Aldrig mera krig! Anförande på Hiroshimadagen 6 augusti 2011

I dag talade jag på Hiroshimadagen, Vasaparken, Fredslunden, Göteborg. Arrangörer var bl a Yrkesgrupper mot kärnvapen samt Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF). Anförandet återges nedan.

Kära mötesdeltagare, fredsvänner.

Aldrig mera krig! "Från tolv miljoner döda - aldrig mera krig." Så sjöng Totta Näslunds i den blinde tiggarens gestalt i musikrörelsens tältföreställning ”Vi äro tusenden” i slutet av 1970-talet. Sången ”Aldrig mera krig”, med text av Peter Wahlkvist och musik av Ulf Dageby, blev ett av tältföreställningens allra starkaste nummer. Totta Näslunds blinde tiggare, blind genom den fruktansvärda gaskrigföring som präglade 1:a världskriget, gav röst åt människans vrede och förtvivlan inför krigets fasor och inför det till synes tröstlösa i att krig följdes av krig i en oåterkallelig dödsdans. Och fastän västfronten var städet, sjöng Totta, där Europas ungdom hamrades till döds har ännu knopparna på träden ej slagit ut förrän nya planer fötts. Så blev det också. Första världskriget följdes av det om möjligt än mer ohyggliga andra världskriget, med dess makabra avslutning med atombomberna över Hiroshima och över Nagasaki, i Hiroshima för i dag exakt 66 år sedan.

Men är då krig oundvikliga, ett gissel som alltid kommer att följa i människans spår? En del menar det. Redan på 400-talet f kr formulerade den grekiske historikern Thukydides några satser kring de peloponnesiska krigen som gick ut på att krig var någon form av mänskligt naturtillstånd, och att perioderna av fred snarast var att betrakta som undantag från den regeln. I dag knyter några kriget till nationalstaten, och nationalstatens ständiga och oundvikliga strävan efter säkerhet. Andra knyter krigen till det ekonomiska systemet, till kapitalismen och dess gränslösa strävan efter profiter och vinstmaximering.

Sant är att krigen alltid har följt människan. Men sant är också att krig alltid börjas av människor, krig vilar alltid på en politisk grund. Eftersom krig alltid börjas av människor kan krig också alltid förhindras av människor. Att påstå att krig är oundvikliga, att påstå att krig är något som alltid kommer att följa människan – den typen av påståenden blir lätt självuppfyllande profetior. Därför är det också vår plikt som människor, vår plikt som tänkande och kännande varelser, att ständigt förneka krigens oundviklighet. Att tala mot krig, att kämpa mot krig, är också det bästa sättet att hedra minnet av de hundratusentals människor som dog, och som fortfarande dör, som en konsekvens av atombomberna över Hiroshima och över Nagasaki, för nu 66 år sedan. Låt oss hedra dessa människors minne genom att tillsammans lova varandra att oförtröttligt kämpa för att det som hände i Hiroshima och i Nagasaki aldrig, aldrig någonsin skall få hända igen.

Visst finns det ljuspunkter och hopp i den utveckling som har ägt rum sedan bombningarna av Hiroshima och Nagasaki. Det kalla kriget, mellan den tidens supermakter USA och Sovjetunionen, utvecklades aldrig till det tredje världskrig som så många fruktade, utan avslutades under relativt lugna och, med några tragiska undantag som t ex på Balkan, fredliga former. Mardrömmen om ett kärnvapenkrig mellan öst och väst blev aldrig mer än en mardröm.

I dag är det färre människor som oroar sig för ett nytt kärnvapenkrig. Men kärnvapnen finns kvar. Och så länge kärnvapnen finns kvar finns också hotet om ett nytt kärnvapenkrig kvar. Jag tycker det är ynkligt – ja, jag använder det ordet - ynkligt att vår tids politiker och makthavare inte förmår utnyttja det möjligheternas fönster som nu finns för att genomföra en total avrustning när det gäller kärnvapen. Om vi inte lyckas avskaffa kärnvapnen i dag, när skall det då någonsin vara möjligt? Och det är med sorg jag konstaterar att Sverige inte längre är en lika synlig aktör i det internationella nedrustningsarbetet.

