Kommer vapenvilan mellan Israel och Hamas att hålla?

Världen håller andan inför helgen. Då ska ytterligare israeler som hålls som gisslan av Hamas släppas fria. Men det har gnisslat i relationerna mellan Hamas och Israel, där båda parter anklagar varandra för att inte leva upp till villkoren i vapenvilan. 

Donald Trump har förhöjt temperaturen ytterligare genom sitt hot att all hell is going to break out om inte gisslan släpps på lördag. Dessutom har hans utfästelse att USA ska ta över Gaza och köra ut de drygt två miljoner palestinier som bor där ökat osäkerheten om huruvida vapenvilan kommer att hålla. Varför ska Hamas leva upp till avtalen och släppa gisslan om USA ändå tänker tömma Gaza på palestinier? Varför ska Israel leva upp till avtalen om USA ändå kommer att förändra maktbalansen i området till Israels fördel?

Min bedömning är att den första fasen av vapenvilan kommer att hållas, åtminstone ett par veckor till. Israel är oerhört angeläget att få hem gisslan, och ingen seriös bedömare ser någon realism i Trumps planer för Gaza. Egypten och Jordanien tänker inte ta emot två miljoner palestinier - en sådan åtgärd skulle leda till regimens fall i Jordanien och avsevärt öka instabiliteten i Egypten. Och om Trump drar in biståndet till Egypten och Jordanien om de inte dansar efter hans pipa kommer är Saudiarabien och Kina sannolikt inte nödbedda att ta över USA:s roll.

Den anständiga delen av världen skulle också protestera. Det finns ett begrepp för "tvångsmässig fördrivning av en befolkningsgrupp från ett geografiskt område". Det begreppet är etnisk rensning. 

Om vapenvilan klarar den första fasen på sex veckor så väntar större svårigheter i fas två. Då skall alla i gisslan frisläppas, Israel lämna hela Gaza och en plan för återuppbyggnad antas. Elefanten i rummet är hur Gaza ska styras i framtiden. Israel accepterar inte ett Gaza styrt av Hamas, och Hamas har inga planer på att släppa makten. Israels 15 månader långa krig har ödelagt Gaza och dödat över 40 000 människor. Men Hamas finns kvar. Kriget har visat att Hamas inte kan besegras med militära medel, det krävs en politisk lösning.

Det finns fortfarande ingen annan möjlig lösning än tvåstatslösningen. I väntan på, och som ett led i arbetet för, tvåstatslösningen bör Gaza ställas under internationell kontroll - en kontroll som har till uppgift att garantera leveranser av humanitär hjälp, påbörja återuppbyggnaden och se till att vapenvilan hålls. Jag kan tänka mig att FN utgör en organisatorisk ram, och att i området centrala stater - läs Saudiarabien - spelar en central roll.

Saudiarabien är just nu nyckeln till fred mellan israeler och palestinier. Saudiarabien har ett intresse att värna stabiliteten i området, och kan erbjuda Israel en normalisering av relationerna mellan de båda staterna mot att Israel accepterar internationell närvaro i Gaza och fortsätter respektera vapenvilan. Israel har ett starkt intresse av att normalisera sina förbindelser med Saudiarabien - en sådan normalisering skulle stärka Israels ställning i förhållande till Israels och Saudiarabiens gemensamma huvudfiende Iran.

Samtidigt måste omvärlden sätta press på Israel att se till att bosättarvåldet på Västbanken upphör och att inga nya olagliga bosättningar byggs. Omvärlden måste också arbeta för att den palestinska myndigheten stärks så att den kan spela den roll den enligt Oslo-avtalen ska göra. När det gäller Hamas bör omvärlden göra som man gjorde med PLO och Yassir Arafat i mitten av 1970-talet - använda diplomatiska medel för att få Hamas att avsäga sig terror som politiskt medel och på sikt även erkänna staten Israel. Sedan är det upp till den palestinska sidan att välja ett ledarskap som aktivt avstår från och motarbetar terror. 

Det är en lång väg dig. Ett steg i taget. Se först till att fas ett i vapenvilan genomförs enligt plan. Se sedan till att fas två leder till förlängd vapenvila med öppningar för internationell närvaro och möjligheter för Saudiarabien att spela en aktiv roll i den diplomatiska processen.

