Det är Jimmie Åkesson som är ett "främmande monument"

Nej, Jimmie Åkesson är ingen demokrat om nu någon trodde det. 

I sitt tal på SD:s landsdagar idag förespråkade Jimmie Åkesson ett "omedelbart totalstopp" för byggandet av moskéer i Sverige. Han vill dessutom också riva minareter och avlägsna alla kupoler och halvmånar ur stadsbilden. Han öppnade även för möjligheten att riva befintliga moskéer.

I dag är det moskéer som Åkesson vill riva eller förbjuda att de byggs. Vilka gudstjänstlokaler står på tur härnäst, eftersom de inte är tillräckligt "svenska"? Synagogorna? SD har ju länge haft problem med frågan om judar är eller kan vara svenskar.

I ett inlägg på X (tidigare Twitter) skriver Johan Pehrson att det är osvenskt att vilja konfiskera och riva moskéer. OK. Men är det i så fall inte också osvenskt att samarbeta med partier som vill konfiskera och riva moskéer? 

I dessa besvärliga tider har regeringen gjort sig beroende av och inlett ett nära samarbete med ett parti som vill förbjuda bygget av moskéer i Sverige. Förstår Ulf Kristersson hur detta uppfattas i stora delar av vår omvärld?

Religionsfrihet är en viktig del av demokratin. Men religionsfrihet är inget för Jimmie Åkesson eller för SD. Jimmie Åkesson beskriver moskéer som ett "främmande monument" i Sverige. För mig är det Jimmie Åkesson som är ett "främmande monument".

Om ordens betydelse - apropå Richard Jomshof och Nyamko Sabuni

Man ska ta det folk säger på allvar. Min grundregel är att utgå fram att människor menar det de säger. Vi måste ta ansvar för våra ord.

Under den senaste veckan är det två uttalanden från politiker som fått uppmärksamhet och diskuterats. Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof sa i SVT-programmet "Sverige möts" att  Islam är enligt mig en avskyvärd ideologi och religion. Uttalandet väckte stark kritik, bland annat från Jomshof tänkte samarbetspartner Ulf Kristersson som menade att det var Jomshof uttalande som var avskyvärt. Jimmie Åkesson var snabbt ute och påstod att Jomshof inte menat det han sagt, utan något helt annat (islamism i stället för Islam).

Men Jimmie Åkessons välvilliga tolkning saknar trovärdighet, då Jomshof vid flera tidigare tillfällen valt att låta bli att skilja mellan Islam och islamism - till exempel i en intervju med SVT-journalisten Pontus Mattsson i dennes bok "In klampar Jimmie: Sverigedemokraternas entré i politiken" (Carlsson, 2020). Där säger Jomshof att ”islam och islamism är fullt jämförbart med kommunism och nazism” och att han ”gör ingen skillnad på om det är religion eller ideologi”.

Det förefaller troligare att Sverigedemokraterna försöker spela två spel samtidigt. Å ena sidan formulera sig på ett sätt som inte omöjliggör för Ulf Kristersson att bjuda in partiet till politiskt samarbete, till exempel kring budgeten och som ett regeringsunderlag. Å andra sidan sända en signal till de av Sverigedemokraternas sympatisörer och tänkta väljare som mobiliseras genom hatfyllda uttryck om Islam.

* 

Det andra uttalandet kom från Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni som i SVT Agenda (7/3) påstod att Sverigedemokraterna ”läser av samhällsproblem på samma sätt som de borgerliga partierna gör”. Uttalandet har väckt starka känslor eftersom många har svårt att se på vilket sätt ett liberalt parti "läser av samhällsproblem" på samma sätt ett parti som har sina rötter i öppet rasistiska rörelser. Så skriver till exempel Jesper Strömbäck, professor i journalistik och medie- och kommunikationsvetenskap, i en krönika i Borås Tidning att "om det är något som alltid har skiljt SD från andra partier så är det att partiet 'läser av samhällsproblem' på ett annat sätt", till exempel genom att inget samhällsproblem är för stort eller för litet för att inte kunna förklaras av invandringen.

Jag tror säkert att Nyamko Sabuni menar det hon säger. Frågan blir i stället vad det är hon egentligen säger. Vad menar hon med att Sverigedemokraterna "läser av samhällsproblem" på samma sätt som Liberalerna? Tyvärr fick hon aldrig den frågan av programledaren.

