Visar inlägg med etikett Anders Behring Breivik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Anders Behring Breivik. Visa alla inlägg

2021-07-22

Breiviks terrordåd och de högerextrema miljöerna - tio år efteråt

I dag har det gått tio år sedan det fruktansvärda högerextremistiska terrordådet på Utøya. Aldrig tiga, aldrig glömma.

En kort tid efter dådet, den 27 juli 2011, skrev jag en text på Göteborg-Postens kultursidor om Anders Behring Breiviks manifest "2083", uppkallat efter det årtal då Breivik bedömde att det västeuropeiska inbördeskriget skulle vara avslutat. Jag tycker att min text fortfarande har aktualitet och publicerar den därför i sin helhet nedan.

*

För några år sedan blev jag uppringd av en man som hört mig diskutera svensk politik i Studio Ett. Han var mycket artig och välformulerad, och framförde sina synpunkter. Efter en stund berättade mannen att han författat en ny grundlag för Sverige och ville skicka den till mig. Jag hajade till och tvekade. Då skärpte han rösten och sa att jag borde ta del av förslaget, eftersom han var den verklige lagstiftaren i Sverige. Strax därpå mejlade han över ett dokument med en utförlig skildring över hur han av Gud givits legitimitet att stifta lagar. I dokumentet redovisades hur ”Det nya Sverige” skulle styras, ned på extrem detaljnivå, till exempel vilka enskilda organisationer som skulle få föreningsbidrag och vilka som inte skulle få. Av bifogade sidohandlingar förstod jag att mannen vistades, eller hade vistats, på någon vårdanstalt.

Det är omöjligt för mig att ta del av Anders Behring Breiviks manifest 2083 utan att associera till mannen med grundlagen. Här finns samma storslagna projektmakeri och narcissism, samma fixering vid detaljer och samma oförmåga att välja bort, att skilja stort från smått.

Anders Behring Breiviks manifest är på hela 1 516 sidor och namnet syftar på årtalet 2083, det år då inbördeskriget i Västeuropa (”Wester European Civil War”) beräknas vara avslutat. Då skall alla muslimer ha deporterats, alla förrädare ha avrättats och förrädarnas egendomar ha konfiskerats. Dokumentet är i mångt och mycket en klipp- och klistra-produkt, där författaren hämtat eller lånat avsnitt från andra texter på nätet. Delar av det har självbiografiska drag, till exempel genom att han intervjuar sig själv samt en makaber personlig dagbok. Han refererar också nätsignaturen Fjordman, vilket ökar mystiken då många tror att det är Behring Breivik själv som tidigare använt sig av just den signaturen. Till formen präglas dokumentet av en utstuderad noggrannhet, för att inte säga pedanteri. Uppgifterna kännetecknas av exakthet och spänner över en mångfald av frågor. Vi får veta hur tempelriddarnas uniformer är designade, hur många sexpartners en belgisk tonårsflicka enligt statistiken kommer att ha i sitt liv, hur man gör för att omvandla ett word-dokument till en PDF-fil och hur man går till väga när man tillverkar bomber. Vi får också – enligt en särskild ekvation – veta hur många förrädare av särskild vikt att bekämpa det finns i varje enskilt europeiskt land. I Sverige finns det enligt författaren 9 393 stycken.

Ideologiskt innehåller texten inget nydanande. I stället kan manifestet bäst beskrivas som ett hopkok på de ingredienser vi brukar förknippa med den form av högerextremism som betonar nationalism, islamhat, kristendom, våldsromantik längtan efter renhet och strävan efter att återföra kvinnan till hemmet. Den högerextremistiska ideologin tar politisk kropp i ett stort antal förslag och framtidsplaner. Afrika skall delas in i två zoner – en muslimsk och en icke-muslimsk. En egen nation för alla Europas romer skall upprättas. Västvärlden skall bistå Israel med att deportera alla palestinier (vilka författaren benämner ”muslimska syrier”) från Israel, Västbanken och Gaza. Al-Aqsa-moskén och Klippdomen i Jerusalem skall rivas och kung Salomos tempel återuppbyggas. Utländskt ägarskap av nyhetsmedia skall förbjudas. Dödsstraffet skall återinföras, skoluniformerna likaså.

Det vore givet manifestet frestande att avfärda det ohyggliga som inträffade i Oslo och på Utöya som en ensam, ”galen” människas verk. Men så enkelt är det sannerligen inte. Till skillnad från mannen som skrev en ny grundlag för Sverige har Anders Behring Breiviks projekt en politisk riktning. Breiviks dåd kan bara förstås i ljuset av den högerextrema och muslimfientliga miljö där han själv varit en del. Attentaten hade ett politiskt mål – att bidra till mobilisering till väpnad kamp mot det mångkulturella samhället och dess förespråkare, i det här fallet den norska socialdemokratin.

De miljöer där Anders Behring Breivik har rört sig har ett ansvar. Inte för gärningen i sig – för den ansvarar Anders Behring Breivik ensam. Men de har ett ansvar för att genom sin fundamentalistiska världsbild och våldspropaganda skapa ett stämningsläge där detta illdåd blev möjligt.

Anders Behring Breivik är en man med högerextrema åsikter och en fientlig inställning till ett mångkulturellt samhälle och till islam. I debatten i Sverige är det hot från islamistiska rörelser som dominerat hotbilden. Erfarenheterna från Norge inbjuder till ödmjukhet och en nedtonad retorik i stället för tvärsäkra utpekanden av hotbilder av olika slag.

2019-03-15

En dag av hopp och förtvivlan

I flera tusen städer över hela världen har barn och ungdomar i dag samlats till klimatstrejk. Under paroller som ”Save our Planet” och ”We want change now” ställs krav på politiker att vidta kraftfulla åtgärder för att hantera den pågående klimatkrisen. Manifestationerna har sitt ursprung i den då 15-åriga Greta Thunbergs skolstrejk utanför riksdagen i Stockholm hösten 2018, och hennes manifestation har fått ett nästan ofattbart genomslag. Den tyska dagstidningen Die Welt ägnade hela sin förstasida i dag åt Greta Thunbergs aktionen, under rubriken "Great, Greater, Greta".

Denna massrörelse är sannerligen hoppingivande. Rörelsen bidrar till att hålla miljö- och klimatfrågorna högt på agendan, och underlättar för politiker att vidta åtgärder som kan vara nog så obekväma. Det är också hoppfullt att så många unga människor är beredda att i gemensamma politiska handlingar stå upp för vår gemensamma framtid. Skarpa politiska beslut behövs, vilket jag tillsammans med ett 90-tal andra samhällsvetenskapliga forskare argumenterar för i en artikel i Aftonbladet i dag.