Ännu har vi inget namn på terrordåden den 11 september

I morgon - den 11 september 2021 - har det gått 20 år sedan al-Qaida genomförde sina terrorattacker mot civila och militära byggnader i USA. Vi har ännu inget etablerat namn på det som hände. I stället namnger vi terrordåden mot World Trade Center och Pentagon efter det datum de genomfördes, "elfte september" eller "nine-eleven". Jag kan inte erinra mig någon annan historisk händelse som namnges enbart efter det datum den inträffade, möjligen nationaldagar undantagna.

Hade terrordådet genomförts i dag hade vi kanske haft lättare att sätta namn på den. I dag har transnationella terrornätverk etablerat sig i den internatonella politiken och de traditionella nationalstaterna har svårt att värja sig. IS - Islamiska staten - är ett sådant exempel. Men för 20 år sedan representerade al-Qaida fortfarande något nytt.

 

Själv prövar jag att gå tillbaka till den text jag publicerade i Göteborgs-Posten den 25/9 2001 (ej på nätet), två veckor efter terrordåden. Alla texter åldras, med mer eller mindre välbehag. Det som slår mig när jag läser denna text 20 år senare är att den på ett sätt inte tycks ha åldrats alls - jag skulle i dag  kunna skriva ungefär samma text igen. Men idag hade den kanske uppfattas som banal - ett uppräknande av självklarheter. Då representerade texten något nytt. 

 

Nedan följer de mest centrala delarna av texten ut Göteborgs-Posten den 25/9 2001.

Enskilda händelser - hur dramatiska och hur grymma de än är - förändrar sällan världen. Däremot bidrar de ibland till att avtäcka och lyfta fram trender som redan existerar.

En trend som präglar dagens värld är att nationalstaternas suveränitet i allt större utsträckning holkas ur och begränsas. Informationsteknologins utveckling och de ökade ömsesidiga beroendena över stats- och nationsgränser har bidragit till denna begränsning av statssuveräniteten. I stället växer olika former av transnationella nätverk - som inte är bundna till ett bestämt territorium - fram och utmanar staterna om makten i det internationella systemet. Det kan röra sig om nätverkssamarbete mellan företag eller om företag som är organiserade i form av nätverk. Det kan också röra sig om internationella miljöorganisationer som t ex Greenpeace eller rörelser till försvar av mänskliga rättigheter, som t ex Internationella juristkommissionen eller PEN-klubben. Dessa nätverk kan vara mer eller mindre formellt organiserade. I fallet med Pentagon och World Trade Center rörde det sig om nätverksorganiserade terrorrörelser, i väpnat angrepp mot världens överlägset mäktigaste stat.

Manuel Castells har i sin uppmärksammade trilogi "Informationsåldern" beskrivit vår tids samhälle just som ett nätverkssamhälle och antyder att nationalstaten har spelat ut sin roll. Påståendet är en grov överdrift. Nationalstaterna har som maktstrukturer utmanats - men alls inte utmanövrerats eller ersatts - av transnationella nätverk. Snarare kan vi tala om en tvekamp eller ett dubbelvälde, där statsmakt och nätverk ömsom samverkar och ömsom konkurrerar i strävan efter makt och inflytande.

Det är sant att "statslösa" transnationella terrororganisationer med kompetens att genomföra så komplicerade och så omfattande attacker som de mot Pentagon och World Trade Center är en ny företeelse i vår värld. Men i kraftmätningen mellan nationalstat och terrornätverk är det knappast de militära medlen som är de mest ändamålsenliga för nationalstaten. USA kan bomba Afghanistan och andra länder så mycket man vill - de transnationella terrornätverken kommer man inte åt den vägen.

Hur kraftmätningen mellan nationalstater och nätverk på sikt kommer att sluta vet vi inte. Nationalstaten är förstås inte för evigt. Den är konstruerad av människor, inte "naturlig" eller av Gud given. Men den har visat sig betydligt mer seglivad än vad alla dess vedersakare under historiens gång kunna ana.

(Denna text är en reviderad version av den text jag publicerade på min blogg för tio år sedan, den 10 september 2011.)