För att travestera Bertolt Brecht och hans dikt "Lärandets lov". Sätt fingret på varje bokstav, fråga: hur den kom dit?

"Det behövs en samhällelig mobilisering mot extremhögerns försök att piska upp islamhat"

I dag skriver Expressens ledarsida att det behövs en samhällelig mobilisering mot extremhögerns försök att piska upp islamhat. Expressen skräder inte orden: Utgångspunkten måste alltid vara en grundläggande acceptans för att islam har en plats i vårt samhälle. Muslimer måste känna sig fria att gå till moskén, be på sin rast eller täcka sitt hår likaväl som de kan välja att avstå. Den som försöker undergräva den rätten bör bemötas med ett tydligt budskap: Rör inte våra moskéer!

Det var ord i rättan tid, och jag blev glad när jag läste dem. Här i Sverige har de senaste veckorna präglats av absurda debatter om busschaufförers religiösa tillhörigheter. En busschaufför som burit sig illa åt mot en kvinnlig passagerare pekades snabbt och felaktigt ut som en muslim. En annan busschaufför kritiserades och bespottades för att han valde att utnyttja sin rast till att be. Moderata riksdagsledamöter och lokalpolitiker deltog i ryktesspridningen och hetskampanjerna. Hetsen och hatet mot islam och mot muslimer har - särskilt i sociala medier - tagit sig oacceptabla uttryck.

I Norge utreder polisen gårdagens mordförsök vid en moské utanför Oslo som ett terrorbrott. Den gripne mannen har högerextrema åsikter. I ett inlägg på ett nätforum hänvisar han till dådet i staden Christchurch, Nya Zeeland tidigare i år, då en enskild gärningsman med rasistiska motiv attackerade två moskéer och dödade 51 personer.

Det viktigt att våra politiska företrädare nu förmår visa ledarskap. Jag skulle gärna se att de svenska partiledarna uttalade sig lika tydligt som Expressens ledarsida i dag. Att det begås övergrepp eller terrordåd i islams namn får aldrig bli en förevändning för stigmatisera muslimer.

I dag firas också Eid al-adha, en av de två stora islamska högtidsfesterna. Kanadas premiärminister, liberalen Justin Trudeau, skickar en videosänd hälsning till landets muslimska gemenskaper: Eid al-Adha is a chance to reflect on values like community service, compassion, and generosity. Whether supporting a local charity or being there for neighbours in need, Muslim Canadians show us the best of those values all year round. Today, let’s celebrate Canada’s Muslim communities, and the many contributions they make to shape our country for the better.

Justin Trudeaus hälsning kan ses här.


Jag hälsar alla mina muslimska vänner en glad Eid!

"Jag klipper alla, men inte hundar." Om islamofobi och främlingsfientlighet.

Jag har haft förmånen att få tillbringa ett par fina höstdagar i Oslo. Till frukosten i morse läste jag en artikel i Aftenposten som väckte flera tankar.

Den 12 september i år dömdes hårfrisörskan Merete Hodne till 15 000 norska kronor i böter för olaga diskriminering, då hon i sin frisersalong vägrat betjäna en kund som bar hijab. Igår möttes Merete Hodne och kunden Malika Bayan i en debatt om händelsen, arrangerad av Debattforum Larvik.

Merete Hodne ångrar inte att hon vägrade klippa Malika Bayan. "Jeg kommer heller inte att ta emot kunder med nazist-symboler eller Ku Klux Klan-kläder", sa Merete Hodne under debatten. Hodne tänker emellertid inte att ta bort skylten i frisersalongen som intygar att hon klipper alla. "Jag klipper alla, men inte hundar", förklarade hon. "Liknar du oss vid hundar", frågade Malika Bayan. "Ja, kanske det", blev Merete Hodnes svar.

Merete Hodne vill förbjuda islam och hon uppmanar folk att läsa Fjordman, den norske bloggaren som var en ideologisk förebild för massmördaren och terroristen Anders Behring Breivik. Hodne betraktar hijaben som en totalitär politisk symbol som antyder att hon och andra icke-muslimer kommer att dödas. Malika Bayan svarade: "Vi måste arbeta tillsammans för att stoppa den extremism och terrorism som du är rädd för. Du finner den inom kristendomen och ateismen också."

*

Merete Hodnes uttalanden hade knappas varit politiskt möjliga i Sverige. Att vilja förbjuda en världsreligion innebär att vilja upphäva religionsfriheten. Att likna hijabbärande muslimska kvinnor vid hundar innebär sannolikt hets mot folkgrupp eller något motsvarande lagbrott. Sverige och Norge skiljer sig åt.

