Aldrig mera krig! Hiroshimadagen 2025

Nedan följer mitt anförande på Hiroshimadagen i Vasaparken, Gäteborg, 6 augusti 2025 

Kära mötesdeltagare, fredsvänner.

Aldrig mera krig! Från tolv miljoner döda - aldrig mera krig. Så sjöng Totta Näslund i den blinde tiggarens gestalt i musikrörelsens tältföreställning ”Vi äro tusenden” i slutet av 1970-talet. Sången ”Aldrig mera krig”, med text av Peter Wahlkvist och musik av Ulf Dageby, blev ett av tältföreställningens allra starkaste nummer. Totta Näslunds blinde tiggare, blind genom den fruktansvärda gaskrigföring som präglade 1:a världskriget, gav röst åt människans vrede och förtvivlan inför krigets fasor och inför det till synes tröstlösa i att krig följdes av krig i en oåterkallelig dödsdans. Och fastän västfronten var städet, sjöng Totta, där Europas ungdom hamrades till döds har ännu knopparna på träden ej slagit ut förrän nya planer fötts. Så blev det också. Första världskriget följdes av det andra världskriget, med dessfruktansvärda avslutning med atombomberna över Hiroshima och över Nagasaki, i Hiroshima för i dag exakt 80 år sedan. 

80 år har alltså gått, och vi lever fortfarande i hotet av ett nytt kärnvapenkrig. Det är ett underbetyg för våra politiska ledare att man under 80 års tid misslyckats med att avskaffa dessa vapen som hotar hela mänsklighetens existens. 

Det sägs att en människa dödas tre gånger av kärnvapen, skrev min vän och statsvetarkollega Victor Galaz i Svenska Dagbladet för några dagar sedan. Först av explosionen som skapar en tryckvåg så stark att den krossar allt i sin väg. Sedan av den våldsamma elden när allt i ens omgivning förkolnar. Sist av den radioaktiva strålningen. Dess dödliga verkan kan slå till omedelbart, eller efter några dagar. Ibland efter några år, i vissa fall efter decennier.

 Kampen mot kärnvapen har länge gynnats av att användningen av kärnvapen uppfattats som omoralisk, snarast en slags tabu. Men det finns oroande tecken på att detta tabu håller på att luckras upp. Efter en tid då antalet kärnvapen i världen faktiskt minskat ökar nu kapprustningen och utvecklingen av kärnvapen igen. De olika avtal som finns om att begränsa kärnvapen och se till att de inte sprids urholkas och luckras upp. 

I stället utökar och moderniserar kärnvapenmakterna sina kärnvapenlager. I dag står uppemot 12 000 kärnvapen redo att användas med en total sprängkraft som motsvarar 145 000 Hiroshimabomber. 

Ryssland har reviderat sin kärnvapendoktrin på ett sätt som sänker tröskeln för när landet kan tänka sig att använda kärnvapen. Kina moderniserar sin kärnvapenarsenal och förbereder sig på att återuppta underjordiska kärnvapentester. Kärnvapenmakternas upprustning kan också fresta stater som idag inte har kärnvapen att försöka skaffa sig egna,

Sverige – med sin mångåriga tradition att motverka kärnvapen. har genom Nato-medlemskapet blivit en del av Nato:s kärnvapendoktrin. Och i den svenska debatten hörs allt fler röster att Sverige ska utveckla egna kärnvapen. Så har till och med en partiledare – Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson – nyligen sagt att han inte på något sätt vill utesluta att Sverige blir en kärnvapenmakt.

Så, kamrater och fredsvänner. Utmaningarna är stora, och fienden är välorganiserad. Jag hade äran att få hålla ett motsvarande tal, här i Vasaparken, på Hiroshimadagen för 14 år sedan, 2011. När jag tidigare i veckan läste igenom det talet igen, så fann jag att jag då hade skäl att vara något mer optimistisk än vad jag kan vara i dag. Vi levde då fortfarande i skuggan av kalla krigets slut, och i visionen om demokratins seger över hela världen. Det kalla kriget, mellan den tidens supermakter USA och Sovjetunionen, utvecklades aldrig till det tredje världskrig som så många fruktade. Mardrömmen om ett kärnvapenkrig mellan öst och väst blev aldrig mer än en mardröm. Hotet om kärnvapenkrig kändes därför på många sätt avlägset och verklighetsfrånvänt.