Breiviks terrordåd och de högerextrema miljöerna - tio år efteråt

I dag har det gått tio år sedan det fruktansvärda högerextremistiska terrordådet på Utøya. Aldrig tiga, aldrig glömma.

En kort tid efter dådet, den 27 juli 2011, skrev jag en text på Göteborg-Postens kultursidor om Anders Behring Breiviks manifest "2083", uppkallat efter det årtal då Breivik bedömde att det västeuropeiska inbördeskriget skulle vara avslutat. Jag tycker att min text fortfarande har aktualitet och publicerar den därför i sin helhet nedan.

*

För några år sedan blev jag uppringd av en man som hört mig diskutera svensk politik i Studio Ett. Han var mycket artig och välformulerad, och framförde sina synpunkter. Efter en stund berättade mannen att han författat en ny grundlag för Sverige och ville skicka den till mig. Jag hajade till och tvekade. Då skärpte han rösten och sa att jag borde ta del av förslaget, eftersom han var den verklige lagstiftaren i Sverige. Strax därpå mejlade han över ett dokument med en utförlig skildring över hur han av Gud givits legitimitet att stifta lagar. I dokumentet redovisades hur ”Det nya Sverige” skulle styras, ned på extrem detaljnivå, till exempel vilka enskilda organisationer som skulle få föreningsbidrag och vilka som inte skulle få. Av bifogade sidohandlingar förstod jag att mannen vistades, eller hade vistats, på någon vårdanstalt.

Det är omöjligt för mig att ta del av Anders Behring Breiviks manifest 2083 utan att associera till mannen med grundlagen. Här finns samma storslagna projektmakeri och narcissism, samma fixering vid detaljer och samma oförmåga att välja bort, att skilja stort från smått.

Anders Behring Breiviks manifest är på hela 1 516 sidor och namnet syftar på årtalet 2083, det år då inbördeskriget i Västeuropa (”Wester European Civil War”) beräknas vara avslutat. Då skall alla muslimer ha deporterats, alla förrädare ha avrättats och förrädarnas egendomar ha konfiskerats. Dokumentet är i mångt och mycket en klipp- och klistra-produkt, där författaren hämtat eller lånat avsnitt från andra texter på nätet. Delar av det har självbiografiska drag, till exempel genom att han intervjuar sig själv samt en makaber personlig dagbok. Han refererar också nätsignaturen Fjordman, vilket ökar mystiken då många tror att det är Behring Breivik själv som tidigare använt sig av just den signaturen. Till formen präglas dokumentet av en utstuderad noggrannhet, för att inte säga pedanteri. Uppgifterna kännetecknas av exakthet och spänner över en mångfald av frågor. Vi får veta hur tempelriddarnas uniformer är designade, hur många sexpartners en belgisk tonårsflicka enligt statistiken kommer att ha i sitt liv, hur man gör för att omvandla ett word-dokument till en PDF-fil och hur man går till väga när man tillverkar bomber. Vi får också – enligt en särskild ekvation – veta hur många förrädare av särskild vikt att bekämpa det finns i varje enskilt europeiskt land. I Sverige finns det enligt författaren 9 393 stycken.

Ideologiskt innehåller texten inget nydanande. I stället kan manifestet bäst beskrivas som ett hopkok på de ingredienser vi brukar förknippa med den form av högerextremism som betonar nationalism, islamhat, kristendom, våldsromantik längtan efter renhet och strävan efter att återföra kvinnan till hemmet. Den högerextremistiska ideologin tar politisk kropp i ett stort antal förslag och framtidsplaner. Afrika skall delas in i två zoner – en muslimsk och en icke-muslimsk. En egen nation för alla Europas romer skall upprättas. Västvärlden skall bistå Israel med att deportera alla palestinier (vilka författaren benämner ”muslimska syrier”) från Israel, Västbanken och Gaza. Al-Aqsa-moskén och Klippdomen i Jerusalem skall rivas och kung Salomos tempel återuppbyggas. Utländskt ägarskap av nyhetsmedia skall förbjudas. Dödsstraffet skall återinföras, skoluniformerna likaså.