Men hoppet har idag också brutits mot förtvivlan, genom det fasansfulla terrordådet i Christchurch, Nya Zeeland. Minst 49 människor mördades i två moskéer. Den misstänkte gärningsmannen Brenton Tarrant har i skrift formulerat olika rasistiska konspirationsteorier, där muslimer ses som "inkräktare" som "strävar efter att ockupera mitt folks land och etniskt ersätta mitt eget folk" och han säger sig ha inspirerats av bland andra Anders Behring Breivik.

Förövaren - eller förövarna - har naturligtvis ett eget och fullständigt ansvar för den ohyggliga gärningen. Men jag skulle verkligen önska att det fruktansvärda dådet kunde följas av en mindre hatisk och hånfull retorik i den politiska debatten - i Sverige och globalt. Hatet och hånet i debatten avhumaniserar människor eller grupper av människor, och avhumanisering av människor främjar extremism och sänker tröskeln till våldsanvändning.

Niklas Orrenius skriver i Dagens Nyheter att rasistiska teorier om hur "ondsinta muslimer (...) tar över västerländska samhällen inifrån" sedan länge torgförts i den svenska politiska debatten: "Idén om den muslimska invasionen, där muslimer ses som hotfulla samhällsförstörare, göds och vattnas varje dag på rasistiska och antimuslimska propagandasajter."

Det är en mycket bra artikel. Läs den gärna.

2016-11-04

Högerpopulister och främlingsfientliga festar på Grand Hôtel

Uppdateringar återfinns längst ned i texten.

I kväll samlas representanter för ett stort antal högerpopulistiska och främlingsfientliga partier på Grand Hôtel i Stockholm. Sverigedemokraterna har haft en central roll i planeringen av arrangemanget som genomförs i anslutning till att Tjeckiens tidigare premiärminister och president Václav Klaus tilldelas priset "European Freedom Awards". Pristagaren är i högsta grad kontroversiell, bland annat för att han beskrivit Anders Behring Breiviks massmord på barn och ungdomar på Utøya som ”en konsekvens av dagens postmoderna, inkonsekventa, övermodiga samt högfärdiga och alltför tillåtande samhälle". Václav Klaus är också ökänd för sitt motstånd mot homosexualitet och feminism och för att ha kallat flyktingar från krigets helvete i Syrien för lycksökare.

Facket och anställda på Grand Hôtel har protesterat mot arrangemanget och anklagar hotelledningen för att svik sitt arbetsgivaransvar. De menar att ledningen nonchalerar den oro och känsla av obehag som många anställda, med olika etniska bakgrunder, känner inför att passa upp och servera vad de uppfattar som rasister. På Grand Hôtels Facebook-sida har också många passat på att kritisera hotelledningen och betygen på hotellets poängsatta recensioner rasar.

Grand Hôtel har förstås rätt att upplåta sina lokaler och erbjuda sin service till vilka rasister de vill. Men jag häpnar över den oprofessionella tondövhet och aningslöshet som kännetecknar hotelledningen och hotellägarnas reaktioner. Vi kommenterar inte våra arrangemang eller våra gäster, säger Madeleine Barck, hotellchef på Grand Hôtel till Dagens ETC. Som ägare av Grand Hôtel är vi inte involverade i operativa frågor såsom bokningar av lokaler. Operativa beslut fattas av ledningarna i våra innehav. Jag vill därför hänvisa dig till att tala med det aktuella företaget, säger Stefan Stern, Investors kommunikationschef till samma tidning. Samma huvudet-i-sanden-strategi som kännetecknade Bokmässans första uttalanden när kritiken mot att mässan i höstas uppgav plats åt den högerextrema tidningen Nya Tider, således. Jag delar Paul Ronges bedömning av hur Grand Hôtels varumärke skadas av hur illa ägare och hotelledning hanterat denna sak.

Kvällens tillställning får gärna omgärdas av demonstrationer, under förutsättning att dessa genomförs på ett värdigt sätt. Rasism och främlingsfientlighet får inte normaliseras. Grand Hôtels sätt att hantera frågan bidrar dessvärre just till en sådan normalisering.

Jag kan inte låta bli att avsluta med kollegan Stefan Svallfors association på Facebook, angående kvällens festtillställning på Grand Hôtel.

Uppdatering lördag 5 november. I sitt tacktal på Grand Hôtel passade Václav Klaus på att kritisera kampen för mänskliga rättigheter, eftersom han menade att de mänskliga rättigheterna var ett hinder för värnandet av den nationella suveräniteten. Talet med detta påstående hälsades av Jimmie Åkesson med stående ovationer. Jag mår illa.

Flera av Grand Hôtels kunder väljer nu att flytta sina evenemang till andra ställen. Så flyttade till exempel Metro Mode ett arrangemang från Grand Hôtel till Hotell Diplomat. Metro Mode-redaktören Petra Tungården skrev i ett blogginlägg: Hur kan man inte låta företag bli informerade om den lilla petitessen och låta oss som bolag själva göra ett aktivt val om vi vill vistas under samma tak som Sverigedemokrater och extremister från Europa". Dessutom har Child 10 Award and Summit flyttat sin prisgala, som uppmärksammar barnrättshjältar, som skulle ha hållits mellan söndag och tisdag till Hotel Haymarket.

Jag säger som tidigare. Grand Hôtel får erbjuda sina tjänster till vilka rasister de vill, så länge det inte bryter mot lagen. Samtidigt har Grand Hôtels kunder full frihet att välja andra hotell för sina bokningar.

Grand Hôtels varumärke har tagit skada. Möjligen indikerar följande uttalande av marknadschef Filip Odelius att hotelledningen börjat lära sig sin läxa: Vi har ett jättestort arbete framför oss för att undvika att hamna i en liknande situation igen.

Uppdatering söndag 6 november. Bättre sent än aldrig. I dag träder Grand Hôtels VD Pia Djupmark fram och är ytterst självkritisk till hotellets agerande. I ett pressmeddelande säger hon: I efterhand kan vi konstatera att vi aldrig borde tagit bokningen. Vi kan också konstatera att vi borde ha brutit kontraktet så fort vi förstod att detta arrangemang kommer att skapa starka reaktioner både hos våra gäster och våra medarbetare. Pia Djupmark tillägger: Vi har alltid velat vara en neutral mötesplats som inte bedömer våra gäster, eller deras åsikter, och utifrån det bestämmer om de är välkomna eller inte. Samtidigt finns det en gräns.