Visst, låt oss inte romantisera hur det var för. Kalla krigets slut följdes av det ohyggliga kriget på Balkan. Inledningen av 2000-talet präglades också av terrordåden den 11 september, kriget i Afghanistan och av USA:s folkrättsstridiga invasion av Irak och den politiska och humanitära katastrof som följde på Irak-invasionen.

Men idag för 14 år sedan pågick inga mellanstatliga krig i världen. De krig som bedrevs var inbördeskrig eller krig i sönderfallande stater. Fredsforskarna betonade att aldrig förr i mänsklighetens moderna historia hade så få människor dött i mellanstatliga krig som just då. Frånvaron av mellanstatliga krig väckte ett hopp om en ljusare framtid där krig i allmänhet och kärnvapenkrig i synnerhet skulle kunna kastas på historiens skräphög.

Visst - hoppet om fred lever kvar. Men låt oss inte blunda för det faktum att vi lever i en svår politisk tid. Rysslands folkrättsstridiga invasion av Ukraina i februari 2022 har – vid sidan av det humanitära lidande som alltid följer i krigets spår – följts av en militär upprustning i Europa – och i Sverige - som det är svårt att hitta en historisk motsvarighet till. Rysslands invasion av Ukraina innebar att de politiska krafter som länge förespråkat att Sverige skulle avsäga sig sin 200-åriga militära alliansfrihet och i stället gå med i den militära försvarsalliansen Nato fick snabbt övertag i folkopinionen. Socialdemokraterna bytte på bara ett par månader fot i frågan.

Rysslands folkrättsbrott försvagade också folkrättens ställning i det internationella samfundet. Länge mötte Europa – och Sverige – med tystnad de krigsförbrytelser och krigsbrott som Israel begick – och fortfarande begår – i Gaza. Javisst, Israel hade rätt att försvara sig mot den avskyvärda terrorattack som Hamas gjorde sig skyldig till i oktober 2023. Men rätten till självförsvar har sina gränser. I dag – med över 60 000 döda palestinier – det absoluta flertalet civila, kvinnor och barn och med en av Israel medvetet framkallad svält som skördar dagliga offer – är allt fler experter eniga om att det som pågår i Gaza inte bara är ett krigsbrott i sig, utan att det också måste karaktäriseras som ett pågående folkmord.

 Ett exempel på folkrättens försvagade ställning är att när den Internationella brottmålsdomstolen ICC (International Criminal Court) i Haag nyligen utfärdade en arresteringsorder på Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som misstänks för krigsbrott, så straffades domstolen och dess företrädare med sanktioner av USA, och flera europeiska stater har tydligt markerat att de struntar i domstolens beslut och inte tänker bidra till att arrestera Netanyahu – trots att de enligt sina internationella åtaganden är skyldiga att göra så. EU-staten Ungern valde till och med att lämna den Internationella domstolen. Denna utveckling är djupt olycklig eftersom folkrätten är fredens bästa vän.

 

Vid sidan av Rysslands invasion av Ukraina och Israels pågående, förmodade, folkmord i Gaza är det också så att antalet demokratier i världen faktiskt minskar. För första gången sedan det kalla krigets slut blir antalet demokratier i världen färre och färre. Forskningsinstitutet V-Dem (Varietes of Democracy) vid Göteborgs universitet - har visat att angreppen på demokratin och människors fri- och rättigheter har vuxit i styrka även här i Europa.

 Det minskade antalet demokratier och angreppen på människors fri- och rättigheter hänger samman med

framväxten av populistiska högerradikala och nationalistiska partier i nästan alla europeiska länder. Framväxten av dessa partier i Europa är i sin tur en del av en global trend som även inrymmer till exempel Donald Trump i USA, Javier Milei i Argentina och Narenda Modri i Indien.

I Sverige har vi Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Partiet har ökat i varje riksdagsval sedan dess bildande 1988. År 2022 gjorde partiet med drygt 20 procent av rösterna återigen sitt bästa resultat någonsin – en nivå partiet åtminstone tillfälligt har stannat på.

I början av 1990-talet låg det genomsnittliga väljarstödet för högerradikala populistiska partier i Europa på omkring tre procent. I dag - trettio år senare - har väljarstödet för populistiska högerpartier, enligt Timbro Authoritarian Populism Index, ökat till i snitt omkring 16 procent.