Det vore givet manifestet frestande att avfärda det ohyggliga som inträffade i Oslo och på Utöya som en ensam, ”galen” människas verk. Men så enkelt är det sannerligen inte. Till skillnad från mannen som skrev en ny grundlag för Sverige har Anders Behring Breiviks projekt en politisk riktning. Breiviks dåd kan bara förstås i ljuset av den högerextrema och muslimfientliga miljö där han själv varit en del. Attentaten hade ett politiskt mål – att bidra till mobilisering till väpnad kamp mot det mångkulturella samhället och dess förespråkare, i det här fallet den norska socialdemokratin.

De miljöer där Anders Behring Breivik har rört sig har ett ansvar. Inte för gärningen i sig – för den ansvarar Anders Behring Breivik ensam. Men de har ett ansvar för att genom sin fundamentalistiska världsbild och våldspropaganda skapa ett stämningsläge där detta illdåd blev möjligt.

Anders Behring Breivik är en man med högerextrema åsikter och en fientlig inställning till ett mångkulturellt samhälle och till islam. I debatten i Sverige är det hot från islamistiska rörelser som dominerat hotbilden. Erfarenheterna från Norge inbjuder till ödmjukhet och en nedtonad retorik i stället för tvärsäkra utpekanden av hotbilder av olika slag.

Antalet civila dödsoffer i Afghanistan växer - stoppa utvisningarna nu!

Antalet civila dödsoffer i Afghanistan saknar motstycke. Så skrev Dagens Nyheter igår, och redovisade en FN-rapport med skrämmande läsning. På bara tre månader - mellan juli och september i år - har 1 174 civila dödats och 3 139 skadats i Afghanistan, en ökning med hela 42 procent jämfört med föregående år. Sammantaget har 2 563 civila dödats och 5 676 skadats i år. Cirka 41 procent av dem är kvinnor och barn.

Och i skrivande stund meddelar nyhetsbyråerna att över 60 personer dödades i ett nytt bombdåd mot en moské i Afghanistan.

Afghanistan framstår som ett krigets och terrorns helvete på jorden. Och bedömare ser ingen ljusning - tvärtom förväntas det bli värre innan det blir bättre.

Sverige är ett av världens rikaste, tryggaste och bästa land att leva i - hur man än mäter. Det är inte värdigt Sverige att fortsätta utvisa unga människor till skräcken Afghanistan. Det är inte ett sådant land vi vill vara. Utvisningarna till Afghanistan borde stoppas - de borde stoppas nu!

"Det behövs en samhällelig mobilisering mot extremhögerns försök att piska upp islamhat"

I dag skriver Expressens ledarsida att det behövs en samhällelig mobilisering mot extremhögerns försök att piska upp islamhat. Expressen skräder inte orden: Utgångspunkten måste alltid vara en grundläggande acceptans för att islam har en plats i vårt samhälle. Muslimer måste känna sig fria att gå till moskén, be på sin rast eller täcka sitt hår likaväl som de kan välja att avstå. Den som försöker undergräva den rätten bör bemötas med ett tydligt budskap: Rör inte våra moskéer!

Det var ord i rättan tid, och jag blev glad när jag läste dem. Här i Sverige har de senaste veckorna präglats av absurda debatter om busschaufförers religiösa tillhörigheter. En busschaufför som burit sig illa åt mot en kvinnlig passagerare pekades snabbt och felaktigt ut som en muslim. En annan busschaufför kritiserades och bespottades för att han valde att utnyttja sin rast till att be. Moderata riksdagsledamöter och lokalpolitiker deltog i ryktesspridningen och hetskampanjerna. Hetsen och hatet mot islam och mot muslimer har - särskilt i sociala medier - tagit sig oacceptabla uttryck.

I Norge utreder polisen gårdagens mordförsök vid en moské utanför Oslo som ett terrorbrott. Den gripne mannen har högerextrema åsikter. I ett inlägg på ett nätforum hänvisar han till dådet i staden Christchurch, Nya Zeeland tidigare i år, då en enskild gärningsman med rasistiska motiv attackerade två moskéer och dödade 51 personer.

Det viktigt att våra politiska företrädare nu förmår visa ledarskap. Jag skulle gärna se att de svenska partiledarna uttalade sig lika tydligt som Expressens ledarsida i dag. Att det begås övergrepp eller terrordåd i islams namn får aldrig bli en förevändning för stigmatisera muslimer.

