelsen har ansvariga politiker legat lågt i frågan om vad som ska hända med dessa 9 000 unga människor, om domstolen kommer fram till att lagen inte kan tillämpas. Nu går vi in i en fas med regeringsförhandlingar som riskerar att bli långdragna. Samtidigt lever många av dessa 9 000 ungdomar i svår ångest och frustration - liksom många av alla de människor för vilka dessa ungdomar blivit en del av deras egen familj.

Jag har respekt för att politikerna inte ska föregripa den pågående rättsprocessen. Men regering och den riksdag som snart öppnar har också ett ansvar för dessa ungdomar som sedan flera år befinner sig i vårt land. Det vore därför önskvärt att företrädare för regeringen och för de riksdagspartier som röstade igenom Gymnasielagen offentligt klargjorde att de fortfarande står bakom den utfästelse till dessa unga som lagen innebär.

Om lagen inte kan användas måste den arbetas om. Eller så får ansvarstagande partier utarbeta en ny lösning som möjliggör en framtid för dessa unga i vårt land. Frågan får inte dras i långbänk. Det gäller dessa unga människors psykiska hälsa och möjlighet till ett värdigt liv.

Strid i KD om flyktingpolitiken

I den senaste mätningen från Demoskop får Kristdemokraterna 2.6 procent av väljarstödet. Det har nu gått ett och ett halvt år sedan Kristdemokraterna låg över fyraprocentsspärren i en Demoskopmätning. Inte syns det några ljus i tunneln heller - partiet har svårt att vinna sakägarskap i någon enskild fråga.

Ebba Busch Thor markerade tidigt att hon ville profilera Kristdemokraterna som ett högerparti. Det är klart att vi står mer till höger i svensk politik än vad de övriga partierna gör, sade hon i en intervju i DN för snart två år sedan (ett uttalande hon sedan modererade något). Hösten 2015 gick Ebba Busch i täten för kraven på en skärpt flyktingpolitik. Hon har också representerat en betydligt tuffare linje än sin föregångare Göran Hägglund i frågor om brott och straff och hon har argumenterat för att svenskar som rekryterats till IS ska kunna dömas för landsförräderi.

Som nyvald partiledare försökte Ebba Busch Thor positionera in Kristdemokraterna i det politiska tomrummet som fanns mellan Alliansen och Sverigedemokraterna. Men hon mötte två problem. För det första lyckades Ebba Busch Thor inte hålla samman sitt parti för denna ompositionering - och att hålla samman sitt parti är en partiledares kanske viktigaste uppgift. För det andra valde Moderaterna efter Fredrik Reinfeldts avgång att snabbt söka sig till samma jaktmarker som Kristdemokraterna. Tomrummet var inte längre ett tomrum, snarare ett överfyllt väntrum inför 2018 års val. Stor slår liten och Kristdemokraterna fick inte längre plats. Vart ska partiet då ta vägen? Jag har ännu inte hört någon kunna ge ett övertygande svar på den frågan.

Ebba Busch Thors seger över Jakob Forssmed i partiledarstriden och hennes sätt att hantera partiledarskapet demobiliserade de delar av Kristdemokraterna som brann för en mer generös flyktingpolitik och som ogillade partiets hårdföra profilering i frågor om brott och straff. Hade Ebba Busch Thor lyckats lyfta partiet i opinionsundersökningarna hade hon kanske ändå kunnat få med sig några av dessa för sin politik. Men eftersom partiet ligger sämre till i opinionsmätningarna än vad partiet brukar göra så här långt in i mandatperioden börjar missnöjet nu röra på sig.

Aftonbladet berättar om en motion till Kristdemokraternas riksting i höst som kräver en betydligt mindre hård asyl- och flyktingpolitik och som redan samlat ett 50-tal namnunderskrifter. Bland undertecknarna återfinns bland annat David Lega, kommunalråd i Göteborg och ledamot av Kristdemokraternas partistyrelse.