Precis så är det. Det finns en gräns, och denna gång hamnade Grand Hôtel på fel sida gränsen. Det gläder mig att hotelledningen nu inser det, och lovar att vidta åtgärder för att undvika att detta händer igen.  

2016-10-11

"Jag klipper alla, men inte hundar." Om islamofobi och främlingsfientlighet.

Jag har haft förmånen att få tillbringa ett par fina höstdagar i Oslo. Till frukosten i morse läste jag en artikel i Aftenposten som väckte flera tankar.

Den 12 september i år dömdes hårfrisörskan Merete Hodne till 15 000 norska kronor i böter för olaga diskriminering, då hon i sin frisersalong vägrat betjäna en kund som bar hijab. Igår möttes Merete Hodne och kunden Malika Bayan i en debatt om händelsen, arrangerad av Debattforum Larvik.

Merete Hodne ångrar inte att hon vägrade klippa Malika Bayan. "Jeg kommer heller inte att ta emot kunder med nazist-symboler eller Ku Klux Klan-kläder", sa Merete Hodne under debatten. Hodne tänker emellertid inte att ta bort skylten i frisersalongen som intygar att hon klipper alla. "Jag klipper alla, men inte hundar", förklarade hon. "Liknar du oss vid hundar", frågade Malika Bayan. "Ja, kanske det", blev Merete Hodnes svar.

Merete Hodne vill förbjuda islam och hon uppmanar folk att läsa Fjordman, den norske bloggaren som var en ideologisk förebild för massmördaren och terroristen Anders Behring Breivik. Hodne betraktar hijaben som en totalitär politisk symbol som antyder att hon och andra icke-muslimer kommer att dödas. Malika Bayan svarade: "Vi måste arbeta tillsammans för att stoppa den extremism och terrorism som du är rädd för. Du finner den inom kristendomen och ateismen också."

*
Merete Hodnes uttalanden hade knappas varit politiskt möjliga i Sverige. Att vilja förbjuda en världsreligion innebär att vilja upphäva religionsfriheten. Att likna hijabbärande muslimska kvinnor vid hundar innebär sannolikt hets mot folkgrupp eller något motsvarande lagbrott. Sverige och Norge skiljer sig åt.

Men världen är inte enkel. Det är i Sverige som vi har ett riksdagsparti med ursprung i nazistorienterade miljöer och vars företrädare på olika nivåer vräker ur sig rasistiska och antisemitiska påtåenden. Norska Fremskrittspartiet vill knappast ta i Sverigedemokraterna ens med tång. Så Sverige är inte nödvändigtvis bättre, me rasismen och främlingsfientligheten tar sig olika uttryck.

Jag tycker det var modig av Malika Bayan att öppet möta den person som diskriminerat henne. Må hennes mod inspirera oss alla att kamp mot rasism och främlingsfientlighet - i Norge och i Sverige.

2015-11-05

Näthat och personligt ansvar

I Sverige pågår en diskussion om vilken betydelse hatsajter som Avpixlat och annat näthat mot flyktingar har för attackerna mot flyktingförläggningar. De som sätter eld på flyktingförläggningar agerar inte i ett vacuum. På nätet hejas de på av högerextrema flyktinghatare, de uppmuntras att fortsätta och bränderna hyllas. Det är avskyvärt.

I New York Times läser jag en artikel av Micah Lakin Avni, vars 76-årige pappa Richard Lakin överfölls på en buss i östra Jerusalem för några veckor sedan. Två unga palestinska män sköt honom i huvudet och högg honom flera gånger med kniv. Bara några timmar efter dådet postades en video online som återskapade överfallet, hyllade gärningsmännen och uppmanade andra palestinska ynglingar att följa förövarnas exempel. Det florerar också, enligt Lakin Avni, instruktionsfilmer i palestinska sociala medier om hur man bäst hugger med kniven för att åstadkomma så stor skada som möjligt.

Richard Lakin hade vigt många år av sitt liv åt att skapa försoning mellan israeler och palestinier. Han undervisade israeliska och palestinska barn i engelska och han var en av grundarna av Israel Loves Iran, ett sociala medier-initiativ som syftade till att skapa närhet mellan israeler och iranier. Hans favoritbild var ett foto på en palestinsk och en judisk pojke med armarna om varandra, inramade av ordet "coexist".

Efter överfallet fylldes sjukhusets besöksrum av förtvivlade kristna, muslimska och judiska Jerusalem-bor som ville stötta och be. Det är imponerande att läsa Micah Lakin Avnis avklarnade och djupt berörande berättelse om sin pappa, om attacken och om vikten av fortsatt kamp för försoning mellan israeler och palestinier.

Vi vet väldigt lite om mekanismerna mellan å ena sidan mobilisering i form av näthat och en nätbaserad våldsdiskurs och å andra sidan enskilda våldsdåd och våldsakter. Sociala medier möjliggör genom sin snabbhet och sin anonymitet spridandet av hat och hetsande till våldshandlingar på ett sätt och i en omfattning som gamla medier inte förmådde.

Individen har alltid ett ansvar för sina handlingar. Det gäller oavsett om förövaren heter Anders Behring Breivik eller något annat, eller om dåden begås i Trollhättan eller i Jerusalem. De som bränner flyktingförläggningar har ett personligt ansvar för sina handlingar. Men de som hatar och hetsar till våldsdåd på nätet har ett ansvar för sina ord, och även för det diskussionsklimat som omgärdar våldshandlingarna. Det personliga ansvaret för vad man säger och gör på nätet gäller också oavsett de yttre förutsättningarna, t ex Israels olagliga och brutala ockupation av Palestina.

Richard Lakin avled på sjukhuset av sina skador, två veckor efter attacken. Låt oss hedra hans minne genom att efter förmåga bidra till hans livsprojekt om försoning mellan israeler och palestinier och genom att bekämpa hatet i alla dess uttrycksformer - oavsett om det gäller våldshandlingar eller rasism och hets och hat på nätet.

2012-07-21

Utøya och den moderna journalistikens villkor

I dag skriver jag på Ajour om hur mediebevakningen av terrordåden och massmorden i Oslo och på Utøya synliggör hur digitaliseringen förändrar inte bara journalistikens villkor utan också vårt sätt att leva tillsammans. Utdrag ur texten återfinns nedan. Hela texten kan läsas här.