Men världen är inte enkel. Det är i Sverige som vi har ett riksdagsparti med ursprung i nazistorienterade miljöer och vars företrädare på olika nivåer vräker ur sig rasistiska och antisemitiska påtåenden. Norska Fremskrittspartiet vill knappast ta i Sverigedemokraterna ens med tång. Så Sverige är inte nödvändigtvis bättre, me rasismen och främlingsfientligheten tar sig olika uttryck.

Jag tycker det var modig av Malika Bayan att öppet möta den person som diskriminerat henne. Må hennes mod inspirera oss alla att kamp mot rasism och främlingsfientlighet - i Norge och i Sverige.

Om Baader-Meinhof och historielöshet i terrorism-debatten

Jag läser att svensk polis tidigare i dag sökt tre personer med tidigare koppling till Baader-Meinhofligan som nu misstänkts för försök till värdetransportrån i Bremen och som eventuellt skulle ha gömt sig i en stuga i södra Sverige. Det visade sig snart vara falskt alarm.

Varje gång jag nu för tiden läser om Baader Meinhof-ligan slås jag av den historielöshet som präglar delar av den svenska terrorism-debatten. Islamiska statens/Daesh användande av terror som politiskt medel har fått människor som jag tidigare ansett kunna hålla huvudet kallt att plötsligt börja tala om Islam som en "farlig religion". Som om religioner i sig kunde vara "farliga" eller "ofarliga", eller om Islam - som har existerat i 1 400 år - i så fall över tid är en "farligare" religion än t ex kristendom. Det är i stället alltid fundamentalismen som är farlig - oavsett om den kommer i sekulär eller religiös dräkt.

Det värsta terrordådet som genomförts i Sverige ägde rum 1975 när medlemmar av den vänsterextremistiska organisationen Röda Armé-fraktionen (RAF) ockuperade den västtyska ambassaden i Stockholm. Gruppen kallade sig Kommande Holger Meins och krävde att den västtyska regeringen skulle frige 26 medlemmar ur RAF som satt fängslade i Västtyskland, däribland de ledande RAF-medlemmarna Andreas Baader, Ulrike Meinhof, Gudrun Ensslin och Jan-Carl Raspe. (Holger Meins var en tysk RAF-medlem som i november 1974 avlidit i ett västtyskt fängelse i samband med en hungerstrejk.) Den västtyska regeringen vägrade acceptera ockupanternas krav. Två ur gisslan sköts ihjäl och i sam band med en explosion inne på ambassaden dog två av ockupanterna. Övriga ockupanter kunde gripas.

Jag skriver utförligt om ockupationen av den västtyska ambassaden och justitieminister Lennart Geijers agerande i min bok Och jag är fri. Lennart Geijer och hans tid (Atlas, 2015).

Terrorism är vidrig oavsett vilka som utför den, och oavsett vilka motiv som ligger till grund för den. Vi måste avsky terrorismen och med full kraft bekämpa de som använder sig av den. Men därifrån till att stämpla befolkningsgrupper eller religioner som särskilt benägna att hänge sig åt terrorism är historielöst och farligt.

Om meningslösa frågor, kampen mot IS och fördomar mot Islam

Görs det för lite för att stoppa radikaliseringen bland unga? Så löd första frågan till panelen i Godmorgon, världen! i P1 i morse. Frågan är tillsynes oskyldig, men i praktiken är den meningslös då den inte går att svara "nej" på. Motsvarande frågor skulle kunna vara "Görs det för lite för att bekämpa mäns våld mot kvinnor?", "Görs det för lite för att bekämpa ungdomsbrottsligheten?" eller "Görs det för lite för att bekämpa cancern?"

Så länge vi har ett olöst samhällsproblem blir det omöjligt att hävda att vi gör tillräckligt mycket för att lösa problemet. Vi kan alltid göra mera. Formuleringen "Görs det för lite för att stoppa..." är således förledande oförarglig, men riskerar att utmynna i alarmism och moralism. En bättre fråga hade varit "Vad kan vi göra för att mer framgångsrikt bekämpa radikaliseringen/mäns våld mot kvinnor/ungdomsbrottsligheten/cancern?" Men det är klart, en sådan fråga hade inte kunnat besvaras med "ja" eller "nej".