Kärnvapenfrågan kan förstås inte diskuteras fristående från den dagspolitiska utvecklingen i världen. Och där finns det ett ljus i mörkret som hänger samman med det jag sa tidigare om att mänskligheten nu har ett unikt tillfälle att avskaffa kärnvapnen. Professor Peter Wallensteen, från Uppsala universitet, har visat att aldrig förr i mänsklighetens moderna historia har så få människor dött i krigshandlingar, som har sin grund i krig mellan stater, som just nu. Aldrig förr. Vår tid präglas av att stater inte bekrigar varandra och att människor därför slipper de krigets fasor som har sin grund just i mellanstatliga krig.

Men att stater inte längre kommer i krig med varandra innebär ju dessvärre inte att människor inte drabbas av krigets lidande i andra former. Inbördeskrig och krig där FN i olika former godkänt insatserna skördar fortfarande mängder av dödsoffer.

Situationen i Afghanistan inger allvarlig oro. Det tycks nu från västmakternas sida finnas en insikt om att det inte finns någon militär lösning på konflikten och man planerar för ett uttåg som skall vara avslutat senast år 2014. Den svenska insatsen i Afghanistan har säkert bidragit till många positiva saker, när det gäller t ex skolor, kvinnors rättigheter och fattigdomsbekämpning. Men den svenska insatsen har också varit en del av en större militär operation där många av de deltagande makterna inte nödvändigtvis haft det afghanska folkets bästa för ögonen. Afghanistan har i decennier varit en arena för stormaktspolitik, och är ett tragiskt exempel på illusionen att militära lösningar är bästa sättet att hantera politiska och ekonomiska problem.

Irak plågas fortfarande av sviterna av USA:s intervention i samband med Saddam Husseins fall. Kriget i Irak uppskattas av den medicinska tidningen The Lancet ha lett till en överdödlighet på närmare 700 000 civila irakier. Fortfarande är läget i landet oerhört osäkert, ingen vet om Irak kommer att finnas kvar som sammanhållen statsbildning om några år. Det irakiska folket blev av med en blodsbesudlad diktator, det är sant. Men det pris man fick betala i blod överskred t o m de värsta pessimisternas farhågor.

I Mellanöstern såg vi under våren en mängd demokratirevolter, där vi i en del fall – som t ex Tunisien och Egypten – kan se framtiden an åtminstone med hopp om en fredlig, demokratisk utveckling. Inför de blodiga händelserna i Syrien står omvärlden oenig och handlingsförlamad. I Libyen gav FN inledningsvis sanktion åt en luftförbudszon i syfte att förhindra en massaker på oppositionen, men där situationen håller på att glida iväg till att de internationella styrkorna blir en del i ett inbördeskrig på vilket vi inte skymtar något slut.

Det som oroar mig – och som jag ser i den debatt som föregick kriget i Afghanistan, i Irak och i Libyen – är den naivitet om ”det goda kriget” som tenderar att återkomma gång på gång. Den naiviteten fanns hos dem som inför kriget i Irak förklarade att kriget skulle bli kort och att de amerikanska trupperna skulle välkomnas av "hundratusentals människor" i Bagdad som med blommor i händerna skulle strömma ut "på gatorna i glädje". Den typen av uttalanden gav uttryck för en lika rosenkindad som falsk bild av krigets förutsättningar och innebörd. Vi hade för inte så länge sedan en statsminister som undslapp sig att ett ”litet krig” kunde vara bra för världskonjunkturen. Inför FN-insatsen i Libyen hördes många upprörda röster i falsett förfasa sig över att svenska flygplan inte skulle ha rätt att fälla bomber.

Det finns en myt om det högteknologiska kriget, det rena kriget – en krigets nollvision om man så vill. Men det kriget är bara en myt. Till syvende och sist handlar kriget om liv och död, där dödandet, det fysiska förintandet, av motståndaren blir ett viktigt medel för att nå sina mål. I krig och kärlek är allt tillåtet, sägs det. På ytan en lätt charmig devis. Men i verkligheten – om allt verkligen är tillåtet – om det inte finns några normer eller regler som sätter gränser för vad man får eller kan göra – så väntar oundvikligen barbariet.