I morgon söndag uppmärksammas ettårsdagen av Anders Behring Breiviks attentat i Oslo och på Utøya. De grymma dåden innebar ett genombrott för sociala medier i skapandet av närvaro och i former för nyhetsförmedling. Själv tillbringade jag tillsammans med delar av min familj den ohyggliga kvällen i en spartanskt inredd uthyrningslägenhet i en missionskyrka på den svenska landsbygden. De första nyheterna nådde oss genom korta och kryptiska telegram i radions nyhetssändningar. Snart satt vi alla uppkopplade framför varsin dator, med TV:n och radion påslagna.

På twitter publicerades i realtid ohyggliga vittnesmål från de närvarande ungdomarna på Utøya. Vi sitter vid vattnet. En man som skjuter iklädd polisuniform. Hjälp oss! skrev en förbundsstyrelseledamot i arbeiderpartiets ungdomsförbund AUF. Jag såg en person som eventuellt var skjuten genom munnen, skrev vänsterpartisten Ali Esbati. Bland alla oss som följde tweetarna växte en källkritisk crowdsourcing fram. Twittersvärmen försökte genom råd och varningar påverka händelseutvecklingen: RING INTE FOLK PÅ UTØYA. De gömmer sig för gärningsmannen. En digital gemenskap utvecklades, där motstånd och sorgearbete pågick parallellt.

Journalistikens villkor förändras i grunden. Enskilda sakuppgifter blir mindre efterfrågade, eftersom ingen sakuppgift finns längre bort än några klick på nätet. I stället är det perspektiv och tolkningar som efterfrågas. Själv noterar att att journalister alltmer sällan ställer faktafrågor till mig, faktauppgifter tar journalister fram själva. I stället vill de ha min analys.

Kvällen i missionskyrkans uthyrningslägenhet präglade mig på två sätt. Dels gav den plågsamma och oåterkalleliga insikter om med vilken målmedvetenhet en människa kan vara grym och visa oförmåga till kärlek. Dels gestaltade kvällen vår nya tid, där digitaliseringen förändrar inte bara journalistiken utan också vårt sätt att vara tillsammans.

2012-04-16

Mediebevakningen av Breivik-rättegången

I dag inleddes rättegången i Oslo mot Anders Behring Breivik, åtalad för terrorbrott, mord och mordförsök i samband med bombdådet i Oslo och dödandet av ett stort antal människor, de flesta ungdomar, på den norska ön Utøya den 22 juli 2011.

Medierna har bekymmer med hur de skall bevaka rättegången. Skuldfrågan är redan avgjord i det att Breivik erkänt de handlingar han ställs till svars för. Hans begäran om straffrihet eftersom handlingarna skulle ha utförts i någon form av "nödrätt" eller "nödvärn" tas inte på allvar. Huruvida Breivik skall klassificeras som psykiskt sjuk avgörs av domstolen först i ett senare skede och betingas sannlikt inte av Breviks agerande under själva rättegången. Brottsoffrens och de sörjandes känslor och erfarenheter har redan skildrats detaljerat - nu återges de en gång till i samband med deras möte med förövaren. Rättegången är heller inte arenan för den politiska förståelsen av Breviks handlingar.

Så hur skall medierna vinkla sin rapportering? Risken finns att mediebevakningen fastnar i Breiviks känsloliv (han grät i rättssalen när hans egen propagandafilm spelades upp) eller i kittlingen att visa upp Ondskan.

Jag har inga goda råd att ge i hur medierna bäst bör hantera problematiken. Hade jag varit producent för till exempel Dagens Eko, SVT Aktuellt eller Studio Ett hade jag känt mig lite tom inför frågan om vika perspektiv som skulle prägla nyhetsrapporteringen.

En näraliggande problematik är hur medierna väljer att benämna Breivik. På Dagens Ekos löpsedel kallas han "den misstänkte massmördaren och terroristen". På Ekots huvudsida om rättegången har man tagit bort "den misstänkte" och kallar Breivik helt enkelt för "massmördaren och terroristen". SVT Rapport använder formuleringen "massmördaren", detsamma gör Svenska Dagbladet. Aftonbladet kallar honom på nyhetsplats för en "högerextrem terrorist".

Frågan är inte enkel. Lyfter man fram terroristen lyfter man också fram den politiska dimensionen av Breviks handlingar. Lyfter man fram "massmördaren" lyfter man fram den enskilde galningen. Eftersom Breivik är åtalad för både mord och terrorbrott förenklas situationen något för medierna - Breivik blir både massmördare och terrorist.

Hade Breivik varit muslim är det mycket möjligt att han hade kallats islamist. Nu är han kristen - med ett uttalat mål att bekämpa Islam. Men hans kristna tro (eller kulturella tillhörighet) lyfts sällan eller aldrig fram som en förklaring till hans handlingar. Jag säger inte att hans kristna tro (eller kulturella tillhörighet) borde lyftas fram. Men just det faktum att den inte lyfts fram ger anledning till eftertanke kring hur vi skildar terrordåd/massmord där gärningsmannen är muslim.

Jag har tidigare formulerat mig om den politiska förståelsen av Breviks dåd, bland annat här.

2011-10-23

Blev Gadaffi lynchad? Om människovärde och risken för Strange Fruits också i vår egen trädgård

Få sörjer Muammar Gadaffi. Sedan han tog makten 1969 styrde han Libyen på ett despotiskt och odemokratiskt sätt. Hans excentrisitet och oförutsägbarhet skapade osäkerhet i omvärlden. Hans oberoende och hans motstånd mot USA:s Mellanösternpolitik gav honom emellanåt en gloria av radikalitet i vänsterkretsar.

Muammar Gadaffi var också en människa. Det vidriga sätt på vilket hans liv ändades visas nu upp i form av fotografier i tidningar och videofilmer på TV och på nätet. Utan att en noggrann undersökning av omständigheterna för hans död genomförts skall vi vara försiktiga med att dra förhastade slutsatser. Men givet bildmaterialet förefaller risken stor att han helt enkelt lynchades till döds efter att han tagits till fånga.

En lynchning är en lynchning, oavsett om offret är en person med svart hudfärg i Södern i 1930-talets USA eller en hatad diktator i Libyen 2011. En lynchning gröper ur människovärdet och får besten i oss att må lite bättre.

Jag kan förstå att media väljer att visa de ohyggliga bilderna. Men risken är att de får oss att trubbas av, att vi omedvetet vänjer oss vid att störtade diktatorer lynchas av folkmassor. Nästa steg blir då att ställa frågan varför det bara är störtade diktatorer som skall lynchas. Hur är det med massmördare överhuvudtaget? Eller terrorister? Terrorister från al-Qaida? Eller en norsk terrorist som Anders Behring Breivik? Eller pistolskytten som misstänkts för att ha skjutit invandrare i Malmö? Pedofiler? Misstänkta brottslingar som pekats ut på Flashback? Sverigedemokrater? Listan kan lätt göras längre och längre.