I samma inslag påstod skribenten i Sydsvenskan Carl Rudbeck att terrordåden i Paris hade sin grund i Islam som religion. "Vi måste se Islam, faktiskt, som ett problem", påstod han. Rudbeck fortsatte: "Om du läser Koranen ser du att de handlingar som sker i Paris har stöd." Han fortsatte "Det har funnits en konflikt mellan kristendom och Islam i 1 400 år." Programledaren frågade lite försynt om Rudbeck inte gjorde sig skyldig till en grov generalisering med tanke på att det finns ca 1.5 miljarder muslimer i världen. Rudbeck svarade då att om bara någon procent av alla muslimer blev jihadister så skulle dessa uppgå till 1.5 miljoner.

Genom att utmåla terrordådet i Paris som en konsekvens av Islam som religion och som ett led i en 1 400 år gammal konflikt mellan kristendom och Islam gör Carl Rudbeck IS (Islamiska staten) en stor tjänst. Rudbeck bekräftar IS bild av konflikten och han går IS ärenden genom att skapa motsättningar mellan kristna och muslimer. Det finns mängder av tolkningar av Islam i den muslimska världen. Carl Rudebeck väljer att bara låtsas om de mest konservativa och fundamentalistiska tolkningarna.

IS får näring i sönderfallande stater som Irak, Libyen och Syrien och i den arabiska vårens misslyckande. För att varaktigt bekämpa IS måste omvärlden - vid sidan av de militära insatserna - verka för att stärka de existerande statsbildningarna (med reservation för kurdernas kvar på autonomi/självständighet och att varaktig fred i Syrien knappast är möjlig med Assad som ledare).

För att skapa en sådan ordning, så att människor inte längre ska behöva fly från sina hem måste fler stater beredas plats och/eller övertalas att spela en roll. Jag syftar på Ryssland och Iran, på Turkiet och inte minst på arabiska sunnimuslimska stater som Saudiarabien. Här krävs politisk och diplomatisk skicklighet. För att medvetet travestera bloggpostens inledningsfråga: Görs det för lite för att med politiska och diplomatiska medel stoppa våldet i Mellanöstern? Svaret är - naturligtvis - ja.

Om vänster, höger och debatten om militant islamism

Hur mycket utrymme har de svenska ledarsidorna ägnat åt militant islamism och olika varianter på det temat det senaste halvåret? Jag tycker mig inte kunna öppna någon av de morgontidningar jag prenumererar på utan att få ta del av den dagliga dosen av beskrivningar och i bästa fall analyser av hotet från olika former av militant islamism och hur vi bör förhålla oss till detta hot.

Debatten - särskilt i sociala medier - om dessa ting blir lätt en metadebatt som inte så sällan tar sig inkvisitoriska uttryck. Vem sa vad till vem och i vilket sammanhang? Vem skall be om ursäkt till vem och varför? Vi lever i skärmdumparnas paradis - har du någon gång uttryckt dig dumt i något av allt vad du skriver på nätet så kommer ditt uttalande att förfölja dig i evig tid. Jag tycker det är en ovärdig debattform, som skymmer de centrala motsättningarna.

Kanske har jag fel om ledarsidorna - kanske skrivs det inte så mycket som jag uppfattar det som. Det skulle behövas systematiska studier på området. Men om min maggropskänsla är korrekt så väcks frågan: hur skall vi försklara och förstå det faktum att texter om den militanta islamismen dominerar det politiska samtalet så starkt i Sverige i dag - åtminstone om vi håller oss till morgontidningarnas ledarsidor.

Här följer två tänkbara förklaringar:

1.) Den militanta islamismen utgör ett hot även mot Sverige och risken för terrordåd i Sverige är mycket stor. Det är nog ingen som ifrågasätter att den militanta islamismen - till exempel i form av IS och dess illdåd - utgör ett hot inte bara mot folken i Mellanöstern, utan också genom risk för terrordåd även på andra håll i världen (inklusive Sverige). Det ligger också i Sveriges intresse att förhindra att svenskar ansluter sig till IS. Men om vi jämför med situationen på 1970-talet så var terrorhotet överhängande även då.  Så sköts t ex Jugoslaviens ambassadör Vladimir Rolovic till döds i ett skottdrama vid den jugoslaviska ambassaden i Stockholm den 7 april 1971. Gärningsmännen var två kroater med band till den ökända Ustasja-rörelsen, vilken begick mord och bombdåd i efterkrigstidens Europa. Den 16 september 1972 kapades ett flygplan från Stockholm på väg till Göteborg, och kaparna krävde att de dömda gärningsmän som mördat Rolovic skulle friges. Kapningen blev framgångsrik och gärningsmännen flögs med det kapade planet till Francos Spanien där de begärde politisk asyl.