Nedgången för antalet demokratier i världen är allvarlig även för fredsfrågan. Entydig forskning visar att demokratier sällan eller aldrig kommer i krig med varandra. Man talar om den demokratiska freden. Den innebär att diktaturer och auktoritära stater kommer i krig med varandra, diktaturer och auktoritära stater kommer i krig med demokratier – men det händer i princip aldrig att utvecklade demokratier kommer i krig med varandra. Därför har fredsrörelsen en viktig uppgift i att stärka demokratin – i Sverige, i Europa, och i världen – för att på så sätt också stärka förutsättningarna för freden.

Fredsrörelsen bör också sätta politisk press på regeringen – oavsett vilken färg regeringen har eller kommer att ha – att trots Nato-medlemskapet stärka Sveriges arbete för kärnvapennedrustning och för en stärkt folkrätt. Det fanns en tid när Sverige internationellt gick i täten för dessa frågor – för nedrustning, folkrätt och fred. Från Undénplanen om en kärnvapenfri klubb 1961 över Palmekommissionen förslag om en kärnvapenfri zon i Centraleuropa 1982 till Sveriges ja-röst i till FN:s konvention om kärnvapenförbud 2017.

I dag har den svenska rösten tystnat. Sverige hukar sig på ett – tycker jag - beklämmande sätt i internationella nedrustningsfrågor och i frågor om hur kärnvapenspridning ska upphöra och kärnvapen på sikt avvecklas. Och naturligtvis borde Sverige i samband med Nato-medlemskapet och ingåendet av andra avtal om försvarspolitiskt samarbete med andra stater ha klargjort att Sverige – inte under några omständigheter – kommer att acceptera att kärnvapen lagras på svenskt territorium, varken i fredstid eller i krigstid.

Jag vill vara tydlig här. Frågan om att Sverige skall vara en stark, självständig röst i arbetet mot kärnvapen och för fred och solidaritet var länge en partiöverskridande fråga. När Sverige till exempel 1976 fick en borgerlig regering – för första gången på 35 år – tillkännagav den nya tillträdande utrikesministern, centerpartisten Karin Söder, att regeringsskiftet inte på något sätt skulle påverka huvuddragen i den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Så blev det inte heller. Sverige fortsatte under hela det kalla kriget – oavsett vilka partier som styrde landet – att vara en självständig och stark röst i de internationella nedrustningsfrågorna.

Fredsrörelsen har en utmaning i att värna freden utan att vika sig för förtryckarna. Många av oss som motsätter sig en okontrollerad upprustning och som vill bekämpa kärnvapen har anklagats för att ”Gå Putins ärenden”. Oftast används detta uttryck för att försöka tysta kritiska och självständiga röster i debatten. Det har etablerats en tystnadskultur, där företrädare för fredsrörelsen stigmatiseras på ett sätt som borde föranleda eftertanke.

 ”Känn ingen oro, och tappa inte modet.” Så skriver evangelisten Johannes i sitt 14:e kapitel, 27:e versen. Det är viktigt att inte ge vika för mörkret utan förmå se hopp och ljus även i svåra stunder.

Ett sådant ljus är att Sverige har levt i fred i över 200 år. Denna långa period av fred ger Sverige en nästan unik ställning inte bara i Europa utan också i världen. Ibland hör man i hånfulla ordalag att Sverige skulle vara ett ”fredsskadat” folk. Jag skulle säga tvärtom. Sveriges 200 år långa period av fred har gjort Sverige och svenskarna till ett fredsstarkt folk. Det gäller för fredsrörelsen att finna stöd och kraft i den ställning som freden har haft – och, tror jag – faktiskt fortfarande har i svensk politisk kultur.

Det svenska exemplet visar att krig inte är en naturnödvändighet. Krig är alltid en förlängning av politiken. Krig börjas av människor, och krig kan också alltid förhindras av människor. Att påstå att krig är oundvikliga, att påstå att krig är något som alltid kommer att följa människan – den typen av påståenden blir lätt självuppfyllande profetior. Därför är det också vår plikt som människor, vår plikt som tänkande och kännande varelser, att ständigt förneka krigens oundviklighet.