 Foto: Franke Fouganthin

”På samma sätt som våra förfäder utmanades under mellankrigstiden så utmanas vi idag av att människor är på flykt. I likhet med att det då fanns folk som ansåg att problemet skall lösas av någon annan så finns det idag de som anser att vi redan har ”tagit vår del av ansvaret”. Men denna inställning håller inte. Ur ett kristdemokratiskt perspektiv kan vi aldrig slå oss till ro när en människa lider eller tvingas på flykt.", skriver motionärerna bland annat.

Kristdemokraternas riksting 2015 blev en dramatisk historia, då ledamöterna körde över sin partiledning och fällde Decemberöverenskommelsen. Mycket talar för att även rikstinget 2017 blir en livlig tillställning. En och annan känner nog att det inte bara är partiets existens utan också dess själ står på spel.

Ja, Mosul kan befrias från IS. Men vad händer sedan?

Det finns tecken på att irakiska trupper kan vara på väg att inta Mosul, Iraks näst största stad som sedan sommaren 2014 har kontrollerats av IS/Daesh. Ett återtagande av Mosul är en viktig komponent i kampen för att militärt besegra IS/Daesh i hela Irak. En militär seger över IS/Daesh betyder emellertid tyvärr inte att freden med nödvändighet kommer till Irak.

Den 20 mars 2003 invaderade en USA-ledd koalition Irak och störtade landets diktator Saddam Hussein. Invasionen var ett brott mot internationell rätt och den motiverades med påståenden som inte var sanna. Till exempel anklagades Saddam Husseins regim för att gömma massförstörelsevapen och för att träna terrorister. I dag vet vi att dessa påståenden var falska.

Låt oss inte fälla tårar över Saddam Husseins blodsbesudlade regim. Men den USA-ledda interventionen avslöjade obarmhärtigt naiviteten i det tänkande som gick ut på att om omvärlden med militära medel störtade en diktator så skulle frihet och demokrati växa fram mer eller mindre av sig självt. Så försäkrade till exempel förre folkpartiledaren Per Ahlmark att kriget i Irak skulle bli kort och att de amerikanska trupperna skulle välkomnas av "hundratusentals människor" i Bagdad som skulle strömma ut "på gatorna i glädje".

Så blev det inte. I stället öppnade sig helvetets portar i Irak. Vid sidan av kriget mot de USA-ledda ockupationsstyrkorna förföll landet i en mardrömsvirvel av sekteristiskt våld. Enligt en beräkning publicerad i den medicinska tidskriften The Lancet beräknades ockupationen redan 2006 ha lett till en överdödlighet på omkring 655 000 irakier. Under de tio år som gått sedan dess har våldet fortsatt och i det kaos som uppstod har IS/Daesh kunna ta form och växa sig starkt. En FN-rapport berättar att bara i oktober i år dödades 1 792 människor i Irak, varav 1 120 var civila.

Om IS/Daesh tvingas bort från Mosul är frågan vad som kommer i dess ställe. Har den irakiska statsmakten förmågan att upprätthålla lag och ordning? I den militära kampen om Mosul har de irakiska styrkorna hjälp av shia-milis, som i sin tur stöds av Iran. Mosuls sunni-dominerade befolkning fruktar, inte utan fog, att shia-milisen kan komma att gå våldsamt fram även mot delar av civilbefolkningen. Shia-milisens viktiga roll har oroat Turkiet som stationerat egna trupper norr om Mosul, där man utan den irakiska statsmaktens godkännande tränar kurdiska och sunni-arabiska styrkor.

Turkiet oroar sig för att ett Mosul befriat från IS/Daesh men kontrollerat av shia-krafter kommer att stärka Irans position i norra Irak, på bekostnad av Turkiets intressen och säkerhet. Samtidigt sneglar många shia-muslimer bakåt i historien, då turkarna genom det Ottomanska imperiet lät en elit från sunni-minoriteten styra över en shia-majoritet i det som senare blev Irak. Lägg därtill kurdernas strävan efter ökad autonomi i området och Saudiarabiens intressen av att försvaga Irans positioner i Irak.