För bara några år sedan dominerades nyhetsrapporteringen av bilder och artiklar på amerikanska soldater – oftast unga pojkar och flickor – som plågade och förödmjukade irakiska fångar i det ökända Abu Graib-fängelset i Bagdad, Irak. Förutom hugg och slag bestod tortyren av låtsas-avrättningar, skrämsel med hundar, förhindrande av sömn samt sexuella övergrepp av olika slag.

I centrum för debatten – och för medierapporteringen – stod den då blott 21-åriga amerikanska kvinnliga soldaten Lynndie England. På bild efter bild syntes hon leende och till synes triumferande posera framför de irakiska fångarna. På en bild släpade hon omkring en naken irakisk fånge i ett hundkoppel. På en annan bild pekade hon hånfullt och överlägset mot en naken irakisk fånges könsorgan.

Bilderna på Lynndie England och de övergrepp och den tortyr som hon och hennes soldatkollegor gav ett ansikte skakade och provocerade. Inte för att bilderna i sig var värre än de vi då och då ser i media. Nej, det skrämmande med bilderna från Abu Ghraib-fängelset i Irak var att de personer som genomförde tortyren och övergreppen bar ansikten som påminde om våra egna. Här kunde man inte skylla övergreppen på fanatiska och fundamentalistiska muslimer eller på soldater från icke-demokratiska regimer. I stället var det ”vanliga” unga pojkar och flickor, från det vi ibland kallar västerlandets främsta och mest framstående demokrati, som nyttjade sitt överläge som fångvaktare till att plåga och förödmjuka de människor som de var satta att vakta.

Kriget rör i bokstavlig mening våra liv och vår död. Kriget river därför av oss civiliseringens fernissa, och gör det möjligt för oss att begå handlingar som vi inte ens i våra värsta mardrömmar anade att vi skulle kunna förmå oss att begå. Kriget tar bort det mänskliga i oss – oavsett om vi kommer från västerländska demokratier eller från andra delar av världen.

Just därför är kriget så ohyggligt och just därför att det så viktigt att vi verkligen gör allt vi kan för att undvika krig. Det innebär inte att våld alltid är oundvikligt. Kanske finns det situationer då användandet av militärt våld åtminstone i stunden framstår som det enda sättet att undvika något ännu värre, som t ex folkmord. Men allt annat lika är kriget ohyggligt, allt annat lika bidrar kriget till att deformera människor och lämnar svarta hål i våra själar. Det, om inte annat, visar de plågsamma bilderna på Lynndie England och hennes kollegor i Abu Ghraib-fängelset i Bagdad, Irak. Att banalisera kriget, att förneka krigets fruktansvärda konsekvenser, är därför en av vår tids – eller snarare en av alla tiders – största ogärningar.

Vi såg också våldets ofattbara grymhet i de fruktansvärda terrordåd som genomfördes i regeringskvarteren i Oslo och på norska Arbeiderpartiets ungdomsförbunds konferens på Utöya, i Norge. Det vore frestande att avfärda detta ohyggliga dåd som en ensam, ”galen” människas verk. Men så enkelt är det sannerligen inte. Den misstänkte gärningsmannen Anders Behring Breivik hade en politisk riktning med sitt illdåd och handlingen kan bara förstås i ljuset av den högerextrema och muslimfientliga miljö där gärningsmannen själv varit en del. Attentaten hade ett politiskt mål – att bidra till mobilisering till väpnad kamp mot det mångkulturella samhället och dess förespråkare. De miljöer där Anders Behring Breivik har rört sig har ett ansvar. Inte för gärningen i sig – för den ansvarar Anders Behring Breivik ensam. Men de har ett ansvar för att genom sin fundamentalistiska världsbild och våldspropaganda skapa ett stämningsläge där detta illdåd blev möjligt. Om något gott skulle kunna komma ur detta onda som har skett så vore det att de som använder våldsretorik fått sig en allvarlig tankeställare om ordens betydelse och att ord faktiskt spelar roll.