 Jag nämnde i början av mitt tal att det finns 12 000 kärnvapen i världen idag. Men mitt under kalla kriget – under 1970-talet – fanns det över 70 000 kärnvapen! Dessa försvann inte av sig själv, utan genom politiskt arbete och politisk kamp. Låt oss inte glömma att politiskt kamp ofta lönar sig – framtiden skapar vi själva!

 Att tala mot krig, att kämpa mot krig, är oc

kså det bästa sättet att hedra minnet av de hundratusentals människor som dödades av atombomberna över Hiroshima och över Nagasaki, för nu 80 år sedan. Låt oss hedra dessa människors minne genom att lova varandra att oförtröttligt kämpa för freden och för att det som hände i Hiroshima och i Nagasaki aldrig, aldrig någonsin skall få hända igen.

Tack så mycket.        

 

                                     

 

 

 

 

 

Aldrig mera krig! Anförande på Hiroshimadagen 6 augusti 2011

I dag talade jag på Hiroshimadagen, Vasaparken, Fredslunden, Göteborg. Arrangörer var bl a Yrkesgrupper mot kärnvapen samt Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF). Anförandet återges nedan.

Kära mötesdeltagare, fredsvänner.

Aldrig mera krig! "Från tolv miljoner döda - aldrig mera krig." Så sjöng Totta Näslunds i den blinde tiggarens gestalt i musikrörelsens tältföreställning ”Vi äro tusenden” i slutet av 1970-talet. Sången ”Aldrig mera krig”, med text av Peter Wahlkvist och musik av Ulf Dageby, blev ett av tältföreställningens allra starkaste nummer. Totta Näslunds blinde tiggare, blind genom den fruktansvärda gaskrigföring som präglade 1:a världskriget, gav röst åt människans vrede och förtvivlan inför krigets fasor och inför det till synes tröstlösa i att krig följdes av krig i en oåterkallelig dödsdans. Och fastän västfronten var städet, sjöng Totta, där Europas ungdom hamrades till döds har ännu knopparna på träden ej slagit ut förrän nya planer fötts. Så blev det också. Första världskriget följdes av det om möjligt än mer ohyggliga andra världskriget, med dess makabra avslutning med atombomberna över Hiroshima och över Nagasaki, i Hiroshima för i dag exakt 66 år sedan.

Men är då krig oundvikliga, ett gissel som alltid kommer att följa i människans spår? En del menar det. Redan på 400-talet f kr formulerade den grekiske historikern Thukydides några satser kring de peloponnesiska krigen som gick ut på att krig var någon form av mänskligt naturtillstånd, och att perioderna av fred snarast var att betrakta som undantag från den regeln. I dag knyter några kriget till nationalstaten, och nationalstatens ständiga och oundvikliga strävan efter säkerhet. Andra knyter krigen till det ekonomiska systemet, till kapitalismen och dess gränslösa strävan efter profiter och vinstmaximering.

Sant är att krigen alltid har följt människan. Men sant är också att krig alltid börjas av människor, krig vilar alltid på en politisk grund. Eftersom krig alltid börjas av människor kan krig också alltid förhindras av människor. Att påstå att krig är oundvikliga, att påstå att krig är något som alltid kommer att följa människan – den typen av påståenden blir lätt självuppfyllande profetior. Därför är det också vår plikt som människor, vår plikt som tänkande och kännande varelser, att ständigt förneka krigens oundviklighet. Att tala mot krig, att kämpa mot krig, är också det bästa sättet att hedra minnet av de hundratusentals människor som dog, och som fortfarande dör, som en konsekvens av atombomberna över Hiroshima och över Nagasaki, för nu 66 år sedan. Låt oss hedra dessa människors minne genom att tillsammans lova varandra att oförtröttligt kämpa för att det som hände i Hiroshima och i Nagasaki aldrig, aldrig någonsin skall få hända igen.

Visst finns det ljuspunkter och hopp i den utveckling som har ägt rum sedan bombningarna av Hiroshima och Nagasaki. Det kalla kriget, mellan den tidens supermakter USA och Sovjetunionen, utvecklades aldrig till det tredje världskrig som så många fruktade, utan avslutades under relativt lugna och, med några tragiska undantag som t ex på Balkan, fredliga former. Mardrömmen om ett kärnvapenkrig mellan öst och väst blev aldrig mer än en mardröm.