Strange Fruits växte inte bara i den amerikanska södern eller kanske i dagens Libyen. De kan dyka upp också i vår egen trädgård också om vi för en sekund sänker garden mot olagligt våld och mot lynchjustis.

2011-08-06

Aldrig mera krig! Anförande på Hiroshimadagen 6 augusti 2011

I dag talade jag på Hiroshimadagen, Vasaparken, Fredslunden, Göteborg. Arrangörer var bl a Yrkesgrupper mot kärnvapen samt Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF). Anförandet återges nedan.


Kära mötesdeltagare, fredsvänner.

Aldrig mera krig! "Från tolv miljoner döda - aldrig mera krig." Så sjöng Totta Näslunds i den blinde tiggarens gestalt i musikrörelsens tältföreställning ”Vi äro tusenden” i slutet av 1970-talet. Sången ”Aldrig mera krig”, med text av Peter Wahlkvist och musik av Ulf Dageby, blev ett av tältföreställningens allra starkaste nummer. Totta Näslunds blinde tiggare, blind genom den fruktansvärda gaskrigföring som präglade 1:a världskriget, gav röst åt människans vrede och förtvivlan inför krigets fasor och inför det till synes tröstlösa i att krig följdes av krig i en oåterkallelig dödsdans. Och fastän västfronten var städet, sjöng Totta, där Europas ungdom hamrades till döds har ännu knopparna på träden ej slagit ut förrän nya planer fötts. Så blev det också. Första världskriget följdes av det om möjligt än mer ohyggliga andra världskriget, med dess makabra avslutning med atombomberna över Hiroshima och över Nagasaki, i Hiroshima för i dag exakt 66 år sedan.

Men är då krig oundvikliga, ett gissel som alltid kommer att följa i människans spår? En del menar det. Redan på 400-talet f kr formulerade den grekiske historikern Thukydides några satser kring de peloponnesiska krigen som gick ut på att krig var någon form av mänskligt naturtillstånd, och att perioderna av fred snarast var att betrakta som undantag från den regeln. I dag knyter några kriget till nationalstaten, och nationalstatens ständiga och oundvikliga strävan efter säkerhet. Andra knyter krigen till det ekonomiska systemet, till kapitalismen och dess gränslösa strävan efter profiter och vinstmaximering.

Sant är att krigen alltid har följt människan. Men sant är också att krig alltid börjas av människor, krig vilar alltid på en politisk grund. Eftersom krig alltid börjas av människor kan krig också alltid förhindras av människor. Att påstå att krig är oundvikliga, att påstå att krig är något som alltid kommer att följa människan – den typen av påståenden blir lätt självuppfyllande profetior. Därför är det också vår plikt som människor, vår plikt som tänkande och kännande varelser, att ständigt förneka krigens oundviklighet. Att tala mot krig, att kämpa mot krig, är också det bästa sättet att hedra minnet av de hundratusentals människor som dog, och som fortfarande dör, som en konsekvens av atombomberna över Hiroshima och över Nagasaki, för nu 66 år sedan. Låt oss hedra dessa människors minne genom att tillsammans lova varandra att oförtröttligt kämpa för att det som hände i Hiroshima och i Nagasaki aldrig, aldrig någonsin skall få hända igen.

Visst finns det ljuspunkter och hopp i den utveckling som har ägt rum sedan bombningarna av Hiroshima och Nagasaki. Det kalla kriget, mellan den tidens supermakter USA och Sovjetunionen, utvecklades aldrig till det tredje världskrig som så många fruktade, utan avslutades under relativt lugna och, med några tragiska undantag som t ex på Balkan, fredliga former. Mardrömmen om ett kärnvapenkrig mellan öst och väst blev aldrig mer än en mardröm.

I dag är det färre människor som oroar sig för ett nytt kärnvapenkrig. Men kärnvapnen finns kvar. Och så länge kärnvapnen finns kvar finns också hotet om ett nytt kärnvapenkrig kvar. Jag tycker det är ynkligt – ja, jag använder det ordet - ynkligt att vår tids politiker och makthavare inte förmår utnyttja det möjligheternas fönster som nu finns för att genomföra en total avrustning när det gäller kärnvapen. Om vi inte lyckas avskaffa kärnvapnen i dag, när skall det då någonsin vara möjligt? Och det är med sorg jag konstaterar att Sverige inte längre är en lika synlig aktör i det internationella nedrustningsarbetet.

Kärnvapenfrågan kan förstås inte diskuteras fristående från den dagspolitiska utvecklingen i världen. Och där finns det ett ljus i mörkret som hänger samman med det jag sa tidigare om att mänskligheten nu har ett unikt tillfälle att avskaffa kärnvapnen. Professor Peter Wallensteen, från Uppsala universitet, har visat att aldrig förr i mänsklighetens moderna historia har så få människor dött i krigshandlingar, som har sin grund i krig mellan stater, som just nu. Aldrig förr. Vår tid präglas av att stater inte bekrigar varandra och att människor därför slipper de krigets fasor som har sin grund just i mellanstatliga krig.

Men att stater inte längre kommer i krig med varandra innebär ju dessvärre inte att människor inte drabbas av krigets lidande i andra former. Inbördeskrig och krig där FN i olika former godkänt insatserna skördar fortfarande mängder av dödsoffer.

Situationen i Afghanistan inger allvarlig oro. Det tycks nu från västmakternas sida finnas en insikt om att det inte finns någon militär lösning på konflikten och man planerar för ett uttåg som skall vara avslutat senast år 2014. Den svenska insatsen i Afghanistan har säkert bidragit till många positiva saker, när det gäller t ex skolor, kvinnors rättigheter och fattigdomsbekämpning. Men den svenska insatsen har också varit en del av en större militär operation där många av de deltagande makterna inte nödvändigtvis haft det afghanska folkets bästa för ögonen. Afghanistan har i decennier varit en arena för stormaktspolitik, och är ett tragiskt exempel på illusionen att militära lösningar är bästa sättet att hantera politiska och ekonomiska problem.