*

Om ett par år – 2014 – firar Sverige ett speciellt 200-årsjubileum. År 2014 har Sverige inte varit i krig på 200 år. Det senaste tillfället Sverige var i krig med ett annat land var 1814. Sverige hade då med framgång deltagit på samma sida som England och Ryssland, i kriget mot Frankrike under Napoleon. År 1814 tvingades Norge in i en union med Sverige, en union som upplöstes under fredliga former först 1905.

Sveriges 200 år långa period av fred gör vårt land nära nog unikt i Europa. I övriga Europas länder är kriget alltid närvarande, som kollektivt minne och av att i varje enskild familj finns någon som dött i krig eller vänner vars familjemedlemmar dött i krig. Ibland undrar jag om det är denna långa, fantastiska period av fred som får så många i Sverige att banalisera kriget och inte inse krigets konsekvenser. Låt oss tillsammans verka för att 200-årsminnet av Sveriges fred inte präglas av krigsromantiska klyschor om att Sverige sviker västvärlden genom att inte vara medlem av kärnvapenalliansen Nato eller att den svenska neutralitetspolitiken under 2:a världskriget var omoralisk och att vi egentligen borde gått med i kriget mot Tyskland. Den typen av enkla sanningar bygger på en grundläggande oförmåga att förstå krigets destruktivitet.

Vad våldet må skapa är vanskligt och kort – det drar som en stormvind i öknen bort, skaldade en gång Esaias Tegnér i sin klassiska dikt ”Det eviga”. Det må väl vara hur det vill med den saken. Även om det våldet skapar är ”vanskligt och kort” så kan man heller aldrig göra ogjort det våldet en gång har ställt till med. De irakiska fångar som plågades av Lynndie England och hennes kollegor i Abu Graib-fängelset kommer alltid att få leva med den smärta som de utsattes för. Och Lynndie England själv kommer alltid att få leva med de minnen och den skam som hennes handlingar medförde. Krigets destruktivitet skonar ingen – varken offer eller bödel.

Det är därför vi avskyr kriget och det är därför vi brinner för freden. Inte för att vi är fega, inte för att vi är passiva eller likgiltiga, och kanske inte heller för att vi med nödvändighet alltid tar avstånd från alla former av våld och våldsanvändning. Nej, vi avskyr kriget och vi brinner för freden därför att krigets skadeverkningar är så allvarliga och river upp sådana sår att de som drabbats av dem aldrig riktigt blir människor på samma sätt igen. Och om vi verkligen menar allvar – om vi verkligen vill göra vårt yttersta för att ta vara på vår broder – det som kanske allting handlar om egentligen – då vet vi att det finns knappast något bättre sätt att göra det på än att försöka utplåna krigen från jordens yta och alltid, i alla stunder, ifrågasätta krigets legitimitet.

Kampen mot kärnvapen – och kampen mot kriget – är en mänsklig skyldighet. Att ställa sig vid sidan är att indirekt göra sig delaktig. Jag vill avsluta med att citera Björn Afzelius – salig i sin himmel – och hans sång ”Hiroshima”, skriven till 40-årsminnet av bomberna mot Japan. Sången blev fredsrörelsens och kärnvapenmotståndarnas stora hymn den gången, 1995.

Jag läser några några rader ur denna sång, några rader med betoning på nödvändigheten av att göra motstånd:

Men vem är jag att ställa mig bredvid?

Vem är jag att blunda för en strid?

Vem är jag att överlåta framtiden

åt dom som bara strävar bakåt?

Vem är jag att svika vännerna?

Vem är jag att vrida händerna?

Vem är jag att visa dom min hals

och be dom bita tills jag mister andan

Ännu är jag stark – ännu står jag mitt i livet!

Ännu finns det dom jag älskar!

Jag skall slåss för dom så länge jag finns till!

Låt oss slåss tillsammans, vänner och kamrater. Låt oss slåss tillsammans för dem vi älskar och för fred och för frihet i dag och i framtiden!

Tack så mycket.