I dag är det färre människor som oroar sig för ett nytt kärnvapenkrig. Men kärnvapnen finns kvar. Och så länge kärnvapnen finns kvar finns också hotet om ett nytt kärnvapenkrig kvar. Jag tycker det är ynkligt – ja, jag använder det ordet - ynkligt att vår tids politiker och makthavare inte förmår utnyttja det möjligheternas fönster som nu finns för att genomföra en total avrustning när det gäller kärnvapen. Om vi inte lyckas avskaffa kärnvapnen i dag, när skall det då någonsin vara möjligt? Och det är med sorg jag konstaterar att Sverige inte längre är en lika synlig aktör i det internationella nedrustningsarbetet.

Kärnvapenfrågan kan förstås inte diskuteras fristående från den dagspolitiska utvecklingen i världen. Och där finns det ett ljus i mörkret som hänger samman med det jag sa tidigare om att mänskligheten nu har ett unikt tillfälle att avskaffa kärnvapnen. Professor Peter Wallensteen, från Uppsala universitet, har visat att aldrig förr i mänsklighetens moderna historia har så få människor dött i krigshandlingar, som har sin grund i krig mellan stater, som just nu. Aldrig förr. Vår tid präglas av att stater inte bekrigar varandra och att människor därför slipper de krigets fasor som har sin grund just i mellanstatliga krig.

Men att stater inte längre kommer i krig med varandra innebär ju dessvärre inte att människor inte drabbas av krigets lidande i andra former. Inbördeskrig och krig där FN i olika former godkänt insatserna skördar fortfarande mängder av dödsoffer.

Situationen i Afghanistan inger allvarlig oro. Det tycks nu från västmakternas sida finnas en insikt om att det inte finns någon militär lösning på konflikten och man planerar för ett uttåg som skall vara avslutat senast år 2014. Den svenska insatsen i Afghanistan har säkert bidragit till många positiva saker, när det gäller t ex skolor, kvinnors rättigheter och fattigdomsbekämpning. Men den svenska insatsen har också varit en del av en större militär operation där många av de deltagande makterna inte nödvändigtvis haft det afghanska folkets bästa för ögonen. Afghanistan har i decennier varit en arena för stormaktspolitik, och är ett tragiskt exempel på illusionen att militära lösningar är bästa sättet att hantera politiska och ekonomiska problem.

Irak plågas fortfarande av sviterna av USA:s intervention i samband med Saddam Husseins fall. Kriget i Irak uppskattas av den medicinska tidningen The Lancet ha lett till en överdödlighet på närmare 700 000 civila irakier. Fortfarande är läget i landet oerhört osäkert, ingen vet om Irak kommer att finnas kvar som sammanhållen statsbildning om några år. Det irakiska folket blev av med en blodsbesudlad diktator, det är sant. Men det pris man fick betala i blod överskred t o m de värsta pessimisternas farhågor.

I Mellanöstern såg vi under våren en mängd demokratirevolter, där vi i en del fall – som t ex Tunisien och Egypten – kan se framtiden an åtminstone med hopp om en fredlig, demokratisk utveckling. Inför de blodiga händelserna i Syrien står omvärlden oenig och handlingsförlamad. I Libyen gav FN inledningsvis sanktion åt en luftförbudszon i syfte att förhindra en massaker på oppositionen, men där situationen håller på att glida iväg till att de internationella styrkorna blir en del i ett inbördeskrig på vilket vi inte skymtar något slut.

Det som oroar mig – och som jag ser i den debatt som föregick kriget i Afghanistan, i Irak och i Libyen – är den naivitet om ”det goda kriget” som tenderar att återkomma gång på gång. Den naiviteten fanns hos dem som inför kriget i Irak förklarade att kriget skulle bli kort och att de amerikanska trupperna skulle välkomnas av "hundratusentals människor" i Bagdad som med blommor i händerna skulle strömma ut "på gatorna i glädje". Den typen av uttalanden gav uttryck för en lika rosenkindad som falsk bild av krigets förutsättningar och innebörd. Vi hade för inte så länge sedan en statsminister som undslapp sig att ett ”litet krig” kunde vara bra för världskonjunkturen. Inför FN-insatsen i Libyen hördes många upprörda röster i falsett förfasa sig över att svenska flygplan inte skulle ha rätt att fälla bomber.