Irak plågas fortfarande av sviterna av USA:s intervention i samband med Saddam Husseins fall. Kriget i Irak uppskattas av den medicinska tidningen The Lancet ha lett till en överdödlighet på närmare 700 000 civila irakier. Fortfarande är läget i landet oerhört osäkert, ingen vet om Irak kommer att finnas kvar som sammanhållen statsbildning om några år. Det irakiska folket blev av med en blodsbesudlad diktator, det är sant. Men det pris man fick betala i blod överskred t o m de värsta pessimisternas farhågor.

I Mellanöstern såg vi under våren en mängd demokratirevolter, där vi i en del fall – som t ex Tunisien och Egypten – kan se framtiden an åtminstone med hopp om en fredlig, demokratisk utveckling. Inför de blodiga händelserna i Syrien står omvärlden oenig och handlingsförlamad. I Libyen gav FN inledningsvis sanktion åt en luftförbudszon i syfte att förhindra en massaker på oppositionen, men där situationen håller på att glida iväg till att de internationella styrkorna blir en del i ett inbördeskrig på vilket vi inte skymtar något slut.

Det som oroar mig – och som jag ser i den debatt som föregick kriget i Afghanistan, i Irak och i Libyen – är den naivitet om ”det goda kriget” som tenderar att återkomma gång på gång. Den naiviteten fanns hos dem som inför kriget i Irak förklarade att kriget skulle bli kort och att de amerikanska trupperna skulle välkomnas av "hundratusentals människor" i Bagdad som med blommor i händerna skulle strömma ut "på gatorna i glädje". Den typen av uttalanden gav uttryck för en lika rosenkindad som falsk bild av krigets förutsättningar och innebörd. Vi hade för inte så länge sedan en statsminister som undslapp sig att ett ”litet krig” kunde vara bra för världskonjunkturen. Inför FN-insatsen i Libyen hördes många upprörda röster i falsett förfasa sig över att svenska flygplan inte skulle ha rätt att fälla bomber.

Det finns en myt om det högteknologiska kriget, det rena kriget – en krigets nollvision om man så vill. Men det kriget är bara en myt. Till syvende och sist handlar kriget om liv och död, där dödandet, det fysiska förintandet, av motståndaren blir ett viktigt medel för att nå sina mål. I krig och kärlek är allt tillåtet, sägs det. På ytan en lätt charmig devis. Men i verkligheten – om allt verkligen är tillåtet – om det inte finns några normer eller regler som sätter gränser för vad man får eller kan göra – så väntar oundvikligen barbariet.

För bara några år sedan dominerades nyhetsrapporteringen av bilder och artiklar på amerikanska soldater – oftast unga pojkar och flickor – som plågade och förödmjukade irakiska fångar i det ökända Abu Graib-fängelset i Bagdad, Irak. Förutom hugg och slag bestod tortyren av låtsas-avrättningar, skrämsel med hundar, förhindrande av sömn samt sexuella övergrepp av olika slag.

I centrum för debatten – och för medierapporteringen – stod den då blott 21-åriga amerikanska kvinnliga soldaten Lynndie England. På bild efter bild syntes hon leende och till synes triumferande posera framför de irakiska fångarna. På en bild släpade hon omkring en naken irakisk fånge i ett hundkoppel. På en annan bild pekade hon hånfullt och överlägset mot en naken irakisk fånges könsorgan.

Bilderna på Lynndie England och de övergrepp och den tortyr som hon och hennes soldatkollegor gav ett ansikte skakade och provocerade. Inte för att bilderna i sig var värre än de vi då och då ser i media. Nej, det skrämmande med bilderna från Abu Ghraib-fängelset i Irak var att de personer som genomförde tortyren och övergreppen bar ansikten som påminde om våra egna. Här kunde man inte skylla övergreppen på fanatiska och fundamentalistiska muslimer eller på soldater från icke-demokratiska regimer. I stället var det ”vanliga” unga pojkar och flickor, från det vi ibland kallar västerlandets främsta och mest framstående demokrati, som nyttjade sitt överläge som fångvaktare till att plåga och förödmjuka de människor som de var satta att vakta.

Kriget rör i bokstavlig mening våra liv och vår död. Kriget river därför av oss civiliseringens fernissa, och gör det möjligt för oss att begå handlingar som vi inte ens i våra värsta mardrömmar anade att vi skulle kunna förmå oss att begå. Kriget tar bort det mänskliga i oss – oavsett om vi kommer från västerländska demokratier eller från andra delar av världen.

Just därför är kriget så ohyggligt och just därför att det så viktigt att vi verkligen gör allt vi kan för att undvika krig. Det innebär inte att våld alltid är oundvikligt. Kanske finns det situationer då användandet av militärt våld åtminstone i stunden framstår som det enda sättet att undvika något ännu värre, som t ex folkmord. Men allt annat lika är kriget ohyggligt, allt annat lika bidrar kriget till att deformera människor och lämnar svarta hål i våra själar. Det, om inte annat, visar de plågsamma bilderna på Lynndie England och hennes kollegor i Abu Ghraib-fängelset i Bagdad, Irak. Att banalisera kriget, att förneka krigets fruktansvärda konsekvenser, är därför en av vår tids – eller snarare en av alla tiders – största ogärningar.

Vi såg också våldets ofattbara grymhet i de fruktansvärda terrordåd som genomfördes i regeringskvarteren i Oslo och på norska Arbeiderpartiets ungdomsförbunds konferens på Utöya, i Norge. Det vore frestande att avfärda detta ohyggliga dåd som en ensam, ”galen” människas verk. Men så enkelt är det sannerligen inte. Den misstänkte gärningsmannen Anders Behring Breivik hade en politisk riktning med sitt illdåd och handlingen kan bara förstås i ljuset av den högerextrema och muslimfientliga miljö där gärningsmannen själv varit en del. Attentaten hade ett politiskt mål – att bidra till mobilisering till väpnad kamp mot det mångkulturella samhället och dess förespråkare. De miljöer där Anders Behring Breivik har rört sig har ett ansvar. Inte för gärningen i sig – för den ansvarar Anders Behring Breivik ensam. Men de har ett ansvar för att genom sin fundamentalistiska världsbild och våldspropaganda skapa ett stämningsläge där detta illdåd blev möjligt. Om något gott skulle kunna komma ur detta onda som har skett så vore det att de som använder våldsretorik fått sig en allvarlig tankeställare om ordens betydelse och att ord faktiskt spelar roll.

*

Om ett par år – 2014 – firar Sverige ett speciellt 200-årsjubileum. År 2014 har Sverige inte varit i krig på 200 år. Det senaste tillfället Sverige var i krig med ett annat land var 1814. Sverige hade då med framgång deltagit på samma sida som England och Ryssland, i kriget mot Frankrike under Napoleon. År 1814 tvingades Norge in i en union med Sverige, en union som upplöstes under fredliga former först 1905.