År 1975 ockuperades den västtyska ambassaden i Stockholm av medlemmar ur Röda armé-fraktionen (RAF), vilka krävde att den västtyska regeringen skulle frige ett antal fängslade RAF-aktivister. Fyra människor dödades i dramat, två ur RAF och två ur gisslan.

I början av 1970-talet använde också flera palestinska organisationer sig av terror som politisk medel, bland annat i form av flygplanskapningar, sprängdåd och dödandet av israeliska idrottsutövare vid OS i München 1972. Sverige kunde mycket väl ha blivit måltavla för dessa attentat och det fanns också en risk att svenskar skulle ansluta sig till de palestinska rörelserna.

Trots denna hotbild och alla dessa attentat dominerade terrorhoten inte samhällsdebatten på samma sätt som den tycks göra i dag. Varför? Kan det ha att göra med att Röda armé-fraktionen, Ustasja-rörelsen och de palestinska grupperingarna var sekulära politiska organisationer, medan IS och den militanta islamismen använder sig av religionen som legitimitet för sina handlingar? Upplevs de religiösa övertonerna särskilt hotande i ett Sverige vars självbild är så starkt sekulär?

2.) Den militanta islamismen utgör ett hot inte bara genom risken för terrordåd, utan också för att den riskerar att påverka det svenska samhället och dess medborgare i negativ riktning - till exempel genom att ifrågasätta kvinnors rättigheter. Jo, visst finns strömningar som syftar till att ifrågasätta svensk jämställdhet - och självklart måste dessa strömningar bekämpas. Men utgör det ett så reellt potentiellt hot att det förklarar den enorma kvantiteten ledarartiklar i ämnet? Kanske det.

Men jag tror inte att detta är den avgörande förklaringen.

Jag tror att den viktigaste förklaringen är att den klassiska vänster-högerdimensionen - som strukturerat svensk politik under så många år - håller på att tunnas ut. Vänster-högerdimensionen har sin materiella grund i den motsättning mellan arbete och kapital som utvecklades i samband med den industriella revolutionen. Industrin är fortfarande en avgörande beståndsdel i svensk ekonomi. Men industrisamhället strukturerar inte längre vårt sätt att leva tillsammans eller det sätt på vilket vi utvecklar vårt samhälle och våra samhällsinstitutioner. (Ja, man kan även se vänster-höger i en mer tidlös bemärkelse, till exempel hur man ser på värdet "jämlikhet" - men det är en annan historia).

Uttunningen av vänster-högerdimensionen leder till att de politiska partierna i Sverige (som i huvudsak alltid varit tydligt positionerade på denna dimension) får svårare att synliggöra skillnader sig emellan och att partierna i förlängningen riskerar att bli irrelevanta. I stället för att bråka om vänster-högerfrågor (i huvudsak kring fördelningen av materiella värden - sociala reformer, skatter, investeringar, pensioner etc) bråkas det om frågor på den frihetlig/auktoritära dimensionen i svensk politik, den så kallade GAL-TAN dimensionen. (GAL står för Grön/Alternativ/Libertariansk och TAN för Traditionell/Auktoritär/Nationalistisk.) Själv noterar jag att när jag bloggar om traditionella vänster-högerfrågor får jag betydligt färre läsare än när jag bloggar om frågor på den frihetlig/auktoritära dimensionen.

Den frihetlig/auktoritära dimensionen rör värden som å ena sidan tradition, familj, religion, nation, disciplin och lag och ordning och å andra sidan värden som tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet. Framgångarna för Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ samt de svaga valresultaten för Moderaterna och Socialdemokraterna kan tolkas som ett uttryck för den frihetlig/auktoritära dimensionens betydelse.


Jag tror att det stora utrymmet i debatten för frågor om islam, islamism och militant islamism  - och om rasism och främlingsfientlighet - kan förstås i relation till framväxten av den frihetlig-auktoritära åsiktsdimensionen. Frågan är dock vilka sociala skiljelinjer som som ligger till för denna åsiktsdimension. Vänster-högerdimensionen hade ju sin grund i motsättningen mellan arbete och kapital. Vilken är den materiella grunden för motsättningen mellan frihetliga och auktoritära värderingar?