I dag firas också Eid al-adha, en av de två stora islamska högtidsfesterna. Kanadas premiärminister, liberalen Justin Trudeau, skickar en videosänd hälsning till landets muslimska gemenskaper: Eid al-Adha is a chance to reflect on values like community service, compassion, and generosity. Whether supporting a local charity or being there for neighbours in need, Muslim Canadians show us the best of those values all year round. Today, let’s celebrate Canada’s Muslim communities, and the many contributions they make to shape our country for the better.

Justin Trudeaus hälsning kan ses här.


Jag hälsar alla mina muslimska vänner en glad Eid!

"Hatspråket förändrar dig. Du blir vad du säger"

Minst 20 personer dödades när en 21-årig man i går öppnade eld i en Walmort-affär i El Paso, Texas. Morden kommer att utredas som ett terrorbrott. Ett rasistiskt hatmanifest som tycks kunna knytas till 21-åringen lades ut på nätet en kort stund före massakern.

Därmed uppvisar dådet i El Paso likheter med många andra ideologiskt och rasistiskt inspirerade terrordåd. I juni 2016 dödades 49 personer när en enskild gärningsman öppnade eld på gayklubben Pulse i Orlando, Florida. I mars 2019 dödades 51 personer när en enskild gärningsman attackerade två moskéer i staden Christchurch, Nya Zeeland. Och den 22 juli 2011 dödades 77 människor när en enskild gärningsman sprängde en bomb i regeringskvarteren i Oslo och sköt ihjäl 69 personer på ett socialdemokratiskt ungdomsläger på Utøya. Samtliga dessa attacker - och exemplen kan lätt göras flera - föregicks av att förövaren kort före dåden publicerat olika former av hatiska, rasistiska manifest på nätet. Hatet gäller förstås också till exempel de dåd som inspirerats eller initierats av terrorsekten IS.

Ord spelar roll. I debatten görs det ibland försök att reducera gärningsmännen i dåden ovan till enskilda "galningar". Och, javisst, förövarna präglas ofta av pyskisk ohälsa - eller "galenskap" - i olika former. Men galenskapen är aldrig kontextlös. Galenskapen växer och triggas till handling i ett sammanhang - ett sammanhang som är impregnerat av hatets språk.

Ola Larsmo skriver i DN i dag klokt om hatspråkets logik. Om hur ensamma och störda män  exploderar i i ett plötsligt utbrott av meningslöst våld. Om hur du tar sociala poäng i hatgrupper på nätet genom att skruva upp tonläget värst: Sedan finns den där underlige mannen som lossnat ur alla sociala sammanhang och funnit sin enda gemenskap vid skärmen. De sade ju åt mig vad jag skulle göra (...) Vid sidan av psykiatriska diagnoser och social utsatthet finns det alltid där: hatspråket. 

Larsmo vänder sig till de svenska politiker och opinionsbildare som på nätet - och främst Twitter - inte drar sig för att sprida hat och fördomar, att håna och stigmatisera sina politiska motståndare: Men jag menar också att det är dags för alla demokratiskt sinnade människor, vad vi än röstar på, att inse hur hatspråkets mekanismer arbetar. Ideologin kan skifta, hatmekanismerna är desamma. Hatspråket förändrar dig. Du blir vad du säger.

Du blir vad du säger. Så tänk på vad du säger. Ord spelar roll.

En dag av hopp och förtvivlan

I flera tusen städer över hela världen har barn och ungdomar i dag samlats till klimatstrejk. Under paroller som ”Save our Planet” och ”We want change now” ställs krav på politiker att vidta kraftfulla åtgärder för att hantera den pågående klimatkrisen. Manifestationerna har sitt ursprung i den då 15-åriga Greta Thunbergs skolstrejk utanför riksdagen i Stockholm hösten 2018, och hennes manifestation har fått ett nästan ofattbart genomslag. Den tyska dagstidningen Die Welt ägnade hela sin förstasida i dag åt Greta Thunbergs aktionen, under rubriken "Great, Greater, Greta".

Denna massrörelse är sannerligen hoppingivande. Rörelsen bidrar till att hålla miljö- och klimatfrågorna högt på agendan, och underlättar för politiker att vidta åtgärder som kan vara nog så obekväma. Det är också hoppfullt att så många unga människor är beredda att i gemensamma politiska handlingar stå upp för vår gemensamma framtid. Skarpa politiska beslut behövs, vilket jag tillsammans med ett 90-tal andra samhällsvetenskapliga forskare argumenterar för i en artikel i Aftonbladet i dag.