Det vore förstås utmärkt om IS/Daesh kunde tvingas bort från Mosul och i förlängningen från hela Irak. I den bästa av världar kan ett nederlag för IS/Daesh följas av åtminstone en kortvarig stabilitet i Irak, som ger tid åt politiskt och diplomatiskt arbete för att främja en långsiktig fred i landet. Och framför allt, ger världen ett visst andrum som kan nyttjas till att med full kraft ägna sig åt fredsarbete i det kanske än värre helvete som råder i landet bredvid - Syrien.

Om Baader-Meinhof och historielöshet i terrorism-debatten

Jag läser att svensk polis tidigare i dag sökt tre personer med tidigare koppling till Baader-Meinhofligan som nu misstänkts för försök till värdetransportrån i Bremen och som eventuellt skulle ha gömt sig i en stuga i södra Sverige. Det visade sig snart vara falskt alarm.

Varje gång jag nu för tiden läser om Baader Meinhof-ligan slås jag av den historielöshet som präglar delar av den svenska terrorism-debatten. Islamiska statens/Daesh användande av terror som politiskt medel har fått människor som jag tidigare ansett kunna hålla huvudet kallt att plötsligt börja tala om Islam som en "farlig religion". Som om religioner i sig kunde vara "farliga" eller "ofarliga", eller om Islam - som har existerat i 1 400 år - i så fall över tid är en "farligare" religion än t ex kristendom. Det är i stället alltid fundamentalismen som är farlig - oavsett om den kommer i sekulär eller religiös dräkt.

Det värsta terrordådet som genomförts i Sverige ägde rum 1975 när medlemmar av den vänsterextremistiska organisationen Röda Armé-fraktionen (RAF) ockuperade den västtyska ambassaden i Stockholm. Gruppen kallade sig Kommande Holger Meins och krävde att den västtyska regeringen skulle frige 26 medlemmar ur RAF som satt fängslade i Västtyskland, däribland de ledande RAF-medlemmarna Andreas Baader, Ulrike Meinhof, Gudrun Ensslin och Jan-Carl Raspe. (Holger Meins var en tysk RAF-medlem som i november 1974 avlidit i ett västtyskt fängelse i samband med en hungerstrejk.) Den västtyska regeringen vägrade acceptera ockupanternas krav. Två ur gisslan sköts ihjäl och i sam band med en explosion inne på ambassaden dog två av ockupanterna. Övriga ockupanter kunde gripas.

Jag skriver utförligt om ockupationen av den västtyska ambassaden och justitieminister Lennart Geijers agerande i min bok Och jag är fri. Lennart Geijer och hans tid (Atlas, 2015).

Terrorism är vidrig oavsett vilka som utför den, och oavsett vilka motiv som ligger till grund för den. Vi måste avsky terrorismen och med full kraft bekämpa de som använder sig av den. Men därifrån till att stämpla befolkningsgrupper eller religioner som särskilt benägna att hänge sig åt terrorism är historielöst och farligt.

Kampen mot den vidriga terrorismen - då och nu

Som de flesta läsare av denna blogg vet var jag under slutet av 1970- och början av 1980-talet medlem av ett litet parti längst ut på vänsterkanten. Vi brann av iver att skapa en mer jämlik och rättvis värld. Vi var övertygade om att kapitalisterna aldrig skulle acceptera en fredlig samhällsomvandling, där produktionsmedlen genom demokratiska val och processer övergick i allmän ägo. Militärkuppen i Chile 1973 var för oss ett bevis på att vi hade rätt. Övergången måste därför vara revolutionär - inte för att vi ville det, utan för att kapitalisternas vägran att acceptera folkets vilja skulle tvinga fram en revolution.