Från islam till islamism. Har Jimmie Åkesson bytt fiendebild?

Den 19 oktober 2009 publicerade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson en artikel på Aftonbladets debattsida som fick stor uppmärksamhet. I artikeln utpekas islams tillväxt i Sverige och muslimernas ökade andel av den svenska befolkningen som "vårt största utländska hot sedan andra världskriget".

I artikeln vecklade Jimmie Åkesson in sig i formuleringar om förutsättningarna för att "tämja islam", att "Islam har ingen motsvarighet till Nya testamentet och inget allmänmänskligt kärleksbudskap" och att islam aktivt "avvisat upplysningen och humanismen". Sammantaget var Jimmie Åkessons artikel en hård attack på islam och på islams påverkan på det svenska samhället.

I sitt sommartal i Sölvesborg i lördags var tongångarna annorlunda. Nu var det inte längre "islam" utan "islamismen" som var huvudfienden och som utgjorde ett hot mot Sverige och mot världen. Visserligen citerade Jimmie Åkesson vid ett par tillfällen snarast lite pliktskyldigt Samuel Huntingtons tes om "Islams blodiga gränser", men det var i princip enda gångerna som ordet "islam" förekom i talet. I stället var det "islamismen" som utgjorde "det största globala hot vi känner till mot fred, säkerhet, demokrati, mot fred och mänskliga rättigheter". Åkesson talade om "islamismens illdåd" och om islamismen som "vår tids nazism och kommunism".

Varför har då Jimmie Åkesson valt att byta retorik? Tycker han inte längre att islam och dess tillväxt är det största utrikespolitiska hotet sedan andra världskriget? I så fall borde han säga det eller åtminstone borde någon uppmärksam journalist fråga honom om hans förändrade ordval.

Jag tror att det ligger till så här. Framgångarna för Islamiska staten (Is) i Syrien och i Irak och även fokuseringen på Hamas i samband med Gaza-kriget har riktat fokus mot en form av militant fundamentalistisk islamism som i princip alla svenskar tycker hjärtligt illa om. Samtidigt är Sverige ett öppet och liberalt land där religionsfriheten och tron på alla människors lika värde har en oerhört stark ställning i debatt och opinion. I stället för att då attackera islam som religion är det mer strategiskt lönsamt att rikta in sig på extrema politiska uttryck som den islamism som Islamiska Staten företräder.

I botten av Jimmie Åkessons argumentation finns fortfarande en insinuation om att islam som religion är "farlig" och "främmande". På så sätt kan han samtidigt vända sig till islamhatarna i sitt eget parti och till vanligt, hyggligt folk som inte funderar särskilt mycket över islam eller muslimer men som med avsky tar del av det som nu pågår i Syrien och i Irak.
 
När det gäller muslimer delade Jimmie Åkesson i sitt sommartal in dem i två grupper: "fredliga muslimer" respektive "bokstavstroende muslimer", varav de förra var goda och de senare farliga. Sättet att tänka och kategorisera är ett uttryck för den främlingsfientlighet som impregnerar Sverigedemokraterna som parti. Undrar vilka tankeluckor som öppnas om vi börjar applicera samma logik på Sverigedemokraterna? Kanske "fredliga Sverigedemokrater" vs "järnrörsviftande Sverigedemokrater"? Eller "fredliga Sverigedemokrater" vs "rasistiska Sverigedemokrater"?

Striden om slöjan. Därför är hijabuppropet värt att stödja

I dag genomförs en manifestation till stöd för muslimska kvinnors rätt till säkerhet och religionsfrihet, det så kallade hijabuppropet. Bakgrunden till  manifestationen är att en höggravid trebarnsmamma i fredags kväll misshandlades i Farsta utanför Stockholm. Kvinnan bar slöja och en främmande man påstås ha rusat fram och börja dra i hennes kläder samtidigt som han skrek att ”såna som du ska inte vara här”. Därefter dunkade han kvinnans huvud mot en bil så hårt att hon förlorade medvetandet.

Manifestationen manar människor att under en dag beslöja sig i syfte att visa solidaritet med alla muslimska kvinnor som utsätts för trakasserier och våld. Sociala medier, särskilt twitter, svämmar i dag över av kända och okända människor - främst kvinnor - som låtit fotografera sig iklädd slöja. Andra medier följer upp, och så här lång är manifestationen en succé.