Men hoppet har idag också brutits mot förtvivlan, genom det fasansfulla terrordådet i Christchurch, Nya Zeeland. Minst 49 människor mördades i två moskéer. Den misstänkte gärningsmannen Brenton Tarrant har i skrift formulerat olika rasistiska konspirationsteorier, där muslimer ses som "inkräktare" som "strävar efter att ockupera mitt folks land och etniskt ersätta mitt eget folk" och han säger sig ha inspirerats av bland andra Anders Behring Breivik.

Förövaren - eller förövarna - har naturligtvis ett eget och fullständigt ansvar för den ohyggliga gärningen. Men jag skulle verkligen önska att det fruktansvärda dådet kunde följas av en mindre hatisk och hånfull retorik i den politiska debatten - i Sverige och globalt. Hatet och hånet i debatten avhumaniserar människor eller grupper av människor, och avhumanisering av människor främjar extremism och sänker tröskeln till våldsanvändning.

Niklas Orrenius skriver i Dagens Nyheter att rasistiska teorier om hur "ondsinta muslimer (...) tar över västerländska samhällen inifrån" sedan länge torgförts i den svenska politiska debatten: "Idén om den muslimska invasionen, där muslimer ses som hotfulla samhällsförstörare, göds och vattnas varje dag på rasistiska och antimuslimska propagandasajter."

Det är en mycket bra artikel. Läs den gärna.

Sorgen och vreden över dådet i Nice

Min första riktiga utlandsresa gick till Nice. Jag var 18 år och reste tillsammans med vännen Magnus Janson dit på en charterresa. Vi bodde på Hotell Napoleon och resan var den typen av formativ upplevelse som bokstavligen skapar minnen för livet. Jag kan minnas nästan varje enskild detalj - hur medresenärerna såg ut och vad några av dem hette, dofterna, ljusen, apoteksbesöket, solstolarna på stranden, insekterna, maten, Andrus Kangros överraskningsbesök, vinsten på casinot som vi sent på natten lade i en sovande tiggares mössa och Charlie Brown-böckerna som Magnus köpte.

Jag har inte återvänt till Nice sedan den resan för exakt 40 år sedan. Hustrun och jag hade en inbokad resa dit, men den försvann i askmolnet från den isländska vulkanen Evjafjallajökulls utbrott våren 2010. Vi fick resa till Simrishamn i stället. Det var som att makterna ville att mina ungdomsminnen från Nice skulle få förbli orörda.

Orden räcker inte till för att gestalta vreden och sorgen över nattens avskyvärda våldsdåd i Nice. Vreden över grymheten och den besinningslösa ondska som släpptes loss över oskyldiga människor. Sorgen över alla dessa döda, över lidandet för de skadade och efterlevandet. Sorgen över att våldet än en gång fått slå till, mitt i det fria och öppna samhället.

Som jag skrev efter attacken mot gayklubben i Orlando, Florida: Världen ropar efter försoning. I stället finns risken att dådet förstärker hat och polarisering. Här krävs ett politiskt ledarskap och ett ansvarstagande som förmår vända det onda som hänt till en samling för gemenskap och stöd för de värden som håller våra samhällen samman, inte minst kärleken till vår nästa.

Vi får aldrig ge upp kampen mot de individer eller rörelser som begår våldsdåd eller terrorhandlingar. Det bästa sättet att stå emot är att aldrig låta dem påverka vårt sätt att leva tillsammans. I dag sörjer vi. I morgon måste vi vara modiga och fortsätta värna det öppna samhället.

Om vänster, höger och debatten om militant islamism

Hur mycket utrymme har de svenska ledarsidorna ägnat åt militant islamism och olika varianter på det temat det senaste halvåret? Jag tycker mig inte kunna öppna någon av de morgontidningar jag prenumererar på utan att få ta del av den dagliga dosen av beskrivningar och i bästa fall analyser av hotet från olika former av militant islamism och hur vi bör förhålla oss till detta hot.