Sveriges 200 år långa period av fred gör vårt land nära nog unikt i Europa. I övriga Europas länder är kriget alltid närvarande, som kollektivt minne och av att i varje enskild familj finns någon som dött i krig eller vänner vars familjemedlemmar dött i krig. Ibland undrar jag om det är denna långa, fantastiska period av fred som får så många i Sverige att banalisera kriget och inte inse krigets konsekvenser. Låt oss tillsammans verka för att 200-årsminnet av Sveriges fred inte präglas av krigsromantiska klyschor om att Sverige sviker västvärlden genom att inte vara medlem av kärnvapenalliansen Nato eller att den svenska neutralitetspolitiken under 2:a världskriget var omoralisk och att vi egentligen borde gått med i kriget mot Tyskland. Den typen av enkla sanningar bygger på en grundläggande oförmåga att förstå krigets destruktivitet.

Vad våldet må skapa är vanskligt och kort – det drar som en stormvind i öknen bort, skaldade en gång Esaias Tegnér i sin klassiska dikt ”Det eviga”. Det må väl vara hur det vill med den saken. Även om det våldet skapar är ”vanskligt och kort” så kan man heller aldrig göra ogjort det våldet en gång har ställt till med. De irakiska fångar som plågades av Lynndie England och hennes kollegor i Abu Graib-fängelset kommer alltid att få leva med den smärta som de utsattes för. Och Lynndie England själv kommer alltid att få leva med de minnen och den skam som hennes handlingar medförde. Krigets destruktivitet skonar ingen – varken offer eller bödel.

Det är därför vi avskyr kriget och det är därför vi brinner för freden. Inte för att vi är fega, inte för att vi är passiva eller likgiltiga, och kanske inte heller för att vi med nödvändighet alltid tar avstånd från alla former av våld och våldsanvändning. Nej, vi avskyr kriget och vi brinner för freden därför att krigets skadeverkningar är så allvarliga och river upp sådana sår att de som drabbats av dem aldrig riktigt blir människor på samma sätt igen. Och om vi verkligen menar allvar – om vi verkligen vill göra vårt yttersta för att ta vara på vår broder – det som kanske allting handlar om egentligen – då vet vi att det finns knappast något bättre sätt att göra det på än att försöka utplåna krigen från jordens yta och alltid, i alla stunder, ifrågasätta krigets legitimitet.

Kampen mot kärnvapen – och kampen mot kriget – är en mänsklig skyldighet. Att ställa sig vid sidan är att indirekt göra sig delaktig. Jag vill avsluta med att citera Björn Afzelius – salig i sin himmel – och hans sång ”Hiroshima”, skriven till 40-årsminnet av bomberna mot Japan. Sången blev fredsrörelsens och kärnvapenmotståndarnas stora hymn den gången, 1995.

Jag läser några några rader ur denna sång, några rader med betoning på nödvändigheten av att göra motstånd:

Men vem är jag att ställa mig bredvid?

Vem är jag att blunda för en strid?

Vem är jag att överlåta framtiden

åt dom som bara strävar bakåt?

Vem är jag att svika vännerna?

Vem är jag att vrida händerna?

Vem är jag att visa dom min hals

och be dom bita tills jag mister andan

Ännu är jag stark – ännu står jag mitt i livet!

Ännu finns det dom jag älskar!

Jag skall slåss för dom så länge jag finns till!

Låt oss slåss tillsammans, vänner och kamrater. Låt oss slåss tillsammans för dem vi älskar och för fred och för frihet i dag och i framtiden!

Tack så mycket.

2011-08-02

Norska högerpopulister gör självkritik. Jimmie Åkesson tiger.

Uppdatering längst ned i posten! (2/8 kl 21.50)

Ordföranden för det norska Fremskrittspartiet, Siv Jensen, är självkritisk till hur hon och hennes parti agerat i debatten om invandring och muslimer. Till Verdens Gang säger Siv Jensen att hon ångrar enskilda uttryck som använt och att hon som en konsekvens av terrordåden i Norge kommer att ändra sin framtoning i debatten: Ja, jag tror att vi redan har ändrat vårt sätt och vi kommer aldrig att bli desamma igen.

Även lokala företrädare för Fremskrittspartiet är öppet självkritiska. Partiets tidigare ordförande i Oslo, Svenn Kristiansen, säger att han aldrig mer kommer att använda begreppet "snikislamisering" som länge varit en del av Fremskrittspartiets retorik. Partiets ordförande i Askøy, Knut Hanselmann, säger att språkbruket nu måste bli helt annorlunda och mer sakligt. Han menar att det är fel att fokusera så mycket på kultur: Vi bør fokusere på ting som at kommunene ikke har kapasitet til å ta imot flere når det gjelder mottaksapparat, integrering, barnevern og lignende. Det kan vi ha en saklig og grei diskusjon rundt, i motsetning til å snakke om kultur og at samfunnet blir revet i filler.

Det är positivt att ledande företrädare för norska Fremskrittspartiet inte likt strutsen stoppar huvudet i sanden utan står upp och förklarar sig villigt att ta sin del av ansvaret för det inträffade. Vad gör då Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson? I Studio Ett i dag hade han möjlighet att knyta an till sin partifrände Siv Jensens ödmjuka inställning och även han gå i spetsen för en mer hyfsad svensk debatt i dessa frågor. Men icke. Jimmie Åkesson fann inte skäl att utöva någon som helst självkritik och kunde inte på något sätt förstå varför just hans parti pekades ut i detta sammanhang. Att just hans parti pekades ut av Anders Behring Breivik själv som ljuset i det svenska mörkret kunde annars kanske ha varit skäl nog till ett uns eftertanke.

Ord spelar roll - ett vulgärt språkbruk främjar en vulgär politik. Ett våldsromantiskt språkbruk sänker tröskeln till våldsanvändning. Ett främlingsfientligt språkbruk ökar risken för fientliga handlingar mot de som uppfattas som eller utpekas som främlingar/främmande. Därför är det positivt om främlingsfientliga partier som Sverigedemokraterna förändrar sitt språkbruk och t ex inte länge föraktfullt benämner invandrare som "kulturberikare" vilket tidigare ofta förekommit.

I andra sammanhang har jag stött på argumentet att det inte spelar någon roll vad Sverigedemokraterna säger, för partiet är lika främlingsfientligt vilken retorik de än använder. Men det är ett konstigt sätt att argumentera. Man kan inte påstå att ord spelar roll och samtidigt påstå att det inte har någon betydelse vilka ord Sverigedemokraterna använder.