Vi var naturligtvis oerhört naiva och, vad värre var, beredda att låta ändamålen helga medlen. Jag lärde mig mycket av dessa år - bland annat om självrättfärdighetens och fundamentalismens förbannelse. Det är insikter jag bär med mig varje dag.

En sak var vi noga med. Vi var oförsonliga mot terrorismen. 1970- och 1980-talets terrorhandlingar i Europa utfördes till stor del av olika palestinska grupperingar och av den tyska Röda armé-fraktionen (RAF, eller Baader-Meinhof-ligan som den också kallades). Såväl de palestinska grupperna som RAF var sekulära rörelser och de hade konkreta, politiska mål med sina aktioner. En bärande idé för RAF var att terroraktionerna skulle tvinga staten att vidta så repressiva åtgärder att statsmaktens sanna natur skulle synliggöras. Synliggörandet av statsmaktens repressiva natur skulle medvetandegöra arbetarklassen och därigenom skapa en revolutionär situation där kapitalismen till sist skulle gå under.

Vi i det lilla partiet betraktade RAF som borgerlighetens nyttiga idioter. Genom sina aktioner gav de legitimet åt en mer repressiv politik från statens sida, en repression som inte gynnade arbetarklassens intressen. Idén att repressionen skulle skapa ett revolutionärt klimat var för oss idealism och önsketänkande.

På samma sätt var det med den palestinska terrorn. Säkert fanns det enskilda medlemmar som kände sympati för att palestiniernas aktioner, eftersom de synliggjorde palestiniernas sak och bidrog till att föra upp Palestinafrågan på den internationella politiska dagordningen. Men det är noterbart att de enda gånger den svenska Palestinarörelsen blev en del av den internationella terrorismen var när provokatören och IB-agenten Gunnar Ekberg på eget bevåg ringde in bombhot mot flygplan.

Terrordåden i Bryssel är vidriga. En tröst i sorgen och vreden är att IS/Daesh kamp på sikt är militärt, politiskt och ideologiskt hopplös. IS/Daesh kan så split mellan människor, men rörelsen representerar inte en tillräckligt stark, homogen kraft för att den på allvar skall kunna skapa det världsvida Kalifat som den eftersträvar. Men rörelsen är dessvärre tillräckligt stark för att kunna göra mycket skada - för individer, för samhällen och för det tankeklimat som präglar vår del av världen.

Därför måste IS/Daesh bekämpas med alla till buds stående medel - politiskt, ekonomiskt, ideologiskt och ytterst också militärt. Framförallt bör IS/Daesh bekämpas genom att inte låta deras tänkande bli vårt tänkande. Deras medel får aldrig bli våra medel. Vi skall aldrig bli som dom. Deras fundamentalism måste mötas av vår öppenhet och vår rättsstat.

Jas Gripen-plan har blivit borgerlighetens fetisch

Jas Gripen-planen har blivit en fetisch - ett objekt för besatthet - för svensk borgerlighet. Sverige har idag informerat om vilket stöd vi tänker ge Frankrike i dess kamp mot IS/Daesh och mot terrorism överhuvudtaget. De olika åtgärderna har valts från en lista som Frankrike överlämnat. Här ingår bl a strategiska flygtransporter, ett Herculesplan för insatser i Mali, svenska stabsofficerare och kanske även försvarsmateriel. Ingenting tyder i detta skede på att Frankrike skulle vara missnöjt med det svenska stödet.

Men de borgerliga partierna rasar över att Sverige inte sänder JAS-plan. (Sverigedemokraterna vill gå ännu längre och sända svensk marktrupp - lite oklart vart.)

De borgerliga partiernas reaktion är förväntad, men ändå trist. Det finns drag av en osund moralism i debatten, uppbyggd enligt logiken "den som skickar flest Jas-plan hatar IS/Daesh allra mest". Fokus hamnar på medlen, i stället för på målen.