Debatten - särskilt i sociala medier - om dessa ting blir lätt en metadebatt som inte så sällan tar sig inkvisitoriska uttryck. Vem sa vad till vem och i vilket sammanhang? Vem skall be om ursäkt till vem och varför? Vi lever i skärmdumparnas paradis - har du någon gång uttryckt dig dumt i något av allt vad du skriver på nätet så kommer ditt uttalande att förfölja dig i evig tid. Jag tycker det är en ovärdig debattform, som skymmer de centrala motsättningarna.

Kanske har jag fel om ledarsidorna - kanske skrivs det inte så mycket som jag uppfattar det som. Det skulle behövas systematiska studier på området. Men om min maggropskänsla är korrekt så väcks frågan: hur skall vi försklara och förstå det faktum att texter om den militanta islamismen dominerar det politiska samtalet så starkt i Sverige i dag - åtminstone om vi håller oss till morgontidningarnas ledarsidor.

Här följer två tänkbara förklaringar:

1.) Den militanta islamismen utgör ett hot även mot Sverige och risken för terrordåd i Sverige är mycket stor. Det är nog ingen som ifrågasätter att den militanta islamismen - till exempel i form av IS och dess illdåd - utgör ett hot inte bara mot folken i Mellanöstern, utan också genom risk för terrordåd även på andra håll i världen (inklusive Sverige). Det ligger också i Sveriges intresse att förhindra att svenskar ansluter sig till IS. Men om vi jämför med situationen på 1970-talet så var terrorhotet överhängande även då.  Så sköts t ex Jugoslaviens ambassadör Vladimir Rolovic till döds i ett skottdrama vid den jugoslaviska ambassaden i Stockholm den 7 april 1971. Gärningsmännen var två kroater med band till den ökända Ustasja-rörelsen, vilken begick mord och bombdåd i efterkrigstidens Europa. Den 16 september 1972 kapades ett flygplan från Stockholm på väg till Göteborg, och kaparna krävde att de dömda gärningsmän som mördat Rolovic skulle friges. Kapningen blev framgångsrik och gärningsmännen flögs med det kapade planet till Francos Spanien där de begärde politisk asyl.

År 1975 ockuperades den västtyska ambassaden i Stockholm av medlemmar ur Röda armé-fraktionen (RAF), vilka krävde att den västtyska regeringen skulle frige ett antal fängslade RAF-aktivister. Fyra människor dödades i dramat, två ur RAF och två ur gisslan.

I början av 1970-talet använde också flera palestinska organisationer sig av terror som politisk medel, bland annat i form av flygplanskapningar, sprängdåd och dödandet av israeliska idrottsutövare vid OS i München 1972. Sverige kunde mycket väl ha blivit måltavla för dessa attentat och det fanns också en risk att svenskar skulle ansluta sig till de palestinska rörelserna.

Trots denna hotbild och alla dessa attentat dominerade terrorhoten inte samhällsdebatten på samma sätt som den tycks göra i dag. Varför? Kan det ha att göra med att Röda armé-fraktionen, Ustasja-rörelsen och de palestinska grupperingarna var sekulära politiska organisationer, medan IS och den militanta islamismen använder sig av religionen som legitimitet för sina handlingar? Upplevs de religiösa övertonerna särskilt hotande i ett Sverige vars självbild är så starkt sekulär?

2.) Den militanta islamismen utgör ett hot inte bara genom risken för terrordåd, utan också för att den riskerar att påverka det svenska samhället och dess medborgare i negativ riktning - till exempel genom att ifrågasätta kvinnors rättigheter. Jo, visst finns strömningar som syftar till att ifrågasätta svensk jämställdhet - och självklart måste dessa strömningar bekämpas. Men utgör det ett så reellt potentiellt hot att det förklarar den enorma kvantiteten ledarartiklar i ämnet? Kanske det.

Men jag tror inte att detta är den avgörande förklaringen.

Jag tror att den viktigaste förklaringen är att den klassiska vänster-högerdimensionen - som strukturerat svensk politik under så många år - håller på att tunnas ut. Vänster-högerdimensionen har sin materiella grund i den motsättning mellan arbete och kapital som utvecklades i samband med den industriella revolutionen. Industrin är fortfarande en avgörande beståndsdel i svensk ekonomi. Men industrisamhället strukturerar inte längre vårt sätt att leva tillsammans eller det sätt på vilket vi utvecklar vårt samhälle och våra samhällsinstitutioner. (Ja, man kan även se vänster-höger i en mer tidlös bemärkelse, till exempel hur man ser på värdet "jämlikhet" - men det är en annan historia).