Det finns en myt om det högteknologiska kriget, det rena kriget – en krigets nollvision om man så vill. Men det kriget är bara en myt. Till syvende och sist handlar kriget om liv och död, där dödandet, det fysiska förintandet, av motståndaren blir ett viktigt medel för att nå sina mål. I krig och kärlek är allt tillåtet, sägs det. På ytan en lätt charmig devis. Men i verkligheten – om allt verkligen är tillåtet – om det inte finns några normer eller regler som sätter gränser för vad man får eller kan göra – så väntar oundvikligen barbariet.

För bara några år sedan dominerades nyhetsrapporteringen av bilder och artiklar på amerikanska soldater – oftast unga pojkar och flickor – som plågade och förödmjukade irakiska fångar i det ökända Abu Graib-fängelset i Bagdad, Irak. Förutom hugg och slag bestod tortyren av låtsas-avrättningar, skrämsel med hundar, förhindrande av sömn samt sexuella övergrepp av olika slag.

I centrum för debatten – och för medierapporteringen – stod den då blott 21-åriga amerikanska kvinnliga soldaten Lynndie England. På bild efter bild syntes hon leende och till synes triumferande posera framför de irakiska fångarna. På en bild släpade hon omkring en naken irakisk fånge i ett hundkoppel. På en annan bild pekade hon hånfullt och överlägset mot en naken irakisk fånges könsorgan.

Bilderna på Lynndie England och de övergrepp och den tortyr som hon och hennes soldatkollegor gav ett ansikte skakade och provocerade. Inte för att bilderna i sig var värre än de vi då och då ser i media. Nej, det skrämmande med bilderna från Abu Ghraib-fängelset i Irak var att de personer som genomförde tortyren och övergreppen bar ansikten som påminde om våra egna. Här kunde man inte skylla övergreppen på fanatiska och fundamentalistiska muslimer eller på soldater från icke-demokratiska regimer. I stället var det ”vanliga” unga pojkar och flickor, från det vi ibland kallar västerlandets främsta och mest framstående demokrati, som nyttjade sitt överläge som fångvaktare till att plåga och förödmjuka de människor som de var satta att vakta.

Kriget rör i bokstavlig mening våra liv och vår död. Kriget river därför av oss civiliseringens fernissa, och gör det möjligt för oss att begå handlingar som vi inte ens i våra värsta mardrömmar anade att vi skulle kunna förmå oss att begå. Kriget tar bort det mänskliga i oss – oavsett om vi kommer från västerländska demokratier eller från andra delar av världen.

Just därför är kriget så ohyggligt och just därför att det så viktigt att vi verkligen gör allt vi kan för att undvika krig. Det innebär inte att våld alltid är oundvikligt. Kanske finns det situationer då användandet av militärt våld åtminstone i stunden framstår som det enda sättet att undvika något ännu värre, som t ex folkmord. Men allt annat lika är kriget ohyggligt, allt annat lika bidrar kriget till att deformera människor och lämnar svarta hål i våra själar. Det, om inte annat, visar de plågsamma bilderna på Lynndie England och hennes kollegor i Abu Ghraib-fängelset i Bagdad, Irak. Att banalisera kriget, att förneka krigets fruktansvärda konsekvenser, är därför en av vår tids – eller snarare en av alla tiders – största ogärningar.

Vi såg också våldets ofattbara grymhet i de fruktansvärda terrordåd som genomfördes i regeringskvarteren i Oslo och på norska Arbeiderpartiets ungdomsförbunds konferens på Utöya, i Norge. Det vore frestande att avfärda detta ohyggliga dåd som en ensam, ”galen” människas verk. Men så enkelt är det sannerligen inte. Den misstänkte gärningsmannen Anders Behring Breivik hade en politisk riktning med sitt illdåd och handlingen kan bara förstås i ljuset av den högerextrema och muslimfientliga miljö där gärningsmannen själv varit en del. Attentaten hade ett politiskt mål – att bidra till mobilisering till väpnad kamp mot det mångkulturella samhället och dess förespråkare. De miljöer där Anders Behring Breivik har rört sig har ett ansvar. Inte för gärningen i sig – för den ansvarar Anders Behring Breivik ensam. Men de har ett ansvar för att genom sin fundamentalistiska världsbild och våldspropaganda skapa ett stämningsläge där detta illdåd blev möjligt. Om något gott skulle kunna komma ur detta onda som har skett så vore det att de som använder våldsretorik fått sig en allvarlig tankeställare om ordens betydelse och att ord faktiskt spelar roll.