Det är inte brist på stridsflygplan som försvårar bekämpandet av IS/Daesh. Det vet de borgerliga partierna, ändå väljer de att spela upp just Jas Gripen-plan som en avgörande komponent i det svenska stödet. Det är faktiskt inte seriöst.

Bombhögern trodde att om man bara bombade bort Saddam Hussein och Muammar Gadaffi så skulle allt bli frid och fröjd. Verkligheten i Irak och Libyen visade sig vara något mer komplicerad än så.

Det kan ibland vara både befogat och nödvändigt att använda sig av militära medel. Kampen mot IS/Daesh är ett sådant tillfälle. Men därifrån till att ryggmärgsmässigt fördöma det svenska stödet till Frankrike för att det inte inrymmer Jas Gripen-plan är steget mycket långt.

Välkommen vändpunkt i debatten om flyktingmottagning?!

Jag är glad och stolt över det kraftfulla engagemang för flyktingmottagning och den vilja att på olika sätt hjälpa människor som finner en tillflyktsort i vårt land som svenska folket givit uttryck för de senaste dagarna. I morgon söndag kl 15.00 hålls en stödmanifestation på Medborgarplatsen i Stockholm där bl a statsminister Stefan Löfven medverkar och på onsdag kl 17.30 hålls en motsvarande manifestation på Gustav Adolfs Torg i Göteborg. Jag uppmanar alla som kan att sluta upp i Stockholm, i Göteborg och på alla andra ställen i landet där det genomförs manifestationer.

Man skall vara försiktig med att peka ut vändpunkter i debatten, men många har uttryckt en känsla att debattklimatet har svängt de senaste dagarna. Efter de dramatiska händelserna i Ungern och uppmärksamheten på bilder av döda barn i Medelhavet är frågan inte längre om Sverige skall ta emot fler flyktingar, utan hur mottagandet skall ske och hur EU-staterna tillsammans skall kunna hjälpa så många som möjligt. Förändringen är befriande.

De senaste dagarnas dramatiska utveckling förändrar också EU-staternas fokus på flyktingsituationen. Vi ser en spricka växa fram mellan "väst" och "öst", mellan nya och gamla medlemsstater. Dublinkonventionen om första mottagarland och Schengenavtalet om fri rörlighet över gränserna ifrågasätts. EU kan inte nöja sig med brandkårsinsatser för att lösa den akuta situationen, utan måste också prioritera politiska och ekonomiska insatser för att skapa stabilitet och utveckling i de länder som människorna flyr ifrån. IS och Assad-regimen måste bekämpas och drägliga levnadsvillkor återupprättas. Flyktingsströmmen är inte en naturkatastrof, utan en följd av politiska konflikter som tagit sig militära och barbariska uttrycksformer. Om inte dessa konflikter löses kommer människor att fortsätta att fly.

I den svenska debatten marginaliseras Sverigedemokraterna - partiet har inget att säga i den nu avgörande frågan om hur vi bäst tar emot de människor som flyr. Det var pinsamt hur Jimmie Åkesson i SVT Aktuellt och Sverigedemokraternas migrationspolitiske talesperson Markus Wiechel i P1 Morgon obarmhärtigt kläddes av. Gång på gång fick de frågan om hur Sverigedemokraterna tyckte att Sverige borde ta emot de flyktingar som nu kommer till vårt land - gång på gång vägrade de att svara på frågan. Sverigedemokraternas tystnad gör partiet medialt mindre intressant - om partiets företrädare inte vill delta i den debatt som nu pågår kommer de inte heller längre att slentrianmässigt bjudas in till de debatter som media vill föra.