Men manifestationen har också mött kritik, och då inte bara från extremhögern som utnyttjar tillfället till att lufta sitt islamhat. Så skriver till exempel Sara Yazdanfar, ledamot av SSU:s förbundsstyrelse, på SVT Debatt att kampanjen bidrar till att exotifiera muslimer. Många av de människor som idag välvilligt beslöjar sig, skriver Yazdanfar, bortser från att slöjan fyller en religiös funktion och i stället reducerar den till en huvudbonad som kan tas av och sättas på för att manifestera välvillighet. Och till Aftonbladet säger Hanna Gadban, feministisk muslimsk debattör, att kampanjen bidrar till att stärka männens makt över kvinnan eftersom slöjan är ett uttryck för förtryck, ett klädesplagg som de allra flesta kvinnor inte bär utan påtryckningar.

Slöjan väcker alltid känslor. Den kan ses som ett uttryck för religionsfrihet, mångkultur och kvinnors rätt att klä sig som de vill. Den kan också ses som ett uttryck för förtryck och patriarkat.

Själv är jag trygg i mitt stöd för kampanjen. Även om slöjan också kan ses som ett uttryck för kvinnans underordning måste alla de muslimska kvinnor som inte tycker så utan vill bära slöja ha självklar rätt att göra detta. Den rätten måste försvaras, både mot högerextremism och mot vardagsrasism. Att ta avstånd från kampanjen innebär att man överlämnar tolkningsprivilegiet till mörkermännen. Lika väl som vi vill slita den svenska fanan ur rasisternas och de främlingsfientligas händer vill vi också slåss för att muslimska kvinnor - liksom alla kvinnor - skall få klä sig som de vill utan att trakasseras. I slöja eller utan slöja.

Jag tycker också att Sara Yazdanfar väljer fel strid när hon går till angrepp mot de icke-muslimska kvinnor som deltar i manifestationen. Exotifiering av muslimer uppstår väl just om icke-muslimska kvinnor inte skulle kunna delta i en manifestation av detta slag just för att de är icke-muslimer.

Följ gärna uppropet på twitter. Hashtag #hijabuppropet 

Lars Vilks, Jyllands-Posten och filmen "Innocence of Muslims".

Filmen Innocence of Muslims smädar profeten Muhammed och har följts av upplopp i delar av den muslimska världen. Lars Vilks rondellhundar och karikatyrteckningarna i Jyllands-Posten smädade profeten Muhammed och följdes av upplopp i delar av den muslimska världen.

I fallen med rondellhundarna och karikatyrteckningarna präglades svensk debatt av kraftfulla försvar av Lars Vilks och Jyllands-Postens yttrande- och tryckfrihet. De som kritiserade Vilks och Jyllands-Postens publiceringar anklagades för att inte ta yttrande- och tryckfriheten på allvar.

I fallet med filmen "Innocence of Muslims" har jag inte uppfattat någon svensk röst som kraftfullt argumenterar för värnandet av upphovsmannens yttrandefrihet. (Jag kan förstås ha missat någon.)

Varför behandlas filmen "Innocence of Muslims" så annorlunda än Lars Vilks rondellhundar och Jyllands-postens karikatyrteckningar? Samtliga tre kulturyttringar har ju skapats i syfte att smäda Muhammed. En möjlighet är förstås att "Innocence of Muslims" är en amerikansk produkt och den svenska debatten har lättare att försvara nordiska fenomen som Vilks och Jyllands-Posten. Men den förklaringen tycker jag är en aning långsökt.

I stället tror jag att Lars Vilks rondellhundar och Jyllands-Postens karikatyrer uppfattas som mer "seriösa" konstuttryck är filmen "Innocence of Muslims". För mig är det inget gilitigt argument. Dålig kultur eller filmer som enbart syftar till att provocera måste förstås skyddas av samma yttrandefrihet som "seriös" kultur. Det sägs att skådespelarna i filmen "Innocence of Muslims" lurades att tro att de spelade in en helt annan film och att filmprojektet därför var omoraliskt. Men Anna Odells uppmärksammade examensarbete från Konstfack där hon simulerade psykos och självmordsbenägenhet lurade också enskilda människor till att bli en del av hennes konstverk.