Om ordets betydelse i politiken, läs gärna Vänstra stranden, samt Ola Larsmos och Lena Sundströms artiklar i Dagens Nyheter.

*

Uppdatering: Flera läsare har påpekat att ordföranden för Dansk Folkeparti, Pia Kjaersgaard, blivit oerhört provocerad av Siv Jensens självkritik. Pia Kjaersgaard säger att Siv Jensen låter gärningsmannen vinna genom att tona ned sin islamfientliga retorik och att Siv Jensen framstår som att hon "saknar ryggrad".

I SVT Aktuellt i kväll medverkade Sverigedemokraternas kulturpolitiske talesperson Mattias Karlsson. Han såg inga skäl att idka självkritik, och när han konfronterades med partibrodern Kent Ekeroths uttalanden om ett 1 400 år långt krig mellan västerlandet och islam kommenterade han det med att Ekeroth hade ett sinne för det dramatiska och att Ekeroths uttalanden inte stod för partilinjen. Ändå visade SVT Aktuellts bilder hur Jimmie Åkesson ställde sig upp och applåderade just Ekeroths uttalande.

Åkesson får nu bekänna färg. Vill han hålla fast vid den vulgära retoriken om islam och massinvandring, uppmuntra sina kärntrupper och därigenom liera sig med Pia Kjaersgaard i Danmark? Eller vill han fortsätta transformera partiet för att därigenom sänka tröskeln för nya väljargrupper att rösta på partiet samt för andra partier att i någon mening samverka med partiet? I så fall bör han gå Siv Jensens väg.

2011-07-27

Hur påverkas Sverigedemokraterna av det högerextremistiska terrordådet i Norge?

Många frågar hur Sverigedemokraterna (SD) kommer att påverkas av Anders Behring Breiviks högerextremistiska terrordåd i Norge. Låt mig först påpeka att SD som politiskt parti inte har särskilt mycket - eller ens något - gemensamt med den högerextremism som Breivik formulerar i sitt manifest (vilket jag påpekade i Dagens Nyheter igår och som några har reagerat kritiskt på). SD har visserligen sitt ursprung i nazi-influerade högerextremistiska miljöer snarlika dem där Breivik rört sig. Men Jimmie Åkesson och hans kamrater i partiledningen har målmedvetet och skickligt utvecklat SD till ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt parti utan inslag av nazism eller högerextremism. Det är bara att läsa partiprogrammet eller studera partiets agerande i riksdagen så framstår skillnaden klart.

På kort sikt sikt har det högerextremistiska terrordådet i Norge skadat SD. Dels eftersom Anders Behring Breivik i sitt manifest lyfter fram SD som ljuset i det svenska politiska mörkret och att han själv under flera år varit medlem av SD:s norska "systerparti" Fremskrittspartiet. Dels eftersom enskilda företrädare för SD (som t ex riksdagsledamoten Kent Ekeroth, Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund och kommunpolitiken i Varberg Erik Hellsborn) inte lyckats hålla tand för tunga utan uttalat sig på sätt som skapat tvivel om hur allvarligt partiet egentligen ser på Breiviks attentat. Även om SD i dag inte står för en nazi-influerad högerextremism så finns det i partiets entourage (ungefär: följe) människor som delar världsbild med Anders Behring Breivik och som inte tvekar att uttrycka denna mening på bloggar eller i kommentatorsfält på nätet.

Jimmie Åkesson ställdes genom terrordådet inför ett dilemma. Å ena sidan måste han fördöma attentatet på ett trovärdigt sätt. Å andra sidan måste fördömandet formuleras så att SD:s kärnväljare och kretsen kring SD inte uppfattar det som att partiledaren tvekar i partiets kärnfrågor kring invandring och kampen mot det mångkulturella samhället. Synen på det mångkulturella samhällets negativa sidor är ju något som faktiskt förenar gärningsmannen med SD.

Jimmie Åkessons uttalande kort efter terrorattacken var återhållsamt och kan uppfattas som ett försök att backa sig och partiet ur krisen. När den svåraste delen av sorgearbetet är över kommer blickarna på nytt att riktas mot SD och de kretsar som rör sig kring partiet. Finns där några personband mellan gärningsmannen och enskilda SD-politiker? Hur mycket texter finns det på SD-sidor som uttrycker samma verklighetsbild som gärningsmannen? Vilket ansvar har SD för debattnivån och den våldsfixerade, rasistiska retorik som finns på SD-bloggar av olika slag?

Jag tror att SD skulle vinna på att Jimmie Åkesson vågade formulera sig mera kraftfullt mot dådet och även ta itu med de SD-medlemmar som inte riktigt förstått att partiet gjorts om sedan de högerextremistiska åren. I dag riskerar partiet att tappa marginalväljare som röstat på SD för att peka finger mot makten och etablissemanget, men som aldrig i livet vill förknippas med eller bli en del av den miljö där Anders Behring Breivik kände sig som hemma.

Attentat med politiskt mål

I dag presenterar jag en mer fördjupad analys av Anders Behring Breiviks manifest "2083" på Göteborgs-Postens kultursida. Ett utdrag ur artikeln kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

Dokumentet är i mångt och mycket en klipp- och klistra-produkt, där författaren hämtat eller lånat avsnitt från andra texter på nätet. Delar av det har självbiografiska drag, till exempel genom att han intervjuar sig själv samt en makaber personlig dagbok. Han refererar också nätsignaturen Fjordman, vilket ökar mystiken då många tror att det är Behring Breivik själv som tidigare använt sig av just den signaturen.

Det vore givet manifestet frestande att avfärda det ohyggliga som inträffade i Oslo och på Utöya som en ensam, ”galen” människas verk. Men så enkelt är det sannerligen inte. Till skillnad från mannen som skrev en ny grundlag för Sverige har Anders Behring Breiviks projekt en politisk riktning. Breiviks dåd kan bara förstås i ljuset av den högerextrema och muslimfientliga miljö där han själv varit en del. Attentaten hade ett politiskt mål – att bidra till mobilisering till väpnad kamp mot det mångkulturella samhället och dess förespråkare, i det här fallet den norska socialdemokratin.

De miljöer där Anders Behring Breivik har rört sig har ett ansvar. Inte för gärningen i sig – för den ansvarar Anders Behring Breivik ensam. Men de har ett ansvar för att genom sin fundamentalistiska världsbild och våldspropaganda skapa ett stämningsläge där detta illdåd blev möjligt.