Helgens terrordåd i Köpenhamn har obehagliga likheter med terrordådet i Paris i början av januari. Först attackeras mål som har anknytning till kultur och yttrandefrihet, därefter attackeras judiska institutioner. I skrivande stund är gärningsmannens identitet i Köpenhamnsattacken inte känd. Kanske var det en copycat, inspirerad av attackerna i Paris. I vilket fall var det ett vidrigt och vämjeligt dåd.
Hur skall vi då förklara och förstå dessa terroraktioner? I slutet av 1960- och början av 1970-talet genomfördes en lång rad palestinska terroraktioner, i form av t ex flygplanskapningar, sprängdåd och gisslantagandet av israeliska idrottsutövare vid OS i München 1972. De palestinska organisationer som genomförde terrordåden var sekulära och aktionerna hade politiska mål. Terroraktionerna skulle synliggöra palestiniernas nationella strävanden och på så sätt bidra till att omvärlden erkände palestiniernas krav på en egen statsbildning.
Parallellt med de palestinska terroraktionerna genomförde den tyska Röda armé-fraktionen (RAF, eller Baader-Meinhof-ligan som den också kallades) ett stort antal terroraktioner i form av kidnappningar, dödsskjutningar och flygplanskapningar. Även RAF var en sekulär organisation och hade politiska mål med sina aktioner. En bärande idé var att terroraktionerna skulle tvinga staten att vidta så repressiva åtgärder att statsmaktens sanna natur skulle synliggöras. Synliggörandet av statsmaktens repressiva natur skulle medvetandegöra arbetarklassen och därigenom skapa en revolutionär situation där kapitalismen till sist skulle gå under.
De jihadistiska terroraktioner vi på senare tid upplevt (och då vill jag poängtera att vi ännu inte med säkerhet vet vad som låg bakom helgens dåd i Köpenhamn) skiljer sig i väsentliga avseenden från de palestinska och de tyska gruppernas terroraktioner. Visserligen har de jihadistiska gruppernas terroraktioner även en del politiska mål (t ex förhindra att USA och andra västmakter politiskt och/eller militärt intervenerar i enskilda stater i Mellanöstern och därigenom underlätta upprättandet av islamistiska stater eller som i IS:s fall ett kalifat). Men jihadisternas terroraktioner riktar sig också - och där skiljer de sig från de palestinska och de tyska grupperna - mot de värden och den livsstil som dominerar i det vi ibland kallar västerlandet (i det här fallet Europa).
Politisk terror kan bekämpas och bemötas med politiska medel, eftersom terrorister och de statsmakter som en sådan terrorism riktas emot kan inrangeras i en gemensam rationalitet. Västmakterna kunde förstå de palestinska organisationernas politiska mål och även samtala och så småningom förhandla med de palestinska organisationernas ledare. Al Fatah och PLO avsade sig terrorn som politiskt medel. Även när det gällde RAF gick det att inom ramen för gällande diskurs förstå organisationens mål och medel. Men eftersom RAF:s målsättning var revolutionär gick det inte att förhandla med ledarskapet.
När det gäller jihadisternas terror är målen, som ovan påpekats, inte enbart politiska.
Terroraktionerna är inte enbart ett medel som syftar till att nå ett bestämt mål, utan också ett mål i sig. Det gör dem mycket mer svåra att förstå och också mycket svårare att bekämpa. Därav den frustration som den jihadistiska terrorn föder, och de starka känslor och antipatier som följer i dess spår.
Därför är det svårare att bekämpa jihadistisk terror med politiska medel än vad det var att bekämpa palestinsk och tyska RAF:s terror med politiska medel. Däremot kan vi ge stöd åt de politiska krafter i jihadisternas närområde som bekämpar jihadismen och som gör det utifrån en värdegrund vi kan dela. Vi kan också bekämpa den genom att inte med en tum ge vika i värdefrågorom alla människors lika värde och de mänskliga rättigheter som efter så många års kamp vunnit en slags diskursiv hegemoni i vårt samhälle.