Så nyttja tillfället! Trollens och näthatarnas lekstuga från i somras är i alla fall tillfälligt över. Nu gäller det att finna mod och styrka i det folkliga engagemang för solidaritet och människokärlek som tar sig så många fantastiska uttryck dessa dagar. Modet och styrkan skall användas inte bara till solidaritet med de enskilda människor som flyr utan också till att ställa krav på de politiska ledarna i Europa att skapa säkra asylvägar till Europa. Ingen människa skall behöva dö i Medelhavet för att Europas gränser är stängda.

Sviker svenska feminister kampen mot IS?

I helgen anklagade journalisten Jenny Nordberg i en krönika i Svenska Dagbladet svenska feminister för att inte engagera sig mera kraftfullt mot IS masskidnappningar och massvåldtäkter mot kvinnor i Syrien och Irak. Krönikan väckte ilska och flera debattörer riktade stark kritik mot Jenny Nordberg.

Lite grovt kan kritiken mot Jenny Nordberg delas in i två argument. För det första, menade kritikerna, har svenska feminister visst engagerat sig i kampen mot IS. De senaste månaderna har präglats av en intensiv debatt om hur Sverige bäst bidrar till att bekämpa IS, till exempel om vilka som är de mest effektiva strategierna för att motverka islamistisk radikalisering. Svenska feminister har deltagit i denna debatt på lika grunder som andra samhällsmedborgare. För det andra ifrågasätter kritikerna varför Jenny Nordberg pekar ut just feministerna. IS begår folkmord i Irak och Syrien och kampen mot IS är därför en angelägenhet för alla, inte alls bara för feminister.

Själv blev jag inte särskilt upprörd av Jenny Nordbergs krönika. Visst, krönikan innehåller flera till synes grundlösa generaliseringar. Krönikan är också ytterst svepande kring vad just "svenska feminister" konkret skall göra utöver det som redan görs. Men krönikan är skriven i en helig vrede inför de illdåd som IS begår. Då kan man överse med en del slängigheter, tycker jag.

I ett avseende har Jenny Nordberg rätt. Svenska gator och torg fylls inte av jättelika manifestationer mot IS, varken av feminister eller andra politiska grupperingar. Vi ser inga annonskampanjer eller upprop i pressen mot IS illdåd.

Varför är det så? Varför är opinionen mot IS inte mer kraftfullt mobiliserad? Förklaringen är enkel. Demonstrationer och upprop syftar oftast till att väcka uppmärksamhet åt en fråga och påverka opinionen. Men i frågan om IS är frågan redan uppmärksammad och opinionen är väldigt enig. Stödet för IS i Sverige är extremt svagt. Motståndet mot IS är översvallande över hela det politiska fältet. Här finns inte någon att övertala, här finns inget politiskt ledarskap att utmana och ifrågasätta.

Jag minns debatterna i samband med Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979. Motståndet mot invasionen var väldigt starkt i den svenska opinionen. I princip samtliga politiska ledare i Sverige fördömde Sovjetunionens agerande. Men när olika politiska grupper organiserade demonstrationer mot invasionen blev deltagarantalet i allmänhet mycket lågt. "Alla" var redan emot invasionen, därför var det svårt att samla folk till en demonstration. Det fanns ingen kraftfull politisk motståndare i Sverige att rikta demonstrationen mot.

Situationen var annorlunda under Vietnamkriget, då delar av det politiska ledarskapet i Sverige länge avstod från att kritisera USA för dess krigföring i Vietnam. Den svenska Vietnamopinionen var betydligt mer splittrad än vad den svenska Afghanistanopinionen var, för att inte tala om den svenska IS-opinionen.

Så avsaknaden av massdemonstrationer i Sverige mot IS skall inte tolkas som ett uttryck för likgiltighet och bristande engagemang. Möjligen kan vi se en bristande kreativitet kring att formulera förslag om hur vi bäst stöder den internationella kampen mot IS. En sådan bristande kreativitet kan i förlängningen leda till passivitet och uppgivenhet. Vi feminister har samma ansvar som övriga medborgare att se till att så inte blir fallet.