*

Om ett par år – 2014 – firar Sverige ett speciellt 200-årsjubileum. År 2014 har Sverige inte varit i krig på 200 år. Det senaste tillfället Sverige var i krig med ett annat land var 1814. Sverige hade då med framgång deltagit på samma sida som England och Ryssland, i kriget mot Frankrike under Napoleon. År 1814 tvingades Norge in i en union med Sverige, en union som upplöstes under fredliga former först 1905.

Sveriges 200 år långa period av fred gör vårt land nära nog unikt i Europa. I övriga Europas länder är kriget alltid närvarande, som kollektivt minne och av att i varje enskild familj finns någon som dött i krig eller vänner vars familjemedlemmar dött i krig. Ibland undrar jag om det är denna långa, fantastiska period av fred som får så många i Sverige att banalisera kriget och inte inse krigets konsekvenser. Låt oss tillsammans verka för att 200-årsminnet av Sveriges fred inte präglas av krigsromantiska klyschor om att Sverige sviker västvärlden genom att inte vara medlem av kärnvapenalliansen Nato eller att den svenska neutralitetspolitiken under 2:a världskriget var omoralisk och att vi egentligen borde gått med i kriget mot Tyskland. Den typen av enkla sanningar bygger på en grundläggande oförmåga att förstå krigets destruktivitet.

Vad våldet må skapa är vanskligt och kort – det drar som en stormvind i öknen bort, skaldade en gång Esaias Tegnér i sin klassiska dikt ”Det eviga”. Det må väl vara hur det vill med den saken. Även om det våldet skapar är ”vanskligt och kort” så kan man heller aldrig göra ogjort det våldet en gång har ställt till med. De irakiska fångar som plågades av Lynndie England och hennes kollegor i Abu Graib-fängelset kommer alltid att få leva med den smärta som de utsattes för. Och Lynndie England själv kommer alltid att få leva med de minnen och den skam som hennes handlingar medförde. Krigets destruktivitet skonar ingen – varken offer eller bödel.

Det är därför vi avskyr kriget och det är därför vi brinner för freden. Inte för att vi är fega, inte för att vi är passiva eller likgiltiga, och kanske inte heller för att vi med nödvändighet alltid tar avstånd från alla former av våld och våldsanvändning. Nej, vi avskyr kriget och vi brinner för freden därför att krigets skadeverkningar är så allvarliga och river upp sådana sår att de som drabbats av dem aldrig riktigt blir människor på samma sätt igen. Och om vi verkligen menar allvar – om vi verkligen vill göra vårt yttersta för att ta vara på vår broder – det som kanske allting handlar om egentligen – då vet vi att det finns knappast något bättre sätt att göra det på än att försöka utplåna krigen från jordens yta och alltid, i alla stunder, ifrågasätta krigets legitimitet.

Kampen mot kärnvapen – och kampen mot kriget – är en mänsklig skyldighet. Att ställa sig vid sidan är att indirekt göra sig delaktig. Jag vill avsluta med att citera Björn Afzelius – salig i sin himmel – och hans sång ”Hiroshima”, skriven till 40-årsminnet av bomberna mot Japan. Sången blev fredsrörelsens och kärnvapenmotståndarnas stora hymn den gången, 1995.

Jag läser några några rader ur denna sång, några rader med betoning på nödvändigheten av att göra motstånd:

Men vem är jag att ställa mig bredvid?

Vem är jag att blunda för en strid?

Vem är jag att överlåta framtiden

åt dom som bara strävar bakåt?

Vem är jag att svika vännerna?

Vem är jag att vrida händerna?

Vem är jag att visa dom min hals

och be dom bita tills jag mister andan

Ännu är jag stark – ännu står jag mitt i livet!

Ännu finns det dom jag älskar!

Jag skall slåss för dom så länge jag finns till!

Låt oss slåss tillsammans, vänner och kamrater. Låt oss slåss tillsammans för dem vi älskar och för fred och för frihet i dag och i framtiden!

Tack så mycket.