Kanske är det så att vinden i debatten till sist har vänt. I dag kan man kritisera Lars Vilks rondellhundar och Jyllands-Postens karikatyrteckningar utan att kritiken uppfattas som ett angrepp på yttrande- och tryckfriheten. En sådan utveckling ser jag som ett sundhetstecken i svensk debatt.

Kulturrasism i den Livets Ord närstående tidningen Världen idag?

Den Livets Ord närstående kristna tidningen Världen idag anklagas i en forskningsrapport för kulturrasism. Det är universitetslektorn Kristian Steiner vid Malmö Högskola som analyserat vilken bild av muslimer och av islam som redovisas på Världen idags ledarsida. Steiner presenterar sina resultat i tidskriften Tro & Liv (1/10, artikeln finns tyvärr ej på nätet).

Av de cirka 300 ledare som Steiner undersökt behandlar hela 20 procent muslimer, islam eller etniska grupper och nationer med muslimsk majoritet. Det vanligaste temat i de undersökta ledarna är att muslimer eller islam tillskrivs ansvaret för det problem som är artikelns utgångspunkt. Kritiken mot islam framförs i breda och oprecisa ordalag. Steiner exemplifierar bl a med en ledarartikel av Carin Stenström, som skriver att islam är en farlig religion, ett direkt hot mot den fria världen. De två vanligaste handlingarna som tillskrivs muslimer är att de mördar/massmördar eller kräver något på västerlandets bekostnad.

Steiner summerar sina resultat enligt följande: Världen idag låter sin bild av islam och muslimer präglas av hotfullhet, våldsamhet, brist på modernitet och rationalitet samt av oföränderlighet. (...) De missförhållanden och klandervärda handlingar som tidningen lyfter fram, gör man stora grupper, ibland alla, muslimer ansvariga för. Därigenom förvandlas traditionell och ibland helt nödvändig regimkritik till kulturrasism.

Steiners rapport är skrämmande läsning Det räcker med att byta ut "muslimer" mot "judar" eller "islam" mot "judendom" för att inse vidden av det hela.

Världen idag är inte vilken tidning som helst. Tidningen har hela 8 000 prenumeranter och här medarbetar bl a förre Expressen-journalisten Ulf Nilson. Näringslivsredaktör är Siewert Öholm. Tidningen och Siewert Öholm har tidigare försökt tysta och smutskasta Kristian Steiner. Det vore hedervärt om tidningens representanter i stället förmåddde samla sig till ett uns av självkritik och i kristen anda älska sin nästa - även om han eller hon råkar vara muslim.

Dubbelbestraffning av burkabärare

Idag handlar mitt gästinlägg på Ulf Bjerelds blogg om hyckleriet i vår inställning till slöjor.

En kvinna från Marocko har förvägrats franskt medborgarskap eftersom hon bär burka, skriver Svenska Dagbladet idag. Motiveringen är att hennes radikala praktik av islam inte är förenlig med franska värderingar som jämlikhet mellan könen.

Men det finns inte en ensam anledning till varför en kvinna döljer sitt ansikte. Slöjan kan förstås vara ett uttryck för tvång eller patriarkal underkastelse, men hela skalan finns där. Den kan vara ett religiöst ställningstagande. Den kan stärka upplevelsen av frihet då den skyddar från oönskade blickar. I väst kan valet att bära slöja fungera identitetsskapande och manifesterande, minns till exempel hösten 2003 när två muslimska elever kom till Burgårdens gymnasium i Göteborg iklädda burka. I intervjuer i media framstod de sedan som sällsynt självständiga och medvetna. Slöjan kan till och med fungera som en feministisk provokation mot exploatering av kvinnokroppen.

Om det vore så enkelt som att alla kvinnor med slöja är förtryckta, vore det då inte dubbelbestraffning att neka den marockanska kvinnan medborgarskap? Och om hon inte vore förtryckt, faller då inte själva motiveringen?

Slöjor provocerar alltifrån liberalister till islamofober men frågan är om de västerländska klädnormerna är något att hylla. Vår identitetsskapande modekultur är strikt indelat i manligt och kvinnligt, och förra årets Bara Bröst-aktioner bekräftade att kvinnor i Sverige av "anständighet" måste skyla delar av kroppen som är kulturellt sexualiserade.

Ska det vara så svårt att bara respektera människor och låta dem ha på sig vad de vill? Och om nu någon är tvingad att ha på sig ett plagg för att han eller hon är förtryckt - varför inte rikta in sig på orsaken (tvånget) i stället för på symptomet (slöjan)?