Uttunningen av vänster-högerdimensionen leder till att de politiska partierna i Sverige (som i huvudsak alltid varit tydligt positionerade på denna dimension) får svårare att synliggöra skillnader sig emellan och att partierna i förlängningen riskerar att bli irrelevanta. I stället för att bråka om vänster-högerfrågor (i huvudsak kring fördelningen av materiella värden - sociala reformer, skatter, investeringar, pensioner etc) bråkas det om frågor på den frihetlig/auktoritära dimensionen i svensk politik, den så kallade GAL-TAN dimensionen. (GAL står för Grön/Alternativ/Libertariansk och TAN för Traditionell/Auktoritär/Nationalistisk.) Själv noterar jag att när jag bloggar om traditionella vänster-högerfrågor får jag betydligt färre läsare än när jag bloggar om frågor på den frihetlig/auktoritära dimensionen.

Den frihetlig/auktoritära dimensionen rör värden som å ena sidan tradition, familj, religion, nation, disciplin och lag och ordning och å andra sidan värden som tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet. Framgångarna för Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ samt de svaga valresultaten för Moderaterna och Socialdemokraterna kan tolkas som ett uttryck för den frihetlig/auktoritära dimensionens betydelse.


Jag tror att det stora utrymmet i debatten för frågor om islam, islamism och militant islamism  - och om rasism och främlingsfientlighet - kan förstås i relation till framväxten av den frihetlig-auktoritära åsiktsdimensionen. Frågan är dock vilka sociala skiljelinjer som som ligger till för denna åsiktsdimension. Vänster-högerdimensionen hade ju sin grund i motsättningen mellan arbete och kapital. Vilken är den materiella grunden för motsättningen mellan frihetliga och auktoritära värderingar?

Vidrigt våldsdåd i Jerusalem. Erkännande av Palestina stärker fredens krafter

Morgonens vidriga våldsdåd i Jerusalem måste naturligtvis entydigt fördömas. Allt våld mot civila är av ondo och bidrar till att ytterligare förstärka hat och hämndkänslor i regionen.

Våldsdådet kom dessvärre inte oväntat. De senaste veckorna har våldet i området eskalerat, även i Jerusalem. Dödläget i fredsprocessen och Israels pågående, olagliga bosättningspolitik skapar en enorm frustration bland palestinierna. En tredje Intifada kan inte uteslutas. En sådan Intifada skulle drabba det palestinska folket hårt - styrkeförhållandena mellan parterna är entydigt till Israels fördel.

Morgonens våldsdåd utnyttjas politiskt. Företrädare för Hamas har uttryckt sitt stöd för dådet, vilket bidrar till att förstärka Hamas internationella isolering samtidigt som försoningsprocessen med Fatah försvåras. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu anklagar den palestinska presidenten Mahmoud Abbas för att genom uppvigling ("incitement") ha uppmuntrat till dådet. Benjamin Netanyahu motsägs av chefen för den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet Yoram Cohen som betonar att Mahmoud Abbas inte har något intresse av att uppmunta terrorism och att Abbas inte heller har uppmuntrat till terrorism.

Risken är överhängande att våldet nu eskalerar ytterligare. För omvärlden gäller det att göra sitt yttersta för att stärka fredens krafter i området. På den palestinska sidan måste president Mahmoud Abbas ställning stärkas så att han kan hävda sin och den palestinska myndighetens ställning i förhållande till Hamas och samtidigt återvinna sitt förtroende hos det palestinska folket. Ett internationellt erkännande av Palestina är ett sådant sätt att stärka Mahmoud Abbas ställning. Ett erkännande av den palestinska staten gen Abbas bättre möjligheter att utöva sin auktoritet och förstärker den palestinska samlingsregeringens myndighet över hela Palestina - inklusive Gaza. Sverige har gått i täten för denna process. Många länder tycks nu haka på. Det är en utveckling som bör bejakas - för fredens skull.